• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: Tanlines – Volume On

21 december, 2010 by Redaktionen

Tanlines är en Brooklyn-baserad duo bestående av Jesse Cohen och Eric Emm. Sedan starten 2008 har de gjort sig ett namn som remixare åt artister som Tough Alliance och Glasser. De ger även ut egna låtar och nu har deras debutalbum plockats ihop.
Jag skriver plockats ihop eftersom albumet till stor del består av tidigare utgivna singlar. Flera av låtarna är instrumentala, en del av spåren är ren klubbmusik, andra är mer dansinfluerad pop. Lägg till ett antal versioner av flera av låtarna så blir resultatet ett gravt splittrat album. Var för sig är de flesta låtarna bra med undantag för ett par av de instrumentala.
The Guardian beskrev musiken som tropisk disco vilket är ganska träffande. Andra har beskrivit Tanlines som en modernare variant av 80-tals ikonerna ’Talking heads’ och ’Tom tom club’. I ’Bees’ kan man höra influenser från ett ungt XTC.
Ett problem blir de snarlika versionerna av flera låtar. Extraversionen av ’Bees’ är riktigt bra, mer instrumental och mer klubbkänsla. Men fyra versioner av ’Real life’ är åtminstone ett par för mycket, bara den akustiska versionen skiljer sig märkbart från orginalet.
Versionerna är förmodligen tänkta som en bonus, välj den version som du gillar bäst. Själv föredrar jag om urvalet redan är gjort när jag ska lyssna. Utan versionerna hade albumet som helhet blivit bättre och mer koncentrerat, jämför till exempel med Robyns hårt sållade ’Body talk’ trilogi.

Albumet fick betyg 4 av den brittiska Guardian.

Läs även andra bloggares åsikter om Tanlines, recension, skivrecension, musik

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, Recension, skivrecension, Tanlines

Dvd-recension: Det vita bandet: Skoningslöst träffande

19 december, 2010 by Rosemari Södergren


Ute öser snön ner. Någon mer som är filmintresserad och lite krasslig och då slipper undan julstöket någon dag och kan ägna den åt att hyra någon film? Själv lyckades jag välja Michael Hanekes flerfaldigt prisbelönade skoningslösa film ”Det vita bandet”.

Handlingen utspelar sig i en protestantisk by i norra Tyskland 1913.1914 på randen till första världskriget. Det är en berättelse om några barn och tonåringar som sjunger i kyrkokören och deras familjer: baronen, förvaltaren. prästen, barnmorskan och bönderna.

Märkliga utstuderat grymma händelser inträffar. Byns doktor råkar ut för en svår ridolycka när han rider sin morgonritt och någon har fäst en nästan osynligt hård ståltråd så hästen stupar och doktorn blir svårt skadad. Baronens lille pojke blir svårt misshandlad och hus brinner. Jag kan inte berätta alla händelser, vill ju inte förstöra filmen.

Byns pastor har sex barn som han håller i hårda tyglar. När de två äldsta barnen – som är yngre tonåren . kommer för sent hem till middagen får hela familjen lägga sig utan mat. De två tonåringarna får också beskedet att de nästa kväll vid middagen ska få tio rapp med rottingen inför sina syskon och därefter ska fadern träda på dem ett vitt sidenband som de ska få bära fram tills han och hans fru åter kan lite på dem.
I sin totala självgodhet talar pastorn om att det smärtar honom att behöva straffa dem.

När äldste sonen börjar se trött ut på dagarna inser pastorn att sonen börjat få sexuella känslor och han får sova med händerna bundna för att inte kunna röra sin snopp. Pastorn är övertygad om att pojkar kan dö av att onanera.

Barnen tilltalar sin pappa med ”Herr Vater”. Ungefär ”herr fader”.

