• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

Teatervåren 2019 på Stockholms stadsteater: fantastiska väninnor, män som våldtas, teateropera 2.0, eko-thriller och en halsbrytande jungfrulek

16 oktober, 2018 by Redaktionen

Foto: Carl Bengtsson

Våren 2019 flyttar all teater vid Sergels torg ut till nya spelplatser runt om i Stockholm. Verksamheten kommer finnas från norr till söder, från öst till väst och mitt i city. Teatervåren gör Kulturhuset Stadsteatern i samarbete med Årsta Folkets Hus, Folkoperan, Södra Teatern, Teater Giljotin, Dansens Hus, Nationalmuseum och Stockholms konstnärliga högskola (SKH)/institutionen för scenkonst.

Ett pressmeddelande berättar om Kulturhuset stadsteaterns teatervår 2019:

Carl Bengtsson
Vårens stora pjässatsning är Min fantastiska väninna som för första gången sätts upp i Skandinavien, premiär 1 mars. Tillsammans med Folkoperan sätts Tolvskillingsoperan upp – folkets teater och folkets opera utlovar rännsten och enorm musikalisk skönhet. På Södra Teatern spelar Elisabet Carlsson våldtäktsman i Män kan inte våldtas, baserat på Märta Tikkanens klassiker, urpremiär 2 februari. I samarbete med Teater Giljotin sätter Kulturhuset Stadsteatern upp fyra pjäser. Projektet Stockholm berättar, där stockholmarnas egna historier berättas på scen, kommer under 2019 att utvecklas vidare och i utökad form!

– Äntligen biljettsläpp för vår spännande flyttvår! Vi kommer vara förbluffande nära vår publik på många nya fantastiska spelplatser med en fullmatad repertoar. Nyskrivet svenskt, nyskrivet europeiskt, klassiker som de är, nytolkningar av klassiker, opera och dans. Kulturhuset Stadsteatern är redo att möta nygammal publik runt om i hela Stockholm som vill ha mer drama i sina liv, säger Anna Takanen, teater- och scenkonst chef, Kulturhuset Stadsteatern.

Kulturhuset Stadsteatern <3 Årsta Teater
Ferrante-febern kommer till Årsta. I vårens stora pjässatsning är det Ruth Vega Fernandez och Maja Rung som gestaltar de fantastiska väninnorna i pjäsen Min fantastiska väninna! Pjäsen sätts för första gången upp i Sverige och Skandinavien och är baserad på Elena Ferrantes fyra romaner om den mystiska, oersättliga och fantastiska kvinnliga vänskapen: Min fantastiska väninna, Hennes nya namn, Den som stannar, den som går och Det förlorade barnet. Romanerna skapade den så kallade ”Ferrante-febern” över hela världen. Dramatisering April De Angelis, regi av Maria Sid, nytillträdd biträdande teater- och scenkonstchef på Kulturhuset Stadsteatern.

Publik- och kritikerhyllade pjäsen Bang flyttar ut till Årsta Teater och får efterlängtad nypremiär 24 januari. Regi står Frida Röhl för, efter text av Magnus Lindman och i rollen som den banbrytande reportern Barbro Alving ser vi Anna Takanen. Under hösten 2018 spelas Bang på Kulturhuset Stadsteatern vid Sergels torg. Under våren 2019 gör Bang även gästspel på vår scen i Vällingby.

Kulturhuset Stadsteatern <3 Folkoperan
Teater + opera = kärlek på största allvar! Till våren samarbetar Kulturhuset Stadsteatern med Folkoperan i Joseph Haydns odödliga körverk Skapelsen. Om jordens skapelse, Adam och Eva. I rollerna från Kulturhuset Stadsteatern ser vi bland andra Annika Hallin och Samuel Fröler, från Folkoperan, operasångarna Jesper Säll, Susanna Stern och Martin Hatlo. Premiär på Folkoperan 6 april 2019 i regi av Mellika Melouani Melani.

