• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av barnfilm: Mästerdetektiven Basil Mus

10 maj, 2011 by Redaktionen

Mästerdetektiven Basil Mus
Betyg 3

Orginaltitel: The Great Mouse Detective
Produktionsår: 1986
Speltid: 1 timme 11 minuter

Ett kvartssekel efter premiären, lagom till den svenska ljusa sommaren, släpper Walt Disney dvd:n med sin tecknade klassiker om mästerdetektiven Basil som löser mysterier i det mörka och dimmiga London före förra sekelskiftet.

Och miljön lockar än – det är något kusligt i bilderna av staden i sig som har ett sug även om musen i sin filthatt mer påminner om de snälla artsfränderna som fixar Askungens balklänning än om jakten på Jack the Ripper.

Mysteriet som Basil ska lösa, bland annat med hjälp av ett Sherlock Holmskt förstoringsglas, är försvinnandet av dockmakaren som på svenska fått namnet Fladderson. Hans dotter Olivia kontaktar den berömda dektektivmusen som genast förstår att det rör sig om en kidnappning utförd av en medhjälpare till professor Rottigan, Basils ärkefiende. Den skumme professorn planerar att ta över makten i hela imperiet i förlängningen.

” Det händer inte så mycket”, ”för lite action” och ”lite seg” var omdömet i barnpanelen, bestående av fyra killar: 8, 11, 12 och 13 år. Men alla tyckte att Disneys film var mycket bra tecknad och gillade särskilt bilderna av London.

Panelen gillade också karaktärerna, särskilt de skumma och onda individerna. De var roliga, tyckte alla. Och så gillade de filmmusiken och låten ”The World’s Greatest Criminal Minds” som finns med som en bonus, tillsammans med spel och information om hur filmen gjordes.

Filmen bygger på serien ”Basil of Baker Street” av Paul Galdone och Eve Titus, som inspirerats av Arthur Conan Doyles böcker om Sherlock Holmes. När filmen visades på bio i Sverige var åldersgränsen 7 år.
Lilly Hallberg

Läs även andra bloggares åsikter om Basil Mus, Disney, film, recension, barnfilm

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Barnfilm, Basil Mus, Disney, Recension, Scen

Yusuf (Cat Stevens) låter som på skiva, recension av konserten i Stockholm

10 maj, 2011 by Redaktionen


Yusuf (Cat Stevens) låter som på skiva – Betyg:3

Cat Stevens hör för många människor till de som i sitt skapande förmår uttrycka smärtan över vår förgänglighet; speciellt i texten ”Oh very young..you´re only dancing on this earth for a short while..”
Hans kompositioner beskriver med en rak och okomplicerad skörhet både den karga vardagen och turbulenta känslostormar; ”Can´t keep it in, got to let it out …”

Det fullsatta hovet är lite avmätt till de nya kompositionerna och Yusuf (Cat Stevens) ber oss om tålamod ett par gånger genom att vifta med välkända ackord och retsamt deklarera att de sparas till senare..

Yusuf är ingen publikfriare och under konsertens första del presenterar han en rörig popmusikal i monologform med John Bauer-motiv i fonden.
Den avslutas abrupt med ett ”Fortsättning följer..” och lämnar en stark önskan hos publiken att under det som återstår av kvällen få vältra sig i musikalisk nostalgi.

I konsertens andra del blandas nytt och gammalt, publiken lyssnar lydigt/artigt till de nya kompositionerna för att i nästa stund ivrigt hänge sig åt det bekanta och kära.
För den äldre publiken finns en önskan att få återkalla känslor av smärta och lidelse ifrån en svunnen tid. En liten glimt av odödlighet tillåts att hastigt snudda vid oss. De religiösa och politiska budskap som ligger inbäddade i texterna känns oviktiga.

Att återse en kär vän efter en lång tid skapar förväntan. Under denna kväll låter Yusuf oss framkalla några av de känslor som hans musik en gång hjäpte oss bekräfta, speciellt den fantastiska balladen ”The first cut is the deepest” får taket att lyfta.
Samtidigt vill han betona att han har gått vidare. Vi får ett konkret exempel, när han mumlar något om att han är gift och frun gillar inte långa extranummer.. Kanske var vi många som vandrade hemåt i natten med en känsla av melankoli. Men samtidigt nyktert konstaterande att det som betyder något är här och nu..

