Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

skivnytt

Ginger Trees nya album Along With The Tide – ett band som blir spännande att följa

by


Band: Ginger Trees
Titel: Along With The Tide
Betyg: 4
Releasedatum: 09 Feb 2011

Jag har saknat bra svenska progressive-rock band, men nu finns det äntligen något att glädjas över. Ginger Trees, trion från Borås, har släppt sin andra platta, som precis som föregångaren bär på samma underbar 70-talskänsla.
”Along The Tide” är en intressant skiva, i vilken jag tycker kunna urskilja inslag av bl.a. Rush, Uriah Heep och Pink Floyd. Det märks att själva textskrivandet inte har varit bandets största prioritering, men den fantastiska sången jämnar ut upplevelsen.

Några spår känns lite svaga och det verkar inte vara någon låt som sticker ut ur mängden något speciellt. Stundvis känns plattan till och med lite tråkig. Men i sann progressive rock-anda omvandlas de stunderna snabbt till något intressant igen och skivan håller rakt igenom en ganska hög standard. Inget banbrytande, revolutionerande rent musikaliskt, men Ginger Trees använder ett gammalt, nästan bortglömt koncept på ett helt acceptabelt sätt när de blandar hårdrock med mera klassisk rock för att skapa ett konstverk där vare låt för sig bjuder på en unik, vacker upplevelse.

Ginger Trees har gjort ett gott intryck på mig och det blir spännande att följa bandets utveckling. Skivan rekommenderas alla älskare av lite “mognare” rock.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Här kan du lyssna på singel från Arctic Monkeys fjärde album, Suck It and See, släpps i juni

by

Arctic Monkeys är snart tillbaka med sitt fjärde album, Suck It and See, som släpps den 6:e juni. Suck It and See innehåller tolv nya låtar och producerades av James Ford på legendariska Sound City Studios i Los Angeles.

Albumet kommer att finnas som CD, LP samt digitalt.

Spåren på Suck It and See

1. She’s Thunderstorms
2. Black Treacle
3. Brick by Brick
4. The Hellcat Spangled Shalalala
5. Don’t Sit Down ‘Cause I’ve Moved Your Chair
6. Library Pictures
7. All My Own Stunts
8. Reckless Serenade
9. Piledriver Waltz
10. Love is a Laserquest
11. Suck It and See
12. That’s Where You’re Wrong

Lyssna på Brick by Brick här

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Skivrecension: Bright Eyes med albumet The People’s Key

by

Artist: Bright Eyes
Album: The People’s Key
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-02-15

Efter att ha väntat i fyra år på ett nytt skivsläpp från Bright Eyes så kan jag bara konstatera att Conor Oberst har gjort det igen.

Jag läste igenom ett flertal recensioner innan jag ens lyssnade på nya plattan ”The Peoples Key”.
Enligt dem flesta skulle skivan vara väldigt spretig och den tycktes inte vara någon höjdare, så mina förväntningar var låga. Kanske hade alla andra höjt ribban alldeles för högt och hade förhoppningar över att skivan skulle vara något extraordinärt? Något måste det vara, för så illa var den absolut inte.

I min mening så låter The Peoples Key som en salig blandning av Bright Eyes hederliga, melankoliska lugn samtidigt som Cassadaga och Monsters of folk gör sig påmint med sina Amerikanska lantliga toner. Det är verkligen inte klassiskt Bright Eyes sound fullt ut, men det är inte långt ifrån och skivan är mycket väl godkänd enligt mig.
Det är inte alla spår på skivan som är tiopoängare men med Conor Oberst’s fantastiska röst så går det att ta sig igenom varenda en.

Plattans höjdpunkter är helt klart: A Machine Spiritual, Jejune Stars och Shell Games.

Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Skivrecension: Devotchka med albumet 100 Lovers

by


Artist: Devotchka
Album: 100 Lovers
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-03-01

Devotchka är ett fyrmannaband från Denver. Deras musik är svår att placera i något fack. Ibland beskrivs den som en blandning av slavisk, grekisk, romansk musik med amerikanska punk- och folkrötter. Det är dock mycket mer än så och framför allt senaste skivan är mer av filmisk popfolkrock, om någon kategorisering nu ska vara nödvändig. Det är vackert, drömskt, episkt.

Namnet på bandet ska komma från det ryska ordet Devotchka som betyder flicka. Bandets frontfigur är sångaren
Nick Urata, som dessutom spelar gitarr, piano, trumpet och bouzouki, piano, and trumpet. Tom Hagerman spelar fiol, accordion och piano. Jeanie Schroder, sjunger också och spelar Sousafon och bas. Shawn King spelar percussion och trumpet.

