Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterrecension

Teaterkritik: Shakespeare in Love – en helt oemotståndlig scenuppsättning, förtrollande scenmagi

by

Foto: Sören Vilks

Shakespeare in Love
Filmmanus av Marc Norman och Tom Stoppard
Scenversion Lee Hall
Översättning Calle Norlén
Regi Ronny Danielsson
Komposition Martin Östergren och Mathias Venge
Koreografi Roger Lybeck
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Mask Katrin Wahlberg
Ljus Fredrik Jönsson
Ljud Petter Samuelsson
Svensk premiär på Kulturhuset Stadsteatern, stora scenen, 25 oktober 2018

En vacker föreställning. Det helt enkelt strålar om den. Scenografin, kostym och mask är lyser i starka färger. Musiken går inte att sitta still till. Skådespelarna är  i sitt esse. Regissören Ronny Danielsson och hans team har tillsammans med ensemble skapar en helt oemotståndlig scenuppsättning av Oscarsvinnaren Shakespeare in Love. Den fick förstås kraftfulla stående ovationer på premiären. Helt välförtjänt. Det är scenmagi och förtrollande.

Teaterversionen följer filmens handling i stort sett. Året är 1593.  William Shakespeare är skådespelare, pjäsförfattare och regissör men har tappat sin inspiration, han har skrivkramp. Det går går trögt och det är svårt att få ekonomin att gå ihop. Han har en vag idé om en ny pjäs – men än har han bara namnet på en rollfigur – Romeo.

Samtidigt sitter varje kväll den unga rika blivande arvtagerskan  Viola De Lesseps i publiken på teatern The Rose där Shakespeares pjäser spelas. Hon kan alla repliker i Will Shakespeares pjäser utantill och hon drömmer om att själv få stå på scen, vilket är omöjligt i den tidens England då kvinnor var förbjudna att stå på scen. Alla kvinnoroller spelades av män. Dessutom har hennes pappa bestämt att hon ska giftas bort, med  Lord Wessex – en adlig men urfattig fjant som behöver hennes familj pengar.

Viola kommer på hur hon ska få stå på scen. Hon klär ut sig till en ung man och beger sig till  en audition för rollen som Romeo i Wills ännu ofärdiga pjäs.

Scenföreställningen är  rolig, vacker och den berättar ömsint om scenkonstens villkor då – och kanske också idag där den som har pengar för att finansiera konsten också kan ställa, eller försöker ställa, krav på vad scenkonsten/kulturen ska berätta, förmedla och innehålla.

För den som kan sin Shakespeare har den många blinkningar åt både hans liv och verk, framför allt Romeo och Julia, förstås, vars scener bär också Wills och Violas kärlekshistoria. Men där finns massor av andra syftningar, på de olika kungadramerna, på Stormen, på Trettondagsafton med flera. Samtidigt behöver den som sitter i salongen som publik inte känna till något om Shakespeare och ändå få stor behållning. Det är en vacker kärleksberättelse där det bästa slutet inte alltid är att de två lever lyckliga tillsammans. Det är också en berättelse om kultur, om att skriva och skapa.

Ursprungligen är denna scenversion producerad på West End av Disney Theatrical Productions & Sonia Friedman Productions, i regi av Declan Donnellan, scenografi av Nick Ormerod, med musik av Paddy Cuneen. På Stockholms stadsteater står  Ronny Danielsson för regi. Han står bakom flera av Kulturhuset Stadsteaterns stora succéer, bland annat Billy Elliot, Ronja Rövardotter, Cabaret och Hair.

Shakespeare in Love gjorde sitt segertåg som film i slutet av 1990-talet med flera Oscars.

Shakespeare in Love, ursprungligen i regi av John Madden, skriven av Marc Norman och Tom Stoppard, är en fiktiv berättelse om William Shakespeares liv. Den gestaltar en Shakespeare som kämpar med deadlines och kärlekstrubbel. Gwyneth Paltrow som gjorde rollen som Lady Viola vann en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll 1999. Filmen blev en internationell succé och blev nominerad till 13 Oscars och vann 7, bland annat för bästa film.

Shakespeare in Love kommer även att spela på Dansens Hus under 2019, med nypremiär 13 april.