Foto: Matilda Rahm
Till hösten 2019 når samarbetet nya höjder i den stora produktionen av Tolvskillingsoperan. Det blir rännsten, det blir musikalisk skönhet, det blir skådespelare, operasångare, burleskartister, en kör och en riktig operaorkester. Premiär 11 september. Medverkande: Fredrik Lycke, Sven Ahlström, Karolina Blixt, Maja Rung, Lennart Jähkel, Peter Gardiner, Angelika Prick, Sanna Gibbs, dansare, kör, Folkoperans orkester med flera.

Kulturhuset Stadsteatern <3 Södra Teatern Män kan inte våldtas – eller? I rollen som Tova; bibliotekarien, hämnerskan, våldtäktsmannen, ser vi Elisabet Carlsson. Urpremiär den 2 februari för Män kan inte våldtas som bygger på den finlandssvenska författaren Märta Tikkanens ständigt aktuella kultroman Män kan inte våldtas. Här i dramatisering av Lo Kauppi. När romanen utgavs 1976 i Sverige blev den direkt ett viktigt inlägg i debatten för kvinnorörelsen – och är det än idag. Lo Kauppi har länge varit en viktig röst i dagens kvinnorörelse och samhällsdebatt, och undersöker ofta i sitt konstnärskap frågor som rör sexualitet kopplat till genus och feminism. Också i ensemblen ser vi Sven Ahlström, Angelika Prick, Christer Fant, Eva Stenson och Nils Wetterholm. Kulturhuset Stadsteatern <3 Dansens hus
Shakespeare in Love, som under hösten 2018 bjuder på storslagen Hollywood-romantik på Stora scenen, flyttar 2019 ut till Dansens hus med nypremiär 13 april. Regi av Ronny Danielsson som tidigare satt upp succéer som Billy Elliot och Cabaret. I huvudrollerna som de älskande tu Alexander Karim och Sofia Ledarp.

Ytterligare en stor pjässatsning får premiär på Dansens hus under 2019, men det återkommer vi till senare i december!

Kulturhuset Stadsteatern <3 Teater Giljotin
Jungfruleken är baserad på ett verkligt kriminalfall från 30-talet. Två systrar som älskar att hata sin arbetsgivare, som i sitt hat går så långt att det slutar med ond bråd död. Skriven av dramatiken Jean Genet under tiden han själv satt i fängelse. Här i en queertolkning med Robin Keller, Robert Fux och Åke Lundqvist i rollerna. Premiär 25 januari. Regi av Richard Turpin – skådespelare, regissör och en av grundarna av Teater Tribunalen.

Den 22 mars får Tiggarna urpremiär. Vad har tiggarna i vårt samhälle gjort med vår självbild? Dramatikern Mia Törnqvist undersöker vårt förhållningssätt till människor som tigger för sitt levebröd i det offentliga rummet. Annika Hallin regidebuterar! I ensemblen ser vi Andreas Kundler, Ann-Sofie Rase, Samuel Fröler och Eva Rexed.

Barnen utspelar sig i skuggan av en kärnkatastrof. En nyskriven, kritikerhyllad, brittisk eko-thriller av unga stjärndramatikern Lucy Kirkwood som innefattar både klimatångest och ett intimt triangeldrama. I rollerna ses Peter Andersson, Katarina Ewerlöf och Gunilla Röör. För regi står Stefan Metz. Skandinavienpremiär 22 februari.

#Metoo blir pjäs! Backstage fångar debatten på en teater där något har hänt i ensemblen. Inget är sig likt längre. Men vems berättelse är sann? Och hur går de vidare? Regi Kia Berglund, konstnärlig ledare på Teater Giljotin. Urpremiär 12 april, med bland andra Angelika Prick, Elisabet Carlsson och Sven Ahlström i rollerna.

