Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterrecension

Teaterrecension : Äga rum – en dröm om framtiden

by

Äga rum
Manus: Karin Bjurström och Elin Almén efter tolv tjejers berättelser
Regi: Karin Bjurström
Scenografi o kostym: Frej Wells
Premiär på Arena Satelliten Sollentuna den 18 maj 2018

Teater Norras första projekt för ungdomar är en pjäs skapad efter 12 tjejers berättelse om livet som ung och drömmen om framtiden.

Här handlar det mycket om killar och tjejers roller. Om utseende och förväntningar om hur man skall vara. Om sex och längtan efter kärlek, om attityder och förväntan. Om kaxiga killar i flock som blåser upp sig. Men också tjejer med självförtroende som vågar ta plats.

Även om tonen är tuff och kaxig ibland så är det en föreställning som gör en glad. Så mycket tankar och känslor ger en tro inför framtiden.

Jag tycker det är en härlig föreställning som speglade många frågor. Man skrattar igenkännande till mycket, men blir också lite fundersam över att så mycket är sig likt sen förr. Att så lite har hänt i förhållandet mellan könen. Fortfarande är det killarna som jagar tjejerna. Och man har samma
fördomar om kvinnligt och manligt medan mycket annat blivit öppnare. Kanske framtiden blir bättre?

En härlig ensemble av bara tjejer skapar en värld av olika typer, både killar och tjejer. Alla är bra i sina roller även om man naturligtvis deltar olika mycket.

Den mest tragiska blir den vuxna grannen, Inger Nilsson som naturligtvis får dras med alla vuxnas problem. Och lärarinnan som offrade sin dröm om en advokatkarriär för att serva sin pojkvän som sedan blev advokat. Samt den något jobbiga gympaledaren som dyker upp i olika sammanhang. Jämfört med dem så tror man att de här starka unga tjejerna kommer att få en bättre framtid.

Som vuxen känner man att ungdomarna har mycket energi och kraft och när hela ensemblen springer ut i det fria så blir det en perfekt avslutning på en dynamisk och roande föreställning.

Koreografi: Stina O´Connell
Ljusdesign: Philip Öhlund
Ljustekniker: William Sidfäldt
Ljud: Dante Wiechel

Foto: Hermine Werner

Teaterkritik: Besök av en gammal dam med Marie Göranzon

by

Foto: Bengt Wanselius

Besök av en gammal dam
Av Friedrich Dürrenmatt
Översättning: Britt G Hallqvist
Regi: Katrine Wiedemann
Scenografi och kostym: Maja Ravn
Ljus: Mats Öhlin
Ljud: Kristian Oscarsson
Maskdesign: Sara Lycke och Maria Reis
Premiär 9 mars 2018 på Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern Stockholm

En skrämmande berättelse om vad människor kan förmås att göra för välfärden, för att få ett lyxliv och pengar. Den ikoniska svenska skådespelerskan Marie Göranzon debuterar på Stockholms stadsteaters stora scen i en grym och absurd skildring av hur människor i grupp kan förmå sig till att utföra de mest grymma handlingar. En skildring av hur vanliga hyggliga medborgare till och med kan begå mord i grupp för att rädda ett välmående liv.

Marie Göranzon spelar miljardärskan Claire Zachanassian som efter 45 år återvänder i stor stil till sin solkiga lilla barndomsstad. Hon tas emot av borgmästaren och stadens förnämsta invånare som haft ett möte där de beslutat att herr Ill, som har hennes ungdomskärlek när hon bodde i staden, ska flörta med henne för att förmå henne att sponsra staden som är näst intill bankrutt. Claire är dock inte så lättlurad. Hon har skinn på näsan och är ute efter hämnd. Hon lovar staden en miljard, på ett villkor. Hon kräver hämnd på herr Ill. Han övergav henne när de var unga och han gjort henne med barn. Claire kräver att någon av stadens invånare ska döda herr Ill.

Spontant, direkt, säger borgmästaren och alla invånare nej. De kan inte begå brott, de kan inte döda, för att få pengar. Sakta men säkert börjar medborgarna ändå att utnyttja möjligheten till en bättre tillvaro. De börjar handla på kredit och börjar vänja sig vid att ha tillgång till pengar.

