Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Stockholms stadsteater

Markurells – en komedi med många bottnar som borde ses av alla gymnasieklasser

by

Markurells
Av Hjalmar Bergman
Regi Philip Zandén
Registöd Therese Willstedt
Dramaturg Susanne Marko
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Ljus Sutoda
Ljud Cecilia Fagerström
Mask Ulrika Ritter

Stockholms stadsteater
Premiär 19 oktober 2012

Hilding Markurell är född i enkla förhållanden och blev som ung torparson falskt anklagad för brott. Om han hade blivit fälld hade hans liv troligen blivit förstört, att bli dömd till fängelse i slutet av 1800-talet var nog en dom som påverkar en fattig man för livet. Nu blev han friad och ilskan efter att ha blivit oskyldigt anklagad blev en drivkraft istället.

Markurell har lyckats skaffa sig en rejäl förmögenhet. Faktum är att han när dramat tar sin början har stadens förnämare herrars framtid i sina händer. Stadens stolthet  häradshövding Carl-Magnus De Lorche hotas av konkurs, som bara Markurell kan rädda honom från. Men nu var det just De Lorche som anklagade Markurell för brott som han var oskyldig till i ungdomen.

Markurells i Wadköping var Hjalmar Bergmans genombrottsroman 1919. Handlingen utspelar sig 1913 och är en komisk, skarp och medkännande blick på makt och maktlöshet i Wadköping, ett Sverige i miniatyr. Nu sätts pjäsen för första gången upp på Stadsteatern.

När Stockholms stadsteater nu sätter upp föreställningen fick huvudrollsinnehavaren Kjell Bergvist hoppas av mitt under repetitionstiden då han blivit skadad. Regissören Philip Zandén tog över rollen som Hilding Markurell och det gör han storstilat. Philip Zandén är helt underbar som Markurell, vi ser hur han pendlar mellan självsäkerhet och mindervärdeskomplex och osäkerhet. Philip Zandén visar att han är en av Sveriges främsta skådespelare. Markurell är komisk och löjeväckande men ändå så mänsklig, vi retar oss på honom, blir arga på honom och lider med honom.

Katarina Ewerlöf är lika bra i sin roll som fru Markurell. Hon litar på sin publik och spelar inte över, hon låter oss läsa mellan raderna. Skickligt. Också i slutscenerna lämnar Katarina Ewerlöf och Philip Zandén åt oss, betraktare, att tolka handlingen. Talar fru Markurell sanning i slutet eller är hon bara så arg på Markurell att hon vill sätta in en stöt som tvingar honom att ta ett beslut?

När jag nu tar upp skådespelarnas insatser måste jag också nämna Ingvar Hirdwall som perukmakare Ström. Det är alltid en njutning att se en så skicklig skådespelare. Han är lustigkurren som till synes ställer upp på Markurell och springer hans ärenden men under ytan vibrerar det av sårade känslor. En ikon för den falskhet som präglar så många människor i dagens arbetsliv.

Handlingen utspelar sig under ett dygn då Markurells älskade son Johan ska ta studenten samtidigt som De Lorches son Louis. Studentexamen under 1900-talets början är ingen barnlek. Föräldrar och släkt bullar upp för fest, men risken att kuggas finns. Examensproven görs under själva studentdagen och den som misslyckas måste smyga ut bakvägen. Markurells son Johan är inget ljushuvud när det gäller studier, han vill hellre dansa och träffa flickor. Markurell har satt alla sina förhoppningar åt att sonen ska ta studenten och inte behöva slita underifrån som han själv, som torparson fått göra.

Risken är stor att Johan kuggas – och Markurell vet hur det finare folket ska smörjas och hur en muta ska lindas in i form av donationer. Eller går alla att muta?

Markurells i Wadköping tar upp flera intressanta frågeställningar. Markurell vet att hans värde bygger på att han är rik. Han har inga fina anor, men han har finansiella muskler. Han är symbolen för den tidens framväxande kapitalism. Föreställningen handlar dock om mycket mer än så. Den tar upp samma frågeställning som August Strindberg tar upp i Fadren, fast Hjalmar Bergman har en mycket mer pragmatisk inställning till faderskap.