Kulturhuset Stadsteatern <3 Nationalmuseum
Transformationer – vi undersöker kroppsideal, porträttposer och hierarkier. Med utgångspunkt från verk ur Nationalmuseums samlingar utforskas porträtt och kroppsspråk tillsammans med museibesökarna, möten där vi med hjälp av skådespelarna Robert Fux och Ann Petrén kan bygga en interaktiv bro mellan nu och då. Transformationer är ett samarbete mellan Kulturhuset Stadsteatern och Nationalmuseum med början den 20 april 2019.

Kulturhuset Stadsteatern <3 SKH/Institutionen för scenkonst
Från november 2018 kommer Kulturhuset Stadsteatern ha ett utvecklat samarbete med SKH, institutionen för scenkonst gällande lokaler, resurser och praktikarbeten inom ett flertal av Kulturhuset Stadsteaterns produktioner. Samarbetet kommer fördjupas under våren 2019 i SKHs studenters examensproduktioner. Dessa produktioner kommer presenteras senare och produceras under våren.

Barn och ung
I Vällingby har Alexander Salzbergers nyskrivna pjäs Äkta känner äkta urpremiär 16 mars. Pjäsen handlar om Amir som är Dramatenskådespelare och publicerad författare. Amir bestämmer sig för att återvända till barndomsvännerna i Vällingby för att göra en dokumentärfilm om sin uppväxt. Vad var det som hände egentligen, då när de var femton år? Vem var äkta? Från 13 år. Regissör Olof Hanson.
I Vällingby kommer även två av Sergelsscenernas succér att gästspela våren 2019: Bang och Leif. Leif, berättelsen om Leif Andrée får nypremiär 29 januari. I rollen ser vi Leif Andrée, med på scen är även musikern Susanna Risberg. Regi Ole Anders Tandberg.

I Skärholmen fortsätter Joakim Sten och Carolina Frände sitt framgångsrika samarbete. Senast aktuella på Kulturhuset Stadsteatern med hyllade pjäsen Krilon. Våren 2019 gör de Sherlock Holmes – det vita hjärtat urpremiär den 22 februari, en pjäs inspirerad av Arthur Conan Doyles berättelser. I huvudrollen ser vi guldbaggevinnaren Maria Sundbom. Berättelsen utspelar sig i London men handlar om kolonialismens grymhet. Från 16 år. Våren 2019 flyttar Marionetteatern in i Skärholmen, först ut är Alice – baserad på Lewis Carrolls klassiker. Formatet är litet och fantasin stor. Regi av Helena Nilsson. Nypremiär i Skärholmen den 23 februari 2019.

Hösten 2018 är det sista chansen fram till återflytten 2020 att se teater på våra klassiska scener vid Sergels torg. Stora scenen, Lilla scenen, Klarascenen, Marionetteatern och Kafé Klara.
Senare i höst återkommer stadsteatern med information om var deras utställningar, konserter, litteratur- och debattsamtal tar vägen.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Scenkonst, Stockholms stadsteater, Teater

Teaterkritik: Fordringsägare på Teater Galeasen – starkt om kärlekens mörka sidor

13 oktober, 2018 by Rosemari Södergren

Foto: John Gripenholm

Fordringsägare
Av August Strindberg
Regi Johan Wahlström
Ljus Jonatan Winbo
Rum Joakim Bayoumi Karlsson
Kostym Matilda Hyttsten
Mask Anna Olofson
Rekvisita Yvonne Brax Kjellström
Musik Fabian Grytt
Premiär på Teater Galeasen, Stockholm, 12 oktober 2018

Ett starkt och snyggt framfört triangeldrama om två män och en kvinna skrivet av August Strindberg åren 1888–1889. Dramat visar med ohygglig träffsäkerhet hur både män och kvinnor blir offren i ett samhälle med ojämlikhet. Båda könen drabbas i ett samhälle där kvinnor inte är jämställda med män. Det riktigt kryper in under huden på mig och den är lika aktuell idag som då den skrevs.

