Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Nina Hemmingson: Mina vackra ögon – när serier säger mer än ord

by


Två kvinnor möts, de

Mina vackra ögon är en seriebok av Nina Hemmingsson som handlar om livet, kvinnors situation, relationer och mycket, mycket mer.
Hennes sätt att teckna är starkt – och boken består av fyra avdelningar varav en heter ”Teckningar” och ”bara” är just teckningar. Hennes bilder är enkla och fångar ändå så exakt människor och deras uttryck. Vi ser på deras hållning hur de mår.

Nina Hemmingsson återkommer här med en ny samling så kallade enrutingar och teckningar. Hennes humor är ovanlig i sina skarpa analyser av företeelser som manligt och kvinnligt, och hennes bilder är omisskännligt starka och vackra.

Hon har själv förklarat sina böcker med orden:
”Enrutingarna och teckningarna handlar rätt mycket om mina tillkortakommanden, en slags kompensation för när jag sviker mig själv. Jag vill visa vad jag egentligen menade, om jag hade kunnat. Ett sätt att be mig själv om ursäkt. Det är även en del ilska över att man förväntas vara på ett visst sätt för att man är kvinna, man, barn, gammal och så vidare. Och en frustation över att vi människor prioriterar fel så ofta och inte säger vad vi egentligen menar. Jag tycker inte illa om att leva, men jag tycker att det är svårt. Jag tror att det är det jag tänker på när jag tecknar och skriver och sen väljer att publicera det – att få möta andra på riktigt.”

Nina Hemmingsson debuterade 2004 med boken »Hjälp«, där hon och Sara Olausson ritade halva boken var. Sedan dess har hon utkommit med två hyllade album: »Jag är din flickvän nu« och »Så jävla normal«. Hennes lika poetiska som satiriska enbildsteckningar har publicerats på Aftonbladets kultursidor, i andra dagstidningar och i Amelia, Bang och Ordfront Magasin.

Ur en intervju med Nina Hemmingsson på bokförlaget Kartagos hemsida:

Du har en speciell tecknarstil. Kan du beskriva den?
Jag tecknar som jag har lust bara. Jag försöker att inte bli snitsig utan hela tiden behålla något slags motstånd. Om det blir för enkelt byter jag redskap (pensel istället för penna till exempel) så att jag hamnar lite på hal is igen. Jag vill inte bli för bekväm.

Vad inspirerar dig?
Livet. Viljan att ta sig igenom svårigheter, att gå vidare.

Hur mycket är självbiografiskt?
Allt, men det är inte så ofta sant i den mening att det har hänt just så. Det är mer känslan än det verkliga skeendet.

Är det viktigt att vara rolig?
Nej, det tycker jag inte, men det är bra när det råkar bli så.

När boken hamnade i mina händer blev det en riktig högtidsstund att sjunka ner i en fåtölj och läsa boken och njuta av hennes serier och med den kärleksfulla ironi hon fångar våra mänskliga relationer.
Som:
– Men det behöver inte vara tråkigt att bli gammal om man har barnasinnet kvar! Dy har väl inte glömt bort hur man leker?
– Nej. Ett-två-tre-fyr-fem-sex-sju-tysta-leken-börjar nu!

Hennes specialitet eller tema i just boken ”Mina vackra ögon” är väl annars hur hon vrider på könsrollerna och låter en kvinna säga till några lättklädda unga pojkar att de inte ska låtsas att de inte vill bli uppraggade.

Titel: Mina vackra ögon
Författare och tecknare: Nina Hemmingsson
ISBN: 9789186003760
Förlag: Kartago Förlag

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Queens of Stone Age på Cirkus, recensionen och filmklipp

by

Den 7:e mars släpptes återutgåvan av Queens of the Stone Ages självbetitlade och sedan länge utgångna debutalbum från 1998. Albumet är remastrat från originalmaterialet och har dessutom utökats med tre spår: ”The Bronze”, ”These Aren’t the Droids Your’re Looking For” och ”Spiders and Vinegaroons”.

