Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterrecension

Teaterkritik. Angels in America 2 – Perestrojka på Dramaten

by

Angels in America 2: Perestrojka
Av Tony Kushner
Regi Farnaz Arbabi
Översättning Nils Gredeby
Bearbetning Farnaz Arbabi, Irena Kraus och Mattias Brunn
Koreograf Sofia Södergård
Kostym Lena Lindgren
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen och Lena Strandmark
Ljusdesign Karl Svensson
Musik och ljuddesign Foad Arbabi
Premiär 24 februari 2018, Elverket, Dramaten

Som en överväldigande tv-serie som utspelar sig live, rakt framför och där jag inte kan värja mig för de olika människornas öden och känslor.

Dramatens uppsättning av Tony Kushners Angels in America ger mig känslan av att uppleva en tv-serie som scenkonst. Då syftar jag på kvalitativa tv-serier. Utbudet av tv-serier har ökat och breddats enormt under sista året. I en tv-serie kan regissör och manusförfattare fördjupa skildringar av karaktärer och bredda dramat på ett helt annat sätt in i en långfilm på knappt en timme. Angels in America med sina två delar på tre timmar vardera blir som en fascinerande tv-serie på scen.

Föreställningen är tydligt ett inlägg för allas lika rätt till att vara den man är, framför allt handlar det om homosexuella mäns rätt att älska vem de vill även om ämnet breddas något med skildringen av Joes fru Harper som är på väg att gå under psykiskt. Är hon psykiskt sjuk eller är hennes tillstånd en följd av den tunga press som vilar på henne som mormon när hennes man är homosexuell och hon börjar knapra lugnande som valium?

Handlingen utspelar sig i New York under 1980-talet då aids-epidemin rasar som värst och skördar många dödsoffer. Samhället var inte lika öppet som idag och homosexuella hade inte de rättigheter de fått dagens samhälle.

Lite konstigt känns det när jag kommer direkt från premiären av Perestrojka med skildringar av människor som mår så dåligt för att de inte kan leva öppet med sin sexualitet och jag sätter på tv:n hemma och ser fjärde deltävlingen av den svenska uttagningen till Melodifestivalen där allas rätt att vara den man är lyfts fram som ledmotiv. Det är lätt att tänka att det som skildras i Angels om America är historia. Homosexuella har samma rättigheter som andra och aids-epidemin har bromsats med nya mediciner.

Det var inte så länge sedan ändå som många människor inte vågade vara öppna med sin sexualitet om de inte var hetero. Angels in America skildrar flera homosexuella män kämpar med att dölja sin sexualitet. Det kan bero på religion, som i Joes fall, eller att de har höga positioner med makt i samhället, som Roy Cohn.
Också i Sverige finns det flera exempel på ”sopa under mattan”-takten, till exempel kändisar som dog i aids vilket alla visste men ingen nämnde det öppet och givetvis inte medier heller.

I regi av Farnaz Arbabi och med Sofia Södergård som koreograf blir det en färgsprakande föreställning med änglar som flyger och änglar som kämpar för att Gud ska komma tillbaka till dem. Jag upplever att del 2, Perestrojka, är ännu mer sprakande än första delen, som av en del kritiker fick kritik för att änglarna aldrig riktigt lyfte. Även om änglarna är med betydligt mer nu i del 2 vet jag inte om de lyfter riktigt nu heller, även om de flyger ovanför våra huvuden. För mig handlar alla änglar om människors föreställningar om Gud och änglar som liksom kyrkan har stor makt över människor, speciellt då vi ställs inför kriser som handlar om liv och död.

Skådespelarna kommer att få stå för maratoninsatser när de två föreställningarna ges på samma dag, två föreställningar på drygt tre timmar vardera kommer att kräva en hel del. Jag var imponerad redan av deras insatser nu när det ”bara” var en del på tre timmar.

Angels in America är en fascinerande uppsättning, helt klart.