Tekla är en sprallig kvinna som har bråkat med sin nuvarande make, konstnären Adolf, innan hon gav sig av på en resa på åtta dagar. Adolf går omkring i rummet på badorten de tagit in på och ältar deras bråk om och om igen. Medan frun, Tekla, är bortrest, har han lärt känna en något äldre man, Gustav. De två blir förtrogna och vänner, upplever Adolf det som. Adolf lättar sitt hjärta mer och mer för Gustav.

Adolf tycker att problemet med hans äktenskap är att det är frun, Tekla, som är den starkaste. Tekla är som en man ska vara i ett äktenskap, menar han. Han berättar om den man Tekla hade då hon träffade Adolf. Den mannen var en tyrann, enligt Adolf. Vi i publiken anar förstås ganska snart att Gustav är den mannen som Tekla övergav för Adolf.

Dramat skildrar kärlekens avigsida med svartsjuka, hämndbegär och ägandekomplex. Den skrevs för mer än hundra år sedan men har fortfarande mycket att säga dagens människor.

Regissören har valt att låta skådespelarna tala ett något ålderdomligt språk, exempelvis tilltalar makarna varandra inte med du. Trots det ålderdomliga språket känns pjäsen aktuell. Det blir bara starkare att känna förbindelsen bakåt i historien, att patriarkatets makt är uråldrig.

Scenografin, scenbilden, är en blandning av ett realistiskt uttryck och drömliknande. Framtill på scenen till höger ett gammaldags skrivbord och till vänster en ljus divan där Gustav slagit sig ner. En divan som får oss att associera till Freund och psykoanalys. Bakre delen av scenen är avskärmad av ljusa tygstycken som ger en fladdrig drömkänsla. Det fungerar mycket bra med att blanda dessa två uttryck.

Teater Galeasen skriver om pjäsen på hemsidan:
Gustav triggar Adolfs pyrande tvivel i syfte att splittra dem, vilket sätter igång en komplex spiral av kärlek, svartsjuka och hämndbegär. Det finns en tidlös relationsdramatik i Strindbergs text, en omedelbarhet liksom bortom de förgrovade genuskoderna och sin tragikomiska patriarkalism. Något dråpligt mänskligt lyser fram och säger också något intressant om dramatikerns komplexa förhållande till sina roller. Själv ansåg Strindberg att just ”Fordringsägare” var ett storslaget och djärvt sorgespel, han skrev stycket 1889 alldeles efter ”Fröken Julie”.
Fordringsägare är en pjäs för var och en som intresserar sig för relationer – för bekräftelsebehovens och stolthetens konster.

Pjäsen hade urpremiär den 9 mars 1889 på Dagmarteatern i Köpenhamn. Svensk premiär hade den 1 mars 1890 på Svenska teatern i Stockholm. Den har också filmatiserats. 1961 spelades den in som finländsk TV-teater i regi av Kerstin Nylander, och 1968 spelades den som TV-teater med Gertrud Fridh som Tekla och Keve Hjelm som både Gustav och Adolf. 1988 filmatiserades pjäsen med återigen Keve Hjelm som Gustav men med Tomas Bolme som Adolf och Bibi Andersson som Tekla. Bolme belönades med en Guldbagge för bästa skådespelare för sin rollprestation. 2008 gjordes en ny version av Fordringsägare för TV i regi av Thorsten Flinck, med regissören själv i rollen som Gustav, Henrik Schyffert som Adolf och Elin Klinga som Tekla.