För att fira denna återutgivning har bandet ut på en lång turné som nådde Cirkus på Stockholm den 6 maj. På scen spelade QOTSA ahela debutalbumet.

Jag erkänner att jag var rätt tveksam till den idén, trots att jag är ett fan av Queens of Stone Age. Men det fungerade faktiskt. Det var mäktigt. Första albumet är lite speciellt i jämförelse med deras övriga utgivning där de har många fler hits.

Nu fick vi höra massor av deras hits också. Extranumren blev som en andra del av konserten. Då sänktes ljus ned på scenen – det såg ut som klockspel fast av ljusstavar. Det blev en ljusshow tillsammans med massor av deras stora hits. De radade upp hits på rad som: ”Burn the Witch”, ”Go with the Flow”, ”Little Sisters” och ”Tangled up in plaid”.

Publiken var helt med, publiken var så taggad och bandet kom in för extranummer flera gånger. Den här delen tog säkert närmare 30 minuter.

Som helhet, med de två delarna, blev det en mycket bra konsert och jag tror att de flesta ur publiken gick därifrån nöjda. Ljudet var bra, den enda skavanken var att sången var lite låg i vissa partier. Men en konsert handlar ju om mycket mer än perfekt teknik. Konserten kan sammanfattas med ett ord: Jättebra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Recension av film för barn: Taran och den magiska kitteln

by

Film: Taran och den magiska kitteln
Betyg: 4
Dvd-release: 6 april 2011

Mest känd för den äldre publiken är kanske Disneys tecknade klassiker ”Taran och den magiska cirkeln” för att det är en av få Disneyfilmer som faktiskt visar blod. Särskilt skrämmande verkar den tecknade filmen, som nu kommit i specialutgåva på dvd, inte vara för den yngre publiken. Så väl 12-åringen som 8-åringen tycker att 7-årsgränsen som filmen hade på bio är väl sträng.

”Taran och den magiska cirkeln” bygger på Lloyd Alexanders två inledande böcker i serien Krönikan om landet Prydain. Filmen visar hur den uppenbart ondskefulla kungen – försedd med horn – är besatt av att komma över den magiska kitteln för att ytterligare öka sin makt.

Den unge pojken Taran tar upp kampen med hjälp av ett magiskt svärd, en sagolikt vacker prinsessa, ett snällt litet hundlikt troll och en gris.

Filmen är med Disneys egna baksides ord på dvd:n en blandning av fantasi, magi och humor. Det skulle ha kunnat bli en läskig soppa av historien om kitteln men det fungerar fint och är, så klart, proffsigt gjort och berör också på ett djupare plan allmängiltiga frågor för människor i den verkliga världen i alla tider.

Familjens 8-åring tyckte att det var en toppenfilm ”den var 5”. Mest spännande var det när Taran hittade svärdet. ”Filmen var inte otäck men den var lite blodig” tyckte han och lät mest förvånad över detta oväntade blod.

Storebror tyckte att barn som var yngre än 7 år kanske inte skulle se filmen ändå, trots att den inte var otäck utan för att den skulle vara obegriplig för dem ”det handlar om död och så”.

Båda i den lilla barnpanelen tyckte också att filmen var mycket bra tecknad, fast 12-åringen påpekade flera gånger att det märktes att filmen var gammal. Det betyder dock inte att den var dåligt animerad enligt honom, tvärtom att det var ”intressant att se en film från förr, hur de tecknade då”. Vilket alltså var i mitten av 1980-talet.

Med dvd:n följer bonusmaterial, bland annat en bortklippt scen, en kortfilm och spel. Men båda pojkarna tyckte att den riktiga filmen var det enda verkligt intressanta.