Komedier kan ibland bli så underhållande att deras allvarliga budskap går att se bort ifrån. Så är det inte i denna enastående uppsättning.
Parallellerna till mänskligt liv i allmänhet och till samhället idag är lätta att hitta, jag tror det är svårt att gå oberörd från föreställningen. Vi kan alla känna igen oss själva och människor vi känner.

Vi har nog många mött de personer som också idag kämpar för att deras barn ska få en bättre framtid, många kan känna igen sig, den som kommer från arbetarklassbakgrund och den som växer upp med föräldrar från andra länder känner säkert igen situationen. Dramaturgen Susanne Marko skriver i programmet för Markurells:
Och som barn till invandrare kan jag så tydligt i herr Markurell se min far och hans envisa, ja, orubbliga vilja att skapa en ekonomisk plattform åt sina barn. Mina föräldrar hade ju – likt paret Markurell – inget annat att erbjuda sina barn. Inget namn, inget socialt nätverk.

Markurells är en komedi som skildrar livet och samhället – och som det går att diskutera massor kring. Jag hoppas att många gymnasieklasser bokar in sig på föreställningen och sedan följer upp den med att prata om föreställningen.

Och jag måste också nämna scenografin. Finurlig, snygg och enkel och tydlig. Scenografen Lars Östbergh har därmed visat hur elegant Stockholms stadsteaters vridscen kan fungera.

Medverkande på scen
Hilding Markurell Philip Zandén
Fru Markurell Katarina Ewerlöf
Johan Markurell Joel Spira
Carl-Magnus de Lorche Christer Fant
Grevinnan de Lorche Sofi Helleday
Perukmakare Ström Ingvar Hirdwall
Landshövding Rüttenschöld Ralph Carlsson
Rektor Billberg Lars Lind
Lektor Barfoth Sten Ljunggren
Professorn Per Sandberg
Domprosten Robert Panzenböck
Tante Rüttenschöld Claire Wikholm
Överstinnan Edeblad Lilian Johansson

Foto: Petra Hellberg

RElaterat: Expressen och Svenska Dagbladet och Svenska Dagbladet.

Next to normal på Stadsteatern – stark upplevelse och enastående ensemble

by

Next to normal
Stockholms stadsteater
Premiär den 21 september 2012

Broadwaymusikalen Next to normal från 2008 tilldelades 2010 år Pulitzerpris. Stockholms stadsteaters uppsättning lever definitivt upp till de förväntningar som priset kan medföra.

Next to normal är nog den mest känslomässigt starka teaterföreställning jag upplevt. Efter en lite lättsammare inledning drogs man snabbt och brutalt in i skeendet och känslorna och det var inte bara jag som gick ut i pausen skakad och tårögd.

Pjäsen handlar om en familj som lever i ett långvarigt kristillstånd. Mamma Diana har diagnosen bipolär, pappa Dan har tagit på sig rollen att vara den starka och dottern Natalie kämpar för att inte känna efter för mycket och tappa greppet om tillvaron. Alla väjer de för sanningen på olika sätt.

Regissören Lisa Ohlin har fått en enastående ensemble att arbeta med. Lisa Nilsson har inte bara en fantastisk röst utan gestaltar den sköra Diana på ett känsligt och övertygande sätt. Dan Ekborg lyckas ge den på ytan tråkiga och torra maken Dan ett djup, som inte syns, och smärtan som han förnekar lyser igenom den tillkämpat trygga fasaden.

Albin Flinkas är med sin charm och varma utstrålning perfekt som pojkvännen Henrik, den mest ”normala” karaktären i pjäsen. Fredrik Lycke personifierar en krass människosyn i de pillerfrälsta dr Frisk och dr Galén. De mer okända talangerna Anna Hansson och Bruno Mitsogiannis imponerar också, både med starka sångprestationer och med sitt skådespeleri.

Uppsättningen är i sin helhet väldigt väl genomförd, allt från scenografin till kostymen och förstås musiken. Musiken, som är en blandning mellan rock, pop och musikal, förstärker känslorna samtidigt som den lyfter föreställningen när det blir för tungt. Musikerna sitter synliga på scenen, på båda sidor om familjens hus: väna stråkar till vänster och lite tyngre gitarr, bas, trummor och keyboard till höger.