Medverkande
Anders Berg, Carl Magnus Dellow, Lina Englund

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Recension, relationer, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: Stolarna på Dramaten – änligen absurd teater på scen

12 oktober, 2018 by Rosemari Södergren

Stolarna
Av Eugène Ionesco
Regi Tobias Theorell
Översättning Sven Åke Heed
Scenografi och kostym Ulla Kassius
Ljusdesign Torben Lendorph
Peruk och mask EvaMaria Holm
Premiär: 11 oktober 2018, Målarsalen, Dramaaten

Stolarna av Ionesco räknas till den absurda teatern. Det känns bra, starkt och befriande med en scenuppsättning av ett av dessa klassiska absurda draman. I regi av Tobias Theorell och med Johan Ulveson och Kicki Bramberg i rollerna är det en föreställning med oändligt många nivåer och möjligheter att tolka vad som händer, eller inte händer. De två äldre personerna, en man och en kvinna, som varit gifta i 75 år, säger de. Precis som allt som sägs kan vi fundera på hur realistiskt det är och vad det egentligen betyder. Gifta i 75 år? Då bör de vara drygt 85 år, kanske närmare 90 år.

Det realistiska har ingen betydelse i en bra absurd pjäs. Den handlar om annat än realism. Regissören Tobias Theorell säger om pjäsen: Pjäsen är ju helt skoningslös. När den skrevs 1952 var den ju också formmässigt radikal, idag slåss vi mer med att arbeta emot den formen. Som text är den helt illusionslös. den visar inte världen som den borde vra, utan som den i värsta fall är. Som vår värsta mardröm i våra svartaste stunder.

Som allt på scen och absurdism i synnerhet är detta öppet till tolkning. Jag ser den inte som en värsta mardröm. Jag ser den som en drift med mycket av det sociala spelet. Jag gillar absurd teater när den är så bra som Ionescos Stolarna, för den kan tala till mig med flera lager, flera nivåer.

Handlingen utspelar sig i ett rum med en äldre gubbe och gumma. De samtalar, både realistiskt och orealistiskt. Samma sak upprepas om och om igen. Det är egentligen inte så orealistiskt. Om vi sätter och och koncentrerar oss på att lyssna på hur människor pratar med varandra kan vi känna igen det som sägs på scen. Så absurd är den vanliga realistiska tillvaron om vi ser på den utan illusioner.

Gubben och gumman sitter och pratar. Efter en stund börjar det komma gäster. Gubben har nämligen bjudit in den ena framstående gäster efter den andra, han ska äntligen föra fram sitt budskap. Han har ett budskap till världen. Denna illusion är väl ännu mer aktuell i dagens värld: tror att vi har något budskap, ett uppdrag, att utföra i och för världen.

En pjäs som Stolarna kräver sina skådespelare. Den kräver sådana erfarna skådespelare som just Johan Ulveson och Kicki Bramberg, två skådespelare som har ett brett register och både kan spela komedi och tragedi, för det är vad Stolarna är för mig: en komisk tragedi eller tragisk komedi.

Är gästerna imaginära? Det är ett sätt att se pjäsen. Ett annat sätt är att se den som en skildring av hur upplevelserna av alla dessa möten går till, alla dessa ytliga samtal, alla dessa meningslösa utbyten av ord. Eller meningslösa? Meningslösa för vem? Hur farsartade är många sociala sammanhang egentligen?

Dramaten berättar på hemsidan om uppsättningen:
Ionesco själv kallade Stolarna för en tragisk fars. Det är en av efterkrigstidens verkliga klassiker och ett av de främsta exemplen på den absurda teatern. Den har satts upp på Dramaten tidigare, då i regi av Alf Sjöberg och Allan Edwall och Gertrud Fridh i rollerna som Gubben och Gumman. I all sin absurdism behandlar den djupt mänskliga teman som ensamhet, åldrande och livets slut. Regisserar gör Tobias Theorell, som senast satte upp Anna Karenina på Dramatens stora scen förra året. Tidigare har han bl.a. regisserat Figaros Bröllop och De stora vidderna på Dramaten.

Den kan handla om att ställa sig frågan om vad som är värt att leva för. Den kan handla om minnen av livet som varit. Den är både komisk, absurd, sorglig och berörande. Den rör vid flera nivåer av vårt medvetande och undermedvetna och övermedvetna.

