Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Från premiären på Tombola Tragique på Orionteatern

by

Visuellt, kroppsligt, fartfyllt, humoristiskt men alltid med något viktigt att säga: Salong Giraff är tillbaka på Orionteatern med en varietéföreställning – ”Tombola Tragique” – om en varietéteaters uppgång och fall.
Fast egentligen handlar det om kulturens uppgång och fall och föreställningen ställer viktiga frågor om kulturens värde.
”Tombola Tragique” hade premiären planerad till annndag jul, 26 december, men snökaoset och inställda flyg sköt upp premiären till 28 december. Men som väntar på något gott … Salong Giraff bildades 2004 och har med sin nattvarieté dragit fulla hus på Orionteatern och gästscenen Folkoperan. Gruppen behärskar och utvecklar denna varietéform på en intressant sätt och självklart var det fullsatt på premiären. Salong Giraff har många fans som uppskattar deras akrobatik, dans och nycirkus-blandning.

Till formen består föreställningen av en mängd kortare nummer, som ändå binds samman i en berättelse.
Några av numren var helt underbara: jag fastnade så klart för den lindansande och fiolspelande ninjan.

Ett återkommande moment var bingoutroparen som kom in med en mest färgsprakande sidenkonstym, hopklippt av långa smala remsor med olika mönster och glänsande blå skor var rolig och bisarr, tillsammans med sin gäst en kort kvinna med en riktigt säljande amerikansk svada.

På Orionteaterns hemsida finns en kort beskrivning av föreställningen, som sammanfattar dessa innehåll ganska bra:

Ett sällskap maniska bergochdalbaneentusiaster som cyklar på väg till sitt livs åkupplevelse blir startskottet för en räcka märkliga händelser. Vi möter en steppande dam i en popcornlåda, en telepatiskt pianospelande kaninherde och ett brudpar som fastnat i sin ram. Alla har de en gång dragit lotter ur samma tombola och nu möts de på nytt i en popcornstorm.

Tombola Tragique är en bisarr Salong Giraff produktion inspirerad av kaosteorin. Ett drömspel fyllt av komik och poesi med cirkusartister, dansare, mimare och skådespelare till nyskriven livemusik framförd av Sthlm Hamsters.

Som alla föreställningar av varietétyp med kortare delmoment är en del nummer helt fantastiska och andra känns mer som ett sätt att fylla tiden till nästa bra nummer. Fast det där med humor är så individuellt. Det nummer som jag kan tycka är lite tristare kan vara en annans höjdpunkt.

Visuellt är föreställningen fantastisk med dräkten så fantasifulla, med kostymer och kavajer sydda på snedden och uppochner, det går knappt att beskriva, måste ses.

Musiken höll hela föreställningen, var så genomtänkt och gav hela tiden en extra dimension till handlingen.

Att de medverkande är fysiskt oerhört duktiga både som nycirkusartister och dansare behöver jag väl knappast nämna?

Det är häftigt med Orionteatern också. Den är inrymd i en stor gammal industrilokal med högt, högt i tak och sittplatser som byggts på metallställningar. Färgsprakande varietéföreställningar och cirkusnummer passar som hand i handske i lokalen.

Fotograf Sanna Lindberg

Relaterat:
Expressens recension

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Skivrecension: Balroynigress med "Dress the Ship in Black"

by


Ingenting är fixerat och stelnat, allt rör sig mellan form och formlöst, tillblivelse och upplösning: landskap, kroppar, ögon, huvudet, submarin vegatation, oändlighet.
Det skrev Peter Cornell i Expressen i september 2009 och är ett sätt att försöka beskriva Balroynigress musik.

Bakom Balryonigress ligger musikskaparen Erik Jeor. Hans medproducent och vän Joachim Ekermann har skrivit om honom:

I princip varje kreativ impuls måste prövas hela vägen ut. Och om han vid något tillfälle under processen finns att en sång behöver justeras, om än en liten smula, börjar han ofta om på ett nytt vitt ark. Men inte på ett modfällt sätt, utan med förnyad entusiasm.

Att lyssna på Balroynigress album Dress the Ship in Black är som att vara med på en slags resa i ett mystiskt landskap. Musiken är indie, men också klassisk och också delvis pop. Den går inte att greppa riktigt, men är mycket vacker och det är musik jag vill lyssna på hundra procent. Det är inte skvalmusik och ingen hissmusik utan just musik som bär sig själv som en berättelse.

Erik Jeor är inte bara musiker utan också bildkonstnär, vilket helt klart märks i musiken som bär starka bilder.

Arbetarbladet gav betyg 4:

Hade Erik Jeors Balroynigress kommit från andra sidan Atlanten hade musikreportrarna på kvällstidningarna kissat på sig av hänförelse.
Orsaken är att detta är ett svenskt Midlake, fast förankrat i en mörk, murrig amerikansk tradition parat med skörheten hos Will Oldham och med några stänk av Fleet Foxes här och där. Sämre referenser kan man ha.

