• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

ZooKeeper – genomgående förutsägbar

8 september, 2011 by Redaktionen

Titel: ZooKeeper
Betyg: 2
Premiär: 9 september 2011

Det vore förstås enkelt att klaga på de barnsligt låga skämten, dra paralleller till Doctor Dolittle (1998) och tillägga att det här är långt värre eftersom man väldigt sällan uppvisar någon som helst känsla för humor – ens för de mindre – och animationerna för när djuren ska prata som människor är otroligt usla trots att det är en bärande idé för hela filmen. Men jag tänker inte göra det. Istället ska jag se förbi allt det där banala och försöka hitta en poäng bortom det pinsamma försöket till ”romantisk komedi”.

En utav de första, och även tydligaste, moralkakorna vi får serverade är att acceptera sig själv och finna en trygghet i sina egna förväntningar på sig själv snarare än andras. Att kunna finna lugn och ro hos sig själv och ens vänner istället för att försöka ändra sig för att passa in i grupper man egentligen inte vill förminskas till. Att detta framförs på det mest ograciösa tänkbara vis är sekundärt, eftersom det ändå är tänkt att kunna gå hem hos såväl mindre barn som deras föräldrar. Vilket man säkerligen lyckas med också. Men det som lyfter denna tanke är den andra och mer bärande poängen om alla sociala spel vi utsätter oss för för att kunna framstå som fungerande i ett modernt samhälle där jakten efter kärlek är en av de viktigaste som finns (man kan tvista om det är jobben också).

Den manliga huvudrollsinnehavaren, som titeln antyder är en skötare på ett Zoo, har alltså en utmaning i att finna DEN STORA KÄRLEKEN trots sitt lågstatusjobb som inte inger varken respekt eller kapital. För att klara av detta tar han hjälp av alla djur som han vanligtvis tar hand om, men som han nu tillåter vända rollerna helt och hållet. Nivån är lagd!

Men som sagt är det inte där problemet ligger, utan i hur den osäkra mannen inte har modet att lyssna på sig själv och det hjärta som bär upp honom utan istället sätter igång det ena spelet efter det andra för att få den bekräftelse han så intensivt söker. Alla djur ger såklart olika råd, vilket mest resulterar i pinsamheter som säkert kan locka fram ett par skratt hos de mindre, men det är först när han ”kammar till sig” och vågar ta steget fullt ut som allting klaffar. Tyvärr är filmen genomgående förutsägbar, men med ett par poänger längs vägen kan den ändå förtjäna två egna. Kanske får det någon att reagera på det låga som man ändå lyckas kommentera?

Läs även andra bloggares åsikter om ZooKeeper, film, filmrecension

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen, ZooKeeper

Smurfarna är etta på biotoppen

6 september, 2011 by Redaktionen

Från pressmedelandet:

Sony Pictures SMURFARNA öppnade stort när filmen gick upp på de svenska biograferna, i helgen sågs filmen av 73 708 personer i Sverige och ligger nu etta på biotoppen.

Kulturbloggens recensent gav bara en två i betyg till den här filmen och beklagade att den bara visades med svensk dub.

Intressant? href=”http://bloggar.se/om/Smurfarna” rel=”tag”>Smurfarna, 3D, recension

Arkiverad under: Film Taggad som: Recension, Scen, Smurfarna 3D

Recension av Jägarna 2

2 september, 2011 by Redaktionen

Titel: Jägarna 2

Betyg: 4

Premiär: 2 september 2011 i Norrland 9 september i övriga Sverige

Tro inte att Jägarna 2 handlar om norrländska män. Det är en film om makt och våld och berör oss alla och handlingen kunde lika gärna ha placerats i Småland eller Stockholmstrakten.

Filmen med Rolf Lassgård och Peter Stormare är en fristående uppföljare till Jägarna. Rolf Lassgård kommenderas mot sin vilja tillbaka till hemorten för att utreda ett brutalt mord på en ung kvinna. Återigen konfronteras han med hembygden och gamla spöken.

När Erik Bäckström (Rolf Lassgård) anländer presenteras med ett färdigt fall, alla är överens om att traktens lymmel Jari (Eero Milinoff) är förövaren men Erik ser igenom den hafsiga utredning. Tillsammans med Torsten (Peter Stormare) börjar han trots motstånd från lokala polisen att nysta upp fallet. Snart leder utredning honom till att dra obekväma slutsattser.