På wikipedia om Ionesco: Ionesco utgår i sitt författarskap från att den mänskliga tillvaron är i grunden orimlig och att språket som meddelelsemedel också är absurt. Handlingen och dialogen i hans skådespel är nonsenspräglade, verklighetens orsakssammanhang och logikens lagar har upphävts. Bakom en grotesk komik finns ångest och dödsmedvetande.

Hans pjäser blandar ofta rent vardagliga situationer med overkliga, drömliknande inslag. Bland hans pjäser återfinns förutom Den skalliga primadonnan också Stolarna, Lektionen och Noshörningen.

Sedan den 16 februari 1957 har pjäserna Den skalliga primadonnan och Lektionen (La Leçon) spelats varje dag på teatern La Huchette i Paris.

I rollerna: Kicki Bramberg och Johan Ulveson

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Absurdism, Dramaten, Ionesco, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: Apologia

7 oktober, 2018 by Rosemari Södergren


Foto: Viktor Kjellberg

Apologia
Av Alexi Kaye Campbell
Regi Maria Löfgren
Scenografi Pia Wiik
Koreografi Dorte Olesen
Kostym Maria Felldin Almgren
Ljusdesign Kevin Wyn-Jones
Ljuddesign Daniel Douhan
Mask Rebecca Afzelius
Översättning Joachim Siegård
Premiär på Playhouse teater 6 oktober 2018

Vad hände med de unga arga som 1968 ville förändra världen? Apologia av Alexi Kaye Campbell låter en kvinna från den perioden göra upp med sina vuxna söner och deras flickvänner. Det är ett möte mellan olika generationer som det sprakar kring. Det är roligt och det är tankeväckande och det är sorgligt samtidigt och vi känner tidens obevekliga vingar. Ingenting förblivit någonsin som det alltid har varit.

Dramat som är lite drygt två och en halv timme (med en liten paus) handlar både om ideologier och inställningar till livet och livets mening som möts men också om föräldraskap och barn. Hur ansvariga är föräldrar för hur barnen mår som vuxna? Bitvis är det så tydligt hur svårt människor har för att lyssna på andra, hur människorna pratar förbi varandra.

I centrum för pjäsen står Kristin Miller (som spelas av Marika Lindström) som är en gammal vänsterikon och konsthistoriker. Hon vet allt bäst. Hennes besvikelse är stor över att den ena sonen, Peter (spelas av Jonas Kruse) jobbar inom bankväsendet och dessutom jobbar han internationellt. Han är enligt mammans marxistiska samhällssyn en tärande som lever på andras arbete.

Scenen domineras av ett långbord. Där ska nämligen dukas upp till födelsedagsfirande. Kristin fyller år och båda sönerna ska komma med sina flickvänner. När det gäller Peters flickvän, Trudi (spelas av Frida Hallgren) är det första gången Kristin träffar henne. Trudi är en pigg, positiv ung kvinna fylld av förväntan och rent av är hon uppspelt av att få träffa den berömda Kristin. Det är ett möte som blir väldigt intressant, en bit in i pjäsen avslöjas att Trudi och Peter träffades på ett bönemöte, i en kristen församling. Kristin blir lätt chockad: hennes ena son fast i religiositet? Fast ännu värre tycker Kristin det är med Claire (spelas av Cecilia Frode), flickvän till Simon, den andre sonen. Claire är skådespelerska och tjänar bra på en roll i vad Kristin kallar en såpa. Om det är en såpa eller en tv-serie av kvalitet, det får vi nog bestämma själva hur vi vill tolka.

Kristin är en kvinna med hårda principer och som visar upp en självsäker yta av att hon vet allt bäst och hon tvekar inte att hacka på och förakta andra människor. Sönerna är uppfyllda av självömkan över sin uppväxt, över att mamman inte tog hand om dem efter skilsmässan med deras pappa. Föreställningen styrka är att den inte ger oss svaren utan presenterar alla dessa olika sätt som människor tar till sig tillvaron.