Regissören Katrine Wiedemann har valt att förlägga scenen som en cirkusscen med publik på båda sidor och att låta skådespelarna agera som typer, schabloner, istället för mänskliga karaktärer. Jag tycker dramat förlorar på det. Handlingen är så skrämmande att det fungerar inte riktigt att göra det till en komedi och det märks genom att det inte kommer så mycket skratt från premiärpubliken. Det är mer ett drama, men för att fungera borde karaktärerna få djup.

Det är synd att ha Marie Göranzon tillsammans med flera ur den svenska skådespelareliten på scen och ändå får de inte agera mer än som klichéer. Jag tänker att regissören gjort detta som ett medvetet val för att det ska handla om vad gruppen människor kan förmås göra och att det inte skulle handla om de enskilda individerna. Men trots det är varenda en i gruppen en unik individ. Att ta steget och agera med gruppen bygger ändå på att varje individ gjort en inre resa. Jag tror iscensättningen hade vunnit på att vi kommit några karaktärer närmare. Också Marie Göranzons Claire är för ensidigt skildrat. Tvekar hon aldrig inför att hennes ungdomskärlek ska dödas?

Den schweiziske författaren Friedrich Dürrenmatt skrev dramat 1956 (tyska: Der Besuch der alten Dame). Filmen Besöket från 1964, med Ingrid Bergman i huvudrollen, bygger löst på pjäsen. Likaså filmen Hyènes från 1992 i regi av Djibril Diop Mambéty. Skildringen av det våld som förtryck som människor i grupp kan utföra tillsammans är om möjligt ännu mer aktuellt idag. Att en stor grupp människor kan förmås att begå mord har hänt många gånger genom historien, inte bara nazisterna har utrotat människor, än idag upprepas det: se bara vad IS och andra fundamentalistiska islamistiska grupper är beredda att göra och gör. Jag ser också berättelsen som en metafor för hur nutidens människa för sin välfärds och bekväma tillvaros skull är beredd att ta död på vår jord.

Fakta om regissören från ett pressmeddelande:
Danska regissören Katrine Wiedemann har haft stora framgångar med sina egensinniga tolkningar av klassiker, på Kulturhuset Stadsteatern har hon bland annat satt upp Peer Gynt med Magnus Krepper i titelrollen (2012) och Hamlet med Gustaf Skarsgård (2009). I Sverige har hon även uppmärksammats för Romeo och Julia (2002) i samarbete med Cirkus cirkör som spelades på Elverket och Havsfruen (2005) i samarbete med Teater Kaleidoskop.

– Jag har alltid velat sätta upp Besök av en gammal dam, den är så oerhört aktuell idag trots att den är skriven i en helt annan tid! Fokus på maktbalansen mellan kön, kapitalismens kraft, pressens makt, etc – den känns självklar att sätta upp just nu, just i Stockholm. I Durrenmatts universum finns den mest groteska humorn och de svarta stämningarna sida vid sida, det är ett universum som ställer oss många relevanta frågor idag, säger Katrine Wiedemann.

I rollerna:
Claire Marie Göranzon
Ill Dan Ekborg
Ills fru Kirsti Stubø
Ills dotter Lotti Törnros
Ills son Pablo Leiva Wenger
Borgmästaren Allan Svensson
Prästen Gerhard Hoberstorfer
Läraren Samuel Fröler
Doktorn Leonard Terfelt
Polisen, domaren Ulf Eklund
Journalisten Tim Dillman
Swing Henrik Hellström och Sylvia Rauan

Teaterkritik: Ilya – En seg minnesförlust utan klarhet med ett förlorat barn i centrum

by

Foto: Bengt Wanseliu

Ilya
Manus och regi Lars Rudolfsson
Musik Frida Hyvönen
Scenografi Robin Wagner
Kostym Kersti Vitali Rudolfsson
Ljus Linus Fellbom
Ljud Camilla Nässström, Johan Ehn
Stockholms stadsteater, föreställning söndagen den 4 mars 2018 (urpremiär 2 mars 2018)

När livet krisar, när allt går åt skogen och vi tappar fotfästet, så är vi i Sverige inlindade i en falsk förhoppning. Vi tror villkorslöst att nära, kära eller samhället kliver in och reder upp allt åt oss. Vi tror att om vi går till polisen så kan de lösa alla brott, vänder vi oss till sociala myndigheter så försvaras de värnlösa och går jag hem så kan någon krama mig lugn och lycklig igen. Vi glömmer de mänskliga faktorerna, det mörka i oss och att varje människa trots allt står sig själv närmast. Ingenting är fullkomlig eller perfekt, framförallt inte när det krisar.