Medverkande på scenen: Från teatervärlden
Will Shakespeare Alexander Karim
Philip Henslowe Dan Ekborg
Hugh Fennyman Christer Fant
Richard Burbage Robin Keller
Christopher”Kit”Marlowe Shebly Niavarani
Ned Alleyn Jan Mybrand
Webster Bahador Foladi
Ralph Kardo Mirza
Sam Victor Morell
Nol Anders Johannisson
Peter Magnus Borén
Robin Oskar Roslund
Adam Max Ulveson
Wabash Tim Dillman
Quickly Odile Nunes
Paulina Elsa Fryklund

Från överklassvärlden
Viola de Lesseps Sofia Ledarp
Sir Robert de Lesseps Kardo Mirza
Lady de Lesseps Odile Nunes
Lord Wessex Peter Gardiner
Amman Gunilla Röör
Elizabeth I av England Katarina Ewerlöf
Sir Edmund Tilney Lars Lind

Bakgrundskörer
Sopran Anette Belander
Alt Sanna Martin
Baryton Tomas Bergquist
Soloviolin Mirjam Charas Östergren
Swing Lars Göran Persson, Kerstin Steinbach och Tove Edfeldt

 

 

Teaterkritik: LasseMajas detektivbyrå på Dramaten – en medioker historia

by

LasseMaja och Hamletmysteriet
Av: Jonna Nordenskiöld i samarbete med Martin Widmark
Regi: Jonna Nordenskiöld
Scenografi: Fridjon Rafnsson
Kostym: Helena Willis
Peruk och mask: Peter Westerberg, Linda Hyllengren
Ljusdesign: Johan Sundén
Urpremiär 20 oktober, Dramaten, Stora scenen
Rekommenderas från 7 år. Uppsättningen åker ut på Sverigeturné hösten 2019

LasseMajas detektivbyrå är en barnboksserie skriven av Martin Widmark och illustrerad av Helena Willis. Böckerna riktar sig till barn i åldrarna 7-9 år och hittills har tjugosex böcker i serien givits ut. Det har också gjorts en Julkalender som grundar sig på böckerna i SVT 2006.

LasseMaja-serien handlar om flickan Maja och pojken Lasse som bor i den lilla staden Valleby. De brinner för mysterier och har startat en detektivbyrå. De får ofta hjälpa polismästaren med särskilt svåra fall.

När nu Lassemaja också intar den svenska teaterns nationalscen är förväntningarna höga. Särskilt hos den yngre publiken. Jag går på premiären, på Dramatens stora scen, med två förväntansfulla flickor i den förväntade målgruppen.

Den första akten är till vår besvikelse medioker. Det mesta är slätstruket och fantasilöst. Den unga publiken är inte engagerad. Inte den vuxna heller. Jag kommer på mig själv med att fundera på köplistan till morgondagens middag. Det saknas spänning, stämning, humor och karaktärer som utmärker sig. Aktens enda skrattsalva lockas fram av en tappad polismästarbyxa.

Föreställningen tar sig dock i kragen i andra akten. Scenografin tar för sig mer och skapar en magisk stämning och skådespelarna har hittat den försvunna passionen.

Kvällens stjärna är den beska tanten – arga Barbro – som tar oss med storm med sina tantfasoner och mustiga utspel.

Föreställningen består av många sångnummer men kvaliteten på dessa är medelmåttig. Sång- och musikinslagen får en stark etta i betyg av mitt sällskap.

Men totalupplevelsen uppskattas ändå av tjejerna. En fyra i slutbetyg blir det trots allt. Det som uppskattas är den fina teatermiljön och själva handlingen i pjäsen. Den är spännande och lätt att förstå. Även om föreställningen från och till är förvirrande, med trist dekor och stelbenta teaterprestationer, så har vi ändå en rolig stund.