En viktig aspekt som dock inte finns mer är klassperspektivet. Kristin Miller och samtliga karaktärer tillhör en välbärgad övre medelklass. Yngste sonen Simon tycks ha gått utan arbete väldigt långe medan han försöker skriva sin stora roman. Det är ett liv som är fjärran för den arbetarklass som Kristins marxistiska ideal. Den enda som tycks ha en aning om hur det är att leva fattig är Claire, sonens Simons flickvän. Claire som tjänar bra för tillfället och kan betala 700 pund för en klänning har växt upp under fattiga och utsatta förhållande.

Den sjätte karaktären på scen är Henry (spelas av Donald Högberg) som är en homosexuell man och nära vän till Kristin redan från tiden kring 1968. Han var med på tiden då det begav sig och är fortfarande, precis som Kristin, aktiv med att demonstrera och rädda världen.

Samtliga skådespelare är duktiga och en extra eloge för Marika Lindström om fick hoppa in bara några veckor före premiär då Eva-Britt Strandberg som skulle haft rollen blev sjukskriven.

Uppsättningen är snyggt gjord med massor av musik från sextio- och sjuttiotalet och ämnet om vuxna söner och deras relation till sin mamma har många intressanta underteman. Inget är bara svart eller vitt, ingen är bara god eller bara ond, de är alla mänskliga.

Medverkande:
Marika Lindström, Frida Hallgren, Cecilia Frode,
Jonas Kruse, Jonathan Silén, Donald Högberg

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Playhouse Teater, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: Snövit på Kulturhuset Stadsteatern

29 september, 2018 by Rosemari Södergren

Snövit
Av Staffan Valdemar Holm
Scenografi och kostym Bente Lykke Møller
Ljus Torben Lendorph
Mask Maria Lindstedt
Musikarrangemang Jeanett Albeck
Ljud Johan Ehn och Camilla Näsström
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, stora scenen 28 september 2018

En Snövit som du förmodligen aldrig sett henne tidigare, en Snövit långt från Disneys tolkning av Grimms klassiska saga om prinsessan som hamnar hos sju dvärgar.

På en enkel scen med sju sängar möter vi först de sju dvärgarna, Butter som käkar piller mot ångest och depressioner, Prosit som har problem med luftvägarna och Trötter som slänger i sig sömnpiller. De har fått hittat en låda i gruvan och inne i lådan ligger en ung kvinna. När dvärgarna aldrig öppnar lådan tar Snövit tar i det hela och sparkar upp lådan, kliver ur och tar kommando över dvärgarna. Snövit kan en hel del kampsporter och hon vet hur det mesta ska vara.

Föreställningen är rolig, knäpp och absurd. Att använda en klassisk saga som alla känner väl till och vrida på den, tolka om och göra det extra absurt är ett grepp som fungerar bra för att locka skratt. Och med en lång rad duktiga skådespelare blir det roligt. Men inte bara. Ibland är det lite obehagligt. Snövit är en ung kvinna, en prinsessa, som farit illa. Hennes mamma har tappat henne på blod för att smörja in sig i det för att bli vacker medan hennes pappa ägnat sig åt alkohol och knark. Det är med kluvna känslor jag ser hur de övergrepp hon utsatts för försvinner genom att publiken skrattar åt dem. Det är lite svårt med humor och komedi. Att omtolka en klassisk saga gör ju att vi som publik skrattar åt själva omtolkningarna också.

På hemsidan beskrivs föreställningen som en lek med de dramatiska förväntningarna, en skruvad komedi – så långt från Disney man kan komma. Radarparet Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller begår ett underbart lustmord på sagan om Snövit som vi känner den.

