• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Tuppen och havet av Sara Paborn – årets vackraste bok?

27 april, 2011 by Rosemari Södergren

En 36-årig kvinna, bokens jag, beger sig till en sydsvensk ö tillsammans med sin författande pojkvän för att bo ett tag hos sin far, en man i 70-årsåldern. Livet på den vindpinade ön är dock inte så fridfullt. Pappan har fått en ny granne, en världsberömd kvinnlig naturfotograf som har med sig en mexikansk stridstupp. Tuppen gör som tuppar gör: börjar gala på morgonkvisten kring fyratiden och fortsätter några timmar.

Något måste göras, det inser både bokens jag och fadern. Pojkvännen Erlend kan dock sova utan att bli störd av tuppen, så han är inte så intresserad av att ta itu med tuppen. De allierande, dottern och fadern, kommer på den briljanta idén att fånga in en mink som håller till på klipporna vid havet. Genom att låta minken göra jobbet slipper de själva utföra det fula jobbet.

Boken var oerhört spännande att läsa, jag kunde knappt slita mig från att läsa. Den är välskriven, har en oehört flyt i berättelsen. Sara Paborn behärskar den svåra konsten att måla med bilder, dofter, känslor – utan att falla i fällan att överanvända bilderna. När jag träffade henne på en releasefest berättade hon att hon tagit två år på sig att skriva romanen och att dagarna innan den skulle tryckas strök hon 160 sidor. Det är en konstnär av stora mått som kan konsten att stryka och fila på texten, det inser jag.

Boken har flera bottnar. Den handlar om relationer, om att bli självständig, om att mötas och förlåta varandra, att gå vidare i livet, att acceptera sig själv. Jag kommer absolut att läsa om boken, den har många avsnitt som jag vill reflektera över mer.

Här ett exempel på ett litet stycke som just när jag läste det gav mig massor:

Det är som om jag drivit omkring i mitt eget liv lite för länge i väntan på att det ska börja på riktigt. Jag har sällan haft känslan av att dt varit på allvar. Jag har uppfört mig som om jag har all tid i världen. Tyvärr har jag nu insett att det mesta verkar mycket svårare än jag har trott. Det krävs inte bara begåvning. Dt krävs arbete, slit, tålamod och tur. Dessutom måste man kunna sålla bland intrycken och behålla fokus.

Sara Paborn debuterade våren 2009 med ”Släktfeber”. Den gjorde succé och hyllades och Sara Paborn fick uppdraget att sommarprata i Sveriges Radio. ”Tuppen och havet” är en självständig uppföljare där några personer återkommer från ”Släktfeber”, fast det är en helt egen berättelse som står helt för sig själv. Jag är säker på att ”Tuppen och havet” kommer att få minst lika positivt mottagande som debutboken.

Titel: Tuppen och havet
Författare: Sara Paborn
ISBN: 9789173373081
Förlag: Brombergs
Utgivningsland: Sverige

Relaterat: Åkestam.Holst

Läs även andra bloggares åsikter om Sara Paborn, litteratur, recension, bokrecension

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bok, Bokrecension, Recension, Sara Paborn

Recension: Torpedo med nytt album: WE

26 april, 2011 by Redaktionen

Artist: Torpedo
Titel: WE
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 2011-04-27

Torpedo slår på den stora trumman på sitt andra album. Titeln är hämtad från en dystopisk bok av Yevgeny Zamyatin, låtarna har titlar som Dystopia, Comrades, Waiting For The Fall och Islands In Eternity. Musiken är ett potpurri av de senaste trettio åren med starka influenser av krautrock och Kraftwerk. Bandet – som består av medlemmar ur bland annat Firefox AK och Tiger Lou – menar att de skrivit musik som ska ackompanjera den stundande apokalypsen. Det är stora ord som bandet tyvärr inte lever upp till. Kanske är det så att vi har olika uppfattningar om hur världens undergång kommer att tonsättas. Men ska det låta såhär slipper jag nog helst undan.