Medverkande:
Maja – Tiril Wishman Eeg-Henriksen
Lasse – David Arnesen
Prästen – David Book
Barbro – Hulda Lind Jóhannsdóttir
Dino – Eric Stern
Sara Bernard – Jennie Silfverhjelm
Polismästaren- Kalle Westerdahl

Teaterkritik: Den inbillade sjuke på Maximteatern med Mikael Persbrandt och Petra Mede

by

Foto: Sören Vilks

Den inbillade sjuke
Av Molière
Regi och bearbetning: Stefan Larsson
Översättning: Sven-Åke Heed
Konstnärligt Team:
Scenografi/ljusdesign/rekvisita: Jens Sethzman
Kostymdesign: Nina Sandström
Mask och peruk: Nathalie Pujol
Koreografi: Per-Magnus Andersson
Musikbakgrund och film: David Nyström

Molières Den inbillade sjuke har sattes för första gången upp 1673. Den är en komedi men med udd på saker i dåtida samhället som Molière ofta angrep i komedins format. När Maximteatern nu sätter upp den i regi av Stefan Larsson med Mikael Persbrandt i huvudrollen har en inte särskilt mycket samhällskritik i sig utan är mest ett underhållande tidsfördriv. Den är rolig men inte så rolig att jag sitter och vrider mig av skratt. Tiden flyger iväg, jag sitter aldrig och tycker det är segt heller. Men frågan är om inte den som har allra roligast är Persbrandt själv. Han sitter och ler stort av och till. En vän till mig uttryckte det så här: ”Det är som när man äter en hamburgare. Det mättar för stunden och är inget fel på det, men det ger inte någon näring av betydelse.”

Premiärpubliken gav föreställningen stående ovationer. Jag vet inte om det var för att de tyckte den var så jätte-fantastisk eller om de mer applåderade att de haft en rolig kväll.

Mikael Persbrandt ska ha en stor eloge för att han bjuder på sig själv. Att just han gör denna löjliga figur som Argon är, det roligt redan i sig. Petra Mede spelar Nettan, familjens tjänstekvinna, som är en bekäftig karaktär. Hon gör den riktigt bra, hon är helt rätt i den rollen. Mikael Persbrandt är högaktuell i flera sammanhang denna höst. 7 november invigs Stockholms filmfestival med filmen X & Y där han spelar en av huvudrollerna.

Pjäsen handlar om Argon, en man som är omgift med en yngre kvinna och har en giftaslysten dotter från tidigare äktenskap. Argon är hypokondriker av värsta slag, han har inbillar både sig själv och omgivningen att han är sjuk. På så sätt får han uppmärksamhet. Han har bestämt sig för att hans äldsta dotter ska gifta sig med en läkare, då får han en svärson som kan ge honom medicinska råd gratis. Argons räkningar till läkare och apotekare är inte billiga.

Det är rätt svårt i dagens samhälle att ta till sig något av pjäsen som den sätts upp i denna version. Döttrar blir inte bortgifta i dagens Sverige och räkningar till sjukvård och läkare blir sällan så skyhöga eftersom vi har en högkostnadsskydd.

Ingen uppsättning av Den inbillade sjuke, eller någon komedi eller någon tragedi, är den andra lik. I denna versionen finns inte familjens yngsta dotter med. Hon nämns någon gång med finns inte på scen. Några anspelningar på nutiden finns med. Några av skådespelarnas kläder är en kombination av dagens mode och 1600-talets klädstil. Lite metateater finns också då Molière och komedin Den inbillade sjuke nämns. Sådant lockar väl alltid till skratt. Med en sådan uppsättning av duktiga skådespelare (utöver Persbrandt och Mede har vi duktiga Ellen Jelinek, Johan Wahlström ,Alexandra Zetterberg Ehn och Pelle Grytt) kommer den säkert att dra fullsatta hus ett bra tag.

Den inbillade sjuke (Le Malade imaginaire), blev Molières sista pjäs, eftersom under den fjärde föreställningen 17 februari 1673 kollapsade Molière, som även spelade titelrollen i pjäsen, och avled kort därefter.

I Dramatens uppsättning från 1987 spelade Sven Lindberg Argan, Mona Malm Béline och Anita Wall Toinette, pjäsen filmatiserades och sändes i SVT 1989. År 2001 sattes pjäsen upp på Fredriksdalsteatern, då under namnet Kärlek och Lavemang. I en nyöversättning 2010 för Åsa Kalmérs uppsättning som hade premiär på Göteborgs stadsteater i september 2010 har Anders Bodegård givit pjäsen titeln Den inbillningssjuke.

