Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Gnomeo och Julia – en barnvänlig Romeo- och Juliasaga

by

Titel: Gnomeo och Julia
Betyg: 3
Biopremiär: 11 mars 2011
Dvd-premiär: 24 augusti 2011

Trädgårdstomtar som får liv när ingen människa ser dem är huvudpersonerna i Disneys ”Gnomeo och Julia”. Två gamla hus med var sin trädgård fylld med trädgårdstomtar spelplanen för den här animerade familjefilmen. På den ena gården vimlar det av trädgårdstomtar med röda luvor och på den andra gården har tomtarna blå luvor. De röda och de blå befinner sig i en urgammal fejk. Hat, våld och hämnd leder hela tiden till mer hat, våld och hämnd. När det skildras på det här sättet, med små trädgårdstomtar blir det tydligt hur vansinnigt det är att låta våld och hämnd styra livet. Helt enkelt ett briljant sätt att berätta Shakespeares klassiska tragedi Romeo och Julia för en yngre publik.

Ja det är förstås Shakespeares Romeo och Julia som inspirerat till den här Disneyfilmen. Filmskaparna har dock tagit sig en hel del friheter gentemot originalet.

Jodå, en del är kvar från ursprunget med balkongscenen och en del berömda citat. Dessutom har en del nytt kommit och som så ofta i de senare Disneyfilmerna förekommer en hel del blinkningar åt nutida kultur och nöje. Där finns en variant av Elton John och Shakespeare själv, som staty finns med. Där finns också en drift med Schwarzeneggers våldsfilm Terminator.

Den är snyggt animerad, trädgårdstomtarna som i ena stunden kan vara stela som figurer får en mängd uttryck i sina gester och ansikten när ingen människa ser dem.

Berättelsen är fartfylld, men lagom för att passa också de minsta barnen. Som alla animerade Disneyfilmer har den en del skämt som är för den vuxna publiken, för att den ska passa för hela familjen, men den här gången är det inte fullt så mycket som är tillrättalagt för de vuxna. Det är framför allt en varm film för de mindre.

De svenska rösterna görs av bland annat Christine Meltzer, Gustav Hammarsten och Nanne Grönvall.

Frågan är då: kan den klassiska kärlekstragedin berättas med ett nytt slut?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Death Destruction: Death Destruction – en riktig flopp

by

Artist: Death Destruction
Titel: Death Destruction
Betyg: 2
Utgivningsdatum: 24 augusti 2011

Death Destruction är den nya supertruppen från Göteborg, staden vars karaktäristiska metalsound, älskat världen över, är skapat utav band som In flames, Soilwork, Evergrey och Hammerfall. I gruppen finner vi Jimmie Sandell på sång/growl, som även har samma roll i Dead By April – som ärligt nog har haft sina glansdagar. I ovanstående band finns det även någonting annat som knyter samman dem med Death Destruction – jo, i bandet finns gamla medlemmar ur både Hammerfall och Evergrey ( samt Dead By April). Bandets debutalbum – är även inspelat i självaste In flames-studion som finns i Göteborg. När man kollar in videon till första singeln ”Fuck yeah” (som även den är utspelas i samma studio) mer noggrant ser man även medlemmar ur Lillasyster/LOK och Dark tranquillity.

Alla inom Göteborgs Metal-elit är samlade under ett och samma tak, men varför? Vad får dem att samlas? Kärleken till musiken, kontakter, samma barndom? Någonting inom mig (och många andra kritiker) säger att Death Destruction är en produkt skapat utav denna elit. Musiken från den nya supertruppen är mycket välproducerad, det kan man inte klaga alls på. Videon är även den mycket bra gjord – så det kan vi inte heller klaga på. Faktum är att det kvalitativa som gruppen skänker oss är; välproducerad musik, ett äckligt snyggt skivomslag med tillhörande skitsnygg video.

