Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Trivium – In waves: gör dig själv den tjänsten och lyssna på hela albumet

by

Artist: Trivium
Titel: In waves
Betyg: 5
Utgivningsdatum: 10/8 2011

Allting började, som för många andra musiker – i tonåren. Efter att ha förenats i att ha samma stora musikaliska förebilder – Metallica, bildades Trivium 2000. Sedan dess har bandets popularitet ökat från att spela på lokala syltor, till att vara förband åt vår tids största metalband som In Flames nu i höst och även Iron Maiden Förrförra albumet, Ascendancy (2005) hyllades av flera stora tidningar som Kerrang, Metal Hammer och Revolver som årets album. Albumet efter, Shogun (2008) älskades även det över hela världen och kom upp på första plats på UK Rock Chart.. Bandet är idag ett av de största inom Metalcore/trash-genren och släpper nu sitt femte, gigantiska studioalbum: In Waves, där första singeln även har samma namn.

Trycket från press och fansen inför bandsläppet har varit otroligt stort, och första släppta låten ”In Waves” läckte redan ut 27 Maj, som var flera veckor innan utsatt releasedatum. Med det mäktiga introspåret ”Capizing The Sea” (som faktiskt bara är ett typiskt övergångsspår, men ack så mäktigt) går över till plattans centraliserade ”In Waves” får vi en explosionsartad start på albumet.

Redan efter fem minuter av den nya platten är nog både kritiker och fans som jag själv nöjda. Tillhörande den första singeln finns också en mycket påkostad video, som påminner oss om att bandet är signade under en utav metalscenernas största skivbolag, Roadrunner records. Albumets kvalitet bygger inte bara på mycket tid istudion, utan också mycket för-och-efter arbete. Bandet säger själva att målet med den nya plattan, var helt enkelt att göra den bästa hittils, vilket Trivium också lyckas med.

“Things are great and its definitely preparing us for our next record which is what we have been prepping for and we have been writing for it.“It’s going to be and has to be the best record we have ever done. Every record we say that but this is going to be definitive, this is going to be the one.”
// Matt Heafy – gitarrist & sång.

Bandet berättar att målet också var att få varenda låt på nya plattan ihågkommen, vilket är mycket sällsynt och kräver mycket musikalisk finslipning. Men de lyckats faktiskt. Vid andra genomlyssningen känner jag redan igen de flesta utan låtarna, och efter ett par genomlyssningen, börjar roligt nog även min flickvän att sjunga med, som inte ens aktivt har lyssnat. Ett annat mästervärk på skivan är ”Black”,som får dig att ryckas med efter bara några takter i den stenhårda rytmen, men även att sjunga med i refrängen.

När jag ser dem tillsammans med In Flames i år, kommer jag, liksom alla andra fans, komma ihåg och medryckas av Trivium förmåga att göra allting – perfekt. Andra låtar som inte får missas: Watch the World Burn, Inception of the Dead, eller förresten – gör dig själv den tjänsten och lyssna på hela albumet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

En förhandstitt på Horrible Bosses

by

Titel: Horrible bosses
Betyg: 2
Premiär: 12 augusti 2011

Horrible Bosses är en amerikansk grabbfilm men det finns väldigt lite jag känner igen mig i här.

Det är roligt att se Donald Sutherland men han dör tyvärr i de första tio minuterna. Jamie Foxx hänger med som mordkonsult och han gör faktiskt filmen uthärdlig.

Handlingen:

För Nick, Kurt och Dale finns det bara en sak som gör deras dagar lite mer uthärdliga: drömmen om att slippa sina odrägliga chefer. En blöt kväll bestämmer de sig för att det är dags att gå från fantasi till handling och där och då gör de tre vännerna en plan för att göra sig av med sina respektive arbetsgivare för gott.

Som sagt är Jamie Foxx den stora behållningen i den här filmen. Han har vunnit flera Oscar, bland annat för sin roll som Ray Charles i Ray från 2004 och är bemärkt för att han spelar piano själv i filmen.

Humorn i filmen kretsar kring kiss, bajs, knark och sex och det blir väldigt tröttsamt. Budskapet är att du som människa är ett offer för omständigheter eller andras nycker.

Nä, det är nog en alldeles för allvarlig syn på den här filmen och Jamie Foxx är faktiskt värd att sitta kvar för. Men jag saknar kombinationen intelligens och humor som en gång fanns till och med i amerikanska filmer. Människor är ju inte så här dumma.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Premiär – Tjechovs Ivanov på Nytorget

by

Tjechovensemblen spelar Anton Tjechovs Ivanov på Nytorget från den 28 juli till och med 6 augusti därefter i Fatbursparken den 11 augusti till 21 augusti.

Teatermagasinet

 

Berättelsen om Ivanovs dilemma, hans ekonomiska problem och hans kärleksproblem pendlar från svart komedi till tragedi.

Han har gift sig med Anna som lämnar sin judiska tro och konverterar till kristendomen för hans skull. Hennes föräldrar förskjuter henne och han får aldrig hemgiften han räknat med. När vi får träffa paret är hon sjuk i turberkulos. Hennes läkare uppmanar honom att skicka henne till ett, varmare torrare klimat. Han hänvisar till sina ekonomiska bekymmer och säger nej.

Runtomkring paret spelas ett drama upp och vi ställs hela tiden inför om aktörerna drivs av girighet, egennytta eller kärlek och lojalitet. Vi får inga givna svar utan får själva ställning. Det är karaktäristiskt för Tjechov att inte ge oss någon hjälp med detta. Han ansåg att det var författarens uppgift att ställa läsaren inför ett dilemma, inte lösa det.

