Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Never Let Me Go – man sitter som fastklistrad och mållös i biostolen

by

Never Let Me Go
Betyg: 4

Det finns inte många filmer som lämnar ett sådant starkt avtryck på en att man sitter fastklistrad och mållös i biostolen medan eftertexten rullar. Never Let Me Go, baserad på Kazuo Ishiguros roman, var en sådan film.

Filmen utspelar sig i en värld väldigt lik våran idag men det finns en betydande skillnad. Det har skett ett medicinskt genombrott som resulterar i att människor får längre liv.

Huvudrollerna är de tre ungdomarna Kathy (spelas av Carey Mulligan), Ruth (Keira Knightley) och Tommy (Andrew Garfield). I början av filmen får man följa deras liv som barn i den brittiska internatskolan Hailsham, en till synes normal internatskola, men det finns någonting underligt med barnen. Man får inte veta vad det är förrän barnens nya lärare, Miss Lucy, gör klart för dem vad barnens mening med livet är och det är något alldeles groteskt.

Nu blir temat för filmen uppenbar. Det handlar om kärlek, liv och död. Vad blir viktigt för en om man vet att ens liv är kortare än alla andras? Och om man inte får saken man vill ha, fortsätter man kämpa?

Själva storyn påminner lite om Mary Shelly’s Frankenstein. Tittaren upplyses om vad som kan hända om vetenskapen går i överstyr. Det är skrämmande, berörande och sorgligt.

Under filmens gång blev jag en aning förtvivlad över att ingen gjorde uppror mot ungdomarnas öde, men det är inte så det funkar i verkligheten. Jag kände också att många frågor lämnades obesvarade vid filmens slut, vilket gav det hela en mer realistisk känsla. I det verkliga livet får man inte svar på alla frågor, i det verkliga livet kan man inte heller alltid ändra en viktig medicinsk riktlinje med några små uppror när de flesta tycker att det som sker är helt rätt.

I övrigt var Never Let Me Go en vacker film som rörde många i publiken. Skådespelarna var suveräna och filmen var fint filmad. Den är definitivt värd att se.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

The Fighter, recensionen

by

The Fighter
Betyg 4

The Fighter bygger på en sann historia om de två halvbröderna Micky Ward och Dicky Eklund. Men det är egentligen inte en boxningsfilm i traditionell bemärkelse. De två halvbröderna är boxare och boxning har en del i handlingen men filmen handlar framför allt om relationerna mellan människor i en trasig familj och om att som lillebror våga ta för sig och kräva sin rätt.

Dicky, storebror, spelas av Christian Bale, har haft en karriär som boxare, men håller på att köra sig själv i botten som narkotikamissbrukare av crack. Trots att han håller på med crack vill han vara tränare åt sin lillebror Micky.

De bor i en småstad i USA och förutom de två bröderna består familjen av sju systrar, mer eller mindre asociala som sitter hemma framför tv:n och låter deras mamma styra och ställa allt. Mamman är manager åt lillebror Micky och det ställer till det för honom. Han coachas inte med varsam kunnighet direkt.

Lillebror Micky, spelad av Mark Wahlberg, är en rätt hunsad lillebror. Men så träffar han en tjej och flickvännen ger honom råg i ryggen att börja gå sin egen väg, ta sina egna beslut – och då tar det hus i helvete. Mamma och de sju systrarna protesterar vilt.

Filmen hade en hel hög av Oscarnomineringar och fick två Oscar-statyetter för skådespelarinsatser: Christian Bale fick en Oscar för bästa manliga biroll och Melissa Leo fick priset för bästa kvinnliga biroll, hon spelar mamman.

Två välförtjänta priser: Christian Bale går alltid in till hundra procent för sina roller. Han rör sig som en nedgången knarkare och bantade för att agera som den magre crackmissbrukaren Dicky. Melissa Leo gör den vidriga mamman så trovärdigt att jag blir arg på henne.

Regissören David O. Russell har bland annat gjort filmen Three Kings tidigare. Han har studerat politik på Amherst College och tog examen där 1981. Hans politiska ådra märks i hur filmen skildrar människorna. Filmen är mycket mer än skildring av fattig underklass i Lowell, Massachusetts under 1980-talets USA än en film om en mans väg till en boxningstitel. Det är ganska skrämmande att filmens handling utspelar sig under 1980-talet. Det känns mycket mer om 1950-tal, vilket visar hur långt bort den välfärd vi ofta tar för given är för underklassen i USA.