Här är recensionen av del 1: Millenium

’

Recension (teaterkritik): Höst och vinter av Lars Norén på Dramaten – En stark föreställning, ger mycket att tänka på och väl värd att ses om

by

Höst och vinter
Av Lars Norén
Regi Stefan Larsson
Peruk och mask Mimmi Lindell
Scenografi Rufus Didwiszus
Kostym Nina Sandström
Ljusdesign Torben Lendorph

Två vuxna systrar, Ann 38 år Ewa 42 år, är på middag hos sina föräldrar. Yngsta systern har bestämt sig för att den här gången ska hon tala ut, hon ska lägga korten på bordet och konfrontera framför allt mamman för allt uselt hon tycker mamman gjort. Det blir en uppgörelse som pendlar fram och tillbaka, hemligheter ur det förflutna kommer fram. Eller gör de det? Alla sanningar präglas av den som berättar dem. Och kanske har de inte ens nuddat vid vad de verkligen tänker?

Jag tror alla som någon gång varit på en familjemiddag kan känna igen något och kan någon gång under föreställningen identifiera sig med någon av rollerna. Pappan som flydde in i sitt jobb när barnen var små, äldsta dottern som utåt sett har en fin karriär och är den diplomatiska som alltid vill skapa samförstånd, den yngsta dottern som är rebellen och alltid ska starta bråk och mamman som bär på bitterhet mot pappan.

Alla familjer har saker de helst inte pratar om för att hålla kvar  samhörighet eller för att det är saker som gör för ont att prata om. Fast oftast är det först när vi vågar prata om det som är smärtsamt som vi  når varandra. Höst och vinter är skriven under 1980-talet och tar på flera sätt upp odödliga frågor. Speciellt det som handlar om relationer inom en familj, mellan föräldrar, mellan föräldrar och barn och mellan barnen. Den tar också upp klassfrågor, den yngsta systern lever fattigt medan föräldrarna tillhör en välbärgad övre medelklass och äldsta systern har bra ekonomi, välbetalt jobb och bor i en fin villa med fantastisk trädgård fashionabla Stocksund. Mamma Margareta säger: Vi är förfluten tid, Henrik. Känns det inte skönt?

Talar hon om att de på väg mot ålderdomen eller menar hon att deras samhällsklass är på väg att dö? Höst och vinter, en av Lars Noréns så kallade borgerliga kvartetter där den borgerliga familjen gestaltas. Den är skriven under 1980-talet och jag tänker att sedan dess har borgerligheten kommit tillbaka med full kraft och högerkrafter stärkt sig i det svenska och europeiska samhället. Kanske han inte skulle skriva så idag, att borgerligheten är förfluten tid.

De fyra skådespelarna bär föreställningen, de är alla enastående skarpa i sina roller. Att betrakta dem när de inte är i centrum är helt fantastiskt. Ingela Olsson som mamma Margareta kan säkert de flesta mammor till vuxna barn känna igen sig i någon gång under föreställningen. När vuxna barn lider och mammor är maktlösa, det sliter itu en mammas hjärta. Alexandra Rapaport som storasyster Ewa som upprätthåller en mask av att vara stark och framgångsrik och som bara emellanåt visar hur förbannad hon är på lillasyster som alltid ska stå i centrum. Och lillasyster Ann spelad så suveränt av Livia Millhagen. Ann som gjort en klassresa nedåt och till och med måste tigga hos Stadsmissionen ibland för att ha pengar till mat åt sig och sin son. Hon skriver på ett drama och är säker på att hon ska göra karriär och lyckas. Tror vi på det? Eller är det ännu en livslögn? Hans Klinga gör pappan, tyst och undflyende, det känns som att vi träffat just den mannen tidigare, så på kornet gestaltas han.

En sak som är jag uppskattar med den här typen av drama är att den inte följer en intrig där allt målmedvetet byggs upp fram till en stor konflikt och sedan kommer en lösning. Här böljar det fram och tillbaka, ibland smäller det till rejält för att sedan puttra på lite lugnare. När föreställningen är klar och systrarna ger sig av till sina hem ljuder hälsningen ”vi ses igen”. Kanske är dessa scener vardagsmat på deras familjemiddagar? Kanske upprepas samma bråk varje månad? Finns det någon slutgiltig lösning? Kanske inte.