Men det är allt. Jag fattar såsnabbt att det är någon annan som har betalat för det här kalaset, som satsat pengar på att Death Destruction. Medlemmarna blev blev medlemmar för att de råkade känna rätt sorts folk, i detta fall – Göteborgs metal-elit. Texterna i musiken är sorgligt dåliga, skrivna med noll känsla eller välskrivenhet överhuvudtaget. Någonting säger mig att musiken inte ens är skriven av bandet själva, ingenting är äkta. Men jag har absolut ingen aning om detta. Det är som om medlemmarna i bandet skulle ha vunnit något ”metal-Idol” och albumet är vinsten, där låtarna är skrivna av en högt uppsatt låtskrivare. En riktig flopp, gubbar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Clint Eastwood av Michael Tapper, en resa genom Clintans filmer

by

”Clint Eastwood” är den första biografin på svenska om skådespelaren och regissören Clint Eastwood. Fast egentligen är det mer en kortfattad resa genom hans filmer. Förlaget Historiska media skriver också i sin presentation av boken att gemensamt för titlarna i förlagets nya biografiserie är att de skildrar färgstarka, kontroversiella och betydande personer ur historien i ett kondenserat format. Som de uttrycker det:
Det är perfekt läsning för alla som törstar efter kunskap och vill kunna ta del av fascinerande levnadsöden, men som varken har tid eller ork för de tjockare biografier som dominerar ute i handeln.

Fascinerande är Clint Eastwood onekligen. Han slog igenom som machoman i John Waynes fotspår i roller där han är en snabbskjutande stark man som både behärskar skjutvapnet och sina sexuella attribut. Men från att ha varit öppet republikan har han gått över till en betydligt mer öppet socialliberal inställning.

Tapper berättar i boken att Clint Eastwood var känd som republikan och öppet gav Nixon sitt stöd under valkampanjerna 1968 och 1972. Som belöning fick han en position vid National Coouncil of the Arts, en amerikansk motsvarighet till Statens Kulturråd.

Eastwood hade politiska uppdrag och var dessutom borgmästare i hemstaden Carmel ett par år.

Tapper menar därför att när Eastwood i en del intervjuer inte vill kännas vid att Dirty Harryfiguren hade ett tydligt politiskt ställningstagande därför inte är trovärdig. Visst var Clintan medveten om vilka värderingar Dirty Harry förmedlar.

Att följa Clint Eastwoods filmkarriär är intressant. I ”Heartbreak Ridge” spelar han också en machofigur. Några år efter den filmens premiär fällde Eastwood sitt omdöme om sergeant Highway i en intervju: Han är supermacho och han är en idiot – totalt korkad.

Lite trist är ju att de filmer han varit med i eller regisserat som inte hyllar machoidealet mer eller mindre blivit publikfiaskon: som ”Changeling” och ”Livet efter detta”.

Förmodligen lockar han inte sitt traditionella publik när han inte spelar Dirty Harry-typer. Först när han åter spelar en machoman, fast en åldrande sådan, i ”Gran Torino” kommer publiken och de kommersiella framgångarna.

Michael Tapper berör bara kort Clint Eastwoods privata liv med sina kärleksrelationer, äktenskap och barn. Jag erkänner att jag gärna hade läst lite mer om det. Men boken är helt klart intressant för den filmintresserade. Den innehåller en bra genomgång av alla filmer Clintan medverkat i – och som förlaget själv skriver: den är lättläst och går snabbt att läsa. En biografi behöver inte nödvändigtvis vara tjock och ta lång tid att läsa.

Titel: Clint Eastwood
Författare: Michael Tapper
Förlag: Historiska Media
Bandtyp: Inbunden
ISBN10: 9186297767
ISBN13: 9789186297763

Relaterat: Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Recension av Jägarna 2

by

Titel: Jägarna 2

Betyg: 4

Premiär: 2 september 2011 i Norrland 9 september i övriga Sverige

Tro inte att Jägarna 2 handlar om norrländska män. Det är en film om makt och våld och berör oss alla och handlingen kunde lika gärna ha placerats i Småland eller Stockholmstrakten.

Filmen med Rolf Lassgård och Peter Stormare är en fristående uppföljare till Jägarna. Rolf Lassgård kommenderas mot sin vilja tillbaka till hemorten för att utreda ett brutalt mord på en ung kvinna. Återigen konfronteras han med hembygden och gamla spöken.