Det var svårt att betygsätta filmen. Vi var tre som såg filmen samtidigt. En ville ge betyg 5, en betyg 3 och en ville ge betyg 4. Filmens styrka är skildringen av människorna och att det är flera överraskande vändningar i filmen. Det som kan vara negativt är att en del trots allt är ganska givet hur det ska gå. Jag kan ha lite svårt för Christian Bales sätt att spela, som kan bli för mycket. Men det är en välgjord film och engagerande på flera sätt, så betyget blev 4 av 5.

Fredrik Fyhr har också recenserat filmen.

Fler recension av The Fighter hittar du hos Kritiker.se

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Aurora – filmen som fångar känslan av att hamna i en Kafkabok

by

Aurora
Betyg 3

En man går över spåren till pendeltåg, eller någon liknande slags tåg i Rumänien. Han går in på sitt kontor i en bullrig mekanisk verkstad. Han träffar en kvinna och en liten flicka, han träffar en äldre kvinna i en fallfärdig lägenhet, han går omkring som en levande död och skaffar delar till ett gevär.

Aurora av den rumänska regissören Cristi Puiu, som hyllades så för sin debutfilm Herr Lazarescus död, är tillbaka med en tre timmar lång film som är en slags absurd thriller filmad som om det var en realistisk dokumentär med regissören själv i huvudrollen.

Puiu spelar den deprimerade mannen som filar på sitt gevär och tycks leva ett känslolöst liv och han är så bitter och sur att det gör ont i en att se. För att inte förstöra filmen och vara en spoiler tänker jag inte berätta vad som händer i filmen, varför han gör i ordning geväret.

Puiu är en regissör som leker med filmens språk och utnyttjar och testar filmens schabloner för att se hur vi uppfattar saker, hur vi tolkar vad filmen visar upp. Filmen berättar inte vad människorna har för relationer, det är vi själva som fyller i och tolkar.

Det är spännande och när allt utspelar sig i ett deprimerande nutida Rumänien är det som att fyllas av samma känsla som böcker av Kafka ger mig.

Att sätta betyg på den här filmen är svårt, mycket svårt. Den är lång. Den första timmen kändes väldigt lång och träsmaken från de inte alltför bekväma stolarna på Folkets bio kändes mot benen i kroppen. Men efter en och en halv timme flög tiden iväg och jag blev överraskad att tre timmar gått. Det blev betyg 3, för filmen är fascinerande och stark, men ändå delvis för lång. Den blir mer som en film för filmälskare och filmkritiker och filmexperter, än en film för alla.

Aurora är en svart film, en absurd thriller, så svart att det blir lite roligt, som en mörk komedi.


Axel Andersson är delvis kritisk till filmen och skriver i sin blogg:

Det är tre timmar rumänsk uttryckslöshet i slitna lägenheter och på slitna gator. Puiu går omkring med sitt gevär. Röker. Bär upp ett element från förrådet. Dricker kaffe. Tittar på elementet. Duschar. Står alldeles stilla som vi gör, i verkliga livet.

Puiu överskattar sin förmåga som skådespelare och underskattar sin förmåga som regissör. En film med samma idé som istället för dramatik framför mynningen försökt sig på något mer komplext hade haft alla möjligheter att infria förväntningarna på Puiu som är högt ställda efter debutlångfilmen ”Herr Lazarescus död” från 2005. Hans filmspråk är eget och befriande skoningslöst i sin smutsiga visuella realism.

Jeanette Gentele i Svenska Dagbladet gav betyg 4 och skriver:

Regissören Cristi Puiu, som också spelar huvudpersonen, har reducerat det filmiska ned till något som bäst kan beskrivas som superrealism. Det tar tio minuter i mörker – ser ut som det är filmat i befintligt ljus – innan han och hans flickvän tagit sig upp ur sängen, gått på toaletten och fått på sig kläderna under så gott som kompakt tystnad.

Relaterat:
Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, SVT Kulturnyheterna, Sydsvenskan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Recension från Göteborgs Filmfestival: R U There?

by


R U There?
Betyg: 3 av 5
Så har den då kickat igång. Det är för 34:e året i rad som man anordnar Göteborg International Filmfestival, Giff. Som vanligt är det ett fullspäckat schema med så väl seminarier, gästade regissörer som film. Festivalen har sitt nav på Draken i folkets hus; Järntorget. Därifrån kan man lätt ta sig runt till de andra biograferna med hjälp av spårvagn 6.
Efter en massa övervägande valde jag att börja festivalen med en film som går i årets tema. Nämligen närvaro. Filmens titel är R U There. En film som visade sig vara en film som verkligen passade in under det temat.

R U There är en holländsk produktion, skriven av Rogier de Blok och regisserad av David Verbee. Filmen handlar om Jitze (Stijn Koomen) en ung man som reser runt och livnär som datorspelare. Han spelar i lag och då är det viktigt att alla är i tiptop form. Efter att bevittnat en olycka i Taipei som ledde till döden, börjar Jitze att tänka. Han börjar tvivla på sin moral. Då träffar han Min Min (Huan-Ku Re) och genom den virtuella Second Life börjar de lära känna varandra så smått.

