• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Misantropen på Dramaten överraskar med lek med scenutrymmet

20 november, 2011 by Rosemari Södergren

Misantropen
Dramatens Lilla Scen, Stockholm
Premiär 19 november 2011

Molieres Misantropen handlar om en man som hatar falskhet och smicker, en sanningssägare som genomskådar all förljugenhet.  När den nu sätts upp på Dramatens Lilla scen spelas Misantropen av en mycket ilsken Andreas Rothlin Svensson.

På en mycket enkel scenlösning – en scen som bara har en jätteaffisch på den bakre väggen med en närbild på ansiktet på Célimène (spelas av Livia Millhagen) som är den kvinna alla föreställningens män flockas kring och är förälskade i. Under föreställningens gång fylls scengolvet på med färgglad konfetti som regnar ned alltmedan konflikterna trappas upp.

Livia Millhagen gör en ung, lekfull Célimène som trivs med att uppvaktas och hon är i sitt esse när hon ivrigt påhejad av sina uppvaktande kavaljerer kan snacka skit om vänner och bekanta som inte är närvarande.

Misantropen Alceste har förälskat sig i henne, liksom de flesta män har gjort. Han inser att hon har fel och att hon liksom de flesta av samtidens människor ägnar sig åt att falskt smickra människor i sin omgivning och bakom ryggen på dem säga annat. Han inser att han borde passa mycket bättre ihop med någon rättrådig person som liksom han själv är sanningssägare. Men det finns inte många sådana, världen är fylld av uslingar. Kärleken följer inte logiken, det vet till och med misantropen.

Misantroper liksom smickrande falska personer fanns det gott om när Molière under 1600-talet skrev pjäsen – och det finns lika gott om dem i dagens värld. Regissören Eirik Stubø har valt att låta skådespelarna spela iklädda moderna kläder av idag men samtidigt låter han dem behålla dialogerna på vers. Ännu närmare oss kommer spelet genom det sätt skådespelarna tar plats bland publiken och tränger sig in mellan bänkraderna medan de diskuterar med varandra.

Jag tycker att Misantropen inte bara driver med alla besserwissrar, pjäsen driver också med hur de flesta människor älskar att snacka skit bakom ryggen på andra men när de står öga mot öga med personerna är de falska och insmickrande vänliga. Diplomatiska som det brukar kallas, eller som det står i jobbannonser: bra på samarbete. Vilket ofta betyder att spela med och vara på gott humör och inte säga ifrån.

Sanningssägare, misantroper, är å andra sidan rätt själviska och egofixerade, oftast cirklar allt kring dem. Som Lars Forsell skriver:
Misantropen Alceste, är han inte den moderna extremisten, som i varje yttring av mänsklig aktivitet ser indoktrinering, utsugning, manipulation? — Hans tal är inte bara nej, nej och ja, ja. Det är framförallt jag, jag, Jag tycker, jag vill, jag anser. — Alcestes rättshaveri illustreras bra av att det bara är hans känslor som räknas, att det alltid är han som har rätt. Hela världen är en enda stor förolämpning mot honom.

De två karaktärer som klarar sig bäst igenom händelserna är Philinte (Torkel Petersson) och Éliante (Ellen Jelinek) som är de som är mest diplomatiska och de deltar minst i skitsnacket, även om de deltar, men ofta mest på utkanten. Det är väl en sann bild av samhället idag, en bild av vilka människor som flyter lättast med utan att få större törnar av omgivningen.

Molière spelade själv misantropen Alcestes roll vid premiären 1666 och det är en vanlig tolkning att rollfiguren delvis är ett självporträtt.

Jodå, det är en komedi och en rolig föreställning, men med mycket allvar. Jag tror ljudinställningarna på de medburna mikrofonerna inte var helt perfekt inställda, för det var väl lågt ljud ibland och jag hörde flera ur publiken nämna det i pausen att de inte kunde höra allt. Dessutom talade skådespelarna på vers, vilket inte alltid flöt på naturligt, förutom för Livia Millhagen som lät som hon talade helt vanligt. Det vore intressant att se föreställningen efter några veckor, då lär skådespelarna blivit så vana med att tala i versform att det låter som de aldrig gjort något annat.

