• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Tinker, Tanker, Soldier, Spy, recensionen

13 november, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Tinker, Tanker, Soldier, Spy
Betyg: 4
Svensk premiär: kring jul 2011 och visas under Stockholms filmfestival

John Le Carrés bästsäljare med den svenska titeln Mullvaden har filmatiserats av den svenska regissören Tomas Alfredsson. Han har fått en lång rad superduktiga stjärnor i rollistan, som Gary Oldman, Colin Firth, John Hurt, David Dencik, Tom Hardy och Mark Strong.

Grundhandlingen är väl ganska känd, många har läst agentromanen som utspelar sig i början av 1970-talet under kalla kriget. En brittisk agent skickas för att värva en ungersk general i Budapest. Uppdraget blir en katastrof och agenten skjuts ned. Chefen för brittiska agentbyrån som har kodnamn The Circus organiseras om. Chefen Control (John Hurt) pensioneras, och med honom George Smiley (Gary Oldman).

Då börjar det dyka upp misstankar om att det finns en dubbelagent i ledningen för den brittiska spiontjänsten, en mullvad. Smiley (Gary Oldman) kallas tillbaka från pensionärstillvaron och får uppdraget att avslöja vem av de tidigare agenterna som egentligen jobbar för Sovjet.

Fotot är helt enkelt fantastiskt. De brunmurriga tonerna förmedlar känslan från kalla krigets dagar. Det skulle förvåna mig om filmen inte blir får en Oscarnominering för fotot. En annan självklar nominering är nog kläderna. De är konsekvent genomfört, stram grå manlig överklass.

Fantastiska skådespelare har jag ju redan sagt och säkert blir det minst en Oscarnominering där också.

Tekniskt är det en briljant genomförd film. Varför den då inte får betyg 5 utan får nöja sig med betyg 4? Jo för den säger mig inget, den talar inte till mig, den engagerar mig inte.

Spionvärlden är en männens värld. De få kvinnor som finns med har ytterst liten betydelse. Att män leker spion och spionerar på varandra och rent av dubbelspionerar är bara löjligt. Filmen har inget att säga mig om mitt liv eller om samhället vi lever i. Den fyller ingen annan funktion än att vara en vackert genomförd snygg film.

Vadå, sade en kompis jag snackade med om filmen. Det är en thriller och den har inget syfte att säga något om samhället. Ja, en thriller som aldrig blir spännande. Jag biter inte på naglarna, undrar inte hur det ska sluta. Mest kanske för att det känns totalt ointressant huruvida det finns en mullvad eller inte.

Tomas Alfredsson har definitivt visat att han är en av tekniskt skickligaste filmregissörerna. Nu hoppas jag att han i nästa film tar itu med ett manus med en berättelse som intresserar mig mer.

Relaterat: Aftonbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Tomas Alfredsson, film, filmrecension, Tinker, Tailor, Solder, Spy

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen, Solder, Spy, Tailor, Tinker, Tomas Alfredsson

Ruben Östlunds Play imponerar

10 november, 2011 by Redaktionen

Titel: Play
Betyg: 4
Visas under Stockholms Filmfestival 2011, samt vanlig biopremiär 11 november

När man tänker på barn i svensk film blir det oftast de gemytliga, glada barnen som leker och mest njuter av livet. Pippi Långstrump med sina vänner Tommy och Annika, Maddicken, Rasmus [på luffen], Karlsson på taket och så vidare. Listan kan göras lång. Men man lär aldrig hitta Ruben Östlunds nya Play på den. Här är de nämligen så hemska man kan tänka sig.

Precis som i sin första långfilm, De ofrivilliga, tar Ruben sig an beteendevetenskapliga scenarion och påvisar sociala strukturer och skavanker i dem. Här har han utgått från verkliga händelser, ungdomar som rånat andra ungdomar som det sedan skrivits om i media har legat till grund för den här filmen.

Allting blir som ett spel för galleriet, där några invandrarungdomar anklagar tre vita killar för att ha misshandlat en av deras brorsor och sedan stulit hans mobil. De följer sedan systematiskt efter dessa vita medelklassbarn som rovdjur för att kunna sko sig på dem. Men de gör inget regelrätt rån, utan för istället falsk dialog och låter några rusa upp medan en annan försöker medla mellan de två grupperna. Ett slags Good cop, bad coop-upplägg som skrämmer barnen och sedan låter dem sjunka in i en falsk säkerhet. Allt för att lura ut dem längre ut från stadskärnan, där invandrarna til lslut kan ta av sig maskerna och verkligen visa vilka monster de är. De är till och med beredda att misshandla sina egna om de inte ställer upp på rånet. Mot andra invånare beter de sig också som riktiga as.