Mikael Fredriksson (lmf-media)

Läs även andra bloggares åsikter om Cat Stevens, recension

Arkiverad under: Recension Taggad som: Cat Stevens, Recension

Michael Franti & Spearhead: The Sound of Sunshine: problemet är den svulstiga produktionen

9 maj, 2011 by Redaktionen

Artist: Michael Franti & Spearhead
Titel: The Sound of Sunshine
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 2011-05-11

Michael Franti är veteran i musikbranchen. Under 80-talet var han medlem i det experimentella industribandet Beatnigs, under 90-talet startade han de mer hiphopbetonade grupperna the Disposable heroes of hiphoprisy och Spearhead. Alla tre grupperna gjorde bitvis lysande musik som forfarande är värd att lyssnas på.

Men det var då. Numera är det akustisk gitarrsoftrock som gäller, uppblandat med en lightversion av tidigare stilar. En slags mainstreammusik för den lite mer vågade mainstreampubliken. Inte så kul med andra ord. Kanske är det ett resultat av att han var inne och bubbla på amerikanska top 100 för ett par år sedan och gärna vill upp där igen. Vilket jag unnar honom för lång och trogen tjänst. Men det gör tyvärr inte skivan roligare.

Här finns ett knippe bra låtar, det stora problemet är den svulstiga produktionen. Det mesta ska vara tjosan och glatt och det fläskas på rejält i refrängerna. Det påstås att Michael Franti efter en jobbig sjukhusvistelse bestämde sig för att göra mer positiv musik för att sprida glädje till oss andra. Om det stämmer har han misslyckats ganska rejält, jag blir mest förbannad. Förbannad på att det kunde varit så mycket bättre.

Titellåten ’the Sound of Sunshine’ – med sin catchiga refräng – borde kunna resultera i en sommarhit. ’Shake it’ som han gör tillsammans med den alltid utmärkta dancehalldrottningen Lady Saw får godkänt, mest på grund av den nerv och det tryck som uppstår när Lady Saw går igång. Den i särklass bästa låten är ’Only thing is missing was you ’, i dubreggaelight-takt, lite åt Manu Chao. Även nedtonade ’Headphones’ är bra.

För att sammanfatta: Bra låtar – trist paketering. Själv rensar jag huvudet med aggressiva Cage the Elephant och blir glad igen.

Läs även andra bloggares åsikter om Michael Franti & Spearhead, recension, musik

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Michael Franti & Spearhead, Musik, Recension

Rush i Malmö, recension

9 maj, 2011 by Gästskribenter

Rush 2011 låter tyngre, mäktigare och vassare i år än vad jag kunnat vänta mig. Det här är ett band som har oerhört roligt när de spelar sin musik. Små interna spex, leenden och interagerande med publiken bekräftar det under hela föreställningen. Lite drygt tre timmar stod de på scen. Det är en tidsperiod som kräver en hel del av publiken, då kanske man kan föreställa sig vad det kräver av musikerna. Scenen är minimalistiskt bygd med en tillhörande monsterramp för ljuset, ljudet är i det närmaste perfekt och det lilla tingeltangel som hör till är precis rätt utformat med syften som är logiska.

2004 hade de två torktumlare (!) på scenen, 2007 hade de några kycklinggrillar som stod och snurrade kyckling under showen. I år har de tre tidsmaskiner som utseende- och placeringsmässigt följer i hur de tidigare scenerna sett ut. De har också en korvmaskin på scenen som matas med kyckling ungefär halvvägs in i det första setet. De små filmerna som inleder de två seten är mycket underhållande och skrattframkallande. Som avslutning på hela föreställningen visas en liten film som knyter an till spelfilmen “I love you man” som kom 2009. Det här är ett band som sätter musiken före allt annat men som också visar andra sidor av sig själva. De verkar ha grymt kul när de framträder.

Tittar man på en liveupptagning på DVD eller om jag jämför med de två tidigare konserterna jag sett så har det hänt något viktigt med bandet på senaste tiden. De går utanför studioversionerna på ett sätt som jag inte är van vid. Nya arrangemang på välkända låtar, självdistans och ironi präglar en del versioner på ett sätt som glädjer mig. Om var det studioversionens exakthet jag ville ha så kunde jag ju låtit bli att gå på konserten. Glädjen och lekfullheten är det som gör att spelningen blir snäppet vassare än vad jag tidigare sett och hört.

