• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: Oscar Danielsson med Stockholm – mitt hjärta

10 januari, 2011 by Redaktionen

Stockholm – mitt hjärta tituleras som en annorlunda hyllning till Stockholm och är Oscar Danielssons femte album i ordningen. Det är också det första han inte producerat själv, det är Ola Gustafsson som även jobbat med Melissa Horn och Lars Winnerbäck som producerat.

Men det är inte bara en hyllning till storstaden utan till livet i sig självt, Stockholm – mitt hjärta är fyllt av berättelser om människor i olika skeden av livet, om förälskelse och utanförskap, om småstäder och om familjen.

Vissa låtar fastnar mer än andra, och vissa är inte alltid vad de ger sig ut för att vara. Den lokala akvarellisten ter sig vid första anblick som en hyllning till det mysiga och folkliga i en småstad, men jag kan inte låta bli att tycka att det är ett rosa skimmer över låten som inte har ett dugg att göra med verkligheten utan snarare med de föreställningar som alltid drunkar i småstadsmentalitetens skvaller. Kanske är skivan i sig mer en föreställning om livet än om livets verkliga svårheter men den är i så fall en underhållande sådan.

I konvolutet beskriver Oscar Danielsson själv Stockholm – mitt hjärta som en skiva med flera teman men jag tycker det går en röd tråd av mitt-i-livet genom alla spår. Det blir återblickar på uppväxten, beskrivning av småstaden och så (den i det närmaste obligatoriska) berättelsen om hur han sålt sin själ till djävulen när pengarna tog slut.

Det är kanske inget som omvälver min värld men det är sympatiskt, åtminstone för stunden. Den finaste berättelsen är den akustiska Besvärjelse som handlar om hur kärleken till ett barn överlever allt. Jag har trevligt i Oscar Danielssons sällskap. I alla fall för stunden.

Läs även andra bloggares åsikter om Oscar Danielsson, musik, recension, Stockholm, singer/songwriter

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, Oscar Danielsson, Recension, singer/songwriter, Stockholm

Skivrecension: Malin Jonsson med Två sidor av mig

10 januari, 2011 by Redaktionen


Singer/songwritern Malin Jonsson har släppt sitt andra album, två år efter debuten Mitt första album kommer Två sidor av mig, som faktiskt verkligen är ett tvåsidigt album.

Det första sex låtarna drar åt det akustiska hållet, de är lugna och eftertänksamma. Men efter halva skivan är det ”sidbyte” och mer poppiga låtar ackompanjeras av Malin Jonssons klara röst. Låtar som förvisso är gediget sammansatta efter svensk pop mall 1A men som inte fastnar riktigt lika lätt.

Jag tycker betydligt mer om skivans första del med låtar som gärna vill vara lite utmanande men som är ganska snälla ändå. Bäst tycker jag om Obeslutsamhet (Raj raj) och Morfin. De är inte bara akustiska låtar eller popdängor utan berättar lite av en historia också, och det är faktiskt det Malin Jonsson är bäst på. Det personliga och det som faktiskt går en bit under popytan.

Här är Malin Jonssons hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om Malin Jonsson, skivnytt, recension

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Malin Jonsson, Recension, skivnytt

Skivrecension: Dirty Passion: Different Tomorrow

9 januari, 2011 by Redaktionen


Dirty Passion kom ut med sin debutskiva Different Tomorrow strax för jul, men det låter som det kunde ha varit för 25 år sedan. Första intrycket var tveklöst 80-tal med Europe och Joey Tempest i fronten. Kanske väntar man på en retro våg från 80-talet? Att vara inspirerade av 80-talet behöver ju inte betyda att man låter exakt likadant, men med ”Different Tomorrow” så har man definitivt lyckats med det. Många av 80-talet grupper lever som bekant på att turnera på gamla meriter och personligen har jag har inget emot att lyssna på gamla favoriter i nostalgisk repris, men då är det nostalgin som styr och då ska det låta 80-tal, för det var det ju?! Men en del nya grupper har dykt på den här scenen så det kanske är dags för en repris med lite nytt friskt blod?
Om man nu är såld på 80-tals rock, och vill ha mer så passar Dirty Passion och Different Tomorrow som handsken! Killarna sänker definitivt medelåldern i den här nischen och kan säkert även bidra med en rejäl portion ny energi. Så är ni lite trötta på gubbarnas repriser så har ni här ett utmärkt nytt alternativ, och det gäller sannolikt även från scenen.