Next to normal lyfter viktiga frågor, speciellt i dagens prestationssamhälle: Vad är normalt? Var går gränsen mellan normalt och sjukt? Vilka känslor bör medicineras bort?

Egentligen handlar pjäsen om två var för sig svåra problem. Dels om hur de närstående påverkas när en familjemedlem har psykiska problem, dels om hur ett trauma eller en sorg som inte bearbetas kan bryta ned en hel familj. Men i den här familjen går problemen samman och går inte att särskilja.

Men, som Diana upptäcker mot slutet av pjäsen, så sitter nog inte roten till hennes ångest i hennes hjärna eller kropp, utan i hennes själ. Då hjälper det inte med mediciner eller elchocker. Det sitter djupare än så.

Lisa Ohlin säger i programmet:

Next to Normal handlar för mig om kärlek. Att våga älska sin nästa. Att våga älska och hedra minnet av dem som inte längre finns med oss. Att våga bli älskad för den man är, med sina sjukdomar. Att älska sina barn utan att kräva någonting i gengäld. Om inte annat, att lära sig älska sig själv.

Även om Next to normal understundom känns allt för sorglig så slutar föreställningen ljust, med ett försiktigt hopp – ett hopp om ett nästan normalt liv.

Medverkande:

Diana Lisa Nilsson
Gabriel Bruno Mitsogiannis
Dan Dan Ekborg
Natalie Anna Hansson
Henrik Albin Flinkas
Dr Frisk/Dr Galén Fredrik Lycke

Kapellmästare Joakim Hallin
Andreas Landegren
Musiker Hanna Helgegren
Ulric Johansson
Dan Strömkvist
Mattias Torell
Anna Wallgren

Manus och sångtexter Brian Yorkey
Musik Tom Kitt
Översättning Calle Norlén
Regi Lisa Ohlin
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Koreografi Roger Lybeck
Ljus William Wenner
Projektioner Hobi Jarne
Nils Fridén
Ljud Tomas Florhed
Niklas Nordström
Musikaliskt ansvarig Joakim Hallin
Repetitör Andreas Landegren
Mask Katrin Wahlberg

Foto: Petra Hellberg

Se recensioner i Teatermagasinet, DN och SvD.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

From Sammy with love – bara så underbart underbar

by

From Sammy with love
Stockholms stadsteater
Urpremiär 18 augusti 2012

Jag har fått en ny förälskelse. Eller tre.
Föreställningen ”From Sammy with love” på Stockholms stadsteater där Rennie Mirro och Karl Dyall ger en föreställningen med givetvis mycket dans och musik om Sammy Davis Jr. Jag imponeas av de två artisterna och jag inser att jag kommer att lyssna på Sammy Davies JR, jag ska genast leta på Spotify och Wimp om hans musik finns där.

Föreställningen är helt underbart underbar. Jag såg det offentliga genrepet och publiken applåderade och klappade takten under föreställningens lopp och reste sig direkt för stående ovationer vid slutsången. Det var absolut inte bara för att det rent tekniskt är så skickligt framfört, med fina röster, duktig orkester, bra tajming mellan musik och dans och så skickliga dansare. Nej det är så mycket mer. Det är en föreställning som verkligen berör och handlar om den lilla människans kamp för att accepteras oavsett ras.

När jag växte upp var Sammy Davis Jr och hans vän Frank Sinatra smörsångare i mina öron. Det var rock och hjältar som Deep Purple som gällde för mig. Vad jag missat. Inser jag nu. Vilken underbar röst Sammy Davies Jr hade. Han var en otroligt skicklig dansare också och föreställningen berättar om hans liv – om hur han redan som treåring stod på scen tillsammans med sin far, hur han växte upp med sin far och farmor medan hans mamma övergav honom som liten, vi får höra om hans kärlek till och äktenskap med svenskan May Britt.

Ja, äktenskapet med May Britt var inte lätt. De gifte sig under 1960-talet och när de flyttade till USA kunde May Britt inte följa med Sammy Davies på hans turné eftersom blandäktenskap var olaglig i flera delstater och deras äktenskap fick många rasistiska amerikaner att bombhota dem.

