Recension

Skivrecension: Liz Janes – Say goodbye

8 december, 2010 by Redaktionen

Liz Janes har släppt sin första skiva på fem år, det är Say goodbye som både är vemodig, soulig och berörande. Liz Janes har en väldigt vacker och ganska säregen röst som inte behöver så mycket ackompanjemang och ibland blir det nästan a capella. Som i Up from down, ett av skivans bästa spår där Liz Janes röst verkligen går genom huden.

Up from down inleder andra halvan av skivan som också är den bästa, de fem första låtarna klingar ibland likadant som den förra och ingen står riktigt ut ur mängden utan spelar mest blygt för sig själv i bakgrunden. Who will take care är undantaget och låter både soulig och jazzig på samma gång.

Men vackert är det ändå, de bästa låtarna är Trees, som också är enda låten med en lite gladare ton, och avslutande Time & Space som är en lågmäld och mycket vacker historia.

Här är info från skivbolaget.
Recension på dagens skiva

Läs även andra bloggares åsikter om Liz Janes, skivor, musik, skivrecension, recension

Skivrecension: Avey Tare – Down There

6 december, 2010 by Redaktionen

Avey Tare – Down There
Dave Porter från Animal Collective har nu släppt sin första soloskiva under artistnamnet Avey Tare.
Down There är inte lika lätttilgänglig som Animal Collectives senaste skiva och riktar sig istället till mer etablerade fans av genren.
Öppningsspåret skapar en riktigt mörk atmosfär som resten av skivan till en viss grad fortsätter att bygga på. Ljudspåren är atmosfäriska, ganska djupa, och sångarens röst blandar in i bakgrundsmusiken och låter som ännu ett instrument, snarare än som sång.
Man kan inte säga att det finns någon riktig genomslagskraft i låtarna, då de går in i varandra hela skivan igenom, och de tenderar att variera ganska lite. Musiken låter stundom som angenäm bakgrundsmusik, stundom som hopblandad gegga av olika ljud och effekter, vilket kan ge ett ganska platt intryck. Men då och då rycker den upp sig och lägger in ett nytt, fräscht sound över det gamla, så man tröttnar inte alltför snabbt på skivan som helhet.

Avey Tare – Lucky 1

Läs även andra bloggares åsikter om Avey Tare, Animal Collective, skivrecension, musik, recension

En helkväll på Berns med Devotchka och Gogol Bordello

5 december, 2010 by Redaktionen

Det är lördag den 4e december och stockholm är iskallt, men inte inne på Berns salonger. Hela stora salen är fylld av förväntansfulla och delvis berusade människor. Kvällen till ära gästas stockholm av inte mindre än två folkrockspunkande band som ska bjuda upp till dans.

Första bandet upp på scen är Devotchka, ett folkrockigt band med influenser från de slaviska länderna, grekland och ryssland. Bandet består av fyra personer med leadsångaren Nick Urata, men det är inte han som fångar min blick. Längst ut på vänsterkanten står en man i glasögon och en violin fast mot hakan. Flera gånger under spelningen kommer jag på migsjälv med att bara stå och lyssna på hans spelande, väldigt vackert! Bandet i sig var det heller inget fel på, väldigt svängigt och en perfekt publikuppvärmare. Låtarna var väldigt bra, men tyvärr kan jag inte minnas namnet på någon eftersom jag aldrig hört dem tidigare, men jag kan absolut säga att jag kommer lyssna vidare på dem. Det är den perfekta förfestmusiken, och att de även lägger in en cover på Velvet undergrounds grymma ”venus in furse” gör detta ett utav de bättre förbanden jag sett på senare tid.

Band nummer två denna kväll är zigenarpunkbandet Gogol Bordello. Bandet bildades 1999 i New york men medlemmarna kommer från alla världens hörn och frontas av den galna, karismatiska sångaren Eugene Hutz. Bandet har alltid varit känt som ett rent stycke dynamit och deras livekonserter har ryktet om sig att vara helt galna, så förväntningarna är självklart höga. Men jag måste erkänna att jag blir lite besviken. Missuppfatta inte, bra spelning, men bitvis känns den seg.