Problemet med WE är att bandet alltför ofta förlitar sig på influenserna och inte på att jobba fram starkare låtar. Istället för att ta avtryck i dåtiden och jobba sig framåt är det som att Torpedo många gånger står och stampar på samma ställe. Det låter som Kraftwerk och Depeche Mode med inslag av Echo And The Bunnymen samt lite tidig U2. Utan tvekan är detta musik som bandet bemästrar men det är det många som gör. Jag saknar någonting nyskapande och någonting med finess. Det blir kraut efter standardformeln: eko på rösten, elektroniska trummor, minimalistiskt gitarrspel och framträdande synthslingor. Första spåret Dystopia sätter tonen för albumet. Det inleds med Baba O’Reily-doftande synth och går sedan över till The Edge-influerat gitarrspel och håller sedan på i samma stil i ungefär nio minuter. Och ungefär så fortsätter resten av albumet, det liksom lunkar på utan att något särskilt spännande händer.

Då och då anar man ett bättre album. Comrades och Synchronized Heartbeats är starka låtar med ett snyggt driv som jag hade velat se mer av. Bästa spåret Worth The Wait är en simpel låt där en bordun synthslinga ackompanjerar en hjärtskärande text om åtrå, vemod och kärlek. Under dessa stunder känns det äkta och befriat från de överhängande influenserna. Där och då känns WE som en försummad chans att skapa någonting nytt. Hade Torpedo skalat ner de allra längsta låtarna och stramat åt materialet hade WE varit ett såpass mycket bättre album. Det är synd att bandet missar den chansen.

Här har Kulturbloggen intervjuat Torpedo.

Läs även andra bloggares åsikter om Torpedo, musik, recension

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, Recension, Torpedo

Ron Sexsmith på Göta Källare

26 april, 2011 by Rosemari Södergren


Ron Sexsmith kom med en semiakustisk gitarr till Göta Källare. Han berättade att spelningen är den enda under turnén där han spelar utan sitt band. När han spelar med bandet blir det mycket rockigare. Nu var han ensam med gitarr och keyboard – och bjöd därför sina fans på en ganska exklusiv spelning där hans folkpoppiga sida fick vika undan för singer/songwritern.

Som alltid elegant men med ton av bekvämlighet kom han ut på scenen: rufsigt lockigt hår och en skjorta med blå bakgrund och runda olikformade ringar i olika färerg som jag inte kunde avgöra om det var blommor, en beigegrå kavaj och mörkgrå jeans.

Ron Sexsmith, Ronald ”Ron” Eldon Sexsmith, är en musiker, född 8 januari 1964 i St. Catharines, Ontario i Kanada, för närvarande boende i Toronto. Han har sedan första albumet Grand Opera Lane 1991 hunnit ge ut tolv album, det senaste, Long Player Late Bloomer, släpptes i våras. Många av sångerna är lugna gitarrbaserade och handlar om kärlek och relationer. Vackert, skört, med spröda gitarrtoner. Han visade upp en stor del av denna del av sitt register under spelningen där han började mycket enkelt med bara gitarren på scenen. Till vänster stod ett keyboard som han spelade några sånger på också. Fast han avslöjade att det var ett tag sedan han spelat piano senast. Det vet jag inte om jag tror på, han verkade bekväm med instrumentet ändå.

Att spela semi-akustiskt, ensam på scen, bjuder väl in till att plocka fram de mer sköra, vackra sångerna ut repertoaren, vilket han gjorde. Däremot var det blandat på det sättet att han tog med sånger både från senaste albumet och äldre album och några rariteter som ”In a flash” som han skrivit åt Jeff Buckley.

Arrangörerna på Göta Källare hade ställt fram många bord med stolar till – och många i publiken fick därför sittplatser. Det visade sig vara alldeles utmärkt eftersom spelningen blev väldigt lugn. Kanske i lugnaste laget, men alla fansen klappade artigt i händerna och en del reste sig också för stående ovationer efteråt.
Under extranumren tände det till ordentligt och publiken öste in önskningar på sånger. Tre extranummer blev det och avslutningssången blev, inte oväntat, en av hans mest kända sånger: Secret heart.

Här är hans hemsida.