Margareta Sörenson skriver i Scenbloggen på Expressen:
Sitt lätta anslag till trots väjer inte Stubø för allvaret i botten på Molières komedi. En pretto poet är lika larvig idag som på 1600-talet, en moralistisk satmara också. Men när var tar sin, tar de (någorlunda) förnuftiga varandra och de svårartat egotrippade får trippa vidare på egen hand. Det är en hård läxa, men trösterik för alla socialt normalbegåvade utan alltför många principer. Som uppskattar ett mångfärgat regn av mänsklighet över en eller annan vit lögn.

Också Lars Ring på SVD berömmer föreställningen:
Stubøs iscensättning är något annat än sedvanlig Molièrefars, det är en scenisk essä om språk och sociala regler men också om vilka hemligheter småprat gömmer. Uppsättningen har en lätthet, en syrerik briljans som får ensemblen att lysa. Och den är fylld av lager på lager av mening.

I rollerna Livia Millhagen, Andreas Rothlin Svensson, Ellen Jelinek, Angela Kovács, Per Mattsson, Torkel Petersson, Martin Wallström, David Mjönes

Översättning Allan Bergstrand
Regi Eirik Stubø
Scenografi och kostym Kari Gravklev
Ljus Ellen Ruge
Peruk och mask Lena Strandmark
Fotograf Roger Stenberg

Läs även andra bloggares åsikter om Molière, Dramaten, Misantropen, teater, scen, recension, Livia Millhagen

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Livia Millhagen, Misantropen, Molière, Recension, Scen, Teater

Kulturbloggen möter Joachim Trier, regissören till Oslo 31 augusti

18 november, 2011 by Rosemari Södergren

En melankolisk film om ensamheten – det är filmregissören Joachim Triers beskrivning av sin nya film ”Oslo 31 augusti” som når de svenska biograferna den 25 november. Jag träffade Trier när han gästade Stockholms filmfestival och det var ingen melankolisk man jag mötte utan öppen, men samtidigt eftertänksam.
I Norge hade filmen premiär 31 augusti, så klart. Där togs den emot bra. Många hade nog väntat på hans nya film. Den förra, Repris, kom 2006 och blev en stor succé. Ja den togs emot så bra att han fått möjlighet nu att göra en film i USA. Den filmen ska han börja arbetet med nu – och det är anledningen att Joachim Trier och hans medarbetare med manus, Eskil Vogt, fick ett år över. Det året använde de till att producera ”Oslo 31 augusti”.

Oslo, 31 augusti är en fri adaption av den franska romanen Le feu follet av Pierre Drieu La Rochelle. Allt utspelar sig under en dag. För huvudpersonen Anders är det hans kanske viktigaste dag i livet. Det är en dag när han ställer sig själv inför ett svårt val: ska han fortsätta att leva eller inte?

Anders är en 34-årig man som snart är färdigbehandlad på ett behandlingshem för narkomaner. Han ska till Oslo för en anställningsintervju och passar på att träffa vänner och familj för att kanske reda ut saker, kanske kunna börja på nytt.

Ur Anders synvinkel är allt jätteviktigt, han funderar på om livet är värt att leva eller ej.

Filmen utmanar fördomar kring narkotikamissbruk och avviker från hur berättelser om människor med drogproblem brukar berättas. När du ser en film om en person som fastnat i drogmissbruk är det antingen enligt modell rockstjärnemyten eller historien om offret, om en människa som växer upp i en utslagen familj med våld, kriminalitet och missbruk.

I ”Oslo 31 augusti” möter vi en man på lite drygt 30 år som växt upp med bra föräldrar och en syste, en familj med trygg ekonomi och som ställer upp på Anders som har utbildning och bra jobb. Det är ett tyst eskalerande problem att det finns massor av drogmissbruk i sådana familjer också. Det blir väldigt skambelagt också och svårt för dem att ta emot hjälp, eftersom allmänheten dömer ut alla som har drogproblem som underklass.

– De andra berättelserna berättas redan, jag ville lyfta fram den här berättelsen, säger Joachim Trier.