Pjäsen vi fick se var en och en halv timme lång, utan paus, och gick i ett fantastiskt tempo. Det unika med den här tolkningen (i regi av Ulf Pilov)  är att skådespelarna stundtals levererar repliker på sitt eget språk, vi får höra norska, danska, tyska, engelska, spanska med flera språk. Detta ger en känsla av att karaktärerna gestaltar sin inre dialog i samtalet, vi hamnar lite utanför men inte så att vi tappar bort oss. Huvuddialogen förs på svenska.

En inspirerande föreställning och jag kan inte låta bli att kasta mig över skådespelarna och regissören efter pjäsen.

Jag frågar vad pjäsen betyder för dem.

Språket, säger flera av skådespelarna. Att få tala sitt eget språk med medspelarna. Maria Kanninen (Anna, Ivanovs hustru) tycker också att Tjechov är lika aktuell idag som på 1800-talet. Människor är som dom var då, kämpar med samma dilemma.

Ulf Pilov får frågan om varför han fastnat för Tjechov.  Svaret blev att ”…han beskriver människors komplexitet”. Ulf menar att människan kan vara god och ond, klok och dum samtidigt. Det beskriver Tjechov, motsägelsefullheten hos oss människor.

Här är teatermagasinets recension.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Green Lantern i 3D, recensionen

by

Titel: Green Lantern
Betyg: 2
Sverigepremiär: 29 juli 2011

Senaste superhjältehistorien är den välkända DC-seriefiguren Green Lantern. Han får sin kraft från en ring som förmedlar viljekraften från alla varelser i universum.

Eftersom jag fortfarande tycker det är roligt med serier brukar jag gå och se dom här filmerna. Det flesta och bästa har varit baserade på Marvels hjälteuniversum med tillexempel Spiderman och Ironman som exempel. Skillnaden på Marvel och DC är att Marvel har mer nyanserade hjältar som Wolverine, de balanserar på gränsen och kan till och med uppleva tvivel och svårmod.

DC-förlaget däremot sattsade på enklare koncept, goda hjältar mot onda skurkar som inte har andra motiv än att de är onda.

Så också i den här filmen, en ond kraft som lever på rädsla.

Tyvärr är det här för enkelt för mig och 3D tekniken hjälper  inte. Tvärtom upplever jag 3D i de flesta filmer jag sett som störande, den är omogen helt enkelt. Den  filmen där 3D tekniken tillfört mest är Avatar, vackert med en bra historia. Därefter har 3D tekniken mest använts för att sälja slarvigt gjorda filmer. Det funkar inte. Avatar visar att tekniken (även om den är ofärdig) kan lyfta en bra och välgjord film men det gör  att bristerna hos mindre genomtänkta produktioner blir tydligare.

Green Lantern får inget högt betyg av mig men kan säkert uppskattas av andra. På plussidan finns en del humor som kan tolkas som självironi.Special Effekterna finns där men är inget speciellt med dagens mått mätt.

Kanske färgas jag av min uppfattning om DCs hjälteuniversum som plattare och mindre nyanserat än Marvels. Undantaget skall väl vara Batman som fått nytt liv på vita duken med ett mörker som aldrig visats upp i serieform.

Skådespelarinsattserna är sådär med undantag av de animerade medlemmarna av Green Lanternkåren

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Limbo, recension av spelet

by

Titel: Limbo
Format: Xbox 360, Playstation 3 (20 juli 2011) och Windows (2 augusti 2011)
Betyg: 3

Sverigepremiär: 21 juli 2010
När den ena halvan utav Tale of Tales skrev ett blogginlägg om att ge upp hoppet om spelmediet skrev han bland annat ”Spel är roliga. Låt dem vara roliga. Och låt oss göra någonting annat när vi vill mena allvar”. Inlägget var förstås bara ett dramatiskt utspel från utvecklaren, som senare postade ett nytt inlägg där man myntade begreppet notgames; icke-spel som går mot den strömlinjeformade spelindustrins regler för vad ett spel kan vara för någonting.

Nu är visserligen inte Limbo utvecklat utav Tale of Tales, utan av den danska studion Playdead, men med den gravt stilrena motljusgrafiken i svartvitt och ångestframkallande dekorationer i bandesignen kan man ana att spelvärlden man vandrar i är en isolerad väg genom skaparens egna depressioner. Inre demoner, om man så vill. För det finns nämligen inte mycket, om ens något, som skvallrar om att det här skulle vara ett roligt spel. Tvärtom. Det är ett plattformsspel med inslag av pussel, av den gamla skolan, och hela spelupplevelsen vänder sig hela tiden emot dig. Du löser ett pussel, går vidare till nästa men däremellan möter du människor som bara vill dig illa. Vägen mot räddningen verkar oändlig, även om spelet i sig är ganska kort.

Det är alltså aldrig speciellt roligt, det man upplever och får se. Men det är heller aldrig riktigt meningen. Istället är det en kompromisslös resa genom ett skuggland man inte riktigt är välkommen i. Och den upplevelsen är absolut värd att ta sig igenom, om man vet vad man ger sig in på. Är man däremot ute efter ett roligt plattformsspel med genuina banor och millimeter-precisa hopp finner man inte så mycket hos Limbo, även om dess design är ganska gammalmodig och ointressant.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,