 

Relaterat: MyNewsdesk

Läs även andra bloggares åsikter om Ron Sexsmith, recension, singer/songwriter, folkpop, Göta Källare

Arkiverad under: Recension Taggad som: folkpop, Göta Källare, Recension, Ron Sexsmith, singer/songwriter

Kulturbloggen rapporterar från Meshuggah på Debaser Medis

26 april, 2011 by Redaktionen


Band: Meshuggah
Var: Debaser Medis
När: 24/4
Betyg: 5

Från de norrländska skogarna kommer Meshuggah, en metalmaskin som år efter år varit de tyngsta du kan finna inom svensk metal. Söndagen den 24 april intog bandet scenen på Debasr medis för att bjuda på hårdkokt påskmys utan dess like.

Meshuggah entrar scenen med Jens Kidman i spetsen. ”Rational gaze” blastar ut och publiken är i extas. Temperaturen i lokalen stiger genast till hundra grader, men det jämnas delvis ut av vindpustarna från allt hår som slängs fram och tillbaka. Whiplash nästa?

Som andra låt kommer ”Bleed”. Att Meshuggah kan spela den live är ett jävla under. Meshuggah live överhuvudtaget är otroligt. Att vara så jävla tighta live är verkligen häftigt att se. Meshuggah har verkligen vuxit i mina ögon.

Konserten i helhet var grym, en bra blandning av äldre och nyare låtar. Just nu håller bandet på med en ny skiva som ska bli väldigt rolig att både höra och se.

Kvällens bästa låt är ”Sane” från Chaosphere(1998). En rivig låt som får de stelaste av människor att spela trummor i luften, Tomas Haake är min nya hjälte.

Som extranummer bjöds det på ”Soul burn” och ”Future breed machine”, som Meshuggah tidigare lovat att aldrig mer spela. Men ikväll hade vi tur.

I det stora hela så var kvällen fantastisk! Meshuggah är riktigt bra live och jag kan absolut rekommendera alla att gå och se dem om de får chansen.

Om jag ska lägga in en negativ rad om kvällen, eftersom negativitet är lite av min grej, så vill jag be alla iPhone användare att dra åt fanders. Så många gånger under kvällen stördes min vy av folk som skulle stå och filma och zooma hit och dit och ta kort. Det är fruktansvärt IRRITERANDE och folk som gör så bör GÅ HEM, eller köpa en systemkamera och skaffa fotopass. Kvaliteten blir ändå inte bra när man står längst bak och zoomar in så mycket telefonen pallar. Ett tips.

Men annars så jag är nöjd. Avslutar med att höja händerna i skyn och ropa MESHUGAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!

Läs även andra bloggares åsikter om Meshuggah, Debaser, konsert, hårdrock, rockmusik, recension

Arkiverad under: Recension Taggad som: Debaser, Hårdrock, konsert, Meshuggah, Recension, Rockmusik

1Q84 av Haruki Murakami, tankar och någon slags recension av första och andra boken

23 april, 2011 by Rosemari Södergren

Haruki Murakami har blivit en kultförfattare i västvärlden – och för den delen i Japan också. Hans böcker har sålt oerhört världen över och exempelvis romanen ”Norwegian Wood” har filmatiserats och släpptes på bio i våras. Nu har hans kanske allra mest omtalade bok släppts: ”1Q84”.
”1Q84” är en enda berättelse i tre volymer. De två första utkom i april i år, 2011.
När ”1Q84” släpptes i Japan sålde hela upplagan slut första dagen, och inom en månad hade den sålt i över en miljon exemplar.

Murakami är en mycket ojämn författare. Han skriver stundtals väldigt spännande, med fascinerande metaforer, men han blir ibland också övertydlig, tjatig, tar om samma saker. Hans böcker är ofta fartfyllda och spännande bitvis, men har också många delar som är sega, som känns mer som utkast och inte färdigförfattat.

Jag har nu läst de första två delarna av ”1Q84” och upplever att de är mer spännande är alla andra böcker jag läst av honom. Den handlar om två människors öden som löper parallellt: Aomame som är en trettioårig kvinna som är kampsportsinstruktör och yrkesmördare, fast hon tar bara uppdrag att mörda vidriga kvinnoförtryckande män. Tengo är lika gammal som henne och han är en matematiklärare som har ambitioner att skriva romaner. De två har träffats när de gick i småskolan, då gick de i samma klass.
Tengo får i uppdrag att skriva om en roman som är skriven av en 17-årig flicka. Berättelsen ”Luftpuppan” är en mystisk berättelse om en värld med två månar. Tengo liksom Aomame hamnar både i den världen, med två månar, en värld som är en slags parallellvärld till den vanliga världen. I den vanliga världen är det 1984 men i världen med två månar är det 1Q84.