Mikael Persbrandt och föreställningens regissör Stefan Larsson har haft flera lyckade samarbeten tidigare. 2014 spelade Persbrandt i Stefan Larssons uppsättning av Dödsdansen och 2017 i MacBeth.

Stefan Larsson har regisserat närmare 40 föreställningar på Dramaten, bland annat Rikard III, Medea och Fanny och Alexander. 2019 tillträder han som teaterchef på Den national scenen i Bergen i Norge.

Medverkande:
Mikael Persbrandt
Petra Mede
Ellen Jelinek
Johan Wahlström
Alexandra Zetterberg Ehn
Pelle Grytt

Teaterkritik: De skyddssökande – något av det bästa på en Stockholms-scen den här säsongen

by

Foto: Sören Vilks

De skyddssökande
Av Aischylos
Bearbetning David Greig
Regi Dritëro Kasapi
Översättning Helena Fagertun och Mirna Sakhleh
Scenografi och kostym Annika Nieminen Bromberg
Ljus Markus Granqvist
Ljud Magnus Ericsson
Mask Patricia Svajger
Premiär 18 oktober 2018 på Kulturhuset stadsteatern, Lilla scenen

En fantastisk uppsättning av den grekiska tragedin, där antiken möter nutid och allt fungerar perfekt. Berörande, går inte att värja sig. Föreställningen säger mycket om kvinnors situation i världen, om immigration och emigration, om att söka asyl, om vilka värderingar vi vill leva med, om att kunna se på sig själv med respekt – att vara människa.

Aischylos drama är 2.500 år och har något att säga människor idag fortfarande. Ja lika mycket som då det skrivs. 50 kvinnor flyr över Medelhavet i ett skepp. När de nått sitt mål – Argos i Grekland – vädjar de omedelbart till kung Pelasgos – skydda oss! De flyr undan krig, slaveri och tvångsgifte. Från män som erövrat deras hemland. Som troligen redan är på jakt efter dem. Det är en situation vi på flera sätt kan känna igen från dagens värld. Vem har inte sett bilderna på flyktingar som tar sig till Europa över Medelhavet i vingliga gummibåtar.

När Aischylos skrev denna tragedi framfördes scenkonst av en kör. Aischylos tros vara den som utvecklade dramat på scen med en skådespelare. I regi av den skotske dramatikern David Greig bibehålls formen med kör på ett smart sätt. Sju svenska skådespelare sitter vid var sitt litet bord och nio skådespelerskor från Palestina medverkar på länk och syns på en stor digital skärm. Tillsammans blir dessa svenska och palestinska skådespelare kören. Det fungerar starkt, mycket bra.

En bit in i föreställningen kommer då den enskilde skådespelaren fram, Per Sandberg, som spelar kung Pelasgos som får en svår situation att lösa. De 50 flyende, asylsökande kvinna hotas av att bli hämtade av de män som anser sig ha rätt att äga dem. För kungen och invånarna i Argos är det en skam att neka en flykting hjälp. Å andra sidan utsätts hela staden för en stor fara, staden kan bli tvungen att gå i krig för att hindra att kvinnorna blir tagna av de män som anser de vara deras egendom.

Kungen låter folket rösta. Folket måste vara enigt, menar han. Här ser vi hur Aischylos var en kämpe för demokrati, den nya formen av samhällsskikt. Regissören har valt att låta publiken agera folket och får rösta om hur de asylsökande 50 unga kvinnorna ska bemötas. Att interagera med publik kan bli krystat, men inte här. Det fungerar mycket bra. Den här uppsättningen är något av det bästa på en Stockholms-scen den här säsongen.

Medverkande:
Kirsti Stubø, Elisabet Carlsson, Eva Stenson, Angelika Prick, Leonard Terfelt, Per Sandberg, Åke Lundqvist och Annika Hallin.
Medverkar i bild från Al Harah – teatern:
Christin Hodali,Diana Swity,Faten Khoury,Hanin Tarabay,Iman Aoun,Mirna Sakhleh,Raeda Ghazaleh, Reem Talhami och Riham Isaac.