Barnen tar emot bestraffningarna tåligt, visar ingen ilska eller något hat gentemot föräldrarna. Det är en värld av disciplin som de tar för naturlig. Givetvis bubblar det då under ytan. Och de unga män som utsattes för denna sadism under sin uppväxt blev sedan de unga soldater som gick ut i första världskriget.

På baksidestexten står:
Ska vi fråga oss om dessa händelser var ett förebud för det som många år senare exploderade i Nazityskland? Föddes här fröet till de tragedier som sedan följde?

Jag tycker att det är att göra det lite för lätt för sig. Visserligen är den stenhårda disciplin som barnen levde under där något som många kan tycka är främmande idag. Men disciplin och maktutövning finns maktmissbruk finns av olika grader överallt och dessa maktens män, som pastorn har en tendens att vara svämma över i sin självgodhet. Filmen handlar om mycket mer än vad som mynnade ut i nazismens sadism. Filmen visar vad som händer när barns rätt till respekt kränks. Och det kan ske om och om igen, tyvärr, i olika religioner, i olika samhällsstrukturer …

Filmen är stark och jag kan inte riktigt komma undan. Scener ur den har bränt sig fast och jag ser dem in mitt inre då och då. Skådespelarna är mycket bra, bilderna skarpa och lämnar ändå kvar åt oss själva att tänka och fundera.

Jag håller helt med Malena Jansson i SVD:

Orsakssammanhang pekas inte ut utan antyds, publiken skrivs inte på näsan utan ges en lätt lätt vink. Och bjuds därtill, lite överraskande, på en smekning i form av en kärlekshistoria mellan den rart rundkindade magistern och den unga fnissiga barnsköterskan, vilket får filmen att enkelt kvala in som österrikarens mest ömsinta.

Johan Croneman på DN gav filmen betyg 4 när det släpptes på bio
Betyg 5 hos Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Haneke, Det vita bandet, film, recension, dvd, Nazityskland, Tyskland, barn, ungdomar, sadism

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: barn, Det vita bandet, dvd, Haneke, Nazityskland, Recension, sadism, Scen, Tyskland, ungdomar

Kulturbloggen recenserar: Änglagård – Tredje gången gillt

18 december, 2010 by Redaktionen


Bio: Änglagård – Tredje gången gillt
Sverigepremiär: 25 dec

Så var de tillbaka igen, folket i den lilla inhemska byn i Västergötland. Efter 16 år bestämmer sig Fanny (Helena Bergström) för att återigen göra ett besök i byn. Detta efter det att hennes dotter, Alice (Molly Nutley), har tjatat om att få möta sina rötter. Så framåt sommaren dyker de upp och i sedvanligt bruk blir splittras byn upp i två läger och genast kommer allt gamalt groll upp till ytan. Fanny, som mognat till sig lite, vill en gång för alla reda ut allt. Vem som är far till vem osv.
Änglagård 3, som är regisserad av Colin Nutley, innehåller även denna många vackra naturbilder och musiken känns även den ganska oförändrad. För att hjälpa oss som tittare att komma ihåg de olika relationerna som byborna har till varandra och gentemot Fanny och Zack (Rikard Wolff), använder sig Nutley av otaligt många tillbaka blickar och klipp ifrån de två andra filmerna. Nutley har även lyckats samla samma skådespelar gäng, vilket även det höjer den nostalgiska känslan. Men det blir för mycket. Man försöker skapa ett djup med ytliga intriger. Det känns lite som ett evigt tuggande. Det enda som driver filmen framåt är de nya människorna. Det finns nämligen en ny generation bybor som ännu inte hunnit bli allt för miljöskadade.

Jag skulle vilja slå ett slag för Henning (Reine Brylofsson), byns präst som nu har börjat känna sig hotad av sin egen ”lärjunge” och deras samspel är något av få saker som har lite substans. Reine tolkar dennes brister och tvivel på ett strålande sätt. I övrigt så är filmen bara som en enda lång såpa och skulle nog göra sig bättre på tv.
2 av 5 räkor.