Föreställningen är inte alls bara en biografi över Sammy Davies Jr med skicklig dans och sång av de två duktiga svenska artisterna Rennie Mirro och Karl Dyall. Skickligt framför de sång- och dansnumren och de är så viga och vältränade och är imponerande volter. Men föreställningens styrka ligger inte enbart i det tekniskt skickliga utan i att den beror så. De två, Reine Mirro och Karl Dyall, bjuder på sig själva och sina berättelser, om hur de växt upp med en vit och en färgad förälder. Sammy Davies Jr:s liv speglas genom deras liv. Det är delvis rätt förfärande. Karl Dyalls mamma var tonåring när hon träffade hans pappa under 1960-talet och hon fick en ful kommentar i skolan av en lärare som hade sett henne tillsammans med ”olämpligt sällskap”. Rasismen frodades i Sverige också.

Föreställningen handlar om så mycket mer än Sammy Davies Jr som person. Den handlar om kampen för att bli accepterad och om samhällets fördomar och svek. Som när Sammy Davies Jr tillsammans med sin vän Frank Sinatra hade hjälpt till under JF Kennedys presidentvalskampanj och bjudits in för att uppträda under presidentens installation: några dagar före installationen fick Sammy Davies Jr ett telefonsamtal där han fick reda på att det inte var så lämpligt att han uppträdde. Så kraftigt var hatet mot de svarta i USA då. Det var inte så länge sedan.

En del i publiken kunde inte ens hålla sig utan suckade när sveken spelades upp på scenen och de skrattade och myste över de lyckliga stunderna. Så berörda blev de. Så starkt talar föreställningen till sin publik.

Scenografin är ett konstverk i sig: med enkla svarta stommar till möbler utspridda på scenen som ger en känsla av en pianobar under förmiddagen, tom och väntande på att öppna och de enda som är där är artisterna som repeterar. Stommar till möbler som kan användas till något att sitta på, till bord eller skåp. En enkel, smidig och snygg dekor.

Som sagt: jag är så imponerad av Rennie Mirro och Karl Dyall och Sammy Davies Jr. Jag har helt enkelt blivit förälskad i dem alla tre. Jag vet att som teaterkritiker borde jag inte använda så stora ord utan jag borde sätta pannan i djupa vecka och analysera. Men föreställningen är så skickligt sammansatt och framförs så snyggt, den känns så ärlig och berättar så mycket om livet för den som är lite annorlunda. Den ruskar om och är obehaglig, eftersom den avslöjar hur vidrig människan kan vara, samtidigt som det är en vacker berättelse om en man som underhållit en hel värld.

I ett pressmeddelande berättas:

Idén till föreställningen väcktes när Mirro och Dyall gjorde Singin’ in the Rain 2006–07.
− Det var första gången vi dansade ihop. Vi jobbade kopiöst mycket båda två, jag hade ett katastrofalt privatliv och Kalle hade fysiska problem som gjorde att han hade så ont att han inte kunde gå. Ändå ställde vi oss där på scen kväll efter kväll och sjöng och dansade. Under den här tiden pratade vi om att det var så Sammy hade det hela sitt artistliv. Han gick upp på scen med livet som insats varje kväll, säger Rennie Mirro.
− Scenen var hans battleground. Det var därifrån han kämpade mot fördomar. Han blev störst på Broadway men fortfarande skulle många dörrar vara stängda för honom, säger Karl Dyall.
− Jag och Rennie är båda så kallade jazzungar, barn till svarta jazzmusiker som kom hit till Sverige under jazzsvängen på 60- och 70-talet. Det här var mitt under medborgarrättsrörelsens era. Det som var förbjudet i USA var möjligt här. För min pappa var det här i Sverige som han för första gången behandlades som en likvärdig. Sverige var en fristad då, säger Karl Dyall.
− Vi har samma bakgrund men vi ser helt olika ut och vi började våra dansbanor från helt motsatta håll. Jag växte upp med klassisk balett på Operan. Kalle började med streetdance och var en av pionjärerna inom street. Men nu har vi mötts på mitten, säger Rennie Mirro.
− Starten var att Rennie och Kalle ville göra en föreställning om Sammy Davis Jr men när jag pratade med dem kände jag direkt att det var viktigt att få med deras historia också. Det är en del av vår svenska moderna historia som kanske aldrig berättats på teaterscenen, säger Jonna Nordenskiöld som skrivit manus och regisserar.

