Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

My Chemical Romance: ”Danger Days: The true lives of the fabulous killjoys”

by

”Danger Days: The true lives of the fabulous killjoys” – titeln på amerikanska rock-pop-punk-bandet My Chemical Romance fjärde album är bland de längre titlarna på nysläppta album.

Bandet har växlat stil något mellan de olika albumet, förra albumet ”The Black Parade” som kom 2006. Det var fler lugnare låtar, lite mer vemodiga och filosofiska.
När första singeln till nya albumet släpptes, låten ”Na Na Na (Na Na Na Na Na Na Na Na Na)” var det lite av en besvikelse för mig. Den är mycket punkigare och råare än låtarna på ”The Black Parade”. ”Na Na Na (Na Na Na Na Na Na Na Na Na)” är rätt typisk för många av spåren på nya albumet.
Det finns fortfarande spår av svårmodet men det är mycket råare och mer discodunk med punk på nya albumet, mer ilska än svårmod.

Några av spåren har mer av samma karaktär som mina favoriter på ”The Black Parade” som ”Bulletproof Heart” tillsammans med ”SING”. För mig är det ett album jag ger cirka 3,5 i betyg och det såg jag att den internationella musiktidningen Rolling Stone också gjort.

Johanna Paulsson på DN gav däremot betyg 4:

Om förra skivan ”The black parade” var en storslagen konceptplatta om döden drar uppföljaren mer åt pop och partyrock. ”Danger Days: The true lives of the fabulous killjoys” har tillräckligt mycket av allt för att tilltala både gamla och nya fans. Från retrorökare som ”Party poison” till stadiondesignade Coldplay-kulörer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Duffy med ”Endlessly”

by

Duffy är tillbaka. Med förra albumet, debutalbumet, vann den nu 26-åriga walesiskan en grymma för Best Pop Vocal Album.

Soulrösten från Wales är nu tillbaka med albumet ”Endlessly” som är något mer diskodans-inriktat fast med några lugnare akustiska spår också.

DN:s recensent Nanushka Yeaman ger betyg 3 och retar sig framför allt på samplingen av C & C Music Factorys monsterhit ”Gonna make you sweat” från 1990. Nanushka Yeaman menar att Duffy kvaddar låten med sitt nasala ”Well, well, well”-riff.

Även ”My boy” är ohyggligt påfrestande, skriver DN. Där skiljer min uppfattning sig från deras recensent. ”My boy” som är inledningsspåret tycker jag är ett av de bästa spåren, en upptempolåt som är skön att dansa till.

The Roots som kompband, Albert Hammond som låtskrivare och Duffy som sångerska – det blir en godkänd uppföljare till ”Rockferry”.

Duffy berättar själv om bakgrunden till nya albumet i pressmaterialet:

Unsure how to progress and what her next movements were to be, fate intervened in the unlikely form of 66-year-old Albert Hammond. Or, to be more precise, Albert Hammond’s wife. “He was in his house in LA one day and his wife went ‘Albert! Albert! Look at this girl on TV. She sounds like a black woman!’ And he looked and went ‘Oh my God’.” Duffy was performing ‘Stepping Stone’ on Saturday Night Live. Hammond hadn’t been involved in music for a decade, he hadn’t wanted to (perhaps he figured he’d leave that to his son, Albert Hammond Jr, of The Strokes) but he was intrigued. “He asked to meet. I had no idea about his background once again (similarly she didn’t know Suede when she met Bernard Butler). And he said I’ve got this song title ‘Don’t Forsake Me’. I said ‘That sounds like the soundtrack of my life’.

“Around that time in LA, there were always massive parties,” continues Duffy. “So I had a choice: I could either go dancing with Hollywood or go and hang with Albert. So I went to Albert’s house, and his wife made me tea.” Hammond had worked up some music to his ‘Don’t Forsake Me’ title, but Duffy wasn’t so sure (here’s one singer who certainly knows her own mind). “He’s 66, he’s the most esteemed songwriter and I had the balls and the audacity to start ripping it apart,” Duffy laughs. “I look back and think ‘How rude!’ But I knew this was a song that reflected some elements of my life. “Albert was, like, ‘Brave, kid. Well done’.”

From then on the songs came quickly – remarkably so, given the four-year gestation period of ‘Rockferry’. “We did a few days in LA, a week in Spain and a week here [London] and it was done swiftly” Duffy says. “We had these songs and in my heart they sounded so charming on acoustic demos. And that is what I needed to hear. No complications. You know, there is such a thing as working too hard. When everyone does too much you can kill something. But it was Albert and me having fun.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Är Piranha en guilty pleasure?

by

Filmen om Pirayor hade 3D premiär 3 december och det kommer antagligen vara många som väntar på att få sitt livs dos av blod och bröst. Men frågan är hur bra den egentligen är, en fråga som det tyvärr inte finns något bra svar till.

Det är svårt att döma Piranha eftersom det är tydligt att filmskaparna inte ville att folk ska ta den speciellt seriöst utan mer som en underhållande film riktat mot ungdomar som gillar nakna tjejer (en bred publik). Och i så fall når den nästintill full pott.

Det tar ett tag innan vi introduceras för pirayorna, som skildras som mellanstora monster med tänder större än en sabeltigers. De är skapade i slapp CGI vilket raderar en del av spänningen varje gång en närbild kommer upp för man tänker undermedvetet “just det, det är ju fejk”. Det blir inte bättre av att skådespelarna verkar vara oberörda och sansade när en människa blir uppäten framför ögonen på dem men å andra sidan reagerar starkt när ett par silikonbröst poppar upp från ingenstans. Men än så länge klagar jag inte.