Teaterkritik: Fordringsägare på Teater Galeasen – starkt om kärlekens mörka sidor

by

Foto: John Gripenholm

Fordringsägare
Av August Strindberg
Regi Johan Wahlström
Ljus Jonatan Winbo
Rum Joakim Bayoumi Karlsson
Kostym Matilda Hyttsten
Mask Anna Olofson
Rekvisita Yvonne Brax Kjellström
Musik Fabian Grytt
Premiär på Teater Galeasen, Stockholm, 12 oktober 2018

Ett starkt och snyggt framfört triangeldrama om två män och en kvinna skrivet av August Strindberg åren 1888–1889. Dramat visar med ohygglig träffsäkerhet hur både män och kvinnor blir offren i ett samhälle med ojämlikhet. Båda könen drabbas i ett samhälle där kvinnor inte är jämställda med män. Det riktigt kryper in under huden på mig och den är lika aktuell idag som då den skrevs.

Tekla är en sprallig kvinna som har bråkat med sin nuvarande make, konstnären Adolf, innan hon gav sig av på en resa på åtta dagar. Adolf går omkring i rummet på badorten de tagit in på och ältar deras bråk om och om igen. Medan frun, Tekla, är bortrest, har han lärt känna en något äldre man, Gustav. De två blir förtrogna och vänner, upplever Adolf det som. Adolf lättar sitt hjärta mer och mer för Gustav.

Adolf tycker att problemet med hans äktenskap är att det är frun, Tekla, som är den starkaste. Tekla är som en man ska vara i ett äktenskap, menar han. Han berättar om den man Tekla hade då hon träffade Adolf. Den mannen var en tyrann, enligt Adolf. Vi i publiken anar förstås ganska snart att Gustav är den mannen som Tekla övergav för Adolf.

Dramat skildrar kärlekens avigsida med svartsjuka, hämndbegär och ägandekomplex. Den skrevs för mer än hundra år sedan men har fortfarande mycket att säga dagens människor.

Regissören har valt att låta skådespelarna tala ett något ålderdomligt språk, exempelvis tilltalar makarna varandra inte med du. Trots det ålderdomliga språket känns pjäsen aktuell. Det blir bara starkare att känna förbindelsen bakåt i historien, att patriarkatets makt är uråldrig.

Scenografin, scenbilden, är en blandning av ett realistiskt uttryck och drömliknande. Framtill på scenen till höger ett gammaldags skrivbord och till vänster en ljus divan där Gustav slagit sig ner. En divan som får oss att associera till Freund och psykoanalys. Bakre delen av scenen är avskärmad av ljusa tygstycken som ger en fladdrig drömkänsla. Det fungerar mycket bra med att blanda dessa två uttryck.

Teater Galeasen skriver om pjäsen på hemsidan:
Gustav triggar Adolfs pyrande tvivel i syfte att splittra dem, vilket sätter igång en komplex spiral av kärlek, svartsjuka och hämndbegär. Det finns en tidlös relationsdramatik i Strindbergs text, en omedelbarhet liksom bortom de förgrovade genuskoderna och sin tragikomiska patriarkalism. Något dråpligt mänskligt lyser fram och säger också något intressant om dramatikerns komplexa förhållande till sina roller. Själv ansåg Strindberg att just ”Fordringsägare” var ett storslaget och djärvt sorgespel, han skrev stycket 1889 alldeles efter ”Fröken Julie”.
Fordringsägare är en pjäs för var och en som intresserar sig för relationer – för bekräftelsebehovens och stolthetens konster.

Pjäsen hade urpremiär den 9 mars 1889 på Dagmarteatern i Köpenhamn. Svensk premiär hade den 1 mars 1890 på Svenska teatern i Stockholm. Den har också filmatiserats. 1961 spelades den in som finländsk TV-teater i regi av Kerstin Nylander, och 1968 spelades den som TV-teater med Gertrud Fridh som Tekla och Keve Hjelm som både Gustav och Adolf. 1988 filmatiserades pjäsen med återigen Keve Hjelm som Gustav men med Tomas Bolme som Adolf och Bibi Andersson som Tekla. Bolme belönades med en Guldbagge för bästa skådespelare för sin rollprestation. 2008 gjordes en ny version av Fordringsägare för TV i regi av Thorsten Flinck, med regissören själv i rollen som Gustav, Henrik Schyffert som Adolf och Elin Klinga som Tekla.

Medverkande
Anders Berg, Carl Magnus Dellow, Lina Englund