Även om handlingen och verklighetsförankringen är hög är det ändå två andra saker som imponerar mest. Dels de ungdomliga skådespelarna som verkligen har gjort ett fantastiskt jobb med att gestalta ängslighet, utsatthet och skamsen rånaroffer-mentalitet. Även de som spelar rånarna gör fantastiska insatser, både gällande som monster men även som spelandes oskyldiga små barn. Eller som de själva uttrycker det: oskyldiga små änglar. För när vuxna reagerar mot dem blir de inte lika tuffa utan lägger sig platt på marken och intar offerrollen. Men sen är också kameraarbetet någonting att anmärka (positivt) på.

Estetiskt ser det nästan ut som en dokumentär, men vinklarna särskiljer sig också från vanliga spelfilmer med tio klipp i sekunden och stora actionscener. Här är det mer avskalat och enkelt. Långa, fasta, scener inger ett unikt lugn i berättandet som ändå rör sig framåt hela tiden. Och tillåts bygga vidare på händelseförloppet utan att någonsin förhasta sig. Vilket är otroligt skönt att se.

Även om filmen i sig är otroligt allvarlig, i såväl grundtanke som utförande, finns där ändå en slags ofrivillig humor som ger filmen en helt annan tyngd. Som när en av invandrarungarna kallar den vita pojken för ”jävla apa” när han klättrar upp i ett träd i ett desperat försök att undkomma det oundvikliga rånet. Eller när invandrarna förklarar att de borde själva förstå att man inte visar sin mobil för fem invandrare. Man leker ganska subtilt med humorn, som ändå pekar på smårasistiska förutfattade meningar om invandrare i allmänhet. Och det blir precis så roligt för att det är invandrarna själva som spelar på de korten.

När allting går mot sitt slut och invandrarna firar sitt lyckade rån med varsin kebabpizza, utför de en sista förnedring av medmänniskor genom att driva med ena offrets mamma som ringer upp sin sons mobil. De skämtar ganska lågt, men skrattar högt åt sin förträfflighet. De har nämligen inte avslutat ett mycket välgenomtänkt rån, utan snarare lekt klart sin lilla lek och kommer ganska enkelt undan med det. Ända tills de tvingas konfronteras med ena pojkens pappa, som mest vill den unga pojken väl och ber honom sadla om från kriminalitet men möts av våld. Allmänheten reagerar såklart och nu blir pappan själv offer, eftersom invandrarungen intar offerrollen själv (igen). Och leken fortsätter.

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om recension, film, filmrecension, Play, Ruben Östlund

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

My Week with Marilyn – spännande och högintressant

9 november, 2011 by Redaktionen

Titel: My Week with Marilyn
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 13 januari 2012

När boken ”The Prince, the showgirl and me” lanserades i maj 1996 beskrev den med en öppenhet hur det var att arbeta med dåtidens största filmstjärnor Marilyn Monroe under inspelningen av The Prince and the Showgirl som nu även legat till grund för denna dramafilm som med varm humor och starka karaktärer bjuder på en kirurgiskt precis upplevelse om ensamma människor som söker sig utåt; dels Colin Clark (spelad av Eddie Redmayne) som lämnar sin rika familj för filmjobb i England men även Marilyn Monroe (Michelle Williams) som mest av allt vill bli tagen på allvar och därför beger sig till London för att medverka i denna komedi men får mest problem med maken och de andra skådespelarna.

Kärleksproblem finns det förövrigt gott om. Dels mellan Marilyn och Colin som finner varandra mitt i allt filmskaparkaos, men också mellan Colin och den sockersöta flicksnärtan Lucy (Emma Watson) som jobbar med filmkostymerna. Det blir aldrig några omvälvande känslostormar utan ganska kontrollerade dramer som ändå ger en tyngd till huvudproblemet Marilyn dras med. Att vara sig själv, utan möjlighet att lämna skalet.

