White Lies spelade sina dystra men storslagna popmelodier på Berns och självklart var Kulturbloggen på plats.
Det här är tredje gången jag ser White Lies i år. Resan från när de, i samband med att debutskivan släpptes, var ett av förbanden till The Cure i 02 Arena till att de nu själva står som huvudnummer på Berns har varit intressant att följa. Framför allt eftersom de utvecklats såpass mycket på såpass kort tid. En festivalsommar och att vara förband åt Coldplay verkar ha gett bandet både den erfarenhet och den självsäkerhet på scen som betyder så mycket.
Inledande Farewell to the Fairground och avslutande Death tillhör årets bästa låtar. Däremellan är höjdpunkterna To Lose My Life och Talking Heads-covern Heaven.
White Lies har liksom Muse, Glasvegas och Vampire Weekend (och så vidare) potentialen att bli ett av framtidens stora arenaband. Spelningen på Berns hösten 2009 kommer jag minnas som då White Lies tog steget från en-gångs-fenomen till att bli ett av samtidens bästa rockband.
jag var där, tycker synd om de som inte var det. Vilken blick han har. vilket jävla ös!
Näää, jag skulle gå men kände mig hängig och stannade i soffan. Tusan också.
Kan bara hålla med
Vad hette förbandet ? Toppen toppen
Förbandet var Darker My Love från Kalifornien.
Deras myspace:
http://www.myspace.com/darkermylove
Jag var där, och dom va sjukt bra! En helt underbar spelning.
Med mycket goda chanser till en fantastisk spelning är förväntningarna högre än någonsin! I dagar förbereder jag mig med en spellista i princip enbart fylld av White Lies. Mina tankar fylls av medlidande när jag tänker på alla dem som kommer att missa den här fantastiska spelningen!
Onsdagen den fjärde november, bär det av mot Berns! Den långa kön löper ut mot Berzelii park, massvis med glada människor har samlats för att ta del av en underbar afton. Väl inne i stora salongen möts vi av ett bra förband, Darker my love. Att bilda sig en uppfattning om bandet, var dock inte det lättaste, då det lät som att man hade struntat i soundcheck samt att akustiken var sämre än hemma i mitt badrum.
Ett par öl senare dyker White Lies upp på scen! Salen fylls av jubel! En halv låt senare har mina tankar igen hunnit att fyllas av medlidande. Dock inte för de av mina vänner som inte tog sig dit, utan enbart för White Lies, vilka uppenbarligen, på riktigt, tror att man kan komma undan med att spela likt detta! De har enligt min mening, felaktigt, jämförts med Glasvegas och Echo & The Bunnymen. Aldrig tidigare tror jag att de har jämförts med små, finniga tonåringar, med en spelning ungefär en gång vart tredje år, vilken de lyckats få genom tjat hos det lokala Folkets hus nere i byn. En sådan jämförelse vore kanske inte helt rättvis, ett par unga tonårsfingrar har inte tagit många ackord i jämförelse, en ung tonårsröst har kanske inte heller genomgått målbrottet. Oavsett har jag aldrig hört ett sådant otight band som White Lies!
Sämst av dem alla var deras basist, Charles Cave, vars beteende gav intryck av att det var första gången han någonsin stod på en scen. Ingen känsla eller rytm, de enda han hade att bjuda på var en orolig, flackande blick. För att inte tala om bandets sångare, Harry McVeigh, vars stämma andades osäkerhet. På tal om andning – ta honom till en röstpedagog! Att gång på gång andas mitt i orden, var ett starkt bevis på hur värdelös han var. Att lite småfalskt glida upp på tonerna i kombination med idol-auditions-feelingen gjorde inte saken bättre. Varför osäkerheten lös om hela bandet, råder det för mig egentligen inga frågetecken kring, de var värdelösa. Med noll i gehör och i känsla tror jag till trots att de själva inte är medvetna om hur de låter.
Den fruktansvärda akustiken hade man kunnat bortse från om det i övrigt inte hade varit den sämsta spelningen jag hört eller sett. Aldrig har mina förhoppningar krasats så itu, likt de gjorde i onsdags. Bara rädslan av de kommande missarna, gav mig och mitt sällskap en stark vilja att lämna lokalen. Sagt och gjort – efter blott 20 minuter av lidande, runt 300 kr fattigare var, gav vi oss iväg därifrån. Båda lika besvikna.
Inga fler vita lögner för min del.
Emelie Rehnqvist