• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Kronjuvelerna, recension

25 juni, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Kronjuvelerna
Betyg: 3
Premiär: 29 juni 2011

Sträva inte efter pengar utan sträva efter att vara lycklig en sekund någon gång då och då. De rika är bara olyckliga och även om den du älskar bara har tid att hälsa på dig en dag vart tionde år, eller om du ska dö i cancer i övermorgon eftersom du inte har råd med medicin: var nöjd och lycklig den lilla stund du kan.
Det är sensmoralen i Ella Lemhagens film Kronjuvelerna.

Filmbolaget satsar stenhårt och det visas trailrar för Kronjuvelerna på bio hela tiden och stan är överöst av affischer för filmen.

Förmodligen blir det en publiksuccé. Ja, filmen är rent fotomässigt snygg. Jättesnygg. Mörk och dov, som i en sagovärld. Med en rollista med en mängd svenska kändisar och skådespelare lär den locka en stor publik: Alicia Vikander, Bill Skarsgård, Björn Gustafsson Alexandra Rapaport, Loa Falkman, Michael Segerström, Nour El Refai, Tomas Von Brömsen, Michalis Koutsogiannakis, Sara Lindh och Jason Diakaté (Timbuktu).

Med dess blandning av absurd fantasi är film nog det närmaste en svensk Tim Burton-film man kan komma.

Alicia Vikander spelar Fragancia, som växer upp i ett mycket fattigt hem. Hennes pappa ville ha en son men fick Fragancia, som föddes samtidigt som rikemanssonen Richard Persson, spelad av Bill Skarsgård. Richard blir skadad som nyfödd och får problem. Dessutom blir han psykiskt misshandlad av en far som har omöjliga förväntningar och krav på att hans talanglöse son ska bli ishockeystjärna.

Istället dyker den nyinflyttad Pettersson-Jonsson upp och får både Fragancias kärlek och blir ishockeystjärna.

Allt berättat i en absurd Tim Burton-tradition.

Filmen har absolut sina poänger, men regissören Ella Lemhagen  tycks inte kunna bestämma sig vilket slut filmen ska ha utan radar i princip upp fem olika slut. Minst. Sådant gör att jag som publik börjar gäspa i slutet.

Det skulle vara intressant att få diskutera med filmens regissör Ella Lemhagen om budskapet som filmen förmedlar. Filmen är påkostad, har många duktiga skådespelare, flera fina scener, bra foto, skön mystisk stämning emellanåt. Ändå tröttnar jag som tittare och jag köper inte heller budskapet.

Filmbolagets beskrivning av filmen:

KRONJUVELERNA är ett triangeldrama som tar sin början när den unga Fragancia anhålls för mordförsök på direktörssonen Richard Persson. Under polisförhöret rullas hela hennes fantastiska och märkliga livshistoria upp.
Vi följer henne igenom den fattiga uppväxten, via mötet med den stora kärleken, ishockeystjärnan Pettersson-Jonsson, fram till den ödesdigra natten där historien tar sin början. Regi: Ella Lemhagen. I rollerna: Alicia Vikander, Bill Skarsgård, Björn Gustafsson Alexandra Rapaport, Loa Falkman, Michael Segerström, Nour El Refai, Tomas Von Brömsen, Michalis Koutsogiannakis, Sara Lindh och Jason Diakaté (Timbuktu).


 

Relaterat: Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, Ella Lemhagen, Alicia Vikander, Bill Skarsgård, Björn Gustafsson

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Alicia Vikander, Bill Skarsgård, Björn Gustafsson, Ella Lemhagen, Recension, Scen

Recension: Owl City – All Things Bright And Beautiful

24 juni, 2011 by Redaktionen

Artist: Owl City
Titel: All Things Bright And Beautiful
Betyg: 3
Utgivningsdatum: 14 juni 2011

Om man frågar någon om de någonsin hört talas om Owl City, kommer de flesta troligtvis svara att de inte vet vem han är. Om man däremot spelar upp hans förra hit Fireflies, kommer säkerligen de flesta känna igen låten, och få en ”aha-upplevelse!”. Mannen bakom musiken är Adam Young, som också är den enda medlemmen i Owl City. Han är en multi-intrumentalist från Minnesota som hittat sitt sound i källaren i hans föräldrarhem där han, på grund av svåra sömnproblem, ständigt komponerade nätterna igenom. Resultatet från Youngs egna ljudfabrik är idag det så karaktäristiska soundet för Owl City. Soundet är en kompott av elektroniska och digitala ljud, med inslag av vanligare instrument som cello och trummor, allt inspelat av Young själv.

