Det spelas klassisk soul när ett närmast fullpackat Göta Källare värme upp inför Raphael Saadiq, en av få stora yngre soulstjärnor. Det är en utmärkt uppvärmning, för när Saadiq kliver på gör han det med en pondus som inte står långt bakom legenderna vi hörde tidigare på kvällen.
Till en början befarar man att det rockiga soundet som dominerar nya skivan Stone Rollin’ ska ta över lokalen, sättningen grunder lite för det. Det är tre gitarrer, trummor, bas och klaviatur. Men för det mesta är svänget större än trycket och balansen hålls.
Men visst är det rockfokus, Saadiq framstår ena stunden, i Heartattack, som arvtagaren till Prince med gitarren och viljan att sjunga ut sitt hjärta, i andra stunden, i Radio, som Little Richard med attacken och charmen. Ena foten står konserten igenom i denna svarta soulrock, den andra står i publikflörtande soulfunkutflykter i Stevie Wonders anda. Jämförelserna kian vara tunga för vem som helst, men ikväll bär Saadiq och hans band upp det. Det är en lysande konsert, från första stund har han publiken i sin hand. Det klappas, dansas och sjungs med en härligt utlevande Saadiq som lekledare.
Visst förlorar konserten lite fart vid några tillfällen då bandet gör några potpurrin, men kanske är det nödvändigt för att tisdagskvällen ska orka. En annan anmärkning är att ljudet är lite skarpt och alltför
diskantstarkt. Många söker sig längre bak i lokalen. Men det är bara anmärkningar som inte ska ta ifrån Saadiq titeln som en av de bättre underhållarna i musikvärlden idag. Det syns att han älskar det han gör,
och kärleken spiller över på publiken som älskar tillbaka.
När publiken efter cirka en timma befarar att konserten är slut efter en fenomenal Good Man blir applåderna närmast stormande för att få ha kvar bandet på scen. Men istället går låten över i en närmast lika fenomenal Don’t Mess With My Man.
I det stora hela en strålande konsert, även om vi får en del onödiga utsvävningar i form av vokala och musikaliska uppvisningar. Man hade vunnit på att hålla liv i det röj och sväng man pumpade upp. Ju längre
konserten gick blev det också mer ofokuserat. Men efter extranumren Over You och Go To Hell går man ändå hem lycklig.
Läs även andra bloggares åsikter om Raphael Saadiq, Göta Källare, soul, musik, konsert, recension