Läs även andra bloggares åsikter om recension, rockmusik, Dirty Passion

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Dirty Passion, Recension, Rockmusik

Kulturbloggen funderar kring Börje Ahlstedts memoarer ”Från min loge på Dramaten”

9 januari, 2011 by Rosemari Södergren

När Börje Ahlstedt spelade Mattis i Ronja Rövardotter gav han ett löfte åt Tage Danielsson som regisserade filmerna. Löften handlade om att ägna tid åt att besöka människor på sjukhus, ålderdomshem, dagis, skolor och andra ställen utanför teatrarna. Det ger ingen ekonomisk vinning, tvärtom kostar det Ahlstedt både tid och pengar att ta sig runt och besöka människor.

Börje Ahlstedt är en person och skådespelare som går sin egen väg. Han är inte rädd för att sticka ut hakan och säga vad han tycker – och det gör han i sin biografi ”Från min loge på Dramaten” som är skriven av journalisten Lena Katarina Swanberg i nära samarbete med Börje Ahlstedt.

I biografen berättar Börje Ahlstedt mycket ärligt och öppet om sin bakgrund med en pappa som längre tider var arbetslös och mamma som städade i trappor och om tiden på Dramatens elevskola och om föreställningar och om Ingmar Bergman och om kollegor.

Det känns som att sitta ner tillsammans med Börje Ahlstedt och lyssna på honom när han berättar. Hans sätt att uttrycka sig är förmedlat på ett äkta sätt och som lyssnare blir jag både arg och glad.
Ibland retar jag mig på honom, när han säger att kvinnor bör vara som änglar och ta hand om männen som kommer hem trötta efter föreställningar och arbete. När han utvecklar sina tankar kring detta och han menar att kvinnor har en större förmåga att vårda och ta hand om då vill jag protestera. Det är absolut fördomar. Kulturen och männen har tyckt det varit bekvämt att placera oss kvinnor i ett sådant fack.
Börje Ahlstedt hänvisar till Ingmar Bergman, säger att det är av honom han lärde sig att tänka så om kvinnors roll. Ingmar Bergman, den svenske världsberömde regissören som, enligt Ahlstedts berättelse, gjorde slut med pianisten Käbi Laretei för att hon satsade på sig själv.

De delar ur boken som förmodligen blivit mest uppmärksammade är när han berättar vad han tycker om andra skådespelare. Ahlstedt tycker om skådespelare som försöker få fram rollen och minimera sig själv medan han inte tycker om posörer.
Lena Endre, Lena Nyman och Jonas Karlsson är några av de skådespelare han nämner som han uppskattar. Peter Stormare och Tommy Berggren tycker han däremot inte om, han ser dem som stora posörer. Ahlstedt är till och med så elak att han tar upp Peter Stormares sätt att visa sin sorg vid Ingmar Bergsmans kista under begravningen.

Kvällstidningar och medier har gått rätt hårt åt Börje Ahlstedt för dessa partier i boken. Är inte det dubbelmoralism av högsta graden? Kanske är det att betrakta som en form av skvaller, men vadå? Det är precis sådant som kvällstidningarna älskar att frossa i – och dessutom: det är dessa delar de själva lyfter fram ur boken. När den har så mycket mer.

Memoarerna innehåller intressanta avsnitt om samarbetet med Ingmar Bergman, om samarbetet med Vilgot Sjöman och med Lena Nyman och om inspelningen av Nyfiken-filmerna. Dessutom förmedlar Börje Ahlstedt sin syn på skådespelarnas yrke.