Som sagt känner vi honom som mannen som totalt förtrollade miljoner hjärtan världen över, med sitt übersöta synthpopiga sound. Hans största hit ”Fireflies” såldes i över tre miljoner exemplar år 2009. Det första spåret från nya skivan heter ”The Real World” och är mycket tillbakadraget. Det låter praktiskt taget som någonting vi redan hört tidigare på förra albumet ”Ocean Eyes”. Men visst är det sött. Visst är det Owl City, men mer än så blir det inte.

Det andra spåret, som också är den första singeln från det nya albumet, heter ”Deer In The Headlights” och ger mig faktiskt ett leende på läpparna. Jag tror verkligen att det kommer bli det mest populära och mest igenkända spåret från ”All Things Bright And Beautiful”. Andra spår från skivan som ”Alligator sky” och ”Kamikaze” har samma intensitet och är ytterligare bevis på att albumet aldrig riktigt lyfter, vilket är tråkigt, eftersom låtarna är välskrivna och bra producerade.

Läs även andra bloggares åsikter om Owl City, recension, musik

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, Owl City, Recension

Spelrecension: Duke Nukem Forever (Format: Windows, Playstation 3 och Xbox 360)

23 juni, 2011 by Redaktionen

Titel: Duke Nukem Forever
Format: Windows, Playstation 3 och Xbox 360
Betyg: 1
Sverigepremiär: 10 juni 2011

Nästan två veckor efter att spelet har släppts på marknaden låter man spelare pröva på spelet i en gratis demo-version, vilket kan te sig lite underligt eftersom man brukar göra testversioner tillgängliga innan spelet officiellt släpps. Men i det här fallet är det inte alls konstigt, eftersom det är så otroligt dåligt att man annars skulle ha skrämt iväg majoriteten utav alla köpare.

Efter nästan 14 års utvecklingstid är Duke Nukem Forever spelvärldens svar på Guns N’ Roses ”Chinese Democracy” – ett ständigt föresenat evighetsprojekt som ständigt skulle poleras och slipas till perfektion. Nu blev det istället precis tvärtom. Med ett flertal byten utav grafikmotorer har man inte bara försenat spelets släppdatum, utan också lämnat det grafiska hopplöst föråldrat. Fast det är ändå inte spelets enda problem, för spelbarheten har även den släpat efter något så enormt.

Det enda plustecken man kan hitta i spelet är dess varierande miljöer, vilket tyder på att man faktiskt försökt göra ett intressant spel. Problemet är bara att man har fyllt dem med dumma fiender, förlegade pussel som sällan (om någonsin) erbjuder något större tankemotstånd och saker som ska kännas häftiga. Lättklädda tjejer, stereotypiskt övervåld och fåniga skämt gör att det här känns som en otroligt dålig action-film från 80-talet snarare än ett modernt spel för en publik som börjar växa upp. Vilket man skulle ha tänkt på istället för att hela tiden göra ”snyggare” grafik och tveksamma kulturreferenser helt utan djup eller vidare mening.

Den så kallade handlingen i spelet utgår från en utomjordisk attack mot jorden, och flertalet lättklädda damer kidnappas. Vilket får bägaren att rinna över hos Duke Nukem och en räddningsaktion sätts igång. Och denna illasmakande soppa till manus är ändå något allmänt accepterat inom spelindustrin, som inte kommit mycket längre än spelversioner utav något som för tankarna till The Expendables; en våldsglorifierande hyllningsfilm till 80-talskalkoner med Arnold Schwarzenegger, Sylvester Stallone och Dolph Lundgren …

Läs även andra bloggares åsikter om Duke Nukem Forever, spel, recension, xbox

Arkiverad under: Recension Taggad som: Duke Nukem Forever, Recension, Spel, xbox

Recension: Bon Iver – Bon Iver

22 juni, 2011 by Rosemari Södergren

Artist: Bon Iver
Titel: Bon Iver
Betyg: 4
Utgivningsdatum: 2011-06-20

Bon Iver är ett band men framför allt är det dess frontman, sångaren och låtskrivaren Justin Vernon, som förknippas med namnet. Bon Iver kommer från det franska uttrycket ”bon hiver” (bra vinter).

Bon Iver slog igenom stort med första albumet ”For Emma, Forever Ago” som släpptes i februari 2008 och som hyllades stort av kritiker runt om i världen. Justin Vernon skrev och spelade in en stor del av albumet när han isolerat sig i tre månader i en stuga i vildmarken i Wisconsin.

Nu har uppföljaren kommit med namnet ”Bon iver”. Att göra en uppföljare på ett succéalbum kan vara svårt. Bon Iver har klarat det med elegans. Det spröda, vemodiga och indiefolkpop-aktiga finns kvar, men ändå är det ett nytt album. Justin Vernon har skapat mer medvetet popiga arrangemang. Musiktidningen Pitchfork skiver i sin recension:

Since that album’s release, Vernon’s approach to writing and recording has changed. ”I don’t find inspiration by just sitting down with a guitar anymore,” he recently told Pitchfork. ”I wanted to build a sound from scratch and then use that sound to make the song.” That difference is clear on Bon Iver. Instead of something that scans as ”folk,” the music here is more like rustic chamber pop with an experimental edge that makes careful use of arrangement and dynamics. And rather than being tied together by a central theme of loss, Vernon has fully shifted into a more impressionistic mode; these songs are broader and more musically sophisticated than those on For Emma at every turn.