Det var tredje gången jag hade förmånen att se det här briljanta bandet på scen. Första gången var det en sådan mäktig upplevelse bara utifrån att det var sant, jag var där och längtan hade varit lång och svår. Andra gången var jag lite besviken eftersom känslorna inte svallade på samma sätt som första gången. Idag kan jag konstatera att det var först nu som jag rättvist kunde bedöma konserten eftersom jag inte begränsades av känslor och förväntningar.

Rush är sitt eget förband genom att den tre timmar långa spelningen är uppdelad i två set, och vilket förband de är. Oj. De spelar gamla klassiker, långa instrumentala låtar som får publiken att hoppa och gunga, men också nya låtar från det kommande albumet och de spelar varje låt på fullaste allvar och med skön inställning.

Det är lätt att förstå att det här bandet är trygga i sig själva och att de litar på sin publik. När de blir inklappade till extranummer så kör de en tiominuters mörsare av den instrumentala La Villa Strangiato, och ingen sätter sig ned i besvikelse. Som avslutande nummer gör de en rolig, tung och rockig version av den gamla klassikern Working Man som hängt med sedan 1974 och det är svänger som sällan ett pretentiöst proggband mäktar med.

Den något uttjatade Closer to the heart förvandlas på den här turnén till en tung, suggestiv och mäktig låt som är tusenfalt bättre än någon version jag tidigare hört den i. Låten Stick it out från albumet Counterparts från 1993 är blir en brutaltung klassisk hårdrocklåt som inte många metalband skulle förmå att matcha idag. Nya låten BU2B som återfinns på det kommande albumet är likaså en indikation om att Rush 2011 är rockigare, tyngre och mörkare än vad de kanske är kända för.

Ett stort plus för den här showen är att alla långa solopartier är inkluderade som en del utav låtarna. De andra bandmedlemmarna lämnar inte scenen för att ge utrymme för gnistrande, men ändlösa, gitarrsolon utan varje låt får istället innehålla ekvilibrism. Ja, förutom det obligatoriska trumsolot som faktiskt är ett måste och har sin plats under en spelning med Rush. Men trumsolot hade på årets turné mått bra av att ha lyfts ut ur sin traditionella omgivning och getts en mer integrerad plats ihop med resten av bandet för, sanningen att säga, det hann bli lite småtråkigt. Det handlade en hel del om återanvändning av de senaste 8 årens trumsolon, tricket när Neil Peart byter plats och spelar på ett alternativt trumset saknar syfte. Det lyfter helt enkelt aldrig.

Längtar jag då efter att få se Rush snart igen? Jag ska inte säga att jag inte gör det men nu börjar priserna på deras konserter att slå i taket tycker jag. 795:- per person för en plats på parketten är i häftigaste laget. Till det kanske kommer att man vill ha en tisha och eller varför inte bara en nyckelring. Då är man uppe i 1400:- Inklusive resa och omkostnader så rusar det snabbt iväg. Det är kanske inte då så konstigt att det var massor av tomma stolar på Malmö Arena och att jag som 43-årigt Rushfan nog gränsade till de yngre i publiken ändå. Vill det här bandet vara ett band för barnfamiljer med musikintresserade tonåringar så kanske de ska se över prissättningen något för nu är det samma medelålders människor som efter att barnen flyttat ut har sett till att skaffa sig en Harley Davidsson, kanske en röd Barchetta och en hårtransplantation. Då kan det bli fler än 6200 på konsert (som det var i Globen i fredags) eller de uppskattningsvis 5000 som var i Malmö i går. Det ekar lite tomt i arenor som kan ta 15000 när det inte ens är halvbesatt.

Men på det hela taget så är det med ett leende jag lämnar Malmö Arena allt medan en Umpa-version av Closer to the heart spelas i högtalarna.