Filmen handlar om det våld en man är beredd att utöva för att behålla sin makt över omgivningen. Vi får tidigt veta vem mördaren är (i alla fall starka misstankar) på grund av att vi får se lite mer än Erik Bäckström. Vi får följa mördaren när han med hot och våld tvingar andra att tiga eller ljuga. Särskilt drabbade är hans närmaste. De lever i skräck och tystnad och vågar inte en sprata med varandra. Kollegor och jaktkompisar blundar för hans beteende. Raseriet ökar när hans ansträngningar bara gör det hela värre och han reagerar med ännu mer våld. Hela tiden tycker han att han är i sin fulla rätt att göra det han gör.

Filmen är ingen deckargåta, mer en thriller och är bitvis gastkramande. Rolf Lassgård är suverän i sin roll, han spelar med ovanlig skärpa och tempo. Peter Stormare är läskigt bra som Torsten, den lokala polisen som utreder mordet.

Jag har en liten anmärkning, Lo Kauppi spelar kriminalteknikern som Erik ringer för att hjälpa honom och jag har förväntningar på att hennes roll på något vis skall påverka handlingen. En stark kvinna som släpps lös bland männen. Tyvärr försvinner hon lika fort och hennes största bidrag blir att per telefon bekräfta Eriks misstankar. Snöpligt och lite obegripligt att Kjell Sundvall missar chansen att släppa fram åtminstone en kvinna som inte är ett offer för en man.

Jag ger betyget 4 för att det är en bra film om ett aktuellt problem. Filmen beskriver problemet med mäns våld på ett trovärdigt sätt, ända till slutet och den faller inte i fällan att psykologisera våldet. Den beskriver förövaren som en man som gör det han gör för att han anser att han rätt.

Det är också en välgjord film vars fantastiska naturbilder bär fram handlingen. Naturen är vacker men samtidigt hård och kall. Fint filmhantverk, helt enkelt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Rolf Lassgård, Peter Stormare, Jägarna 2, recension, film

 

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Jägarna 2, Peter Stormare, Recension, Rolf Lassgård, Scen

Recension av Det är aldrig försent, Larry Crowne

2 september, 2011 by Redaktionen

Titel: Det är aldrig försent, Larry Crowne

Betyg: 2

Premiär: 2 september 2011

Larry Crowne är en gullig historia med Julia Roberts och Tom Hanks i huvudrollerna.

Larry Crowne ((Tom Hanks) får sparken som tack för lång och trogen tjänst på en amerikansk stormarknad. Anledningen är att han inte har någon collegeutbildning. Han bor i ett hus han inte har råd med längre och katastrofen står för dörren.

Han beslutar sig för att börja på college, köper en scooter och är redo att börja ett nytt liv. Han läser ekonomi och en tar en kurs muntlig framställning där Julia Roberts är lärare.

Det mesta ordnar sig, han har varit kock i flottan och får jobb av ägaren till ett matställe han är stammis på. Hans granne säljer scootern till honom och ekonomistudierna gör klart för honom att han måste lämna tillbaka huset till banken och alla är väldigt snälla. Till och med den den galne japanska ekonomiprofessorn. Den enda som är grinig är Ms Tainot (Julia Roberts) men hon har det jobbigt hemma. Hennes man påstår att han bloggar men porrsurfar mest. Hon är olycklig och less.

Det här hade blivit oerhört trist om det inte varit för Gugu Mbatha-Raw som spelar Talia, den unga scootergängledaren som adopterar Larry och stylar om honom. Allt under pojkvännens vakande men välvilliga ögon.

Det finns humoristiska poänger men i längden blir det tröttsamt med allt det gulliga. Någonstans borde ta emot lite men icke. Tom Hanks har gjort mer utmanande filmer och den här kommer snart att vara bortglömd.

