Eddington
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 augusti 2025
Regi Ari Aster
Efter vad som förlöpt i USA de senaste sju månaderna borde den enda – sunda, reaktionen från kreatörer och artister vara att – med vrede, passion och insikt, kommentera det livsfarliga läge som är en fascistoid statsmakt som ignorerar lagar och passar på att berika sig genom det presidentiella ämbetet. Men förutom ett fåtal modiga röster med bland andra Bruce Springsteen och Mark Ruffalo som vågat uttala sig om tillståndet i ’’världens bästa land’’, har andra valt att förbli tysta eller i värsta fall böja ned knäet.
Eddington lovar initialt att konfrontera det som alltför många inte vill acceptera, att vårt nuvarande samhälle värderar konspirationer lika högt som vetenskap och empiri. Regissören Ari Aster är också en filmskapare som vågat sticka ut hakan vad gäller att tänja på gränser vad gäller att demonstrera det sjukliga, motbjudande och rent bisarra i filmer som Hereditary och Midsommar. Det borde vara en vågad, självsäker och ytterst kompromisslös historia som med samma mod som Greta Gerwigs Barbie vågar konfrontera uppenbara samhällsproblem utan att vara det minsta osäker eller tveksam i sin inställning till dem.
Men Eddington väljer – tyvärr, en aningen feg och mjäkig position vad gäller att faktiskt konfrontera politik och samhälle. Precis som mycket annan media idag väljer Aster att försöka inta en naiv och genuint lat position – att båda sidor har fördelar och brister. Detta genom att mer eller mindre skapa en sorts bisarr ekvivalens mellan Black Lives Matter-demonstranter och demagoger som Joe Rogan. Det är ett både fegt och ointressant förhållningssätt som gör att satiren – som är av en extrem karaktär, mest känns som en fernissa menad att dölja bristen på genuint mod.
Utgångspunkten att placera filmen mitt under COVID-19 pandemin – som kan ses som starten för global förändring där ensamhet, desperation och rädsla kulminerade i ett samhällsklimat lika skräckinjagande som viruset självt, är som upplagt för att konfrontera djupa strukturella problem som kunde leda till förfall. Men eftersom Aster aldrig vågar ta ställning uteblir djupet och kraften. Även om det inte är att föredra att gå till sådana extrema övertydligheter som i Adam McKays Don’t Look Up kan det projektet i alla fall inte anklagas för att inte ha övertygelse och politiskt mod, attribut som Eddington helt saknar.
Men där själva satiren känns som en slöja är handlaget något helt annat. Där andra regissörer som nått kritiska framgångar och som omhuldas av kritiker vägrar att utvecklas och blir desperata att bibehålla ett signum – som Wes Anderson, visar Aster på en oerhörd bredd som regissör. Även om det finns ett multum av associationer och påminnelser från tidigare projekt är Eddington – tveklöst, Asters mest nyskapande projekt. Estetiken där Aster får miljöer och scenarion att lika något ur ett dockskåp är lika fascinerande som det är surrealistiskt obehagligt och det kyliga och kompromisslösa fotot är på sin plats. Men denna gång hittar vi ett betydligt mer utvecklat sinne för kolsvart komik än tidigare, för även om satiren inte innehar någon kirurgisk precision finns här stunder av genial cynisk komik. Det är också imponerade hur Aster lyckas att väva ihop olika genrer och kasta sig mellan kammarspel, hysteri och nervpirrande skräck. Framförallt finalen är gastkramande men samtidigt hysteriskt rolig något som gör den otroligt skakiga resan värd besväret.
Och efter den sega och hopplöst överspända Beau Is Afraid finns det en laddning i Asters regi som gör filmen båda tät och engagerande trots bristerna i manuskriptet och den politiska fegheten. Att Joaquin Phoenix äntligen gör en roll där han inte går i samma tradiga mumlande och bisarra hjulspår måste också ses som något av ett mirakel. För första gången på årtionden bjuder Phoenix på ett mer nyanserat och unikt skådespel där han inte grymtar och stöter ur sig bisarra läten. Han lyckas fånga enfalden, egoismen och hybrisen som genomsyrar stora delar av – inte bara, det amerikanska samhället utan att göra det löjeväckande. Övriga ensemblen – som på pappret, tycks ha mer stjärnor än hela vintergatan visar sig dock inte användas fullt ut. Pedro Pascal är solid men har ett ytterst skralt material att arbeta med. Att Emma Stones medverkan också är reducerad till en handfull tandlösa scener kan inte klassas som något annat än ett brott mot filmkonsten.
Eddington må ha ett ämne som skulle kunna vara potent som en krutdurk men en brist på mod och en vilja att förenkla leder till en spretig satir som endast har sporadiska höjdpunkter.
