Artist: Paul Simon
Titel: So beautiful or so what
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-04-11
Paul Simon. Mannen, myten, musiken och legenden. Första hiten för över 50 år sedan och nu vid nästan fyllda 70 får han yngre hypade band som Vampire weekend att framstå som bleka, urvattnade kopior. Två av mina absoluta favoritplattor har han redan gjort, dels den psykadeliskt inspirerade Bookends i duon Simon & Garfunkel, dels Graceland – hans artistiska och kommersiella höjdpunkt under solokarriären. Och nu har han gjort en till. Favoritplatta.
Nu undrar ni kanske om jag har drabbats av ’gammal-favorit-gör-lite-bättre-än-OK-skiva-och-recensenten-gör-vågen-syndromet’? Eller är skivan verkligen så bra? Ja, den är så bra och ännu bättre. De flesta av låtarna skulle platsa på Graceland och med tanke på att det är 25-års jubileum för Graceland skulle det ha varit enkelt för Simon att kalla skivan för Graceland II och få en storsäljare. Rösten är lika bra som tidigare och han är fortfarande en gudabenådad låtskrivare, albumet är dessutom skickligt producerat av en annan 60-tals gigant – Phil Ramone. Överhuvudtaget har han en förmåga att samarbeta med rätt folk som lyfter musiken med sina insatser.
En skillnad mot Graceland är att de afrikanska influenserna är mindre framträdande, bara i ’Rewrite’ tillåts de dominera – då i form av afrikanska stränginstrument. I ’Dazzling blue’, den bästa låten, används indiska slagverk som höjer låten ytterligare ett par snäpp. Annars är den främsta influensen amerikansk blues, inte segt tunggung utan snabba, coola rytmfigurer i stil med Son House eller Ry Cooder. Gamla och halvgamla gubbar som ser bluesrock som det nya svarta finns det redan för många av, Paul Simon är tack och lov inte en av dem.
Däremot faller han ner i det stillsamma balladträsket ett par gånger. ’Questions for the Angels’ och ’Love and hard times’ är två komaframkallande låtar som tyvärr drar ner betyget ett steg. ’Love and hard times’ har visserligen en kul text om hur Gud och Jesus gör en artighetsvisit på jorden och en rastlös Gud konstaterar att människorna är ena ruggiga typer och att det är bäst att de drar vidare innan lynchmobben kommer. Stillsamma ballader är ju annars gamle kollegan Art Garfunkels signum, han har dessutom förmågan att få sånt här smörigt slisk närapå njutbart med sin sagolika röst.
Om man räknar bort den korta instrumentala ’Amulet’ finns det ändå sju superba låtar kvar, fler än de flesta artister gör på en livstid. Paul Simon är en av de gamla hjältarna som fortfarande kan överraska, som fortfarande bitvis är genial. Förmodligen den enda nu när Johnny Cash är död.
Relaterat: Recension i DN
Läs även andra bloggares åsikter om Paul Simon, skivnytt, musik, recension, popmusik