Fotograf: Carl Thorborg
Bildtext:
Karl Dyall och Rennie Mirro i From Sammy with love.

FROM SAMMY WITH LOVE
Manus och regi Jonna Nordenskiöld
Koreografi David Dalmo
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Ljus William Wenner
Mask Patricia Svajger
I rollerna
Karl Dyall och Rennie Mirro

Orkester
Kapellmästare Joel Sahlin Musiker: Magnus Anderfjärd, Johan Bengtsson, Carl Flemsten

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Höst och vår på Stockholms Stadsteater

by

Det är publikfriande av Stockholms Stadsteater att öppna presentationen av höstens och vårens program med ett nummer från De Tre Musketörerna. Men också en smula märkligt. Pjäsen har funnits på repertoaren i drygt tre år. Med alla sina förtjänster till trots är den ungefär så långt ifrån en nyhet som Stadsteatern kan komma. Ett tips dock till alla som inte varit och sett den: ta någon teaterovan i kragen och släpa med denne till ett par timmars oväntad, intensiv och underhållande teater, innan Leif André & Co. drar på sig sina lädertrasor till kläder en sista gång.

Hösten och våren kommer att vara musikalisk, om man ska tro programmet och konferenciern Pia Johansson. Stadsteatern ska vara till för alla, är budskapet, och därför tar man upp underhållning som tidigare varit de privata teatrarnas revir. Det går inte precis någon rysning av obehag genom publiken, snarast av vällust, när musikalen Next to Normal (manus Brian Yorkey, musik Tom Kitt och regi Lisa Ohlin) och musikteatern From Sammy With Love (regi och manus Jonna Nordenskiöld) presenteras som ett par av höstens hetaste uppsättningar.

Benny Fredriksson, Stockholms Stadsteaters mångårige chef, tycker att teatern ska se hela människan, och inte komma med enkla sanningar. Jag lovar att ta honom på orden och väntar med spänning på att uppleva musikaler som fördjupar istället för att trivialisera, som utmanar istället för att stryka publiken medhårs och som inte behandlar sin publik som besökare som ska spendera så mycket pengar som möjligt på så kort tid som möjligt. Benny, jag hoppas att ni spänner bågen högt. Och att ambition är konstnärlig briljans och att utforska nya möjligheter inom teatern – och inte att fylla stolar.

Stadsteaterns utbud under spelåret 2012/2013 är digert och mycket långt ifrån trivialt – även om de publikfriande nummer som gör sig bäst på den uppbyggda utomhusscenen på Sergels Torg framför Stadsteatern skvallrar om underhållning och glamour, så lovar programmet både bredd och djup.

Ett axplock av höstens premiärer:

Top Girls (av Caryl Churchill, regi Olof Hansson) med Katarina Ewerlöf är en modern klassiker från 1982. Frågan om kvinnlighet och samhällets framgångsmyt ställs på sin spets. Premiären var igår, 2012-08-17.

Martyrer, av underbarnet Marius von Mayenburger från södra Tyskland. För något år sedan var tyskspråkig teater oerhört hett, och allt som oftast kom den från de katolska delarna av Tyskland och hade mer eller mindre uttalade uppgörelser med religionen. Inte sällan kom de från Marius von Mayenburgers vassa penna. Premiär 11 januari 2013.

Ömheten av Jonas Gardell, i regi av Jonna Nordenskiöld. En pjäs från 1989 som behandlar homosexualitet och AIDS i en tid som fruktade och kopplade samman de båda. Premiär 14 december.

I Sista Minuten av Carin Mannheimer. Stadsteaterns grand old ladies Meta Welander, Yvonne Lombard och Meg Westergren spelar kort och ser tillbaka på livet, och kräver respekt istället för medlidande.

Håll dessutom ögonen på Svek av Nobelpristagaren Harold Pinter, Apatiska för nybörjare av Jonas Hassen Khemiri med bland andra Lennart Jähkel i rollerna, Hjärtats Dubbla Slag av Margareta Garpe, Hamletmaskinen av Heiner Müller med Ann Petrén och Rolf Skoglund, Jag är vinden av Jon Fosse och så en Nobelpristagare till med Krapps sista band av Samuel Beckett med Ingvar Hirdwall regisserad av Thommy Berggren – som alla kommer under våren.