Iscensättningen av detta knivskarpa drama sätter en existentiell prägling på föreställningen då vi ser bleka skuggor av familjemedlemmarna på väggarna i den vita Östermalmsvåningen. Det ger känslan av att vi alla är skuggor till slut. Detta ackompanjerat av Thåströms skrovliga sorgsna röst: Jag tänkte vi blev aldrig, vi blev aldrig av med varandra. En stark föreställning, ger mycket att tänka på och väl värd att ses om.

Höst och vinter spelades för första gången på Dramaten 1989. Stefan Larsson är en av Dramatens mest anlitade regissörer, med succéer som Rickard III, Medea, Fanny och Alexander och En familj – August: Osage County på den långa meritlistan.

Medverkande
Eva Alexandra Rapaport
Ann Livia Millhagen
Henrik Hans Klinga
Margareta Ingela Olsson

Teaterrecension: Århundradets kärlekskrig – har en del att säga men skjuter också vid sidan av målet en del

by

Århundradets kärlekskrig
Av Ebba Witt-Brattström
Regi och dramatisering Nora Nilsson
Scenografi Julia Przedmojska
Kostym och mask Linda Gonçalves
Ljus Åsa Holtz
Ljud Magnus Ericsson
Premiär 3 mars 2017 på Stockholms stadsteater

Som människor rör vi oss genom världen med olika förutsättningar, att vara kvinna är att röra sig med en ständig ångest över hur ekonomin, våldet och politiken ska drabba en. Det är något som Ebba Witt-Brattström ofta påpekar. Män och kvinnor har olika förutsättningar som samhället fungerar idag, menar hon. Jag är inte helt säker på att föreställningen riktigt fick fram detta budskap även om skådespelarna var skickliga och scenlösningarna effektiva och snygga.

Århundradets kärlekskrig bygger på Ebba Witt-Brattbergs roman. Hon är litteraturforskare, debattör, författare och år 2000 blev hon professor i litteraturvetenskap med genusinriktning vid Södertörns högskola. Sedan 2012 är hon professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. Hennes forskningsintressen är bland annat genus och litterära könsdialoger. Med romanen Århundradets kärlekskrig som gavs ut 2016 skildrar hon skillnaden på männens arena och kvinnors liv, framför allt med fokus på kulturarbetare i övre medelklassen.

Föreställningen liksom boken är kvinnans berättelse. Hon har valt att lämna mannen hon levt med i 30 år. I ett förhållande som hon nu ser som ett fuskbygge. Som en kuliss i en operaföreställning.

Ett genidrag är att låta tre män i olika åldrar och tre kvinnor i olika åldrar gestalta samma person. Det fungerar väldigt bra och ger en fördjupning i dialogen. Emellanåt är vissa delar varmt komiska men för att skildra köns-orättvisor tycker jag inte att föreställningen riktigt bränner till.

De var tillsammans i trettio år och har flera barn tillsammans, men det är ändå bara de två som skildras. Tvåsamheten är i centrum. Ett förhållande är väl mer än bara två människor. Det finns ju barn, anhöriga och vänner och annat som också påverkar och finns med i livet. Ett trettio år långt liv tillsammans handlar väl inte bara om de två, mannen och kvinnan. Jag saknar miljön och kring-livet för mycket för att kunna ta till mig skildringen. Eller så är det så stor skillnad på övre medelklassens kulturelits liv och det liv som människor som jag med rötterna i genuin arbetarklass levt och lever, att det Ebba Witt-Brattström skildrar är hur övre medelklassen inom kultursfären lever.

Jag saknar förståelse för varför denna kvinna egentligen levt med denna man i hela trettio år. Hon är stark och kämpar för kvinnors rättigheter och ändå står hon ut med att mannen slår henne flera gånger. Varför lever de alls tillsammans? Jag har svårt att riktigt förstå det. Varför lämnar en så stark kvinna inte honom lngt tidigare? Jag vet, det är en svår fråga. Någonstans finns det trots allt någon slags kärlek som binder samman dem. Men jag tycker det finns andra berättelser om man och kvinna som mer trovärdigt fördjupar sådana draman. Under föreställningens gång säger hon visserligen att hon en gång älskade honom. Att hon såg honom som en ömsint, humoristisk och nyfiken man. När diskussionerna inte var gräl som urartade i våld. Han som nu kallar henne ”feministkärring” och ”du med ditt lilla jämställdhetsdepartement. Vem bryr sig.”

