Lördag 11 december var det punk på Kolingsborg. Jag växte upp i London och bodde där när punken brakade loss. Punken är ung och arg musik och tycker det var bra att banden slutade i tid, musiken lever ju vidare. Inte utan skepsis är jag alltså på Kolingsborg för att lyssna på ett punkband som som startats om efter 17 år.
Redan i kön till insläppet märks det att det är något speciellt i görningen. Det är stojigt och bra stämning. Någon kommenterar att medelåldern är hög.
Det är första gången jag är inne på Kolingsborg och den får godkänt som konsertlokal. Rymligt med gott om plats på golvet framför scen och mysiga sittplatser lite avsides. Det finns också en hylla ovanför dansgolvet framför scen. Det är gott om folk som skall på konsert men inte packat. Ett bekvämt ställe, helt enkelt. Att det ligger i Gula Gången, Slussen och därmed nära till transporter är bara en bonus.
Konserten: Ja, en blandad upplevelse. Förbanden var kul men inget stack ut och det var lite drygt att vänta så länge på The Boys. När de började spela hade jag faktiskt börjat ledsna.
The Boys set började också trögt men tog sig snabbt. En bit in i setet gjorde bandets entusiasm och skärpa sig ´gällande och då började festen. Att det inte blev en sådan riktig punkfest får väl tillskrivas publikens ålder :). Fullt ös var det i alla fall på bandet. Skitduktiga musiker som inte tar sig själva på alltför stort allvar och har väldigt roligt är en oslagbar kombination. Punken (enligt min uppfattning) är ju mest ett sätt att spela. Anslaget hämtas från alla möjliga musikstilar men framförandet är punk. Det ställer krav på de som spelar och de här killarna kan sina instrument och sin musik.
På The Boys spellista fans egna hits som ”I don’t Care” och klassiska punklåtar.
The Boys kommer förmodligen inte att återförenas permanent men det är inte uteslutet att de samlas tillfälligt som nu i Stockholm och den 8 april i London. Kanske blir det ett album av spelningarna, hoppas kan man alltid.
The Boys:
Matt Dangerfield: gitarr/sång
Duncan ’Kid’ Reid: bas/sång
Casino Steel: keyboard/piano/sång
Honest John Plain: gitarr/sång
Jack Black: trummor (1976 -1982)
Vom Ritchie: trummor (1999 – present)
Nice one 🙂
Bandets egen sida med information om spelningar och en historik.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om The Boys, recension, musik, punk