Hursomhelst är det en utmärkt film om du har en kväll över och inte känner för några större intellektuella eller moraliska utmaningar. Men mer än en två kan den inte få. Det är alldeles för lite krydda i den här anrättningen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Det är aldrig försent, Larry Crowne, film, premiär, recension

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Det är aldrig försent, Larry Crowne, premiär, Recension, Scen

Filmen alla hyllar: Apflickorna, här är recensionen

1 september, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Apflickorna
Betyg: 3
Premiär: 2 september 2011

Apflickorna är något så ovanligt som en film där unga tjejer bär upp historien utan att vara söta och goda flickor utan de är rätt elaka. I och för sig rätt söta, fast det är inte huvudsaken. De två huvudkaraktärerna Emma och Cassandra har en konstig relation: vänner, konkurrenter, förälskade och ändå fiender. Mellan dem pågår en ständig maktförskjutning och de mår definitivt inte bra, varken var för sig eller tillsammans, fast de till ytan ser söta ut och verkar välartade.

Emma börjar träna hästsporten voltige och där blir hon vän med Cassandra. Eller vän och vän. Cassandra bestämmer sig för att hon ska träna Emma i voltige. De har en skum relation som delvis verkar ha lite sexuell attraktion, fast hur långt de går får vi inte svar på i filmen. Det får vi ana oss till eller tolka själva.

Det är där filmens styrka och filmens svaghet finns. Mycket sägs inte rent ut, utan det händer i betraktarens eget huvud. Hur ska slutet tolkas? Ja det är upp till publiken själv.

Det finns flera sätt att se på filmen och att tolka den. Den kan ses som en skildring av flickors uppvaknande till unga kvinnor och att de utforskar sex och vänskap. Den som vill kan läsa en någon slags klasskamp, Cassandra kommer från ett välmående finare hus och Emma från betydligt fattigare miljö. Det är en del i DN-kritikerns tolkning av filmen, till exempel.

Det är en film som verkligen får de traditionella filmkritikernas uppskattning. I SVT:s morgonsoffa fick den fyra klappor och av Svenska Dagbladet fick den högst möjliga: betyg 6 av 6 möjliga.

Jag tror att en anledning till att filmen hyllas av rutinerade gamla filmkritiker-rävar är att det inte är en tydlig film. Det är också skälet till att en del upplever filmen obehaglig. Jag såg visningen i en salong som mest bestod av tonårstjejer. Flera av dem var väldigt konfunderade och visste inte vad de skulle tycka om filmen alls.

I centrum står förutom Emma och Cassandra också Emmas sexåriga lillasyster Sara som spelas av
Isabella Lindqvist som var sex år när filmen spelades in. Isabella är den som imponerar allra mest. Hon är som född framför kameran.

Skildringen av hennes pappa som vill stå emot den ökande sexualiseringen av småflickor är en sorglig beskrivning av något som pågår vårt samhälle idag. Pappan vill att hon ska få vara den lilla flicka hon är och inte ska behöva ha bikini utan baddräkt. Men alla andra flickor i simskolan har en bh som kallas topp för att inte riktigt erkänna sexualiseringen.

Betyg 3 betyder att det är en bra film, mycket bra. Varför den inte får ännu högre av oss beror på att en del av dialogerna har väl dålig tajming. Kanske var det tänkt som ett medvetet grepp för att det ska upplevas som mer naturtroget, men det kändes inte så alltid.

Bildmässigt jobbar regissören med många långa tagningar. Det fungerar ibland mycket bra men blir ibland för långsamt.

Apflickorna är en överraskande film och en film som tar flera överraskande vändningar. Det är en film du inte kan gissa hur något ska gå, otäck och bitvis träffsäker. Jag tror vi har sett debutfilmen av en kommande svensk storregissör. Fast vid några tillfällen var vändningarna svåra att tro på, det blev för mycket.

Apflickorna är Lisa Aschans långfilmsdebut. Hon har skrivit manus tillsammans med Josefine Adolfsson. Apflickorna var det femte och sista projektet inom Filminstitutets Rookiesatsning vars uppdrag var att stödja billiga filmer av oetablerade regissörer.

Förmodligen lär vi få se flera av skådespelarna i andra roller framöver också och speciellt lilla Isabella Lindqvist.

Relaterat: SVT Kulturnyheterna och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om Apflickorna, film, filmrecension

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Apflickorna, Filmrecension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 148
  • Sida 149
  • Sida 150
  • Sida 151
  • Sida 152
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in