Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Popaganda

Popaganda: Korallreven bjöd på apatisk drömpop

by

Korallreven, Lilla scenen
Popaganda 24 augusti 2012
Betyg: 2

När Korallrevens solblekta drömpop som på skiva kan få en att hamna i fullständig extas framfördes inför minipublik på den lilla av Popagandas scener kändes det som att någonting gick snett. För det första skulle de komma långt med ett leende. Briljansen lyste med sin frånvaro och duons uttråkade – på gränsen till apatiska – framtoning gör dem ju knappast gott. Höjdpunkten var de två sista låtarna: As Young as Yesterday – en i grunden perfekt poplåt som helt enkelt inte kan gå fel – samt en ny låt vars titel Into Trance säger det mesta. Framför allt var det de här låtarna som genererade någon form av rörelse. Antagligen skulle Korallrevens eskapistiska 90-talsdisco passa bättre på klubb – fast utomhus inför en måttligt engagerad festivalpublik blir betyget knappt godkänt.

Foto: Emma Andersson

Popaganda: Kvällen tillhör Thåström

by

Thåström, Stora scenen
Popaganda 24 augusti 2012
Betyg: 4

Tunga industrimoln skulle lägga sig över Eriksdalsbadet när mästaren gjorde sig redo för att med stundtals besatt blick sjunga sina sånger om svärta och ångest. På festivalens lilla scen höll Major Lazer på att avsluta sin festspelning – världar ifrån det som nalkades.

Genom åren har Joakim Thåström med närmast orubblig integritet fortsatt sin utveckling från tiden i Ebba Grön och Imperiet till den krautrock som idag framförs inför Popagandas största publik. Varje gång Thåström vänt blad och spelat in ett nytt album har vi troget fortsatt lyssna och senaste skivan Beväpna dig med vingar – som släpptes tidigare i år – gjorde oss knappast besvikna. Rösten är fortfarande den samma, men jag vill tro att den huvudsakliga anledningen till att Thåström förblivit såpass intressant är hans texter. De där vardagsbetraktelserna fulla av referenser – ibland raka och självutlämnande, ofta abstrakta men alltid intresseväckande. Praktexemplet är Samarkanda som ikväll spelas som extranummer.

Konserten inleds med Kort biografi med litet testamente och publiken börjar jubla när Thåström sjunger på textraden ”jag har glömt min första kyss men jag minns klart och tydligt när jag fick Rolle Stoltz autograf”. Bandet ser ut som silhuetter framför det mäktiga scendraperiet. Thåström böjer sig ofta ned med ett stadigt grepp om mikrofonstativet. Ett och annat primalskrik senare och den genomträngande blicken kryper sig in på bara skinnet. Under Fanfanfan – låten om förlorad kärlek – känns det som att hela publiken börjar sjunga med gråten i halsen. Även Alla vill till himlen som avslutade ordinarie set resulterade i allsång.

På skiva är det svårt att greppa hur tung Thåström är live. Bandet maler på, vilket inte minst blir tydligt i låtar som Du ska va president. Att kvällen tillhör Thåström är det inget snack om. Det känns nästan som att hela första dagen var en enda lång uppvärmning inför denna uppvisning.

Följande låtar spelades:

Kort biografi med litet testamente
Från himlen sänt
Nere på maskinisten
Fanfanfan
Kärlek är för dom
Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce
Låt dom regna
Beväpna dig med vingar
Miss Huddinge -72
… Ingen neråtsång
St Ana Katedral
Alla vill till himlen

Samarkanda
Axel Landquist park
Du ska va president

Foto: Emma Andersson

Popaganda fyller på med iamamiwhoami, Urban Cone och Korallreven

by

Popaganda fyller på med iamamiwhoami, Urban Cone och Korallreven. Festivalen, som äger rum vid St Eriksbadet den 24:e och 25:e augusti, har sedan tidigare bland annat Damien Rice, Thåström och Major Lazer bland sina dragplåster.

iamamiwhoami

iamamiwhoami är mysteriet som först tycktes löst, men som visade sig vara mer komplicerat än vi trodde. Ni kan storyn vid det här laget. iamamiwhoamis kryptiska videor spreds på nätet och på bloggarna flödade spekulationerna om vem som låg bakom. Efter ytterligare några videor blev sångerskan mer synlig. Hon visade sig vara Jonna Lee och iamamiwhoami är ett fantastiskt audiovisuellt musikprojekt i yttersta framkant vad gäller det visuella. I juli fick projektet pris av MTV som ”bästa digitala geni”. Ungefär samtidigt släpptes det första fullängdsalbumet ”Kin” och äntligen fick den ovanligt trogna fanskaran njuta av musiken i ett mer sammanhållet format. Den 3 september släpps även filmen med samma namn som debutalbumet. Innan dess har vi ett spännande framträdande på Eriksdalsbadet och Popaganda att se fram emot. För någon vecka sedan gjorde Jonna Lee sin allra första intervju om iamamiwhoami. Hela intervjun finns att läsa på The Guardians hemsida.