Att gå på stan, eller besöka en skola, låter som en enkel och rofylld upplevelse för de flesta men inte för Marilyn. Som kändis vill alla prata med henne och helst få en autograf också. Oftast blir det en obehaglig upplevelse som slutar i flykt. Men den stora kampen ligger ändå i hur hon tvingas le, spela med i flörtigheten och avge söta citat för att möta allmänhetens bild av sig själv på bästa sätt. Dessutom tvivlar hon starkt på sina skådespelarinsatser och blir missförstådd av sin omgivning (förutom den förälskade Colin, då), vilket knappast hjälper heller. Men som tur är har hon stöd och inspiration från mentorn Dame (spelad av Judi Dench) som stöttar henne i alla väder oavsett vad.

Mellan alla dessa möten, uppbrott och dramatiska blixtnedslag får man även en inblick i själva filmindustrin och skapandet också, vilket är minst lika intressant som allting bakom kulisserna. För precis som alltid annars krävs det att de närvarande personerna jobbar med varandra och visar respekt. Speciellt för de känsligaste av personerna. De jobbar med varandra, inte mot. Den processen är också den lika spännande och högintressant som själva filminspelningen som får alldeles lagom med plats. Som allting annat, innan allting tar slut och Marilyn lämnar den färdiginspelade filmen för nästa succé. Resten är, som man säger, historia.

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om Marilyn Monroe, film, recension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Marilyn Monroe, Recension, Scen

Win Win – en måstefilm för alla som gillar ungdomsidrott

8 november, 2011 by Rosemari Södergren

Win Win
Betyg: 3
Sverigepremiär 11 november 2011

Win Win är en berättelse med mycket hjärta om livet i en småstad i USA. Paul Giamatti spelar en

En varm berättelse om småstadsadvokaten Mike Flaherty som har svårt att få ekonomin att fungera. Allt kostar: rörmakare, huset och företaget, familjen och de två barnen och dessutom verkar pannan på kontoret vara på väg att explodera och att reparera den kostar minst 6.000 dollar. 6.000 dollar som inte finns.

Av en slump får han chansen att bli förmyndare åt en gammal man som är på väg att bli dement. Den gamle mannen har en dotter som inte hört av sig på tjugo år – i övrigt är han utan släktingar och då kunde Mike ta uppdraget, som ger 1.500 dollar i månaden. Pengar som behövs.

Mike är en rätt bra man, snäll och trevlig och bryr sig om sina klienter som mest är gamla människor som han har ett hjärta för. Han är dessutom tränare för en pojklag i brottning. Ett lag som nästan aldrig vinner någon match, träningen har andra syften: kamratskap och att träna sin kropp.

Då dyker plötsligt Kyle, en 16-årig pojke upp, som är dotterson åt den gamle mannen. Kyle har rymt från sitt hem och uppenbarligen lever hans mamma, den gamla mannens dotter. Mike inser att hans extrapengar kan vara i fara, men han kör på, hoppas på att hon ingen ska upptäcka sanningen.

Den unge mannen får bo ett tag hos Mike och hans fru och barn. Kyle visar sig vara en fantastiskt begåvad brottare och när han börjar träna med laget finns det plötsligt chans att vinna några matcher.

Denna dramakomedi är ett måste att se för alla som liksom jag är eller har varit tränare åt barn och ungdomar i idrott. På ett mjukt sätt tar den upp viktiga frågor kring idrotten.

Paul Giamatti som väl blev mest känd för den stora filmpubliken med filmen ”Sideways” är mycket bra i rollen som småstadsadvokaten. Roligt att få se honom spela huvudkaraktären.

Däremot saknar filmen lite djup i en del situationer. Mycket är ytligt berättat och speciellt hur Kyles mamma med sina drogproblem är rätt lättvindigt återgiven.

Men som dramakomedi är det rolig, varm och det är en feel-good-film som behövs.

Läs även andra bloggares åsikter om film, filmrecension, brottning, ungdomsidrott

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: brottning, Filmrecension, Scen, ungdomsidrott

Kulturbloggen tipsar inför Stockholms filmfestival

7 november, 2011 by Redaktionen

Onsdag den 9 november drar Stockholms filmfestival 2011 igång. Den stora öppningsfilmen är Tinker Tailor Soldier Spy, prisad film som bygger på John Le Carrés roman och är regisserad av svenske Tomas Alfredson med stora Hollywoodstjärnor i rollistan, som Gary Oldman, John Hurt, Ciarán Hinds, Colin Firth och Tom Hardy.

Som vanligt är det en enormt fullspäckad program med massor av intressanta filmer och givande seminarier och väntar.

