Titel: ZooKeeper
Betyg: 2
Premiär: 9 september 2011
Det vore förstås enkelt att klaga på de barnsligt låga skämten, dra paralleller till Doctor Dolittle (1998) och tillägga att det här är långt värre eftersom man väldigt sällan uppvisar någon som helst känsla för humor – ens för de mindre – och animationerna för när djuren ska prata som människor är otroligt usla trots att det är en bärande idé för hela filmen. Men jag tänker inte göra det. Istället ska jag se förbi allt det där banala och försöka hitta en poäng bortom det pinsamma försöket till ”romantisk komedi”.
En utav de första, och även tydligaste, moralkakorna vi får serverade är att acceptera sig själv och finna en trygghet i sina egna förväntningar på sig själv snarare än andras. Att kunna finna lugn och ro hos sig själv och ens vänner istället för att försöka ändra sig för att passa in i grupper man egentligen inte vill förminskas till. Att detta framförs på det mest ograciösa tänkbara vis är sekundärt, eftersom det ändå är tänkt att kunna gå hem hos såväl mindre barn som deras föräldrar. Vilket man säkerligen lyckas med också. Men det som lyfter denna tanke är den andra och mer bärande poängen om alla sociala spel vi utsätter oss för för att kunna framstå som fungerande i ett modernt samhälle där jakten efter kärlek är en av de viktigaste som finns (man kan tvista om det är jobben också).
Den manliga huvudrollsinnehavaren, som titeln antyder är en skötare på ett Zoo, har alltså en utmaning i att finna DEN STORA KÄRLEKEN trots sitt lågstatusjobb som inte inger varken respekt eller kapital. För att klara av detta tar han hjälp av alla djur som han vanligtvis tar hand om, men som han nu tillåter vända rollerna helt och hållet. Nivån är lagd!
Men som sagt är det inte där problemet ligger, utan i hur den osäkra mannen inte har modet att lyssna på sig själv och det hjärta som bär upp honom utan istället sätter igång det ena spelet efter det andra för att få den bekräftelse han så intensivt söker. Alla djur ger såklart olika råd, vilket mest resulterar i pinsamheter som säkert kan locka fram ett par skratt hos de mindre, men det är först när han ”kammar till sig” och vågar ta steget fullt ut som allting klaffar. Tyvärr är filmen genomgående förutsägbar, men med ett par poänger längs vägen kan den ändå förtjäna två egna. Kanske får det någon att reagera på det låga som man ändå lyckas kommentera?
Läs även andra bloggares åsikter om ZooKeeper, film, filmrecension