Det har nog sina sidor att släppa ett album i mitten av december. Hur stor chans har ett album med release 15 december att komma med i redaktioners urval av årets bästa album? Det är synd, för Balroynigress album ”Dress the Ship in Black” borde ha stora chanser att kvala in bland årets bästa skivor.

Tyvärr hittade jag inte klipp på Youtube med spår från nya albumet. De spår som finns på Youtube med Balroynigress gör inte riktigt rättvisa åt det nya albumet, som inte är lika jazzigt som dessa klipp. Nya albumet är mycket, mycket bättre än dessa klipp berättar.

Relaterat:
Svenska Dagbladet och Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Skivtips: Kristina Westin med In the back of my mind

by

Samma dag som Olof Palme blev mördad satt Kristina tillsammans med sin jazzsjungande mamma och sin ena bror på ett tåg från Östersund till Stockholm/Arlanda. Därifrån skulle de sedan flyga till Puerto Rico på Kanarieöarna. Kristina som var väldigt ung vid den här tiden hade ingen som helst aning om att hon bar på en extrem flygfobi förrän det var dags att gå ombord på planet. Med stegrande puls försökte Kristina håll sig fast i flygtrappan fast besluten om att stanna kvar på jordytan.

Att flyga har inspirerat Kristina till ett av spåren på albumet ”In the back of my mind” som hon släppte 1 december.

Om du gillar tjejer med gitarr som sjunger tänkvärda sånger om livet och om känslor ska du kika närmare på Kristina Westin. Ett ämne som återkommer i flera av sångerna är att bli sviken av någon man älskar.

Det är soul och det är mjuk rockmusik och det är country.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Ett av årets bästa album: Eldkvarn med Kärlekens väg

by


Flattr this

Kärlekens väg är det tredje albumet från de spelningar Eldkvarn gjort i Annedalskyrkan i Göteborg.

Spelningarna är inte som vanliga konserter, de möter delvis kyrkans liturgi, del blir som Plura säger:
– Mässan Kärlekens väg är varken en konsert eller en regelrätt gudstjänst, utan något som går hand i hand.

I ”Kärlekens väg” möts det rockigt, lite skrovliga och kyrkans tro på kärlekens kraft. Jag är verkligen ledsen att jag missat alla dessa spelningar med Eldkvarn i kyrkan. Jag var på väg en gång, men kom lite sent och då var det helt fullsatt. Jag förstår det så väl. För när en rockband som Eldkvarn gör sådana här spelningar blir det ett intressant möte. Både den som är kyrkligt engagerad och den som bara är ett fans till Eldkvarn får ut massor och lär sig säkert något nytt i detta möte.

Mässan Kärlekens väg firades en kall vinterkväll under Gudstjänstefestivalen den 12 mars 2010 i Annedalskyrkan och filmades och sändes av SVT samt även i P1 under våren. CD:n är bandad i, precis som livet, en enda lång tagning.

Kärleken är julens budskap – och på så sätt är det här albumet den optimala julskivan. Fast det ett budskap som värmer året om och låtarna förmedlar många känslor och fina gitarrspår. För mig har albumet varit en kär vän hela denna kalla höst och iskyliga vinter.

Jag är långt ifrån ensam om att älska detta album. Markus Larsson i Aftonbladet gav betyg 4:

Serien innehåller några av de vackraste ögonblicken i Eldkvarns karriär, som nattvarden i ”Nånting måste gå sönder” från ”Kärlekens törst”. Vemodet och värmen i Pluras bästa låtar påminner alltid om psalmer.
Därför känns det som att musiken hittar hem efter att ha tagit en lång omväg på studioalbum och konsertscener. Den tolv minuter långa versionen av ”27” är exempelvis helt andlös.

Fler recensioner som är lyriska eller åtminstone mycket positiva:
Arbetarbladet, Expressen, Göteborgsposten, Helsingborgs Dagblad och Smålandsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Easy A – inte bara rolig

by

I efterdyningarna av en liten vit lögn om att ha förlorat sin oskuld, upptäcker Olive Penderghast att hennes nya bad-girl image har en uppsida: hon blir äntligen uppmärksammad.

Det är inte ofta man får se en uppriktigt smart “high school”-film, vilket är precis vad Easy A är. Det må vara en komedi, men i själva verket är det en intressant modern granskning av 1800-tals romanen “The Scarlet Letter” om hur ett dåligt rykte sprids och påverkar den berörda. I samband med dagens sociala nätverk är detta ett högst relevant ämne som debutantregissören Will Gluck väljer att skildra genom en amerikansk skola.

Det är inte alltid humorn fungerar med risk att det ett fåtal gånger hamnar i löjlighetsträsket, men för det mesta hålls en fin balans där det aldrig blir tråkigt men inte överdrivet heller, tillräckligt för att behålla ett leende i mungipan under hela speltiden. Easy A är ett bra bevis om att det fortfarande går att göra bra filmer om ungdomar i knepiga situationer, en era som för det mesta dött ut tillsammans med John Hughes. – Cinezine.se