Lilly Hallberg

Orginaltitel: The Black Cauldron
Walt Disney 1985
Speltid: 77 minuter
(Åldergräns 7 år)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Stor underhållning med Raphael Saadiq på Göta Källare

by

Det spelas klassisk soul när ett närmast fullpackat Göta Källare värme upp inför Raphael Saadiq, en av få stora yngre soulstjärnor. Det är en utmärkt uppvärmning, för när Saadiq kliver på gör han det med en pondus som inte står långt bakom legenderna vi hörde tidigare på kvällen.

Till en början befarar man att det rockiga soundet som dominerar nya skivan Stone Rollin’ ska ta över lokalen, sättningen grunder lite för det. Det är tre gitarrer, trummor, bas och klaviatur. Men för det mesta är svänget större än trycket och balansen hålls.

Men visst är det rockfokus, Saadiq framstår ena stunden, i Heartattack, som arvtagaren till Prince med gitarren och viljan att sjunga ut sitt hjärta, i andra stunden, i Radio, som Little Richard med attacken och charmen. Ena foten står konserten igenom i denna svarta soulrock, den andra står i publikflörtande soulfunkutflykter i Stevie Wonders anda. Jämförelserna kian vara tunga för vem som helst, men ikväll bär Saadiq och hans band upp det. Det är en lysande konsert, från första stund har han publiken i sin hand. Det klappas, dansas och sjungs med en härligt utlevande Saadiq som lekledare.

Visst förlorar konserten lite fart vid några tillfällen då bandet gör några potpurrin, men kanske är det nödvändigt för att tisdagskvällen ska orka. En annan anmärkning är att ljudet är lite skarpt och alltför
diskantstarkt. Många söker sig längre bak i lokalen. Men det är bara anmärkningar som inte ska ta ifrån Saadiq titeln som en av de bättre underhållarna i musikvärlden idag. Det syns att han älskar det han gör,
och kärleken spiller över på publiken som älskar tillbaka.

När publiken efter cirka en timma befarar att konserten är slut efter en fenomenal Good Man blir applåderna närmast stormande för att få ha kvar bandet på scen. Men istället går låten över i en närmast lika fenomenal Don’t Mess With My Man.

I det stora hela en strålande konsert, även om vi får en del onödiga utsvävningar i form av vokala och musikaliska uppvisningar. Man hade vunnit på att hålla liv i det röj och sväng man pumpade upp. Ju längre
konserten gick blev det också mer ofokuserat. Men efter extranumren Over You och Go To Hell går man ändå hem lycklig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Beastie Boys överraskar ingen

by


Artist: Beastie Boys
Titel: Hot Sauce Committee
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 3 maj

Beastie Boys visar med nya skivan Hot Sauce Committee att de är ett av de band som hittat sin nisch och inte tänker lämna den. Det är partyhiphop med rocktouch som presenteras. Igen. Det är dock inte i närheten av vad veteranerna visade på debuten Licensed To Ill eller på klassikern Ill Communication. Men det hade nog ingen heller väntat. Veteranerna i Beastie Boys sviker egentligen ingen, men de vinner inte särskilt många nya fans med denna upprepning av tidigare framgångar.

Skivan drar igång med höjdpunkten direkt, Make Some Noise, en klassisk Beastie-dänga med distad rap och rockkomp. Sen blir det inte så mycket roligare. Det är inte särskilt nyskapande och har man lyssnat på Beastie Boys tidigare är det bättre att ta fram en gammal skiva. De har gjort det bättre tidigare. Med det inte menat att skivan är meningslös, det finns fler möjliga hittar på skivan, den nämnda Make Some Noise är en, Ok, med en effektiv slinga som styr upp låten är en annan.

På samarbetet med Nas, Too Many Rappers tar de med sig legenden i en klumpig och överladdad sörja av simpla syntslingor och klumpiga metalriff. Trist. Det är dock egentligen det enda riktiga bottennappet. I övrigt håller skivan en hygglig nivå, med några toppar som kan ta sig in på spellistan för ett strandparty i sommar eller få några tusen att hoppa framför scenen på en sommarfestival. Ja, alltså egentligen precis samma Beastie Boys som alltid.

Officiell video till Make Some Noise

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,