Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Erik Hassle, som slog igenom med hiten ”Hurtful” har precis avslutat en mindre Sverigeturné. Han håller på och skriver på sin uppföljarskiva och är aktuell med nya EP:n ”Taken”, som bara släppts i Sverige.
Kulturbloggen har fått rätten att publicera en videointervju med Erik Hassle och under filmklippet med intervjun kan du lyssna på ”Taken”
Lyssna på EP:s Taken-ep:n:
Läs även andra bloggares åsikter om intervju, musik, Erik Hassle, EP, Taken
G2 – Untapped Routes
G2 är inte som vilket band som helst, de lyckas på något vis att mixa den honungslena boybandsångrösten men flitigt banjoplockande. Ibland blir resultatet lyckat och ibland så faller det bara platt. Att de fått mycket uppskattning i USA förvånar mig inte ett dugg, de gör en ordentlig hommage till den amerikanska folkmusiken och är kindnypar-gulliga unga män.
Musiken fungerar som bäst när bandet får större spelrum och får fyllas av spelglädje. De lugnare låtarna blir lätt klyschiga när de sjunger om att ”behålla tron” samt att ”stanna förevigt”, tråkigt och allt för förutsägbart. I låten This road that I’m on höjer G2 tempot en aning och det svänger ganska behagligt. Det här är sådan musik som jag vill lyssna på när jag diskar, och det är ett bra betyg.
Allsångsvänlig och diskbänksrealisms-sympatiskt. Rekomenderas för dem som drömmer om Amerikat likt utvandrarna gjorde.
Lyssna lite här. http://www.myspace.com/g2bluegrassband
Läs även andra bloggares åsikter om G2, Untaped Routes, bluegrass, recension, blues, musik
Kulturbloggen såg dem redan i London, i mars 2009 när de spelade på en NME:s stora gala och sedan såg vi dem på Berns.
Nu är de på gång till Sverige igen för en konsert på Cirkus och dessutom släpper de ett nytt album i januari 2011.
Vilka? Det spännande brittiska indiepopbandet White Lies.
Här är ett pressmeddelande med mer info:
Med ett romantiskt patos och passionerat förhållande till musiken har White Lies på bara några få år vuxit i den storslagna dräkt som de nu bär. Med episkt mörka tongångar som kontrasteras med hoppfulla texter som slår an en ton i oss alla, har de vunnit över fans från alla håll och kanter och erövringen av världen fortsätter. Nästa år gästar killarna Sverige för en konsert. Den 28 februari spelar de på Cirkus i Stockholm. Biljetterna släpps den 19 november.
De tre unga männen som utgör White Lies, Harry McVeigh (sång, gitarr), Charles Cave (bas) och Jack Lawrence-Brown (trummor), har trots sin unga ålder, spelat ihop i många år. Redan när de var femton år påbörjades embryot till det som skulle mynna ut i succén White Lies, då under namnet Fear of Flying, och under några månader i 2007 så skapade de en berättigad hajp. Tillsammans med demonproducenten Ed Buller, som spelat in sådana storheter som Suede och Pulp, skapade de debuten ”To Lose My Life…”, ett album som klev rakt in på den brittiska albumlistans förstaplats 2009 och hamnade på US Billboards Top Heatseekers fjärde plats. Media hyllade bandet som ett nytt Glasvegas och med placeringar på listorna i över tio länder drog White Lies ut på en kritikerrosad turné som tog dem till fans runtom hela världen.
Nya albumet ”Ritual” släpps måndagen den 17 januari. Albumet innehåller tio spår och är producerat av Alan Moulder (Smashing Pumpkins, My Bloody Valentine, Nine Inch Nails) på Assault & Battery studios i London. Första singeln från albumet, ”Bigger Than Us” släpps digitalt nu på fredag den 19 november.
White Lies har med sin bombastiska arenapop sått fröet till en karriär som känns ytterst angelägen och med sin kommande uppföljare ”Ritual”, (producerade av Alan Moulder [My Bloody Valentine, Blonde Redhead]) finns det få alternativ än uppåt!
Förband på konserten är Crocodiles.
Konsertinfo
28.2 Stockholm, Cirkus
Läs även andra bloggares åsikter om Cikus, indie, musik, White Lies
”Håkan Hellström på Hovet 2010” – det är ett begrepp som kommer att gå till svensk musikhistoria och alla vi som var där kommer att minnas den för alltid.
Kärlek, kärlek får jag säga det 5 gånger till? Kärlek, kärlek, kärlek,kärlek, kärlek.
Egentligen kan man inte beskriva Håkans konserter i ord. Denna gång överöstes vi med en kavalkad utav hitlåtar. Det var ändå så guld som det bara kunde bli. Ett helt utsålt
Hovet stämde upp i en makalös enorm allsång på ”Vi två, 17år”. Främre raden gråter jag gråter och sjunger med som alla andra gör. Man fick en enorm käftsmäll utav Håkan fylld med känslor. Håkan och bandet visar inga tecken på att energin gått bort.
Här är låtlistan, dock inte i rätt ordning, för den kommer jag inte ihåg just nu:
13
Tro och tvivel
Gårdakvarnar och skit
Mitt Gullbergskaj Paradis
Kom igen lena
En Midsommarnattsdröm
Jag har varit i alla städer
Klubbland
Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din
Vi två 17år
River en vacker dröm
Saknade till havs
För en lång tid
Känn ingen sorg för mig Göteborg
Nu kan du få mig så lätt
Du är snart där
Dom där jag kommer från
Jag vet vilken dy hon varit i
Ramlar
Magiskt men tragiskt
Spelningen fick fem getingar i Expressen.
Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Hellström, recensioner, Hover, musik, indie
Egentligen är jag ingen stor fan av soul. Den genre av musik lyssnar jag inte så ofta på, den talar inte till mig. Men det finns några undantag. Rösten från den underbara hiten ”Crazy” med Gnarls Barkley är en av århundradets bästa låtar, enligt min åsikt. Jag var också glad över att se Gnarls Barkley framföra den låten live på Hultsfred då.
Det har hänt en del sedan dess, men nu har den rundlagde sångaren från Gnarls Barkley släppt ett soloalbum som jag lyssnar på om och om igen. För mig är det i alla fall veckans bästa nya skiva. Utan tvekan.
Jag ser att musikrecensenten i Svenska Dagbladet också gillar albumet, som fick betyg 4 där:
The lady killer är ett skarpt soulalbum, men på Motown-pastischer som It’s ok är den en gång så knasiga Cee-Lo Green inte långt från att vara Atlantas svar på Veronica Maggio.
Anders Dahlbom i Expressen uttrycker det bra:
När Cee Lo Green sjunger, lyssnar man. Det går liksom inte att låta bli.
36-åringen från Atlanta har en röst som verkar komma från en annan tid, en stämma som får en att tänka på Al Green och Curtis Mayfield. Så bra är Cee Lo.
Albumet fick för övrigt betyg 5 i Göteborgsposten.
Läs även andra bloggares åsikter om Cee Lo Green, skivnytt, recensioner, soul, musik