Mary hamnar på en polisstation och har tappat minnet. Hon minns enbart att hennes dotter är borta och hon minns inte ens vad hon heter. Hon får arbetsnamnet Ilya efter en gammal bortsprungen hund. Polisen förstår sig inte på henne dessutom och är upptagen i byråkratiska processer. Hemma har Mary en pojkvän (barnets far) som är våldsam och som suger ur henne kraft och energi. Var ska man börja för att göra det bortsprungna barnet rättvisa? Avstånden mellan de ena och andra processerna är alldeles för långt. Ingen början eller slut på något, leder till något väsentligt för 8-åringen, ”…folk pratar bara sönder en…” och ”har jag rätt till en advokat för jag känner mig lurad…”. Föreställningen tar upp ett viktigt problem och det är hur chock och förtvivlan påverkar oss. En minneslucka kan drabba oss alla om påfrestningen i verkligheten blir för stor. Man behöver vara oerhört frisk och allert för att kunna försvara sig i tuffa stunder. Modern tas inte på allvar någonstans och barnet försvinner mellan stolarna.

Scenografin har innerligt funnit sina amerikanska toner och unikt vackra lösningar i grått. Det gör att tempot mellan de skilda platserna går att lösa genom genialiska skjutdörrar och tydliga skyltar och möbler. Att ensemblen är så stor och rollerna så många, höjer också möjligheten till tolkningar av historien. Tack vare antalet människor på scen orkar man hålla nyfikenheten uppe.

Mest förunderligt i föreställningen är de hat mot idrott som en socialsekreterare påvisar i samtal, i kombination av en vulgär styvpappa som från ingenstans vill knäppa upp byxorna och uttrycker att oknullade kvinnor är det värsta han vet. Förutom att enbart försöka chocka, vet jag inte riktigt var all den passiva aggressiviteten hör hemma. Självklart vinner tillfälligheternas hysteriska uttryck skratt bland nervösa åskådare. Däremot känner jag mest sorg över att man inte kunde hittat på något annat än att stereotypt slå ner på kvinnors eventuella ointresse för sport och mäns förtryckande sexualitet.

Föreställningen innehåller rytmisk och vacker musik. Samtliga i ensemblen gör individuellt unika sånginsatser där ord och musik är i full harmoni med varandra. När även dans tillförs, ger de helhetsbilden just den där extra finessen som gör byråkratin lättare att acceptera om ej respektera. Lättsamheten gör det tragiska något komiskt. Samhällsapparater sviker oss ju när den inte främjar och räddar. Satiren slår hårt eftersom det är människan som är den största felande länken. Hur skyddar vi oss mot oss själva?

Mary skadas och hjälps lika mycket av de som menar väl och de som vill skada henne. Jag lämnas med känslan att behöva ifrågasätta den goda- och den onda gärningen. Gör vi gott när vi gör väl för någon och vår egen vinning är lika stor? Är något en ond handling om vi slumpmässigt råkat skada någon annan eller är det syftet som räknas? Stackars Mary far dock illa oavsett och det gör dottern också.

Manuset är allt för långt och vid många tillfällen känns det som om syftet är att utmatta oss gång på gång i samma frågeställningar kring dotterns försvinnande och moderns förtvivlan. Metoden leder dock inte till fler insikter, utan snarare till avskärmning från tidens gång. Publiken är vid några tillfällen beredd att ge upp och gå därifrån. En känsla av tjat och undervärdering av publikens intelligens infinner sig. Kanske är manuset att för ambitiöst och uppfattas därmed som något pretentiöst? Kasten mellan nu- och dåtid gör inte heller att handlingen håller ihop. Jag kan inget annat än tänka, ”…finns det ingen tråd som håller samman allt…”

Medverkande skådespelare Birthe Wingren, Lars Lind, Robin Keller, Sven Ahlström, Fredrik Lycke, Per Sandberg, Gunilla Röör, Ksenia Timoshenko, Odile Nunes, Johanna Lazcano, Richard Sseruwagi, Andreas Kundler, Ada Höstman/Hilda Söderman (antingen eller i föreställningen d.v.s. dottern som 8 åring)

Teaterkritik. Angels in America 2 – Perestrojka på Dramaten

by

Angels in America 2: Perestrojka
Av Tony Kushner
Regi Farnaz Arbabi
Översättning Nils Gredeby
Bearbetning Farnaz Arbabi, Irena Kraus och Mattias Brunn
Koreograf Sofia Södergård
Kostym Lena Lindgren
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen och Lena Strandmark
Ljusdesign Karl Svensson
Musik och ljuddesign Foad Arbabi
Premiär 24 februari 2018, Elverket, Dramaten

Som en överväldigande tv-serie som utspelar sig live, rakt framför och där jag inte kan värja mig för de olika människornas öden och känslor.