Så, ja resultatet blir en musik med en mängd instrument. De har turnerat flitigt världen över, vilket förmodligen lagt grunden till att de är så samspelt. Det är helt underbart hur deras musik berättar historier. I början spelade bandet på burlesque-shower, men deras musik ligger idag långt från det.

”100 Lovers” är bandets femte album och det är producerat av Craig Schumacher som bland annat också producerat Calexico och Neko Case.

Resultatet är en popfolkrockskiva av världsmusikkaraktär som är som en resa i en film. Fascinerande, fantasieggande och för varje gång jag lyssnar hittar jag något nytt i musiken.

Nick Urata har förresten komponerat musiken till komedin ”I Love You Phillip Morris” med
Jim Carrey och Ewan McGregor comedy. Spår från det återfinner jag i ”100 Lovers” som också är en slags filmmusik.

Här berättade Kulturbloggen från en spelning i Stockholm där Devotchka var förband åt Gogol Bordello.

Göteborgsposten gav också albumet betyg 4 och skrev.
Många av världens olika musiktraditioner nystas upp ur skramlet och rytmerna från alla kontinenter har multiplicerats med rastlös indiepop. Spelet är som en intern tävlan musikerna emellan, med många finter och mycket värme.

Fler recensioner av albumet hittar du hos Kritiker.se.

Bandets hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Josh T. Pearson med albumet The Last of the Country Gentlemen, en femma

by


Artist: Josh T. Pearson
Album: The Last of the Country Gentlemen
Betyg: 5
Utgivningsdatum: 2011-03-14

Det har varit tyst om Josh T. Pearson de senaste tio åren. Efter att hans band Lift To Experience släppte hyllade The Texas-Jerusalem Crossroads gick de skilda vägar och frontmannen gick upp i rök. Sedan 2009 har Pearson varit bosatt i Paris där han tillsammans med bland andra Bosque Brown regelbundet uppträtt på creperiet West Country Girl.

Man kan nog lugnt konstatera att det senaste decenniet varit tufft för Josh T. Pearson. Med ett utseende som hamnar någonstans mellan Charles Manson, Roky Erickson och en skogshuggare ser han ut som någon som levt ett helt liv på tio år. På The Last of the Country Gentlemen är uttrycket därför introvert, mörkt och nedslaget. Men samtidigt är albumet fylld med svart humor och värme. Som i Sweetheart I ain’t your Christ där Pearson sjunger: ”When I said I´d give my life, I weren´t talking suicide”

I Woman, When I’ve Raised Hell sjunger Pearson om ett kärleksförhållande i spillror där huvudpersonen mest av allt vill lämnas ifred och tillåtas dricka sig själv till sömns. Låten är en anklagelse riktad mot kvinnan men främst är det en anklagelse mot Pearson själv. Det här temat är överallt på The Last of the Country Gentlemen. Varje låt ekar av nederlag men där finns också hela tiden ett litet hopp om en upprättelse som kanske aldrig kommer. När Pearson sjunger ”I’m off to save the world” i inledande Thou Art Loosed är det med övertygelse och jag köper det fullt ut. Men så kommer den där tvekan i form av ett viskande: ”At least I can hope”.

The Last of the Country Gentlemen är ett kort album om man ser till låtarna som bara är sju till antalet. Men då fyra av dessa låtar är över tio minuter klockar slutresultatet in på en timme. På de flesta låtarna är det enbart Pearsons gitarr och röst som håller oss sällskap men på ett par har han bjudit in skivbolagskamraten Warren Ellis, från Dirty Three och Nick Cave & The Bad Seeds, för att spela fiol. Resultatet är ett album som ligger närmare singer-songwritern Will Oldham och Dirty Threes vemod än Pearsons gamla band Lift To Experience.

The Last of the Country Gentlemen är ett inget lätt album. Det är inte upplyftande utan mer hjärtskärande och vemodigt rakt igenom. Framförallt är det ett otroligt ärligt album där Josh T. Pearson visar upp alla sina brister och tillkortakommanden. Pearson prövar lyssnarens tålamod flera gånger under albumet, speciellt under de längre låtarna där det först verkar som att han tappar bort sig. Men han gör inte det utan det är mer som att han letar sig fram, finner uttryck och känslor. Det ger albumet en påtaglig känsla av live-spelning och intimitet.

Det är ett album som växer vid varje lyssning. Varje gång jag återvänder till det finner jag nya saker som jag inte tänkte på första gången. Det kan vara en subtil hänvisning, ett lågmält skämt eller en melodislinga.. The Last of the Country Gentlemen är ett fantastiskt album av en man som inte behöver tveka på sin begåvning. Det finns inte en chans att jag kan ge det här någonting annat än högsta betyg.

Det känns bra att Josh T. Pearson är tillbaka. Vi får bara hoppas att det inte dröjer ännu ett decennium tills vi hör från honom igen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,