Filmen alla hyllar: Apflickorna, här är recensionen

Titel: Apflickorna
Betyg: 3
Premiär: 2 september 2011

Apflickorna är något så ovanligt som en film där unga tjejer bär upp historien utan att vara söta och goda flickor utan de är rätt elaka. I och för sig rätt söta, fast det är inte huvudsaken. De två huvudkaraktärerna Emma och Cassandra har en konstig relation: vänner, konkurrenter, förälskade och ändå fiender. Mellan dem pågår en ständig maktförskjutning och de mår definitivt inte bra, varken var för sig eller tillsammans, fast de till ytan ser söta ut och verkar välartade.

Emma börjar träna hästsporten voltige och där blir hon vän med Cassandra. Eller vän och vän. Cassandra bestämmer sig för att hon ska träna Emma i voltige. De har en skum relation som delvis verkar ha lite sexuell attraktion, fast hur långt de går får vi inte svar på i filmen. Det får vi ana oss till eller tolka själva.

Det är där filmens styrka och filmens svaghet finns. Mycket sägs inte rent ut, utan det händer i betraktarens eget huvud. Hur ska slutet tolkas? Ja det är upp till publiken själv.

Det finns flera sätt att se på filmen och att tolka den. Den kan ses som en skildring av flickors uppvaknande till unga kvinnor och att de utforskar sex och vänskap. Den som vill kan läsa en någon slags klasskamp, Cassandra kommer från ett välmående finare hus och Emma från betydligt fattigare miljö. Det är en del i DN-kritikerns tolkning av filmen, till exempel.

Det är en film som verkligen får de traditionella filmkritikernas uppskattning. I SVT:s morgonsoffa fick den fyra klappor och av Svenska Dagbladet fick den högst möjliga: betyg 6 av 6 möjliga.

Jag tror att en anledning till att filmen hyllas av rutinerade gamla filmkritiker-rävar är att det inte är en tydlig film. Det är också skälet till att en del upplever filmen obehaglig. Jag såg visningen i en salong som mest bestod av tonårstjejer. Flera av dem var väldigt konfunderade och visste inte vad de skulle tycka om filmen alls.

I centrum står förutom Emma och Cassandra också Emmas sexåriga lillasyster Sara som spelas av
Isabella Lindqvist som var sex år när filmen spelades in. Isabella är den som imponerar allra mest. Hon är som född framför kameran.

Skildringen av hennes pappa som vill stå emot den ökande sexualiseringen av småflickor är en sorglig beskrivning av något som pågår vårt samhälle idag. Pappan vill att hon ska få vara den lilla flicka hon är och inte ska behöva ha bikini utan baddräkt. Men alla andra flickor i simskolan har en bh som kallas topp för att inte riktigt erkänna sexualiseringen.

Betyg 3 betyder att det är en bra film, mycket bra. Varför den inte får ännu högre av oss beror på att en del av dialogerna har väl dålig tajming. Kanske var det tänkt som ett medvetet grepp för att det ska upplevas som mer naturtroget, men det kändes inte så alltid.

Bildmässigt jobbar regissören med många långa tagningar. Det fungerar ibland mycket bra men blir ibland för långsamt.

Apflickorna är en överraskande film och en film som tar flera överraskande vändningar. Det är en film du inte kan gissa hur något ska gå, otäck och bitvis träffsäker. Jag tror vi har sett debutfilmen av en kommande svensk storregissör. Fast vid några tillfällen var vändningarna svåra att tro på, det blev för mycket.

Apflickorna är Lisa Aschans långfilmsdebut. Hon har skrivit manus tillsammans med Josefine Adolfsson. Apflickorna var det femte och sista projektet inom Filminstitutets Rookiesatsning vars uppdrag var att stödja billiga filmer av oetablerade regissörer.

Förmodligen lär vi få se flera av skådespelarna i andra roller framöver också och speciellt lilla Isabella Lindqvist.

Relaterat: SVT Kulturnyheterna och Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om Apflickorna, film, filmrecension