Dramatens uppsättning av Tony Kushners Angels in America ger mig känslan av att uppleva en tv-serie som scenkonst. Då syftar jag på kvalitativa tv-serier. Utbudet av tv-serier har ökat och breddats enormt under sista året. I en tv-serie kan regissör och manusförfattare fördjupa skildringar av karaktärer och bredda dramat på ett helt annat sätt in i en långfilm på knappt en timme. Angels in America med sina två delar på tre timmar vardera blir som en fascinerande tv-serie på scen.

Föreställningen är tydligt ett inlägg för allas lika rätt till att vara den man är, framför allt handlar det om homosexuella mäns rätt att älska vem de vill även om ämnet breddas något med skildringen av Joes fru Harper som är på väg att gå under psykiskt. Är hon psykiskt sjuk eller är hennes tillstånd en följd av den tunga press som vilar på henne som mormon när hennes man är homosexuell och hon börjar knapra lugnande som valium?

Handlingen utspelar sig i New York under 1980-talet då aids-epidemin rasar som värst och skördar många dödsoffer. Samhället var inte lika öppet som idag och homosexuella hade inte de rättigheter de fått dagens samhälle.

Lite konstigt känns det när jag kommer direkt från premiären av Perestrojka med skildringar av människor som mår så dåligt för att de inte kan leva öppet med sin sexualitet och jag sätter på tv:n hemma och ser fjärde deltävlingen av den svenska uttagningen till Melodifestivalen där allas rätt att vara den man är lyfts fram som ledmotiv. Det är lätt att tänka att det som skildras i Angels om America är historia. Homosexuella har samma rättigheter som andra och aids-epidemin har bromsats med nya mediciner.

Det var inte så länge sedan ändå som många människor inte vågade vara öppna med sin sexualitet om de inte var hetero. Angels in America skildrar flera homosexuella män kämpar med att dölja sin sexualitet. Det kan bero på religion, som i Joes fall, eller att de har höga positioner med makt i samhället, som Roy Cohn.
Också i Sverige finns det flera exempel på ”sopa under mattan”-takten, till exempel kändisar som dog i aids vilket alla visste men ingen nämnde det öppet och givetvis inte medier heller.

I regi av Farnaz Arbabi och med Sofia Södergård som koreograf blir det en färgsprakande föreställning med änglar som flyger och änglar som kämpar för att Gud ska komma tillbaka till dem. Jag upplever att del 2, Perestrojka, är ännu mer sprakande än första delen, som av en del kritiker fick kritik för att änglarna aldrig riktigt lyfte. Även om änglarna är med betydligt mer nu i del 2 vet jag inte om de lyfter riktigt nu heller, även om de flyger ovanför våra huvuden. För mig handlar alla änglar om människors föreställningar om Gud och änglar som liksom kyrkan har stor makt över människor, speciellt då vi ställs inför kriser som handlar om liv och död.

Skådespelarna kommer att få stå för maratoninsatser när de två föreställningarna ges på samma dag, två föreställningar på drygt tre timmar vardera kommer att kräva en hel del. Jag var imponerad redan av deras insatser nu när det ”bara” var en del på tre timmar.

Angels in America är en fascinerande uppsättning, helt klart.

Här är recensionen av del 1: Millenium

’

Recension (teaterkritik): Höst och vinter av Lars Norén på Dramaten – En stark föreställning, ger mycket att tänka på och väl värd att ses om

by

Höst och vinter
Av Lars Norén
Regi Stefan Larsson
Peruk och mask Mimmi Lindell
Scenografi Rufus Didwiszus
Kostym Nina Sandström
Ljusdesign Torben Lendorph

Två vuxna systrar, Ann 38 år Ewa 42 år, är på middag hos sina föräldrar. Yngsta systern har bestämt sig för att den här gången ska hon tala ut, hon ska lägga korten på bordet och konfrontera framför allt mamman för allt uselt hon tycker mamman gjort. Det blir en uppgörelse som pendlar fram och tillbaka, hemligheter ur det förflutna kommer fram. Eller gör de det? Alla sanningar präglas av den som berättar dem. Och kanske har de inte ens nuddat vid vad de verkligen tänker?