Det finns en hel del mytiskt, mystiskt, fascinerande som Murakami lyfter på förlåten till och låter oss ana. Bara det att dra paralleller med 1984 ger ju upphov till ett sätt att tolka berättelsen.

Den kanske skummaste recension läste jag i DN, av Jonas Thente:

Men i denna – hittills – osmälta gryta av religion, metafysik och existentiella projektioner finner jag den häpnadsväckande kombinationen av buddism och keltisk – framför allt irländsk – ritualia och folktro. Irländarna hade förmodligen kallat little people för wee folk men menat ungefär samma sak. Fast bara ungefär, för vad Haruki Murakami har gjort är att skapa en helt ny mytologi av två gamla. Och han har vävt in dem i en ekande urban berättelse om alienation och rotlöshet.

Hur han kan få in buddismen i de första två böckerna, det är något jag skulle vilja höra honom utveckla. Jag är själv medlem i en buddistisk organisation sedan tjugo år tillbaka. Murakami är ovanligt västerländskt inriktad och ovanligt lite japansk för att ha blivit en världskänd japansk författare, eller bestsellerförfattare. Kanske är det för att han inte är så japansk som han slagit så internationellt?
Visst, det finns några korta passager i böckerna som kan sägas förmedla buddistiska tankar, men det är inte mycket. Eftersom jag läste Jonas Thentes recension innan jag började läsa de två första böckerna i berättelsen letade jag medvetet efter buddistiska passager i böckerna.

Nej, jag hittade inte särskilt mycket. Jag undrar om det är så att människor som inte själva är aktiva inom buddismen har en massa fördomar om vad buddism är och blandar ihop det med allt som är lita asiatiskt?

Fabian Kastner i Svenska Dagbladet skriver i sin recension:

Jag kan inte påstå att ”1Q84” är något mästerverk. Men jag gillar den. Den är spännande och underhållande, bitvis rent magisk. Som alla bra sagor väcker den förundran över tillvarons mysterium.

När jag läst ut den framåt småtimmarna går jag ut på gården och andas in nattluften. Jag kan inte låta bli att spana upp mot himlen. Där lyser förstås inte en endaste måne, eftersom det är en riktig skitnatt. Men ändå.

Malin the writer är liksom jag rätt skeptisk till en hel del i böckerna:

Det är inte jättespännande men jag vill ändå läsa vidare, inte för att jag direkt är nyfiken på vad som ska hända sen, utan mer på att jag väntar på att något riktigt stort ska hända överhuvudtaget. Det går lite långsamt, är lite segt. De första kapitlen var bra men sen blev det långa, långa, långa tråkiga dialoger. En person som pratar så länge att det passerar flera sidor.

En av Murakamis absoluta svagheter gör sig också ofta påmind i den här boken, och det är när han ska porträttera något erotiskt.
”Hur var Fukaeri klädd?”
”Klädd? I helt vanliga kläder. Jeans och en tunn, åtsittande tröja.”
”En som framhävde brösten?”
”Ja, nu när du säger det, så var det faktiskt så. Den framhävde hennes bröst väldigt snyggt. De såg ut som nybakade bullar.”

Jag tycker de första två böckerna var mer lättlästa och flöt på bättre än Murakamis andra böcker, men ändå känns det som att de i flera partier inte är färdigskrivna: de är för tjatiga, tar om samma saker och har inte de litterära kvaliteter som andra delar av berättelsen når upp till.

Här kan du provläsa ett avsnitt ur första boken.

1Q84 DEL 1 OCH 2
Haruki Murakami
Norstedts
Övers: Vibeke Emond
Första boken: ISBN: 9789113023083
Andra boken: ISBN: 9789113034577
Norstedts

Relaterat: Recension i Göteborgsposten och Boktoka

Läs även andra bloggares åsikter om Haruki Murakami, 1Q84, recension, Japan, bokrecension, böcker

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: 1Q84, Böcker, Bokrecension, Haruki Murakami, Japan, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 158
  • Sida 159
  • Sida 160
  • Sida 161
  • Sida 162
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in