Top Girls på Stockholms stadsteater ställer aktuella frågor

by

Top Girls
Stockholms stadsteater, Klarascenen
Premiär den 17 augusti 2012

Top Girls av Caryl Churchill räknas som en feministisk kultpjäs. När den hade premiär i London 1982 hade Margret Thatcher nyligen kommit till makten och samhällsandan svängde mot individualism och vinnarfilosofi. Kollektivet, solidariteten och systerskapet som vuxit sig starkt under 70-talet minskade i betydelse och feminismen blev aldrig mer densamma.

I fokus i Top Girl står framgångsrika Marlene, som gjort en klassresa och just blivit utnämnd till vd för ett rekryteringsföretag. Pjäsen är uppdelad i fyra akter som är sinsemellan väldigt olika. I den första akten har Marlene bjudit in fem kvinnor ur historien och mytologin, som alla får representera kvinnans villkor i olika tider och kulturer.

Vi får möta flera starka kvinnor med fascinerande öden: påven Johanna, som förklätt sig till man men avslöjades då hon födde barn under en procession; upptäcktsresanden Isabella Bird, som egentligen ville vara mild och nöjd som sin sjuka syster; den japanska kejsarens konkubin Lady Nijo som blev buddhistisk nunna sedan hon fallit i onåd. Dessutom två mytiska gestalter: Griselda som lyder sin man i allt och Dulle Griet som leder en här av kvinnor i en kamp mot jävlar.

Marlene själv fungerar som moderator och tar inte så stor plats. Kvällen slutar med att hon ensam dricker upp det sista vinet. Andra akten är en ganska obehaglig skildring av en ung flicka som har en destruktiv relation till en yngre kamrat och fantiserar om att döda sin mamma. Handlingen knyts ihop efter pausen.

I den tredje akten får vi besöka Marlene på hennes arbetsplats. Det är en träffande parodi över näringslivet och arbetsmarknaden där det ”inte behöver vara ett handikapp” att vara över 45 och mantrat är att lyfta fram sig själv.

I sista akten blir tonen mörkare och stämningen tyngre. Vi bevittnar en uppgörelse mellan Marlene och hennes syster Joyce – som stannat kvar där de växt upp och nu har fyra städjobb för att försörja sig och sin dotter. Joyce är bitter, men samtidigt solidarisk med föräldrarna och den arbetsklass de föds in i. Marlene har tagit avstånd från sin bakgrund och med hull och hår köpt den individualistiska drömmen där framgång nås med hjälp av vassa armbågar.

Katarina Ewerlöf gör en imponerande rollprestation som Marlene, med en sårbarhet som skymtar genom den tuffa och effektiva ytan. Kajsa Ernst gestaltar skickligt Joyce med ett kroppsspråk som lyser av resignation och undertryckt ilska. Alla de sju (kvinnliga) skådespelarna är övertygande där de växlar mellan helt olika roller.

Pjäsen ställer fler frågor än vad den ger svar, men det är Churchills avsikt. ”Vi måste finna nya frågor, som kanske kan hjälpa oss med svar på de gamla…”, citeras hon i programmet. Även om det har hänt mycket i samhället de senaste 30 åren så känns Top Girls fortfarande aktuell. 80-talets fokus på den egna lyckan har nu rotat sig starkt inom alla områden och frågan om vad som hände med solidariteten kan behöva belysas på nya sätt.

Medverkande
Marlene: Katarina Ewerlöf
Tålmodiga Griselda m fl roller: Kajsa Ernst
Servitris m fl roller: Rakel Wärmländer
Isabella Bird m fl roller: Lilian Johansson
Lady Nijo m fl roller: Louise Peterhoff
Dull Griet m fl roller: Sofi Helleday
Påven Johanna m fl roller: Sara Jangfeldt

Av: Caryl Churchill
Översättning: Sun Axelsson, Stig Björkman
Regi: Olof Hanson
Scenografi: Sven Haraldsson
Kostym: Elin Hallberg
Ljus: Irmeli Strand
Ljud: Michael Breschi, Håkan Åslund
Mask: Frida Johansson

Foto: Petra Hellberg

Relaterat: Teatermagasinet, intervju med Katarina Ewerlöf i i DN, recension i Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om ,