Jag säger att jag tycker att filmen borde visas för alla som känner någon som har drogproblem och för alla som arbetar inom sjukvård och inom drogrehabilitering. Men Joachim Trier vill inte kategorisera filmen som en temafilm.

– Den handlar om ensamhet, och jag hoppas alla kan relatera till den, säger han.

– Alla människor hamnar någon gång i en krissituation och då står man ofta lika ensam som Anders gör.

När jag frågar honom om han känner människor med drogproblem från just dessa kretsar vill han inte gå in på det närmare.

-Jag har vänner som misbrukat eller missbrukar och några som dött, berättar han. Men jag vill inte att det här ska handla om mig och mina vänner.

I filmen finns en man som spelar drogterapeut. Han är en av Norges främsta drogterapeuter och inte skådespelare till yrket.
– Det blev väldigt spännande att samarbeta då, han såg på scenerna utifrån sin arbetserfarenhet, säger Joachim Trier.

Anders spelas av Anders Danielsen Lie som spelat med i ett par filmer men till yrket är läkare. Han ägnade ett halvår åt att göra research inför sin roll och tog sig till med in i en grupp för Anonyma Narkomaner.

– Det blev ohållbart för honom efter ett tag. De andra i gruppen ville att han skulle berätta om sitt missbruk. Då berättade han att han förberedde sig för en roll. Det gick väldigt bra, han fick mycket hjälp av dem då, berättar Joachim Trier.

Att de finns många människor med bra utbildning och bra jobb som har svåra problem med drogmissbruk talas det inte om. Denna stora grupp av missbrukare från välbärgad medelklass har dessutom svårt att få hjälp i terapi.

– De är svåra att nå för terapeuter eftersom de inte är några offer, menar Joachim Trier.

Han berättar att han är fascinerad av PO Enquists biografi. PO Enquist berättar hur han liksom sitter med ett ben utanför under terapin och kan formulera allt så väl och kan dölja problemen med sin vältalighet.

Nästa film av Joachim Trier kommer troligen sommaren 2012.

– Vi har börjat spela in den. Men film är stora projekt, jag vågar inte tro på något förrän det är helt klart, säger han.

Filmen spelas in i USA och har titeln ”Louder than Bombs” och Trier samarbetar också denna gång med manus med Eskil Vogt .

– Det är ett familjedrama, om en familj som bor på östkusten i Amerika. Det är en humoristisk berättelse, men också sorglig.

Här är Kulturbloggens recension av Oslo 31 augusti.
Relaterat: Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Här har DN intervjuat Joachim Trier.

Läs även andra bloggares åsikter om intervju, Joachim Trier, film, filmregissör, Norge

Arkiverad under: Film, Intervju Taggad som: filmregissör, Intervju, Joachim Trier, Norge, Scen

Oslo 31 augusti – filmen som tar upp en viktig, oftast bortglömd, berättelse

18 november, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Oslo 31 augusti
Betyg: 4
Sverigepremiär: 25 november 2011

En svindlande film om en dag i Oslo, en dag som i en människas liv är fylld av ställningstaganden, då han ska ta sitt livs viktigaste beslut. Det är en dag då han ifrågasätter hela sitt liv och sin existens, allt medan människor omkring stressar på med sina vardagsbestyr, uppfyllda av rätt meningslösa frågeställningar och skitkonflikter.

Anders är snart klar med sin rehabilitering på ett behandlingshem för narkomaner. Han får permission för att gå på en jobbintervju och passar då på att träffa gamla vänner och familj, för att reda ut saker.

Anders spelas av Anders Danielsen Lie som gör en stark, trovärdig gestalt. Anders Danielsen Lie har medverkat i flera filmer men har yrket läkare dessutom.

I Oslo 31 augusti berättas en historia som är mycket vanlig, men aldrig berättas. När medier berättar om narkotikamissbrukare är det antingen utifrån rockstjärnemyten eller utifrån offerberättelsen, att narkomanen kommer från socialt utslagen bakgrund med missbruk och våld i familjen. Nu får vi möta en man från en trygg välbärgad övre medelklass som har en bra utbildning och har ett förflutet som en duktig redaktör.

Filmen tar också något som så ofta glöms bort: hur hårt anhöriga drabbas när en familjemedlem fastnar i missbruk.