När Erik Bäckström (Rolf Lassgård) anländer presenteras med ett färdigt fall, alla är överens om att traktens lymmel Jari (Eero Milinoff) är förövaren men Erik ser igenom den hafsiga utredning. Tillsammans med Torsten (Peter Stormare) börjar han trots motstånd från lokala polisen att nysta upp fallet. Snart leder utredning honom till att dra obekväma slutsattser.

Filmen handlar om det våld en man är beredd att utöva för att behålla sin makt över omgivningen. Vi får tidigt veta vem mördaren är (i alla fall starka misstankar) på grund av att vi får se lite mer än Erik Bäckström. Vi får följa mördaren när han med hot och våld tvingar andra att tiga eller ljuga. Särskilt drabbade är hans närmaste. De lever i skräck och tystnad och vågar inte en sprata med varandra. Kollegor och jaktkompisar blundar för hans beteende. Raseriet ökar när hans ansträngningar bara gör det hela värre och han reagerar med ännu mer våld. Hela tiden tycker han att han är i sin fulla rätt att göra det han gör.

Filmen är ingen deckargåta, mer en thriller och är bitvis gastkramande. Rolf Lassgård är suverän i sin roll, han spelar med ovanlig skärpa och tempo. Peter Stormare är läskigt bra som Torsten, den lokala polisen som utreder mordet.

Jag har en liten anmärkning, Lo Kauppi spelar kriminalteknikern som Erik ringer för att hjälpa honom och jag har förväntningar på att hennes roll på något vis skall påverka handlingen. En stark kvinna som släpps lös bland männen. Tyvärr försvinner hon lika fort och hennes största bidrag blir att per telefon bekräfta Eriks misstankar. Snöpligt och lite obegripligt att Kjell Sundvall missar chansen att släppa fram åtminstone en kvinna som inte är ett offer för en man.

Jag ger betyget 4 för att det är en bra film om ett aktuellt problem. Filmen beskriver problemet med mäns våld på ett trovärdigt sätt, ända till slutet och den faller inte i fällan att psykologisera våldet. Den beskriver förövaren som en man som gör det han gör för att han anser att han rätt.

Det är också en välgjord film vars fantastiska naturbilder bär fram handlingen. Naturen är vacker men samtidigt hård och kall. Fint filmhantverk, helt enkelt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

 

Recension av Det är aldrig försent, Larry Crowne

by

Titel: Det är aldrig försent, Larry Crowne

Betyg: 2

Premiär: 2 september 2011

Larry Crowne är en gullig historia med Julia Roberts och Tom Hanks i huvudrollerna.

Larry Crowne ((Tom Hanks) får sparken som tack för lång och trogen tjänst på en amerikansk stormarknad. Anledningen är att han inte har någon collegeutbildning. Han bor i ett hus han inte har råd med längre och katastrofen står för dörren.

Han beslutar sig för att börja på college, köper en scooter och är redo att börja ett nytt liv. Han läser ekonomi och en tar en kurs muntlig framställning där Julia Roberts är lärare.

Det mesta ordnar sig, han har varit kock i flottan och får jobb av ägaren till ett matställe han är stammis på. Hans granne säljer scootern till honom och ekonomistudierna gör klart för honom att han måste lämna tillbaka huset till banken och alla är väldigt snälla. Till och med den den galne japanska ekonomiprofessorn. Den enda som är grinig är Ms Tainot (Julia Roberts) men hon har det jobbigt hemma. Hennes man påstår att han bloggar men porrsurfar mest. Hon är olycklig och less.

Det här hade blivit oerhört trist om det inte varit för Gugu Mbatha-Raw som spelar Talia, den unga scootergängledaren som adopterar Larry och stylar om honom. Allt under pojkvännens vakande men välvilliga ögon.

Det finns humoristiska poänger men i längden blir det tröttsamt med allt det gulliga. Någonstans borde ta emot lite men icke. Tom Hanks har gjort mer utmanande filmer och den här kommer snart att vara bortglömd.

Hursomhelst är det en utmärkt film om du har en kväll över och inte känner för några större intellektuella eller moraliska utmaningar. Men mer än en två kan den inte få. Det är alldeles för lite krydda i den här anrättningen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,