Way Out West

Way Out West: Som tiden stått still för shoegazens flaggskepp Ride

16 augusti, 2015 by Mats Hallberg

Ride, Linné
15 augusti 2015
Betyg: 3

I fjol på Way Out West hörde jag kanske en halvtimme på Slowdive. I år fick en likasinnad återförenad kvartett från Oxford förtroendet att vara sist ut. Var långt ifrån fullt i tältet när Ride drog igång sitt inåtvända kompakta gig. Detta är bandet som i indiekretsar satt på tronen åren före Britpop blev ett begrepp och rivaliteten mellan de två stora blev en följetong. Vi snackar Creation Records och tidigt 90-tal. Man öppnade angenämt med Leave Them All Behind. Vad man ljudmässigt associerar till en synt, torde i själva verket vara ett antal effektpedaler hos sologitarristen Andy Bell.

Mest utmärkande drag är förtjusningen i distortion och excesser på gitarr, vilket live blir väldigt uppenbart. Fåordige hattprydde bandledaren Mark Gardener nämner i samband med att han intygar sin kärlek till Sverige, att de spelat för länge sedan i Göteborg. Jag var på den klubbspelningen, antagligen för att jag uppskattade albumet Going Blank Again. Minns besvärande tinnitus i ena örat. När hela grejen är att till ett pådrivande komp konstant väva in distade tongångar, kan man bara förföra om man har starkt låtmaterial. Jag blev i längden uttråkad, på grund av bristen på fantasifulla melodier. Att de hela tiden utgår från förvrängt orent ljud utan att vara eminenta låtskrivare, gör att jag efter ett tag blev uttröttad av att vistas i denna konstruerade bubbla. Ett lyckat undantag är förstås Vapour Trail, hardcore-fans jublade efter första takterna. En svävande ballad featuring akustisk gitarr framförs också. Deras senaste singel, 1996 års Black Nite Crash, gav mig — hör och häpna — lite MC5- vibbar. Några låtar före slutackorden utsatte de typiskt nog publiken för en utdragen orgie i rundgång.

Andy Bell bildade förresten andra halvan av 90-talet Hurricane No. 1, vars spelning på Lollipop var helt okej. Bandet fick skäll för att man, enligt somliga, plagierade Oasis stil. Men jag önskar att mannen, som har barn med före detta svensk singer &song writer, hade tagit med sig några idéer härifrån in i denna återförenade poplarmiga grupp. Kvartetten har på individnivå och som grupp kopplingar till Oasis, Jesus and Mary Chain och Sonic Youth. Vid en jämförelse anser jag emellertid att Ride kommer till korta numera. Jag gillar dem fortfarande i mindre portioner med lyssnarvänligt ljud, fast som avrundning på en magisk kväll får de bara godkänt.

Text: Mats Hallberg

Foto: Olle Kirchmeier

Way Out West: Ought är ett namn att lägga på minnet

16 augusti, 2015 by Jonatan Södergren

Ought, Pusterviks lilla scen
15 augusti 2015
Betyg: 5

Ought är ett av festivalens stora utropstecken.

Ute öser regnet ner, men det är svettigt inne på Pustervik när den kanadensiska kvartetten Ought intar den lilla scenen på övervåningen för sin första Sverigespelning någonsin. De får bara spela i en halvtimme, men under denna halvtimme lyckas de imponera stort. Det är den sista, men också den bästa spelningen jag hinner med att se under årets Way Out West.

Framför allt rör det sig om postpunk-influerade, rytmiskt malande låtar som byggs upp dynamiskt, där det är den upptrappande energin som får refrängerna att verkligen lyfta. Att se Ought live just nu känns som att se Joy Division eller Talking Heads som unga. Det sprudlar av vitalitet och en textrad som framförs med särskilt tryck är “I’m no longer afraid to die cause that is all that I have left / And I’m no longer afraid to dance tonight cause that is all that I have left” ur Beautiful Blue Sky från deras kommande album, Sun Coming Down, som släpps i september.

Frontmannen Tim Beeler Darcys scenrörelser, kanske i synnerhet hans smått besatta ansiktsuttryck när han blundar, för tankarna till Ian Curtis. Energin smittar av sig i hela lokalen. Så gott som alla som trängs på övervåningen hoppar och sjunger med i låtarna och när spelningen är över kommer en frälst främling fram till mig och ger mig en kram för att det var så bra. Potentialen finns där för att Ought ska bli ett stort band, se bara på The War on Drugs resa sedan de fyllde Lilla Hotellbaren i Stockholm för några år sedan. Förhoppningsvis återvänder de till Sverige för en egen spelning så snart som möjligt, för jag behöver mer.

Way Out West: Alt-J lämnar ett svalt avtryck

15 augusti, 2015 by Redaktionen

Alt-J, Flamingo
15 augusti 2015
Betyg: 2

Med de två succéalbumen An Awesome Wave och This is all Yours har de fått en engagerad publik på halsen. Mestadels media och hipsters som vill vara först med att hylla det obskyra. Det är visserligen en väldigt passande publikskara här på Way Out West som till största del består utav just den målgruppen. Även om de är kända för att sälja ut sina spelningar känns de ändå malplacerade på den största scenen.

Publikhavet är allt annat än kompakt under konserten och eftersom de själva mest står stilla och inte gör så mycket mer än att spela sina instrument och flämta fram tillhörande textrader känns det som denna konsert lika gärna hade kunnat framföras på en teater kvällstid.

