feminism

Slå pattarna i taket
Av: Bianca Kronlöf, Tiffany Kronlöf och Thom Gisslén
Kompositör/musik: Tiffany Kronlöf och Thom Gisslén
Scenografi & kostym: Daniel Åkerström Steen
Ljusdesign: Moa Viltok (från Folkteatern)
Mask: Daniela Krestelica
Urpremiär: 17 september 2015 på Folkteatern Göteborg

2013 såg jag Men det skulle ni aldrig våga och i fjol recenserades för Kulturbloggen succén Gruppen kartlägger den svenska teatern. I dessa gästspel på Folkteatern var Bianca Kronlöf en central figur. I satirserien Full patte på SVT flow sammanstrålade hon med sin två år yngre syster Tiffany. Deras sprillans nya cabaret är i vanlig ordning producerad av Riksteatern. Till sitt innehåll har den ovanligt mycket sång och musik i sig. Med på scen finns en trio under ledning av gitarristen Thom Gisslén, en trio som också medverkar i ett antal sketcher.

För den som händelsevis har missat systrarna, bör betonas att de har väldiga anspråk, vet hur man gör avtryck. Minst sagt intensivt kroppsspråk, forcerade skrikiga röster, fulländad behärskning av coola poser, sanslösa hypersnabba texter och oemotståndlig energi. Listan på vilka uttryck deras estetik tar sig kan göras lång. Man ber inte precis om ursäkt för sin existens och sina åsikter, tvärtom. Själva poängen är att ösa på i maxfart, även om det samtidigt handlar om att skapa vi-känsla. Snappade efteråt upp att en ganska ung kvinna ur publiken kände sig både överkörd och lycklig. Systrarnas explosiva humor döljer inte på något sätt deras motor, vreden över orättvisor. Man vill beröra, bejaka och bekräfta, vilket lyckas dem utomordentligt väl.

Musiken är tung och larmig, rytmisk och emellanåt lite gnisslig. Knappast någon slump att Gisslén är anlitad som kompositör då han tidigare samarbetet med Tiffany, en artist som mest ägnat sig åt rapp och reggaeliknande tongångar. Med sig har kompositören Jonas Pomo på klaviatur/ bas och trummisen med artistnamnet Neva Deelay. Jag gillar denna inramning, fast det jag tar med mig är Bianca & Tiffanys röster och rörelsemönster, sångerna och budskapet. Ska noteras att systrarna gör mycket goda insatser när de rappar och sjunger. Låttexterna görs extra tillgängliga genom att de för det mesta visas på en skärm.

Ibland förenklar de och hårdvinklar, men att här invända mot påståenden och polemik känns totalt fel. Båda besitter en enorm humanistisk urkraft, vilket gör dem super-angelägna i samtidsdebatten. Förtjusningen i upprepningar och överdrifter är påtaglig. De svingar bland begrepp som ”ta det som en man”, politisk korrekt” , ”vit kränkt man” , och ”omvänd rasism”. Bianca är precis så omåttlig och frenetisk i sitt överspel som förväntat, vare sig målbilden är att ta sig till toppen av Afrikas högsta berg eller att ragga på krogen för att begära tillfredställelse. Att de båda 80-talisterna fortfarande är så fixerade vid att vara sexuellt explicita och att se orgasm som en mänsklig rättighet, förvånar mig en smula. Monologen, sången och interagerandet med den fullsatta salongen när två fingrar i luften fungerade som erotisk bejakelseprocess, var en definitiv höjdpunkt enligt mig och andra.

Eftersom uppsättningen är rubricerad som cabaret går 1 ½ timme snabbt. Klädbytena är många, liksom skiftningarna av ämnen och känslolägen. Bestående intrycket är att här gick det undan utan att spara på effekter. Biancas You tube -karaktär Snubben med sin halvfåniga mustasch och mössa, passar perfekt som utfyllnad i väntan på nästa tablå. Med sina förnumstiga kommentarer där inte lyckas upprätthålla fasaden av att vara medveten blir han oerhört komisk. Det är antagligen förlösande för den övervägande kvinnliga publiken att få skratta åt hans klantiga formuleringar, även jag har roligt. Ska kanske inte avslöja en annat framgångsrecept. Jag tänker på finalnumrets utformning. Vill bara antyda att det var ett smart grepp att positionera oss betraktare.

Systrarna med sina pådrivande musiker ska ut på turné efter att ha levererat Slå pattarna i taket till göteborgarna. Det var här i stan som Bianca för fyra år sedan examinerades från Teaterhögskolan Deras show får inte missas av alla vidynta själar som är sugna på en happening med patos. Ni tjejer vars drivkraft är att inte bara hänga med utan rent av vilja ta täten, ni blir stärkta av att underhållas och upplysas av två scenpersonligheter som skulle kunna utgöra förebilder. Vi andra, i mitt fall ”halvintellektuel”l man 55+, är tacksamma för att få tittat på och tittat in i en värld som har vissa beröringspunkter med våra liv.

Medverkande: Bianca Kronlöf, Tiffany Kronlöf
Musiker: Thom Gisslén, Dijle Neva Yigitbas (Neva Deelay), Jonas Pomo