Relaterat:
Expressen och recension i Aftonbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om Änglagård 3, Helena Bergström, film, recension, Colin Nutley, Rikard Wolff

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Änglagård 3, Colin Nutley, Helena Bergström, Recension, Rikard Wolff, Scen

Tron – förhoppningsvis inte framtiden

18 december, 2010 by Redaktionen

I Tron: Legacy följer vi 27-årige Sam Flynn, sonen till Kevin Flynn som varit försvunnen i många år. När Sam börjar undersöka sin fars försvinnande dras han in i Trons digitala värld där hans far har varit fängslad.

I de första minuterna bådar det gott. 3D-effekterna gör intryck men vi varnas samtidigt om att flera scener är ämnade att vara i 2D, utan något behov att ta av sig glasögonen. Vi introduceras för den unga versionen av Jeff Bridges, en CGI animerad docka som förstör upplevelsen till en början innan man vant sig vid synen. Så länge vi befinner oss i den riktiga världen ser det bra ut, men så snart vi hamnar i Tron, det vill säga den programmerade datorvärlden, börjar allting gå utför.

Hela världen är noga uträknad och allt ifrån kostymerna till neonljusen är godis för ögonen, speciellt om man är en tekniknörd som jag. Men i rörelse funkar det inte riktigt lika smidigt. Varje steg, rörelse eller ord karaktärerna tar eller uttrycker påminner om någon dålig sci-fi film på TV, under tidiga 90-talet dessutom.

Det blir snabbt tydligt att det här tyvärr är en Disney-film i sitt klyschiga utförande där allting blir så himla tecknat och överdrivet, samtidigt som jag inte kan se hur ett barn möjligtvis kan njuta av den med alla filosofiska pauser där visdomsord och sensmoral diskuteras i vad som känns som oändlighet ett flertal gånger under filmen, nästan som om de behövde något att fylla ut luckorna i speltiden med.
Cinezine.se ger den 2/5 i betyg.

Arkiverad under: Film, Scen Taggad som: 3D, Recension, Scen, sci-fi, tron

DVD-tips inför julen: Tomtetass och jakten på julen

14 december, 2010 by Redaktionen

Tomtetass och jakten på julen är nog en av de sötaste och gulligaste filmerna om julen och dess magi som släppts på dvd och blu-ray inför julen.
Okey, när fem minuter av filmen gått och vi träffat filmens huvudkaraktärer visste jag hur filmen skulle sluta. Fast å andra sidan är jag inte filmens främsta målgrupp.
Det är en söt film om julens magi och om att inte sluta tro på att också olyckliga omständigheter kan förändras.
Den är dubbad till svenska och det blir alltid lite klumpigt, läpparnas rörelser stämmer aldrig med orden.

Men målgruppen för filmen är de minsta och bland julens alla filmsläpp är det här en historia som inte skrämmer de små.

Handlingen från filmens pressutskick:

Valpgänget är tillbaka i en helt ny och egen film! När jultomten och hans nya bästa vän Tass upptäcker att barnen runt om i världen inte bryr sig särskilt mycket om julen längre, åker de till New York för att se vad de kan göra åt saken. Men då tomten tappar minnet blir det upp till Tass att rädda både jul och jultomte, och samtidigt visa världen vad julen verkligen handlar om. Till sin hjälp har han den hemlösa flickan Quinn, hennes kompis Will och ett roligt gäng talande hundar.

EXTRA
• Bonusfilm: En hjälte
• Sing-Along
• Musikvideo
• Bortklippta scener




I samarbete med Filmtrailer.se

SVD har också skrivit om filmen.

Läs även andra bloggares åsikter om jul, julfilmer, recension, filmtips, dvd, Tomtetass

Arkiverad under: Film Taggad som: dvd, Filmtips, jul, julfilmer, Recension, Tomtetass

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 185
  • Sida 186
  • Sida 187
  • Sida 188
  • Sida 189
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in