På senaste skivan ”Trans-Continental Hustle” tappar gogol sitt energiska sound och byter ut det mot akustisk gitarr, vilket resulterar i att konserten får flera lugna partier, vilket inte går hem hos en publik som kommit för att dansa. Men när bandet bränner av sina klassiska låtar som stampvänliga ”Start wearing purple” och studsiga ”Wonderlust King” så dansar hela Berns med armarna i luften som om det är världens undergång, även jag. När det väl blir röjjigt så gogol ett väldigt roligt band att titta på, fruktansvärt färgsprakande. Dock så är jag väldigt besviken att de inte spelade sin låt ”Through the roof ’n’ underground”, jag har en känsla av att den hade varit fantastisk som extranummer, även om ”Alcohol” också var ett bra extraval.

SÅ, kvällen i helhet var mycket bra, även om gogol inte levererade så galet som jag tror att de kan. Men om de kommer tillbaka till Sverige snart så kan jag absolut rekommendera folk att se dem, om inte för showen så för Eugenes helt fantastiska, fantastiska, fantastiska mustasch.

Text och foto: Linnea Amling

Läs även andra bloggares åsikter om Devotchka, Gogol Bordello, Berns, musik, recension

Från premiär på "Hur långt når Alfons?" – på Boulevardteatern

4 december, 2010 by Rosemari Södergren

Vad är en människa? Hur mycket påverkar vi vår omvärld och människor vi möter?
Alfons pappa håller på att baka en kaka och ropar: ”Är du där Alfons?”
Det sätter igång funderingarna hos Alfons.
Det han andas ut, den luften och de dofter som kan följa med andedräkten när han ätit ett äpple, är det Alfons också?
Om han spottar och det gör marken mjukare, till glädje för något småkryp, är det Alfons?
Blåtiran han gav kompisen när de blev osams och slogs, är det också en del av Alfons?
När vi finns i andras minnen, är det vi?

Boulevardteatern hade premiär två gånger på lördagen den 4 december för ”Hur långt når Alfons?” – som regisserats av Ika Nord.
Föreställningen rekommenderas från fyra år. Det vimlade av barn på Boulevardteatern och själv hade jag med mig en åttaåring. Det var första gången han varit på teater och han tyckte den var bra.

Att ställa existentiella frågor i en föreställning för ganska små barn, det fungerar alldeles utmärkt. Att föreställningen går i land med det beror nog både på skådespelarna och att pjäsens regissör har bra koll på att kommunicera med mer än ord. Regissören Ika Nord är bland annat känd för att hon spelade katten Findus i Tomtemaskinen. Hon jobbar också som skådespelare, mimartist och clown. Med rörelser kan en skådespelare berätta mycket och både mim och clowneri var med.

Det är kul med Alfonsböckerna eftersom det alltid är pappan som är med och tar hand om Alfons. Att det inte alltid måste vara kvinnogöra att ta hand om barnen.
Föreställningen har behållit samma ärliga och mjuka sätt att berätta något på som böckerna har.
Pappan är så där lugn som han är och när han blir intrasslad snören inser han att det är bra att Alfons lärt sig knyta.
Det är kul att det bara är män som bakar och gör hushållsgörat i föreställningen.

Lite fakta om Ika Nord från Wikipedia:

Ika Nord arbetar och framträder som artist inom många olika områden – med Halmstads Teater-ensemble har hon gjort Puck i En midsommarnattsdröm, Olivia i Trettondagsafton och Claire i Jungfruleken, hon har framträtt i roller i Barcelona, Paris och Amsterdam, spelat gatuteater i ett flertal europeiska städer, undervisat på till exempel Rigas Nationalteater, Dockteatern Långa näsan vid Stockholms stadsteater, École Nationale de l’Art du Mime i Paris och Helsingborgs kulturgymnasium.