Jo det är ett lustigt lustmord. Absolut. Och föreställningen var utsåld en bra bit in i november redan före premiär. Snacka om en populär samling skådespelare och höga förväntningar bland publiken. På premiären fick de stående ovationer av nästan alla i publiken.

Men det är inte bara en underhållande komedi, föreställningen sätter fingret på delar av #metoo-rörelsen. Snövit har utsatts för övergrepp under sin uppväxt och när hon kommer till dvärgarna kräver hon att de blir könlösa, för att hon ska bli trygg. Hon begår en form av övergrepp på dem – medan de sedan till slut trots allt tar sig ur det oskadda och låser in henne igen.

Regissören vill helt klart säga något om gäng med grabbar, om pojk-klubbar, om män i en flock. I programmet skriver Hanna Nordenhök, författare och kritiker, om grabbarna i ett gäng att de vet att när flickan tystats kan de få tillbaka de mansröster hon tog bort. De kan lyssna på en gapig flicka i en låda i en stund, men när non gör över gränsen för det tolerabla hjälps de åt att ge henne av det förgiftade äpplet.

I rollerna:
Snövit 21 år Maja Rung
Blyger 436 år Sten Ljunggren
Butter 429 år Lennart Jähkel
Glader 427 år Ole Forsberg
Kloker 439 år Göran Ragnerstam
Prosit 432 år Fredrik Zetterström
Toker 434 år Sven Ahlström
Trötter 435 år Niklas Falk

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: #metoo, Recension, sagor, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 15
  • Sida 16
  • Sida 17
  • Sida 18
  • Sida 19
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 101
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

17/4 2026 Musikens Hus i Majorna … Läs mer om Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

Filmrecension: Michael – underhållande, bortsett från en svacka i mitten

Michael Betyg 3 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Michael – underhållande, bortsett från en svacka i mitten

Smittsamt sväng kärnan i sound rotat i Minneapolis 80-tal – Ida Nielsen & The Funkbots

17/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Smittsamt sväng kärnan i sound rotat i Minneapolis 80-tal – Ida Nielsen & The Funkbots

Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

5 Seconds of summer på Hovet Betyg 5!!! … Läs mer om Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

Blir uppfylld av krängande melodier och pulserande komp – The Splendor på Utopia

16/4 2026 Jazzkrogen Utopia nedanför … Läs mer om Blir uppfylld av krängande melodier och pulserande komp – The Splendor på Utopia

Teaterkritik: Fröken Julie – en kommentar till vår tid

Fröken Julie Av August … Läs mer om Teaterkritik: Fröken Julie – en kommentar till vår tid

Recension: Dina Ögon låter Människobarn andas – och Fållan lyssnar

Dina Ögon – Fållan (Kväll 1) - Betyg 4 … Läs mer om Recension: Dina Ögon låter Människobarn andas – och Fållan lyssnar

Teaterrecension: Solaris på Dramaten – I sprickorna mellan verklighet och skuld

Solaris på Dramatens lilla scen - Betyg … Läs mer om Teaterrecension: Solaris på Dramaten – I sprickorna mellan verklighet och skuld

Filmrecension: La belle année – Det vackra året – för seg och diffus och spretig

La belle année - Det vackra året Betyg … Läs mer om Filmrecension: La belle année – Det vackra året – för seg och diffus och spretig

Filmrecension: The Mummy – en av de mest tillfredställande skräckupplevelserna på åratal

The Mummy Betyg 4 Svensk biopremiär 17 … Läs mer om Filmrecension: The Mummy – en av de mest tillfredställande skräckupplevelserna på åratal

Filmrecension: Urchin – delvis imponerande samtidigt som den också är djupt problematisk

Urchin Betyg 3 Svensk biopremiär 17 … Läs mer om Filmrecension: Urchin – delvis imponerande samtidigt som den också är djupt problematisk

Filmrecension: Nyårsfesten – spretig och mestadels helt ointressant

Nyårsfesten Betyg 2 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Nyårsfesten – spretig och mestadels helt ointressant

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in