Urban Cone

Urban Cone slog 2010 världen med häpnad när de släppte sin första låt ”Urban Photograph”. Hyllningarna var stora redan då, men sedan dess har såväl fanskaran som hit-portföljen ökat exponentiellt. Efter att i år ha erövrat Sverige och Europa återvänder kottarna till Popaganda för garanterad dans och allsång.

Korallreven

Med sin solblekta drömpop i pastell fick Korallreven ett rejält genombrott med “The Truest Faith” och “As Young As Yesterday”. Förra året släpptes debutskivan och det är inte konstigt att så många har fastnat för de fluffiga melodierna. Vem vill inte tankeförflytta sig till en varm klippa, ackompanjerat av toner lika fingertoppskänsliga och briljanta som de finaste studerna från Saint Etienne.

Klara artister sedan tidigare:

Thåström
Damien Rice
Friendly Fires
Patrick Wolf
Major Lazer
Frida Hyvönen
Deportees
Dungen
Little Dragon
Icona Pop
Love Antell
Hooray for Earth
Saint Lou Lou
Vulkano
Amanda Mair
Sameblod

Damien Rice till Popaganda

by

Popaganda-festivalen, som firar tioårsjubileum, har fyllt på sin line up med irländska singer/songwritern Damien Rice, hajpade svenska duon Icona Pop, debutanten Amanda Mair och senaste Kitsunévärvningen Saint Lou Lou. Sedan tidigare är bland annat Thåström, Patrick Wolf och Major Lazer klara för festivalen som äger rum vid Eriksdalsbadet sista helgen i augusti.

Bilder och intryck från Popaganda på Parkteatern

by

För andra året i rad anordnades Popagandas minifestival på Galärparken i Sotckholm. Festivalen, som var helt gratis, kan ses som ett komplement till den större festivalen som äger rum vid Eriksdalsbadet i slutet av augusti. Precis som förra året var det många som hade tagit sig ut till Djurgården för att – mitt bland solskenet och alla picknickkorgar – lyssna på sex av Sveriges just nu mest lovande uppstickande popakter.

Kim Vestin

Först ut på scen var Kim Vestin. Den norrländska singer/songwritern, som själv satt bakom ett elpiano, ackompanjerades av en trummis och en gitarrist och framförde finstämda poplåtar som smälte in utmärkt i den avslappnade miljön.

Hökartorget

Den svängiga kvintetten som satt Hedemora på musikkartan sjunger politiskt laddade texter på svenska. Musikaliskt kommer de från en rik tradition, men jag tycker att Hökartorget lyckas bära upp facklan väl. Framför allt har de en charm. Mest charmigt är det när en äldre man mellan två låtar går fram till scenen och ber bandet spela tystare. ”Vill du att vi ska spela långsammare också?” frågar bandets ena sångare. ”Nej, spela fortare” svarar mannen.

YAST

Om vi räknar antalet effektpedaler på scen vinner YAST en jordskredsseger. Kvartetten från Sandviken har tidigare agerat förband åt både The Drums och Zola Jesus. Nu fick vi se att deras lo-fi även gör sig bra på utomhusscener. Solsken är helt klart det rätta elementet för deras musik som osar glädje, berusningsmedel och sommar.

Noonie Bao

Jag minns Noonie Baos klubbspelning på Debaser Slussen tidigare i år. Då hade hon just givit ut singeln About to Tell som gav henne en plats som en av Sveriges mest intressanta nykomlingar. Nu har hon ytterligare några festivalspelningar i ryggen – under sommaren har hon bland annat hunnit med att spela på Knarrholmen och Putte i Parken – och börjar kännas som en etablerad del av det svenska musikåret 2012.

Winhill/Losehill

Med en något mindre uppsättning än vanligt lyckades Umeå-orkestern Winhill/Losehill ändå fylla ut Galärparkens scen. Debuten med dubbelalbumet Swing of Sorrow tidigare i år var en hjärtskärande historia och de melodiösa låtarna – framför allt tänker jag på singlarna Tell Her She’s the Light of the World och The House is Black – var ikväll lika vackra som någonsin.

Dante

Äran att avsluta årets upplaga av Popaganda på Parkteatern föll på sångaren, producenten och The Concretes-trummisen Dante Kinnunen som med sin souliga popmusik på relativt kort tid blivit ett av landets mest uppskattade musikfynd. En hyllad cover på amerikanska soul-legenden Clarence Carters 60-talsballad Next to You förde tankarna till modern R&B (tänk er The-Dream fast mindre smörigt) och jag kan tänka mig att Dante är den av alla artisterna som uppträdde på Parkteatern i år som har störst potential att slå igenom stort internationellt.