Skådespelarna är duktiga, alla sex är skickliga och scenlösningen effektiv och fungerar bra. Det lilla instängda rosa rummet där de är inlåsta är en stark bild. Av och till är dialogen mycket skarp och visst har föreställningen en del att säga om hur män och kvinnor lever tillsammans, även om jag tycker att den bitvis skjuter vid sidan av och missar målet. En del dramaturgiska grepp blir lite för övertydliga. De talande tystnaderna används lite för utstuderat.

Medverkande:
Cecilia Nilsson
Lennart Jähkel
Gizem Erdogan
Daniel Nyström
Andreas Kundler
Ann-Sofie Rase

Höstsonaten – En föreställning om ord och musik

by

Hostsonaten3

Höstsonaten
Av Ingmar Bergman
Stockholms stadsteater, Klarascenen
Premiär 15 augusti 2014 

Regissören Åsa Melldahl har tagit sig an Höstsonaten, Ingmar Bergmans film från 1978, på Stadsteaterns Klarascen. Det är ett finstämt kammarspel med sparsmakad men effektiv dekor. Pjäsen utspelar sig i prästgårdens vardagsrum, där finns en soffa, en bokhylla och en trappa upp till övervåningen, en flygel och ett piano rullas in en bit in i handlingen.

Charlotte är en framgångsrik konsertpianist, som försummat sina båda döttrar i sin karriärsträvan. Den ena dottern, Helena (Rakel Wärmländer) är handikappad efter en sjukdom och modern tror att hon är kvar på sjukhemmet där hon placerat henne när hon reste. Men Eva, den andra dottern har, modern ovetande, tagit hem Helena till sig och sin man Viktor (Christer Fant). De har förlorat sitt enda barn genom en drunkningsolycka. Charlotte har inte träffat sina döttrar på sju år och Eva skriver ett brev och bjuder hem henne. Hon hoppas på att kunna upprätta en relation mellan sig och modern och systern, vilket ska visa sig vara svårt. Modern gör entré som på en konsertscen och förväntar sig beundran, som hon är van vid. Första konflikten uppstår redan i början av pjäsen när det beröm som Eva hoppas på då hon visar upp sitt pianospel, uteblir och Charlotte inte kan motstå frestelsen att själv förevisa hur stycket ska framföras och tolkas.

Under åren som gått sedan filmen gick har moders- och kvinnorollen genomgått betydande förändringar i vårt samhälle. I Bergmans film hade jag redan från början en negativ attityd till Charlotte, som spelades av Ingrid Bergman, jag tyckte hon var en hård och okänslig person, som bara tänkte på sig själv. I Gunilla Röörs tappning har hon en betydligt mjukare framtoning och framför allt mer humoristisk. Samtidigt ger Kirsti Stubøs Eva ett starkare intryck än Liv Ullmans Eva. Charlotte har starka skuldkänslor gentemot sina barn, vilket framgår tydligt i en typiskt ”Bergmansk” sekvens där Helena i slingrar sig i ett kvävande grepp runt moderns kropp i en fasansfull mardröm.

Även i stadsteaterns uppsättning är bristen på kommunikation ett bärande tema och kontakten mellan människorna känns obefintlig. I första akten är Charlotte kraftfullare och högljuddare, i den andra krymper hon ihop inför dotterns anklagelser och har svårt att värja sig. Charlotte som blivit ensam efter makens död verkar längta efter ett hem och en tillhörighet medan Eva vill konfrontera modern för att bli fri från sina tvångstankar. Men konfrontationen blir starkare än hon beräknat på grund av att vinet som hon druckit fördunklat omdömet. I stället för försoning blir det uppbrott och Charlotte ger sig hastigt av. Den som sörjer henne mest är den handikappade och ordlösa dottern Helena.