Några av Kulturbloggens filmskribenter tipsar här om några filmer som vi inte tänker missa:

Linnea Amling:
Hysteria
Hysteria är nog den filmen jag sett mest fram emot av alla filmer. Filmen är baserad på den sanna historien om vibratorns uppkomst. Jag fnissar högt varje gång jag tittar på trailern. Filmens huvudpersoner spelas av sköna Maggie Gyllenhaal och hunkige Hugh Dancy. Så lås in pojkvännen och samla ihop tjejpolarna för att gå och titta på årets förmodligen bästa tjejfilm.
Beats, rhymes and life
Dokumentärfilm om Q-Tip från legendariska A tribe called quest. Som ett fan av gruppen har jag stora förväntnningar på denna film, efter den inställda konserten på Way out west i somras så har jag en Q-tip lucka i kroppen som behöver fyllas. I beskrivningen droppas namn som Common och Ludacris som några av kommentatorerna.
Invasion of alien bikini
En kvinnlig utomjording kommer till jorden för att hämta sperma och träffar en man med kyskhetslöfte. Jag är otroligt laddad på denna film, allt med den skriker blivande kultklassiker. Filmen är regisserad av sydkoreanske Young-Doo Oh.

 

Fredrik Gertz:
The Future (Miranda July)
Efter långfilmsdebuten ”Me and You and Everyone We Know” av Miranda July (som förövrigt vann priset för bästa regidebut på Stockholms Filmfestival 2005 och Camera d´Or på Filmfestivalen i Cannes samma år) kan man förvänta sig en vacker och käck film om intressanta människor. Ett par som ska adoptera en katt vid namn Paw-Paw får en livskris när de inser att deras tid rinner iväg. Resultatet? Internet kopplas ur, och når därmed både varandra och sin samtid! För nog har man kunnat läsa om att allt fler kopplar ned för att få kvalitetstid med nära och kära

Drive (Nicolas Wending Refn)
Den danske regissören som gett oss Pusher-trilogin och Bronson kommer nu med en mer internationell heist-film som är mycket emotsedd! Föraren, spelad av Ryan Gosling, hjälper rånare med flyktbil, men aldrig med något rån och vägrar att hålla i en pistol. Men när någonting går fruktansvärt fel tvingas han in i en lika fartfylld som våldsam karusell som lär skänka ett sug i magen på sin publik. När den recenserats utomlands har den kallats för ”den bästa Heist-filmen på mycket länge”. Och med tanke på det så kallade moderna utbudet tänkte vi inte missa chansen att ta reda på varför.

Tinker, Tailor, Soldier, Spy (Tomas Alfredson)
Att gå från Killing-gänget och ”Låt den rätte komma in” till en internationellt hyllad spionthriller är ett mycket stort steg, som Tomas ändå verkar lyckas ta med bravur. Med lågmälda färger och förmodad spänning i varje scen kan det här mycket väl bli vinterns mesta spänningsfilm att sätta tänderna i.

Rosemari Södergren:
The Lady
Luc Bessons film om Aung San Suu Kyis oförtröttliga kamp mot diktaturen i Burma. Många världsartister, som U2, har uppmanat Burmas diktator att släppa Aung San Suu Kyu. I filmen får vi lära känna henne mycket närmare och får känna hennes svåra livsval där hon valde att stanna i Burma trots att hon har två söner i England och hennes man blev dödssjuk i cancer. Filmen är långt, drygt två timmar, men säkert värd varenda minut. Yeoh spelar huvudrollen och är porträttlik.

George Harrison: Living in the Material World
Martin Scorseses dokumentär om Beatlesmedlemmen George Harrison. Filmen är 208 minuter, men det är bara att ladda med inför den. I filmen får vi följa George Harrisons sökande efter musikens andliga mening. Genom rikt arkivmaterial, nya intervjuer och massvis med musik berättar Scorsese historien om mannen som inte enbart genom sina österländska influenser psykadeliserade världens största rockband, utan även låg bakom en av de första välgörenhetskonserterna.

Snön på Kilimanjaro
En av de vackraste filmerna om solidaritet, en film som ställer viktiga frågor om arbetarrörelsen och facket. Filmfestivalens tidning skriver: Inget hjärta i fransk filmbransch slår hårdare än Robert Guédiguian. Efter klassiker som ”Den lugna staden” är han tillbaka med ett nytt oemotståndligt utsnitt av livet i Marseilles hamnkvarter.

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms filmfestival, film, filmfestival, tips

Arkiverad under: Film Taggad som: Filmfestival, Scen, Stockholms filmfestival, tips

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 140
  • Sida 141
  • Sida 142
  • Sida 143
  • Sida 144
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in