Spåren är lätta att ta till sig men ju mer jag lyssnar växer de också, det finns hela tiden mer att upptäcka.

PO Tidholm som recenserar albumet i DN är också imponerad och ger betyg 4:

Även om det går att referera till så skilda influenser som Steve Reich och Prince i samma mening är skivan som helhet inte så extrem som de två spår jag just nämnde. Däremot är det uppenbart att alla inblandade släppt sina eventuella hämningar, både känslomässigt och musikaliskt. Med det kommer en väldig uppriktighet och dynamik som gör att skivan verkligen lever.

Albumet fick 9,5 av 10 möjliga hos Pitchfork

Läs även andra bloggares åsikter om Bon Iver, recension, musik, indie, folkpop

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Bon Iver, folkpop, indie, Musik, Recension

Zarités frihet av Isabel Allende

20 juni, 2011 by Rosemari Södergren


Zarités frihet av Isabel Allende handlar om en slavkvinna i slutet av 1700-talet och 1800-talets början, först på den franska koloni som så småningom blev den självständiga staten Haiti och i den amerikanska stad som så småningom blev New Orleans.

Det är en fascinerande berättelse om människor, svarta, vita, mulatter och kreoler under en tid då slavar var tillåtet, men samtidigt växte idéer och ideologier om alla människors lika värde och om det felaktiga att ha slavar.

När jag började läsa romanen blev jag först besviken och tänkte: Är det här den Isabel Allende som skrev Andarnas hus? Vad har hennes förmåga att skriva tagit vägen? Det här är ju bara ett utkast till något som kan bli en roman. Men när jag läste en tredjedel av berättelsen grep den tag i mig och jag kunde inte slita mig. Människoöderna engagerade mig och jag kände också att jag lärde mig massor om hur staten Haiti föddes och om tiden i det Amerika som så småningom blev USA och där slavarna så småningom blev fria.

En slags omvänd Borta med Vinden eller en Onkel Tom fast med fokus på kvinnor och inte alls så mesig.

En beskrivning av boken från bokförlaget:

”Under mina fyrtio år har jag, Zarité Sedella, haft mer tur än många andra slavkvinnor. Jag kommer att leva länge och åldras lycklig eftersom min stjärna – min z’etoile – lyser även när natten är mörk.”

Zarité har verkligen haft tur. Hon föddes i slutet av sjuttonhundratalet som slavinna i kolonin Saint Domingue, sedermera kallad Haiti, och såldes som nioåring till den rike jordägaren Toulouse Valmorain. Men trots det har hon aldrig behövt slava på sockerrörsfälten eller plågas av hettan i kvarnarna, eftersom hon alltid har arbetat som husslav. Hon har delat med sig av sin andlighet och sina hemligheter, och därmed har hon kunnat hjälpa sina släktingar och sin familj att överleva samtidigt som hon invigts i husbondfolkets sätt att tänka och leva.

Zarité blir mittpunkten i det mikrokosmos som det koloniala samhället utgör: husbonden Valmorain och hans bräckliga spanska hustru Eugenia, deras känslige son Maurice, den kloke doktor Parmentier med sina upplysningsidéer, mulattskan och kurtisanen Violette, medicinkvinnan Tante Rose och den vackre slaven Gambo som manar till uppror. Alla blir de delaktiga i och vittnen till den grymma och våldsamma konflikt som ödelägger Saint Dominque och tvingar dem långt därifrån.

Efter slavupproret på ön får Zarité följa med sin älskare Valmorain till Nya Orléans, eller New Orleans som vi känner det i dag. Här inleder Zarité ett nytt kapitel i sitt liv och uppnår det hon mest av allt har längtat efter – sin frihet. Bortom smärtan och underkastelsen, bortom sina egna begär och de hon har påtvingats kan Zarité i stillhet blicka tillbaka på sitt liv och äntligen konstatera att hon föddes under en lycklig stjärna: hon har blivit en fri och självständig kvinna.

Titel: Zarités frihet
ISBN: 9789113028231
Förlag: Norstedts
Originaltitel: La isla bajo el mar
Översättare: Hanna Axén

Läs även andra bloggares åsikter om Isabel Allende, bok, recension, litteratur

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bok, Isabel Allende, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 148
  • Sida 149
  • Sida 150
  • Sida 151
  • Sida 152
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in