Setlista från Malmöspelningen: http://www.setlist.fm/setlist/rush/2011/malmo-arena-malmo-sweden-4bd3f37a.html
Information om filmen “I love you man”:
Rush hemsida
Länk till min sida där jag skriver inför konserten
Aftonbladet recension Globen
Aftonbladet från presskonferens
Expressen recension

Läs även andra bloggares åsikter om Rush, recension, rockmusik, Malmö

Arkiverad under: Recension Taggad som: Malmö, Recension, Rockmusik, Rush

Nina Hemmingson: Mina vackra ögon – när serier säger mer än ord

8 maj, 2011 by Rosemari Södergren


Två kvinnor möts, de

Mina vackra ögon är en seriebok av Nina Hemmingsson som handlar om livet, kvinnors situation, relationer och mycket, mycket mer.
Hennes sätt att teckna är starkt – och boken består av fyra avdelningar varav en heter ”Teckningar” och ”bara” är just teckningar. Hennes bilder är enkla och fångar ändå så exakt människor och deras uttryck. Vi ser på deras hållning hur de mår.

Nina Hemmingsson återkommer här med en ny samling så kallade enrutingar och teckningar. Hennes humor är ovanlig i sina skarpa analyser av företeelser som manligt och kvinnligt, och hennes bilder är omisskännligt starka och vackra.

Hon har själv förklarat sina böcker med orden:
”Enrutingarna och teckningarna handlar rätt mycket om mina tillkortakommanden, en slags kompensation för när jag sviker mig själv. Jag vill visa vad jag egentligen menade, om jag hade kunnat. Ett sätt att be mig själv om ursäkt. Det är även en del ilska över att man förväntas vara på ett visst sätt för att man är kvinna, man, barn, gammal och så vidare. Och en frustation över att vi människor prioriterar fel så ofta och inte säger vad vi egentligen menar. Jag tycker inte illa om att leva, men jag tycker att det är svårt. Jag tror att det är det jag tänker på när jag tecknar och skriver och sen väljer att publicera det – att få möta andra på riktigt.”

Nina Hemmingsson debuterade 2004 med boken »Hjälp«, där hon och Sara Olausson ritade halva boken var. Sedan dess har hon utkommit med två hyllade album: »Jag är din flickvän nu« och »Så jävla normal«. Hennes lika poetiska som satiriska enbildsteckningar har publicerats på Aftonbladets kultursidor, i andra dagstidningar och i Amelia, Bang och Ordfront Magasin.

Ur en intervju med Nina Hemmingsson på bokförlaget Kartagos hemsida:

Du har en speciell tecknarstil. Kan du beskriva den?
Jag tecknar som jag har lust bara. Jag försöker att inte bli snitsig utan hela tiden behålla något slags motstånd. Om det blir för enkelt byter jag redskap (pensel istället för penna till exempel) så att jag hamnar lite på hal is igen. Jag vill inte bli för bekväm.

Vad inspirerar dig?
Livet. Viljan att ta sig igenom svårigheter, att gå vidare.

Hur mycket är självbiografiskt?
Allt, men det är inte så ofta sant i den mening att det har hänt just så. Det är mer känslan än det verkliga skeendet.

Är det viktigt att vara rolig?
Nej, det tycker jag inte, men det är bra när det råkar bli så.

När boken hamnade i mina händer blev det en riktig högtidsstund att sjunka ner i en fåtölj och läsa boken och njuta av hennes serier och med den kärleksfulla ironi hon fångar våra mänskliga relationer.
Som:
– Men det behöver inte vara tråkigt att bli gammal om man har barnasinnet kvar! Dy har väl inte glömt bort hur man leker?
– Nej. Ett-två-tre-fyr-fem-sex-sju-tysta-leken-börjar nu!

Hennes specialitet eller tema i just boken ”Mina vackra ögon” är väl annars hur hon vrider på könsrollerna och låter en kvinna säga till några lättklädda unga pojkar att de inte ska låtsas att de inte vill bli uppraggade.

Titel: Mina vackra ögon
Författare och tecknare: Nina Hemmingsson
ISBN: 9789186003760
Förlag: Kartago Förlag

Läs även andra bloggares åsikter om Nina Hemmingson, serier, recension, böcker, relationer

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Nina Hemmingson, Recension, relationer, Serier

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 155
  • Sida 156
  • Sida 157
  • Sida 158
  • Sida 159
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in