Varför kan vi inte bara ta hand om varandra och vara snälla och omtänksamma? Vad är det som hindrar oss?
Den klassiska musiken som spelas i föreställningen, av Chopin, Beethoven, Bach, Bartok och Scriabin hjälper oss att förstå känslorna bakom orden.
Text: Vivian Gustin

MEDVERKANDE:
Christer Fant
Kirsti Stubø
Gunilla Röör
Rakel Wärmländer

PRODUKTION:
Av Ingmar Bergman
Regi Åsa Melldahl
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Ljus Sutoda
Mask Johanna Ruben
Foto: Petra Hellberg

‎Trettondagsafton på Café Lyran – lättsam komedi av Shakespeare

by

‎Trettondagsafton
Av Shakespeare
Regi Patrik Bergner
Kostymör Jenny Linhart
Producenter Stefan Wall och Anna Wall
Teater Iris på Café Lyran, Stockholm
Premiär 2 augusti 2012

Att ta på sig en roll och låtsas vara någon annan – det kan ställa till en hel del. Det får Viola uppleva när hon efter ett skeppsbrott hamnat i land Illyrien och för att överleva klär ut sig till ung man. En ensam kvinna är för utsatt.

Shakespeares pjäs Trettondagsafton är en av hans mer lättsamma komedier och Teater Iris har lagt betoning på det komiska och gjort det till en skrattfest och fars.

Shakespeare kan spelas på många sätt och en av svårigheterna är att språket är på vers – vilket kan vara väldigt svårt att presentera med naturligt flyt. Regissören har valt att blanda det äldre språket med ett mer nutida språk – och pjäsen fungerar bäst när skådespelarna lämnar det alltför högtravande verserna.

Trettondagsafton är en lättsam komedi och även om den har ett slags budskap där den driver med mans- och kvinnoroller är det ändå en pjäs som inte ger några djupare spår i själen. Den är rolig och underhållande men inte särskilt överraskande. Teater Iris flyttar ut teatern från teaterhusen och spelar i lokaler som Café Lyran i Bredäng – och med en föreställning som Trettondagsafton kan de visa också den som inte brukar gå på teater att Shakespeare är väldigt rolig och inte särskilt svår.

Frida Liljevall spelar Viola men också hennes tvillingbror Sebastian. Hon hade lite problem i början av föreställningen när Sebastians mustasch inte vill sitta fast ordentligt – men förutom det tycker jag bytena mellan de två syskonen fungerade bra. I rollen som Sebastian var stegen något tyngre och bredare, något säkrare och mer rättfram – och rösten var något djupare. Det var lagom skillnad mellan de två syskonen.

Shakespeares pjäser innehåller alltid någon eller några roller som är som narrar, de är fåniga och skrattretande, löjeväckande personer. Trettondagsafton har två sådana: överhovmästare Malvolio som är en uppblåst figur och den dumma men innerst inne snälla Andreas Blek af Nosen. Det kan bli lite för mycket och för överdrivet med två sådana riktiga pajaser men det är bara att ge sig hän och inse att det här är så löjliga som många människor egentligen är.

‎Trettondagsafton på Café Lyran av Teater Iris är en lättsam version och det är lätt att redan tidigt förstå hur allt ska gå. Syften med föreställningen är nog inte heller att någon ska undra hur allt ska lösas. Behållningen ligger i att flytta ut klassiska verk av exempelvis Shakespeare från teaterhusen ut till en förhoppningsvis ny publik som kan upptäcka hur roliga en del gamla klassiker är.

Här kan du läsa Kulturbloggens intervju med Frida Liljevall, som har huvudrollen som Viola.

I rollerna:
Frida Liljevall: Viola
Bo G Lyckman: Tobias Raap
Dick Eriksson: Andreas Blek af Nosen
Anders Menzinsky: Orsino, hertig av Illyrien
Ellen Bredefeldt: Olivia, en rik grevinna
Erika Blix: Maria, kammarjungfru
Björn Holmér: Malvolio, överhovmästare

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,