Som regissör och koreograf har Nord arbetat för bland annat SVT kanal 1 Drama och Berns Salonger, och exempel på helt egna produktioner är ”Every man and every woman is a star”, ”Teaterkalas med Ika och Åke” och ”Apan”. Hon har samarbetat med bland annat Göteborgssymfonikerna och Musik i Väst i olika musikföreställningar. 1993 fick hon svenska teaterkritikernas barn- och ungdomspris för rollen som katten Findus i TV:s julkalender ”Tomtemaskinen”. Mest känd är hon nog som den livliga och påhittiga tjejen ”Ika i rutan”.

År 2008 medverkade hon i Tomas Alfredsons filmatisering av Låt den rätte komma in (film) i rollen som Virginia.

Föreställningen spelar fr o m 4 december, under jul & nyår samt våren 2011 på Boulevardteatern
Författare: Gunilla Bergström
Regi: Ika Nord
Musik: David Tallroth
Signaturmelodi: Georg Riedel
Scenograf/kostymör: Benita Bergfeldt-Löfgren
Medverkande Roger Westberg & David Tallroth

Mer om föreställningen på Boulevardteaterns hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om Boulevardteatern, Alfons, Ika Nord, barn, barnteater, recension, teaterrecension

Från premiären på Trettondagsafton på Stockholms Stadsteater

4 december, 2010 by Rosemari Södergren

Färgsprakande och genusförvecklingar och mycket skratt hos publiken – Shakespeares ”Trettondagsafton” har satts upp i en ny version och hade premiär på Stockholms stadsteater fredag 3 december. Den här uppsättningen är rolig och festlig och gränsar till revy. Det gör ingenting. Sällan har jag sett en föreställning med så lite budskap i sig. Visst går det att se lite av spel med genustänk, men för övrigt är det svårt att alls se något som speglar viktiga frågor. Men det är en underhållande föreställning som man går ut efter på gott humör. Trots snö och halka studsade fötterna, uppfyllda av föreställningen. när vi gick därifrån.
Jag trodde inte jag skulle säga det: men en tre timmar lång föreställning, med paus, som inte på något djupt sett säger något om människans villkor vare sig ur samhällsperspektiv eller exitentiellt, kan kännas meningsfull att se. Bara för att den förmedlar glädje.

Scenen är vacker, med tolv gigantiska illröda vallmoblommor som inramning, som om allt är ett opiumrus, kanske? När sedan skådespelarna är klädda i kläder som bågnar av lager på lager med färger och mönster som inte borde vara möjliga att kombinera förstärker det festivalkänslan. Det är bara att ge sig hän.

I programmet för Trettondagsafton skriver föreställningens regissör Susan Taslimi om detta:

Trettondagsafton utspelas i en speciell tid: mörkret tar slut och ljuset tar vid – det är fruktbarhetens tid. Det är tid för att fira – med karnevaler, dans, musik, sång och färgglada kostymer. Sådana ceremonier har starka rötter långt tillbaka i den iranska kultur jag kommer ifrån. Det fanns erotik, lust och glädje i karnevalerna och de firades under bar himmel för att jorden skulle befruktas. Under sådana fester kunde man klä på sig en annan roll och leka med sin identitet, även den sexuella.
Min inspiration har varit just fest.

Taslimi berättar också att hon valde balkanmusik till föreställningen för att det i den finns något rått och direkt, samtidigt som den handlar mycket om kärlek, lust och längtan.

Handlingen utspelar sig i Illyrien dit Olivia, en ung kvinna av hög börd, spolats i land efter ett skeppsbrott. Hon tror att hennes tvillingbror Sebastian är död – och hon klär sig till man och tar namnet Cesario. Som Cesario får hon tjänst hon Orsino, hertig av Illyrien och hon vinner hans förtroende. Han skickar henne för att fria å hans vägnar till grevedottern Olivia. Olivia i sin tur blir totalt förälskad i Cesario. Cecario, alltså Viola, blir däremot djupt förälskad i Orsino.
I slottet hos grevedottern Olivia bor också hennes festande morbror Tobias som har en vapendragare, Andreas Blek Af Nosen, som vill gifta sig med Olivia.
Malvolio. Olivas hovmästare, är också fäst vid Olivia. Maria, Olivias kammarflicka, är en intrigmakerska och skriver ett brev som ser ut att vara skrivet av Olivia där hon förklarar sin kärlek till Malvolio som därmed blir säker på att hans känslor för Olivia är besvarade och han börjar uppföra sig som husets herre.
Förvecklingar, förvecklingar …
Och ovanpå det spolas förstås Violas tvillingbror Sebastian upp på land och de två tvillingarna är lika som bär. För att krångla till kärleksaspekterna verkar Sebastians bundsförvant, sjökaptenen och piraten Antonio, vara dödsförälskad i honom.