Idén är spännande. Här är en film där man inte tycker det är konstigt när två människor kysser varandra i ett ”chattrum”. Det går mej omärkt förbi och jag ser det som vilken filmkyss som helst. Närvaro på distans. I den riktiga världen är det ett evigt bullrande och dånande, men i Second Life är det lugnt, harmoniskt och avslappnat. Inte tycker jag heller att det är konstigt med datorspels turneringar eller professionella datorspelare. Nej, så ser det ut idag och jag tycker det är kul med en film som utspelar sig i denna miljö och tar sig an den på ett bra sätt.

Ett par händelser senare befinner sig Jitze och Min Min ute på landsbygden. Här sker långa långsamt gående scener. Lite för många långa. För att sedan, vips, få en svängom, med endast små indikationer om vad som egentligen har skett med den unge mannen. Tillbaka till stressen. Dånet.
Filmen funkar hyfsat. Jag hade nog lite för höga förväntningar på den. Mittenpartiet känns inte riktigt färdigt, men upprättelsen blir något sådär i slutändan. Helt klart sevärd.

Betyg: 3 av 5

Relaterat: Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Recension: Mina eftermiddagar med Margueritte

by

Mina eftermiddagar med Margueritte
Betyg : 5 strömmingar av 5

”Mina eftermiddagar med Margueritte” utspelar sig i en fransk by, regisserad av Jean Becker. Gérard Depardieu spelar Germain, en medelålders överviktig haltande man som försörjer sig med lite av varje. Han är jätteduktig på att sköta sin trädgård men är sårad och sargad i självförtroendet eftersom han mobbades av läraren för att han hade svårt att läsa när han gick i grundskolan. Han växte upp med sin ensamstående mamma som inte kan visa kärlek. Hans pappa är okänd.

Germain haltar fram, hänger en stund i byns krog och snackar, bråkar med sin åldrande mamma som bor granne med honom och protesterar mot orättvisorna i livet genom att med jämna mellanrum skriva in sitt eget namn på torgets minnesmärke över de invånare som stupat i Algerietkriget. Statyn finns vid parken, där han ofta sitter och tittar på duvorna, som han på sätt och vis har en närmare relation till än vännerna på krogen.

Det är där, på parken, när han tragiskt sitter och räknar duvorna som han träffar 95-åriga Margueritte. Hon är liten, späd och älskar litteratur och böcker. En varm vänskap uppstår. Margueritte börjar läsa böcker för Germain, var värld först sakta men sedan med snabb fart vidgar sig och han upptäcker sprängkraften i kulturen.

Det är inte den mest lättsmälta litteraturen Margueritte bjuder in honom till heller utan böcker av Camus.

Som en liten överraskande knorr i filmen har Germain också en relation till en söt och pigg ung kvinna som är busschaufför. Men Germain är så bränd av livet att han inte vågar ge sig hän, inte vågar flytta ihop, inte vågar bli pappa.

Jag ser att Eva af Geierstam som recenserat filmen i DN ger betyg 3:

Gisèle Casadesus förkroppsligar den förfinade gamla överklassdamen och det är samspelet mellan de två som bär filmen genom sina orimligheter och kompenserar den en smula fadda och jolmiga smaken av nostalgi efter ett Frankrike som aldrig existerat.

Jag håller inte med om de negativa delarna i hennes kritik, ”Ett Frankrike som aldrig existerat”? Nja … Frankrike är stort och har många miljöer. I den här franska byn finns en gemytlighet men också mobbning, byråkrati och människor som sviker varandra och gör varandra illa, människor som förföljs av sina inre demoner men samtidigt vänner som ställer upp på varandra och ingen är bara ond.

”Mina eftermiddagar med Margueritte” är en hyllning till kraften i kultur och den förmedlar budskapet att det aldrig är för sent att reparera något. Den beskriver också kärlekens olika ansikten. För den som fastnat för den franska skådespelaren Gérard Depardieu är det absolut ett måste. Det är en varm film som ger hopp.

Den fick bra kritik i brittiska Guardian:

Touchingly, their growing friendship centres on books and words – Marguerite’s subtle love of them, Germain’s inquiring wonder about them – and the first text is Camus’s La Peste, which she reads to him. Gradually, if somewhat factitiously, his life is transformed through the experience, and in turn he enriches the lives of the collection of kindly, slightly bruised French types that constitute his circle. It’s a charming, sentimental, well-acted movie, and any readers’ group would want to make an outing to see it.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,