Jag tror alla som någon gång varit på en familjemiddag kan känna igen något och kan någon gång under föreställningen identifiera sig med någon av rollerna. Pappan som flydde in i sitt jobb när barnen var små, äldsta dottern som utåt sett har en fin karriär och är den diplomatiska som alltid vill skapa samförstånd, den yngsta dottern som är rebellen och alltid ska starta bråk och mamman som bär på bitterhet mot pappan.

Alla familjer har saker de helst inte pratar om för att hålla kvar  samhörighet eller för att det är saker som gör för ont att prata om. Fast oftast är det först när vi vågar prata om det som är smärtsamt som vi  når varandra. Höst och vinter är skriven under 1980-talet och tar på flera sätt upp odödliga frågor. Speciellt det som handlar om relationer inom en familj, mellan föräldrar, mellan föräldrar och barn och mellan barnen. Den tar också upp klassfrågor, den yngsta systern lever fattigt medan föräldrarna tillhör en välbärgad övre medelklass och äldsta systern har bra ekonomi, välbetalt jobb och bor i en fin villa med fantastisk trädgård fashionabla Stocksund. Mamma Margareta säger: Vi är förfluten tid, Henrik. Känns det inte skönt?

Talar hon om att de på väg mot ålderdomen eller menar hon att deras samhällsklass är på väg att dö? Höst och vinter, en av Lars Noréns så kallade borgerliga kvartetter där den borgerliga familjen gestaltas. Den är skriven under 1980-talet och jag tänker att sedan dess har borgerligheten kommit tillbaka med full kraft och högerkrafter stärkt sig i det svenska och europeiska samhället. Kanske han inte skulle skriva så idag, att borgerligheten är förfluten tid.

De fyra skådespelarna bär föreställningen, de är alla enastående skarpa i sina roller. Att betrakta dem när de inte är i centrum är helt fantastiskt. Ingela Olsson som mamma Margareta kan säkert de flesta mammor till vuxna barn känna igen sig i någon gång under föreställningen. När vuxna barn lider och mammor är maktlösa, det sliter itu en mammas hjärta. Alexandra Rapaport som storasyster Ewa som upprätthåller en mask av att vara stark och framgångsrik och som bara emellanåt visar hur förbannad hon är på lillasyster som alltid ska stå i centrum. Och lillasyster Ann spelad så suveränt av Livia Millhagen. Ann som gjort en klassresa nedåt och till och med måste tigga hos Stadsmissionen ibland för att ha pengar till mat åt sig och sin son. Hon skriver på ett drama och är säker på att hon ska göra karriär och lyckas. Tror vi på det? Eller är det ännu en livslögn? Hans Klinga gör pappan, tyst och undflyende, det känns som att vi träffat just den mannen tidigare, så på kornet gestaltas han.

En sak som är jag uppskattar med den här typen av drama är att den inte följer en intrig där allt målmedvetet byggs upp fram till en stor konflikt och sedan kommer en lösning. Här böljar det fram och tillbaka, ibland smäller det till rejält för att sedan puttra på lite lugnare. När föreställningen är klar och systrarna ger sig av till sina hem ljuder hälsningen ”vi ses igen”. Kanske är dessa scener vardagsmat på deras familjemiddagar? Kanske upprepas samma bråk varje månad? Finns det någon slutgiltig lösning? Kanske inte.

Iscensättningen av detta knivskarpa drama sätter en existentiell prägling på föreställningen då vi ser bleka skuggor av familjemedlemmarna på väggarna i den vita Östermalmsvåningen. Det ger känslan av att vi alla är skuggor till slut. Detta ackompanjerat av Thåströms skrovliga sorgsna röst: Jag tänkte vi blev aldrig, vi blev aldrig av med varandra. En stark föreställning, ger mycket att tänka på och väl värd att ses om.

Höst och vinter spelades för första gången på Dramaten 1989. Stefan Larsson är en av Dramatens mest anlitade regissörer, med succéer som Rickard III, Medea, Fanny och Alexander och En familj – August: Osage County på den långa meritlistan.

Medverkande
Eva Alexandra Rapaport
Ann Livia Millhagen
Henrik Hans Klinga
Margareta Ingela Olsson