My Week with Marilyn – spännande och högintressant

Titel: My Week with Marilyn
Betyg: 4
Svensk biopremiär: 13 januari 2012

När boken ”The Prince, the showgirl and me” lanserades i maj 1996 beskrev den med en öppenhet hur det var att arbeta med dåtidens största filmstjärnor Marilyn Monroe under inspelningen av The Prince and the Showgirl som nu även legat till grund för denna dramafilm som med varm humor och starka karaktärer bjuder på en kirurgiskt precis upplevelse om ensamma människor som söker sig utåt; dels Colin Clark (spelad av Eddie Redmayne) som lämnar sin rika familj för filmjobb i England men även Marilyn Monroe (Michelle Williams) som mest av allt vill bli tagen på allvar och därför beger sig till London för att medverka i denna komedi men får mest problem med maken och de andra skådespelarna.

Kärleksproblem finns det förövrigt gott om. Dels mellan Marilyn och Colin som finner varandra mitt i allt filmskaparkaos, men också mellan Colin och den sockersöta flicksnärtan Lucy (Emma Watson) som jobbar med filmkostymerna. Det blir aldrig några omvälvande känslostormar utan ganska kontrollerade dramer som ändå ger en tyngd till huvudproblemet Marilyn dras med. Att vara sig själv, utan möjlighet att lämna skalet.

Att gå på stan, eller besöka en skola, låter som en enkel och rofylld upplevelse för de flesta men inte för Marilyn. Som kändis vill alla prata med henne och helst få en autograf också. Oftast blir det en obehaglig upplevelse som slutar i flykt. Men den stora kampen ligger ändå i hur hon tvingas le, spela med i flörtigheten och avge söta citat för att möta allmänhetens bild av sig själv på bästa sätt. Dessutom tvivlar hon starkt på sina skådespelarinsatser och blir missförstådd av sin omgivning (förutom den förälskade Colin, då), vilket knappast hjälper heller. Men som tur är har hon stöd och inspiration från mentorn Dame (spelad av Judi Dench) som stöttar henne i alla väder oavsett vad.

Mellan alla dessa möten, uppbrott och dramatiska blixtnedslag får man även en inblick i själva filmindustrin och skapandet också, vilket är minst lika intressant som allting bakom kulisserna. För precis som alltid annars krävs det att de närvarande personerna jobbar med varandra och visar respekt. Speciellt för de känsligaste av personerna. De jobbar med varandra, inte mot. Den processen är också den lika spännande och högintressant som själva filminspelningen som får alldeles lagom med plats. Som allting annat, innan allting tar slut och Marilyn lämnar den färdiginspelade filmen för nästa succé. Resten är, som man säger, historia.

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om Marilyn Monroe, film, recension