Men filmen handlar inte främst om en narkotikamissbrukare. Anders är i en livskris, står inför ett svårt beslut och då är han ensam, så ensam. Nästan alla människor hamnar någon gång i en situation då livet gungar och tryggheten försvinner: i en skilsmässa, anhörigas död eller svåra sjukdomar, drabbas av arbetslöshet eller andra svårigheter. Då blir vardagslivet och de bekymmer människor är uppfyllda av och diskuterar på fik så små och rentav lustiga.

Det är en melankolisk film och bitvis känns den som ett slag i magen. När vi ser livet ur Anders synvinkel, med hans ögon – ser vi hur svårt det är för vänner och familj att säga de rätta sakerna och göra de rätta handlingarna. Eller finns det något som är rätt eller fel?

Oslo 31 augusti är en film jag inte kommer att glömma i första taget. Flera av scenerna har etsat sig fast i mitt bildminne.

Filmen ställer många viktiga frågor kring hur en människa som har svåra drogproblem eller hamnar i en livskris kan få människor omkring sig att lyssna på allvar. Men svaren lämnar regissören åt oss att hitta. Oslo 31 augusti är en film som många bör se och sedan sätta sig ned tillsammans och prata om.

Regissören Joachim Trier hade en stor succé med sin förra film, Repris, som kom 2006. Anders Danielsen Lie hade en av huvudrollerna i den också.

Läs om filmen hos Folkets Bio.

Läs även andra bloggares åsikter om Oslo 31 augusti, film, filmrecension, narkotika

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, narkotika, Oslo 31 augusti, Scen

”En man som skriker” sätter Tchad på filmkartan

15 november, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: En man som skriker
Betyg: 4
Sverigepremiär: 18 november 2011

En man som skriker är något så ovanligt som en afrikansk dramafilm som utspelar sig i Tchad. Hur många filmer har du sett med miljöer från livet i det afrikanska landet Tchad? Bara att se bilder från stadslivet och naturen kring Tchads huvudstad N’Djamena gör filmen intressant.

Filmen har bra foto, intressanta bilder och bra skådespelare. Filmen vann jurypriset i filmfestivalen i Cannes och utsågs till vinnande film på Cinemafrica 2011.

Handlingen kretsar kring simbassängen på ett hotell i huvudstaden. Adam är drygt 50 år och var i sin ungdom framstående simmare och vann flera priser. Därför kallas han för Champ av ordet Champion. Han lever ett lugnt liv tillsammans med sin fru och sin vuxne son Abdel. Adam arbetar tillsammans med sin son som poolskötare. De håller simbassängen ren och Abdel håller i vattengympa för hotellets gäster.

I bakgrunden hör vi radionyheter från kriget. Det pågår ett inbördeskrig i Tchad. En bekant till Adam tjatar på honom att han bör engagera sig i kriget, ta ställning öppet. Men Adam är inte intresserad av politik och kriget. Han tar inte ställning.

Ingen kan dock leva helt opåverkad. Kriget påverkar livet i huvudstaden, hotellet får sämre ekonomi och alla kan inte behålla sitt jobb och några måste byta arbetsuppgifter.

Från en behaglig vardagslunk skruvas situationen åt och Adam tvingas ta ett obehagligt beslut, som får konsekvenser för allas liv. Han ska vara med i

Filmen är så stark och en orsak är att Adam är en ganska lugn, vanlig människa som vill leva sitt liv i harmoni och inte vill vara inblandad i krig och bråk. Som de flesta av oss och därför kan den säga mycket till oss alla, också vi som aldrig satt vår fot i Tchad kan ändå känna igen oss i honom.

Regissören Mahamat-Saleh Haroun är intressant filmskapare från Afrika. Han är född 1961 och bor i Frankrike sedan 1982.

Svenska Dagbladet har också skrivit om filmen.

Läs även andra bloggares åsikter om Tchad, film, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Scen, Tchad

Living in the material world, dokumentären om George Harrison, ett måste för alla Beatlesfans

13 november, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: Living in the material world
Betyg: 4
Sverigepremiär: Visas på filmfestivalen (hoppas den kommer på biografer också)

Martin Scorsese har gjort en fantastik dokumentär om George Harrison. ”Living in the Material World” är lång, 208 minuter, men värd att se varenda minut.