Med en lång rad duktiga skådespelare i rollförteckningen garanterar det underhållning av klass, givetvis. Och den karaktär som fick allra, allra kraftigaste applåder efteråt var Narren som spelas av Pia Johansson. Hon är en otrolig begåvning på improvisation och hon underhöll med det i salongen i pausen där hon gav prov på sina narrkonster i direktkontakt med publiken.

Det var kul att se Peter Haber som hovmästare Malvolio istället för de Beckroller jag sett honom i på sistone på dvd:er och tv. Lena T Hansson som intrigmakerskan Maria, Olivias kammarflicka, var kul att se i den rollen.

Föreställningen anspelade för övrigt också en del på att det är en teaterföreställning och flirtade av och till med publiken, blinkade åt publiken och visade att de var medvetna om att den satt där.

Jag såg en pojke i publiken, han var nog i åtta-nioårsåldern. Trots att föreställningen är tre timmar tror jag att den fungerar alldeles utmärkt som familjeföreställning.

Trettondagsafton är en pjäs av William Shakespeare och den ska ha framförts första gången 1601. Det är fascinerande att en pjäs kan vara mer än 400 år gammal och ändå underhålla dagens publik. Fast Trettondagsaftons genusförveckling och kvinnor som klär ut sig till män måste haft ytterligare en aspekt under Shakespeares tid då alla roller spelades av män. Det måste ha varit en man som spelade Viola som klädde ut sig till en man. På scen kunde Shakespeare låta kärlek och sexuella känslor spela ut mer fritt i en tid då det inte var tillåtet att öppet tala om homosexualitet.

PS. 1993 satte Stadsteatern upp Trettondagsafton senast, premiär på Klarascenen 12 februari, med Helena Bergström i rollen som Viola, Cesario och Sebastian.

Medverkande på scen
Malvolio Peter Haber
Maria Lena T Hansson
Narren Pia Johansson
Viola/Cesario/Sebastian Sofia Ledarp
Baron Tobias Rap Ralph Carlsson
Baron Andreas Blek af Nosen Ulf Eklund
Fabian Christer Fant
Kaptenen/Antonio Jonas Hellman-Driessen
Olivia Nadja Mirmiran
Orsino Henrik Norlén
Curio Kardo Razzazi
Vakter m fl roller Edward Arshamian
Niclas Buskenström
Silke Varga Laurén
Eva-Maria Lervik
Musiker (Kapellmästare) Mikael Augustsson
Musiker Mathias Gunnarsson
Mats Äleklint

Mer om Stadsteaterns uppsättning av Trettondagsafton på Stadsteaterns hemsida.
Fakta om Trettondagsafton av Shakespeare i Wikipedia.

Jag läste att bloggaren på Retrobloggen däremot inte alls tyckte om föreställningen:

Here we go again. Trettondagsafton? Seriöst!? Finns det verkligen inget bättre? Och om det är så att det här är det absolut bästa Stadsteatern kan komma på, finns det då ingen i hela huset som under någon av dom många processer en pjäs går igenom innan den kommer upp på scen (urval, regi, dramaturg) som tänker att den här pjäsen MÅSTE moderniseras???????!?!? Den här pjäsen håller inte!??!?!?! DEN HÄR PJÄSEN ÄR SKRIVEN PÅ 1600 TALET!??!?!

Teater Stockholm har också bloggat lite om föreställningen.

Expressens scenbloggen berättar att regissören Susan Taslimi intervjuats i BBC.

Foto: Petra Hellberg
Bildtext bilden ovan:enrik Norlén, Sofia Ledarp och Pia Johansson i Trettondagsafton.

Bilderna här nedan:
Pia Johansson och Lena T Hansson i Trettondagsafton.