Mycket intressant var det också att läsa om en del av de besök han gör hos sjuka människor, ett uppdrag han fick av Tage Danielsson. När de spelade in Ronja Rövardotter bjöd Tage Danielsson in Allan Edwall och Börje Ahlstedt till sin stuga där han bodde under inspelningen. Tage Danielsson berättade då för dem att han hade hudcancer och gav dem ett arv, att resa runt till sjuka, gamla och unga och sprida berättelser.

Jag tycker om hur Ahlstedt också kan erkänna att han ångrar vissa utbrott han haft. Han berättar och ger en bakgrund till sina utbrott i tv-programmet Stjärnorna på slottet, där Börje Ahlstedt ju var en aning elak mot Sven-Bertil Taube och Peter Harrysson. Nu får vi en förklaring till vad som hände. Eller Ahlstedts syn på vad som hände, i alla fall.

I slutet av boken får vi också höra Börje Ahlstedts syn på varför han nu lämnar Dramaten. Han verkar känna sin lite utfrusen, som om tiden runnit iväg från honom. Men han går ju vidare och ska fortsätta spela teater på sin son Klas teater, Odenteatern. Mellan raderna tycker jag mig läsa en slags separationsångest från Ahlstedts sida, kring att lämna Dramaten. Inte så konstigt, han har ju varit där i många, många år. Det är lite trösterikt att också en så stor skådespelare och känd person kan uppleva sådan ångest. Fast förmodligen blir det något bra av det. Det är väl en ynnest att göra en slags nystart i livet och få ägna tid åt att utveckla teater med sin son. Så inte tycker jag synd om honom, att han nu lämnar Dramaten mer eller mindre ofrivilligt. Livet är aldrig stillastående och han kan ju fortsätta med teater på en av Stockholms skönaste småteatrar.

Den ärlighet som boken utstrålar är ganska sällsynt i biografier. Jag håller inte med om Ahlstedts syn på kvinnor, till exempel. Men han är rak och berättar hur han tänker och ser på det. Jag skulle önska att fler kulturpersonligheter var lika öppna när de skriver eller deltar i att publicera sina memoarer. Ja, fler biografier av nu levande kulturpersonligheter efterlyses.

Från min loge på Dramaten
Börje Ahlstedt och Lena Katarina Swanberg
ISBN: 978-91-0-012181-5

Relaterat:
Svenska Dagbladet, Kommunalarbetaren, Expressen, Aftonbladet, Aftonbladet 2, Dagens Nyheter 1, Dagens Nyheter 2, Dagens Nyheter 3.

Läs även andra bloggares åsikter om Dramaten, recension, memoarer, Börje Ahlstedt

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Börje Ahlstedt, Dramaten, memoarer, Recension

Kulturbloggen recenserar den hyllade Winter´s Bone

7 januari, 2011 by Rosemari Södergren


Winter´s Bone är en av de mest hyllade filmerna som släppts på biodukarna i slutet av 2010.
17-åriga Ree tar han om sin svårt deprimerade mamma och sina två småsyskon medan pappan mest är borta i sin kriminella narkotikaaffären. De bor i ett fattigt område där människorna bor i skjul och inte ens har lakan i sängen, ett fattig-USA för vita som vi sällan ser något om i amerikanska filmer.
Handlingen är placerat i Ozarkavkrokarna, mitt i ett utfattigt ingenstans utan djupare spår av civilisation.

Handlingen är svår att värja sig mot. Ree lär sin småsyskon att skjuta ekorrar, inte för nöjes skull utan för att det är ett sätt att överleva. En dag står sheriffen utanför dörren med beskedet att hennes pappa försvunnit och han har lämnat deras hus i borgen. Om han inte dyker upp inom två veckor blir de av med sitt hus.
Hus är väl att ta i, det är ett ruckel, som alla andra boytor i området.
Ree börjar sin jakt på pappan och hon besöker släktingar i området, där det är vardagsmat att bli bjuden på kokain och annan narkotika till frukost. Ingenstans ser jag någon dator hos någon i filmen, ingenstans någon iphone. Det är en värld i USA med white trash-människor som det är svårt att ens tro på att de finns.

