Ought, Pusterviks lilla scen
15 augusti 2015
Betyg: 5
Ought är ett av festivalens stora utropstecken.
Ute öser regnet ner, men det är svettigt inne på Pustervik när den kanadensiska kvartetten Ought intar den lilla scenen på övervåningen för sin första Sverigespelning någonsin. De får bara spela i en halvtimme, men under denna halvtimme lyckas de imponera stort. Det är den sista, men också den bästa spelningen jag hinner med att se under årets Way Out West.
Framför allt rör det sig om postpunk-influerade, rytmiskt malande låtar som byggs upp dynamiskt, där det är den upptrappande energin som får refrängerna att verkligen lyfta. Att se Ought live just nu känns som att se Joy Division eller Talking Heads som unga. Det sprudlar av vitalitet och en textrad som framförs med särskilt tryck är “I’m no longer afraid to die cause that is all that I have left / And I’m no longer afraid to dance tonight cause that is all that I have left” ur Beautiful Blue Sky från deras kommande album, Sun Coming Down, som släpps i september.
Frontmannen Tim Beeler Darcys scenrörelser, kanske i synnerhet hans smått besatta ansiktsuttryck när han blundar, för tankarna till Ian Curtis. Energin smittar av sig i hela lokalen. Så gott som alla som trängs på övervåningen hoppar och sjunger med i låtarna och när spelningen är över kommer en frälst främling fram till mig och ger mig en kram för att det var så bra. Potentialen finns där för att Ought ska bli ett stort band, se bara på The War on Drugs resa sedan de fyllde Lilla Hotellbaren i Stockholm för några år sedan. Förhoppningsvis återvänder de till Sverige för en egen spelning så snart som möjligt, för jag behöver mer.