Det sägs ibland att George Harrison kom lite i skymundan bakom John och Paul, som var de två som skrev flest av Beatles sånger. Nja. John och Paul skrev fler låtar, men ändå var det väl de tre, John, Paul och George, som framför allt var Beatles. Om det var någon som kom lite i skymundan var det nog Ringo, bland annat för att han kom med först efter ett tag och inte var med i början i Liverpool.

Filmen tar upp hela historien, från början i Liverpool. Vi får se bilder på George som skolpojke och hans fina, vågiga hår och vi får höra om Johns stränga mosters avoghet mot George.

När Beatles slog igenom och tog världen med storm fanns inte webben och det fanns bara en tv-kanal i Sverige. Det var inte lätt att få information om sina idoler. Så småningom kom några musiktidningar, men det var ändå inte mycket vi som var unga då kunde få reda på om våra idoler. Därför var det enormt att sitta ned i biosalongen och få reda på så mycket om George och de övriga. Självklart är hela filmen ett stycke Beatleshistoria. Genom att berätta om George berättar Scorsese om Beatles, hela historien, från början i Liverpool till de första spelningarna i Hamburg, till världsturnérna, drogerna, arbetet i studion, samarbetet kring låtskrivning och fram till splittringen och livet efter Beatles.

George var en aktiv person: han skaffade finansiering till Monte Pythons film ”Life of Brian”, han startade ”Traveling Wilburys” och fick med Tom Petty, Roy Orbison, Jeff Lynne och Bob Dylan.

 

Det är så kul att Scorsese fått så många av Georges vänner att ställa upp och berätta. Ringo Starr och Paul McCartney är med massor, liksom gänget från Monte Python (Terry Gilliam och Eric Idle), Eric Clapton, Yoko Ono, Tom Petty, Phil Spector och Ravi Shankar. Självklart finns George själv med i många filmklipp liksom John Lennon.

Jag hoppas att Scorsese tar tag i de andra Beatles-medlemmarna också. 208 minuter om John Lennon och 208 minuter om Paul McCartney skulle sitta fint. Om det går att göra lika mycket om Ringo undrar jag däremot. Fast det kanske bara är min okunskap om Ringo som får mig att tänka det.

”Living in the material world” tar förstås upp mycket om George Harrisons andliga resa i livet, hans stora engagemang för indisk religion och musik. Vi får se Maharishi Mahest Yogi tillsammans med George Harrison berätta om transcendental medition och vi får se George tillsammans med den indiske sitarmästaren Ravi Shankar och vi får se hur hitlåten ”My Sweet Lord” skapades, där han blandade mantra från Hare Krishnarörelsen med kristendom.

Om jag saknar något i dokumentären är det om hans privatliv. Vi får möta hans vän Eric Clapton och får reda på att George fru Pattie Boyd och Eric Clapton blev förälskade i varandra. Clapton skrev sången ”Leyla” till Pattie. Vi får möta George Harrisons fru Olivia Trinidad Arias och hans son Dhani Harrison. Scorsese berör inte detta så mycket. Att Pattie Boyd gifte sig med Clapton sedan, berättas inte. Vilken av fruarna George fick sonen Dhani med sägs inte heller i filmen. (Det var med Olivia Trinidad Arias). Olivia Trinidad Arias säger lite kryptiskt att George gillade kvinnor – och att alla förhållanden/äktenskap har sina problem. Underförstått att han gärna hade sex utanför äktenskapet. Jag tycker Scorsese borde tagit upp lite mer kring George privatliv, inte så att det dominerar filmen men något mer.

Hur som helst,”Living in the material world”, dokumentären om George Harrison, är ett måste för alla Beatlesfans, gamla som unga.

 

Läs även andra bloggares åsikter om George Harrison, film, filmrecension, Beatles, Scorsese, dokumentär, Living in the material world

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Musik, Recension Taggad som: Beatles, Dokumentär, Filmrecension, George Harrison, Living in the material world, Scen, Scorsese

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 139
  • Sida 140
  • Sida 141
  • Sida 142
  • Sida 143
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in