Det som verkligen var droppen var scener som när en piraya käkar upp en separerad penis och sedan spottar ut den eller när en döende uttalar sina sista ord, vilka blir “wet t-shirt”. Som ni hör själva hamnar vi vid den här punkten i ett löjlighetsträsk och kan officiellt utnämna Piranha som en B-film.

Men för att återkomma till frågan om den är tillräckligt bra för att anses tillräckligt sevärd, ger jag mig själv en örfil och svarar “ja, speciellt i 3D”.

– www.Cinezine.se

Recension av The next three days med Russel Crowe

by

Russel Crowe är en duktig skådespelare. Allra mest briljerar han när han får spela ett slags actionhjältar som är hjältar lite ofrivilligt och kanske också är lite klantiga som hjältar. På så sätt är rollen i ”The next three days” som klippt och skuren åt honom.
Han spelar collegeläraren John Brennan vars fru blir gripen och dömd för mord. John Brennan vägrar att tro att frun har mördat, fast bevisen verkar övertydliga. Frun kommer i fängelse och han får själv ta hand om deras son. När överklaganden inte tas upp och frun tycks få sitta kvar i fängelset hela livet blir Brennan desperat. Han bestämmer sig för att frita sin fru.
Han går vetenskapligt tillväga och träffar en expert på fritagningar ur fängelse. I detalj planerar han hur han ska göra. Det går inte så bra i början i alla fall. Han blir lurad i den undre världen.
Samtidigt som John Brennan skaffar allt han behöver för att befria sin fru träffar han en trevlig kvinna med sin dotter på en lekplats och sonen blir god vän med den flickan. Tycke verkar uppstå mellan den kvinnan och Brennan. Och samtidigt verkar Brennan tappa verklighetsförankringen. Alla andra verkar inse det faktum att hans fru begått mordet, till och med hon själv.
Spänningen ökar därför inför fritagningen: kommer frun att vägra följa med, kommer sonen att vägra följa med?

Handlingen utspelar sig i Pittsburg och det är tydligen en av de städer som efter attackerna den 11 september fått extra hårda riktlinjer hur polis och myndigheter ska agera och snabbt och effektivt stänga av staden vid olika grova brott. Det är ett bra slag mot övervakningsguruer att visa att hur övervakad en stad eller en stat än är, då finns det ändå kryphål att smita igenom. Total övervakning är aldrig svaret på samhällsproblem.

Jag gillar Russel Crowe och missar inte någon film med honom. Filmen är spännande och har några oväntade vändningar. Vad jag ska se får filmen också hyggligt betyg av de flesta filmkritiker, betyg 3 i såväl Expressen som i MovieZine. Maaret Koskinen i DN ger dock bara betyg 2 och menar att regissören gapar över för mycket.

Den söker samtidigt vara familjdrama, whodunit och prisonbreakfilm med samhällskritiska anspråk – och förlorar sig själv på vägen.

Filmen är dock mer än två timmar och tio minuter, vilket är i iängsta laget. Regissören Paul Haggis har bland annat fått Oscar för manus till ”Million dollar baby” – men den filmen är mycket mer flera filmer i en film.

Jag är lite irriterad på att det i reklamen för ”The next three days” står att Liam Neeson är med. Han är bara med i en scen. Så det är att ta i att locka med honom. Nu behövs ju inte det eftersom Russel Crowe är dragnamn i sig, men jag gillar ju Liam Neeson och hade gärna sett mer av honom.

Fler recensioner:
Svenska Dagbladet och Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Dead dogs don´t bark – absurd svart komedi från Lissabon

by

Hur förödande det är att inte ta itu med problem – det handlar pjäsen ”Dead dogs don´t bark” som spelas av Companhia do Chapitô från Lissabon. Tre av den portugisiska teaterns skådespelare deltar i föreställningen som spelas i helgen 27-28 november på Stockholms Stadsteater. Föreställningen ingår i en serie av internationella gästspel. Om du är teaterintresserad och bor i Stockholm eller är där ibland: kolla in den serien av gästspel. Jag har sett ett par av dessa gästspel och det vidgar vyerna att se andra länders teatergrupper.

Döda hundar skäller inte är ju föreställningens titel, översatt till svenska. Det är smått absurd berättelse om en familj med en mamma, pappa och en son. Familjens hund har dött och mamman och pappan klarar inte att berätta det för sonen utan gömmer den döda hunden.
Den ena lögnen för med sig nästa lögn – och när sonen hittar sin döda hund bär han med sig den och skäller i dess ställe. Sonen har inte lärt sig att hantera livets svårigheter på ett friskt sätt, eftersom allt sopas under mattan.

Companhia do Chapitô spelar en fysisk teater där mycket av berättelsen förmedlas med mim och kroppsspråk.
Den är en komedi och samtidigt makaber och halsbrytande. Eftersom jag varit sysselsatt hela dagen före med kändes det jättebra att föreställningen bara var lite drygt en timme, det var lagom långt för mig just den kvällen.

Undrar om de ger fler föreställningar på engelska? Om jag kommer till Lissabon skulle jag vilja se mer av denna teater, jag gillar deras väldigt kroppsliga sätt att berätta.

Och döda människor dansar inte – eller?

Companhia do Chapitô som är baserade strax utanför Lissabon gjorde ett succéartat gästspel med The Tempest på c/o Stockholms stadsteater hösten 2009.

Foto: Filipe Saraiva
Bildtext: Jorge Cruz, Marta Cerqueira och Tiago Viegas i Dead dogs don´t bark från Companhia do Chapitô gästspelar på c/o Stockholms stadsteater 27-28 november.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,