Debra Granik, som regisserat, har valt att skildra berättelsen på ett nästan dokumentärt sett i bildval och i hur skådespelarna agerar. Hon kunde lätt ha fastnat i socialporrfällan. Skickligt manövrerar hon förbi det och 17-åriga Ree har skinn på näsan, är envis och ger sig inte, men har inte heller orealistiska drömmar. Hon manövrerar sig fram i den kriminella värld där hon lever, och kämpar för att hon och hennes småsyskon ska överleva.

Filmen har hyllats nästan av alla kritiker och den har fått flera Golden Globe-nomineringar, så vi kan räkna med en och annan Oscar-nominering. På Stockholms filmfestival vann filmen Bronshästen.

När jag såg filmen hade jag i förväg fått höra att det var en mycket bra amerikansk socialrealistisk film. Den grep mig starkt och kändes i magen. Den var så stark att jag kände mig arg på flera av karaktärerna i filmen, jag är allergisk mot vuxna som bjuder ungdomar på narkotika. Att en film är så stark och får den som ser filmen att reagera är väl ett tecken på att filmskaparen lyckats säga något.

Här träffade jag regissören till Winter´s Bone.

Svenska Dagbladet gav filmen betyg 5 och skriver:
Debra Granik avstår från lättköpta poänger när hon gör film av Daniel Woodrells prisade roman från den amerikanska obygden. Jennifer Lawrence som 17-åriga Ree imponerar stort.

MovieZine gav betyg 4 och skriver:

”Winter’s Bone” är baserad på Daniel Woodrells roman med samma namn. Filmens handling är riktigt bra. Spänningen är alltid på topp och man vet aldrig vad som väntar i nästa scen. Debra Graniks regi imponerar. Alla skådespelare i filmen är bra och känns nästan läskigt trovärdiga. Starkast lysande av dessa skådespelartalanger är Jennifer Lawrence som spelar Ree och John Hawkes som spelar hennes farbror Teardrop. Att det är samma man som spelar Teardrop i ”Winter’s Bone” och karaktären Lennon i sista säsongen av ”Lost” är inget annat än lysande skådespel. Jennifer Lawrence är så bra i huvudrollen att jag inte alls skulle bli förvånad om hon blev Oscarsnominerad. Det är inte svårt att förutspå att Lawrence, som redan vunnit priser för sina roller i ”The Burning Plain” och ”Poker House” har en lovande karriär framför sig.

Onyanserat skriver:

Ree Dolly (Jennifer Lawrence) driver alltså runt och letar efter sin far och möter hårdnackat motstånd från lokalbefolkningen. Mycket mer än så händer inte. Trots, eller kanske just därför är det oerhört spännande hela tiden. Filmen har fått en del kritik för att vara mer socialporr och fattigdoms-safari än en autentisk och osentimental skildring av ett Amerika som många vill blunda inför. Kritiken kommer sig antagligen av att den är regisserad av en medelklass-intellektuell-lattedrickande-Obamakramande-judinna från New York. Jag vet inte. Någon sån kritik har aldrig genre-mästaren Ken Loach fått utstå och jag tycker den är fullständigt befängd. Debra Granik har gjort ett lågmält mästerverk med en glimrande skådespelsensemble mestadels bestående av amatörer från trakten. Och allra mest skiner Jennifer Lawrence.

Relaterat: Betyg 4 i Göteborgsposten

Läs även andra bloggares åsikter om film, Winter´s bone, recension, trailer, Golden Globe

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: golden globe, Recension, Scen, trailer, Winter´s Bone

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 182
  • Sida 183
  • Sida 184
  • Sida 185
  • Sida 186
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in