Visserligen gör de ändå små försök till publikinteraktion till och från, får oss att klappa händerna i takt med trumslagen eller vifta med armarna i vågor, men mycket mer spännande än så blir det aldrig. Ibland tänder musiken till och det blir direkt svårt att stå stilla utan att dansa – men det avtar också ganska fort. Snarare hade detta passat bättre som ett DJ-projekt, där studioalbumen får komma till sin rätt utan att det blir pretentiöst och skittråkigt. Live har de inte mycket att erbjuda – pionjärer eller ej. Vill de göra avtryck krävs mer än såhär.

Text: Linou Gertz

Foto: Annika Berglund

Way Out West: Högintensiv R&B med för lite groove

15 augusti, 2015 by Mats Hallberg

Lauryn Hill, Flamingo
14 augusti 2015
Betyg: 4

Som förmodat är jag dagen efter kluven till detta framträdande. När det begav sig på 90- talet var Fugees det mest trendiga som kunde uppbringas inom neosoul och hip hop. Efter splittringen turnerade damen med divarykte med sin hyllade albumdebut, en skiva jag förstås införskaffade. Hörde Hill på Skeppsholmen, vars spelning den gången dränktes av alltför fet bas. På grund av att basen återigen var ett aber för åhörare och andra av de tolv på scen, är mitt omdöme snubblande nära att hamna snäppet lägre.

Som kombinerad support och utdraget intro använder sig Hill av en DJ vars soundsystem pumpar upp stämningen. Förresten samma koncept som forne bandkollegan Wyclef Jean använde på Liseberg tidigare i sommar. Orkestern jämte tre kvinnliga körsångare traskar sedan in för att ta scenen i besittning. Sist kommer självfallet stjärnan för att sätta sig på mittpunkten. Hon är iförd beige kappa, sombrero och stora örhängen. Det låter väldgt massivt när man fläskar på med bas i botten, vilket är ett slöseri med de resurser som inte tillåts tränga igenom.. Är bara i små doser som nyanserna går fram. Ett tag kuggade i alla fall instrumenten i varandra och vi kunde fröjdas åt aktiva blåsare, späntstiga körsångare och omfattande bottleneck slidegitarr. Gospelaktiga toner och reggae förekom. Men tonvikten låg naturligtvis antingen på de frekventa partierna med ekvilibristisk rap eller på de långsamma aningen aviga rytmer som var Fugees varumärke. Vi kunde läska i oss flera snygga, skickligt utförda övergångar. Vaggande mjukfunkiga Ex-Factor lät kanon, noterade bruket av klickljud samt att körtjejerna fick komma igång.

Den låtskrivande R&B-stjärnan fraserar med god teknik, har en vass fenomenal röst vars tonfall alternerar från feministisk power till att vara vädjande. Hennes enorma intensitet är en kontrast, ett stilbrott, gentemot de släpiga melodier vi hörde henne framföra i Fugees. Ett bekymmer, åtminstone för mig, är att det stundom blir för mycket rap och för lite groove. Fast värst av allt är att instrumenten grötar ihop sig. Deras akt drar över en kvart, vilket vi unnar dem. Därför att de då framför ett medley med kända titlar från Bob Marley, Nina Simone och framför allt en viss hiphop-grupp från New Jersey. Svängfaktorn är påtaglig i Jammin’. Visst är det kul och publiken rör på sina kroppar, fast potpurriet är ganska hafsigt. Sammanfattningvis en uttrycksfull aningen mastig upplevelse med en ljudbild som förtog en del av glädjen.

Text: Mats Hallberg

Foto: Olle Kirchmeier

Way Out West: Mark Kozelek är på glatt humör

15 augusti, 2015 by Jonatan Södergren

Sun Kil Moon, Linné
15 augusti 2015
Betyg: 4

Mark Kozelek har ett rykte av att vara en grinig gubbe, men på Way Out West är han på strålande humör.

Europaturnén var egentligen avklarad, men i sista minuten bokades Sun Kil Moon till Way Out West. Således har Mark Kozelek bara kunnat ta med en gitarrist att backa upp honom när han intar Linnétältet som första akt under festivalens sista dag. Själv sjunger han bara och slår han på en trumma ibland. Material hämtas framför allt från de två senaste albumen, Benji och Universal Themes, men det bjuds även på en version av The Weeping Song för att hylla Nick Caves son som gick bort tidigare i somras.

Precis som Flying Lotus, som spelade i samma tält kvällen innan, löper döden som en röd tråd genom hela spelningen. Texterna framstår som dagboksanteckningar, för det mesta om folk omkring honom som gått bort. När det blir som starkast vill man bara ta tillfället i akt och uppskatta alla nära som fortfarande är i livet. Som i Carissa, en låt som handlar om ett barn till en av hans kusiner som brann ihjäl för några år sedan. Nu sjunger Kozelek hennes namn över hela världen. Nere i fotodiket, där han hoppade ner redan i andra låten, får han publiken att sjunga med i den sorgliga texten.

Han tycks gilla Sverige och berättar att hans starkaste minne från Göteborg var när han träffade Elliott Smith för sista gången. Han passar även på att dissa The Hives, för vad vore en Sun Kil Moon-spelning om inte någon blev dissad, fast mestadels sprider han positiv stämning och uppmanar oss att ge varandra komplimanger. Han har till och med bett The War on Drugs trummis spela med honom, men det blev inte av då de är i Finland och spelar. När någon scenansvarig säger till honom att det bara är tre minuter kvar — och att de har tid att spela en sista låt — börjar han spela This Is My First Day and I’m Indian and I Work at a Gas Station, men han vägra avsluta. Han improviserar och låter den klinga ut i en evighet. Det är en märklig spelning, men att se Kozelek är aldrig tråkigt.

Foto: Annika Berglund

Way Out West

Footer

Om oss