Titel: Green Lantern
Betyg: 2
Sverigepremiär: 29 juli 2011
Senaste superhjältehistorien är den välkända DC-seriefiguren Green Lantern. Han får sin kraft från en ring som förmedlar viljekraften från alla varelser i universum.
Eftersom jag fortfarande tycker det är roligt med serier brukar jag gå och se dom här filmerna. Det flesta och bästa har varit baserade på Marvels hjälteuniversum med tillexempel Spiderman och Ironman som exempel. Skillnaden på Marvel och DC är att Marvel har mer nyanserade hjältar som Wolverine, de balanserar på gränsen och kan till och med uppleva tvivel och svårmod.
DC-förlaget däremot sattsade på enklare koncept, goda hjältar mot onda skurkar som inte har andra motiv än att de är onda.
Så också i den här filmen, en ond kraft som lever på rädsla.
Tyvärr är det här för enkelt för mig och 3D tekniken hjälper inte. Tvärtom upplever jag 3D i de flesta filmer jag sett som störande, den är omogen helt enkelt. Den filmen där 3D tekniken tillfört mest är Avatar, vackert med en bra historia. Därefter har 3D tekniken mest använts för att sälja slarvigt gjorda filmer. Det funkar inte. Avatar visar att tekniken (även om den är ofärdig) kan lyfta en bra och välgjord film men det gör att bristerna hos mindre genomtänkta produktioner blir tydligare.
Green Lantern får inget högt betyg av mig men kan säkert uppskattas av andra. På plussidan finns en del humor som kan tolkas som självironi.Special Effekterna finns där men är inget speciellt med dagens mått mätt.
Kanske färgas jag av min uppfattning om DCs hjälteuniversum som plattare och mindre nyanserat än Marvels. Undantaget skall väl vara Batman som fått nytt liv på vita duken med ett mörker som aldrig visats upp i serieform.
Skådespelarinsattserna är sådär med undantag av de animerade medlemmarna av Green Lanternkåren
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om recension, film, seriehjältar, Green Lantern