Titel: Living in the material world
Betyg: 4
Sverigepremiär: Visas på filmfestivalen (hoppas den kommer på biografer också)
Martin Scorsese har gjort en fantastik dokumentär om George Harrison. ”Living in the Material World” är lång, 208 minuter, men värd att se varenda minut.
Det sägs ibland att George Harrison kom lite i skymundan bakom John och Paul, som var de två som skrev flest av Beatles sånger. Nja. John och Paul skrev fler låtar, men ändå var det väl de tre, John, Paul och George, som framför allt var Beatles. Om det var någon som kom lite i skymundan var det nog Ringo, bland annat för att han kom med först efter ett tag och inte var med i början i Liverpool.
Filmen tar upp hela historien, från början i Liverpool. Vi får se bilder på George som skolpojke och hans fina, vågiga hår och vi får höra om Johns stränga mosters avoghet mot George.
När Beatles slog igenom och tog världen med storm fanns inte webben och det fanns bara en tv-kanal i Sverige. Det var inte lätt att få information om sina idoler. Så småningom kom några musiktidningar, men det var ändå inte mycket vi som var unga då kunde få reda på om våra idoler. Därför var det enormt att sitta ned i biosalongen och få reda på så mycket om George och de övriga. Självklart är hela filmen ett stycke Beatleshistoria. Genom att berätta om George berättar Scorsese om Beatles, hela historien, från början i Liverpool till de första spelningarna i Hamburg, till världsturnérna, drogerna, arbetet i studion, samarbetet kring låtskrivning och fram till splittringen och livet efter Beatles.
George var en aktiv person: han skaffade finansiering till Monte Pythons film ”Life of Brian”, han startade ”Traveling Wilburys” och fick med Tom Petty, Roy Orbison, Jeff Lynne och Bob Dylan.
Det är så kul att Scorsese fått så många av Georges vänner att ställa upp och berätta. Ringo Starr och Paul McCartney är med massor, liksom gänget från Monte Python (Terry Gilliam och Eric Idle), Eric Clapton, Yoko Ono, Tom Petty, Phil Spector och Ravi Shankar. Självklart finns George själv med i många filmklipp liksom John Lennon.
Jag hoppas att Scorsese tar tag i de andra Beatles-medlemmarna också. 208 minuter om John Lennon och 208 minuter om Paul McCartney skulle sitta fint. Om det går att göra lika mycket om Ringo undrar jag däremot. Fast det kanske bara är min okunskap om Ringo som får mig att tänka det.
”Living in the material world” tar förstås upp mycket om George Harrisons andliga resa i livet, hans stora engagemang för indisk religion och musik. Vi får se Maharishi Mahest Yogi tillsammans med George Harrison berätta om transcendental medition och vi får se George tillsammans med den indiske sitarmästaren Ravi Shankar och vi får se hur hitlåten ”My Sweet Lord” skapades, där han blandade mantra från Hare Krishnarörelsen med kristendom.
Om jag saknar något i dokumentären är det om hans privatliv. Vi får möta hans vän Eric Clapton och får reda på att George fru Pattie Boyd och Eric Clapton blev förälskade i varandra. Clapton skrev sången ”Leyla” till Pattie. Vi får möta George Harrisons fru Olivia Trinidad Arias och hans son Dhani Harrison. Scorsese berör inte detta så mycket. Att Pattie Boyd gifte sig med Clapton sedan, berättas inte. Vilken av fruarna George fick sonen Dhani med sägs inte heller i filmen. (Det var med Olivia Trinidad Arias). Olivia Trinidad Arias säger lite kryptiskt att George gillade kvinnor – och att alla förhållanden/äktenskap har sina problem. Underförstått att han gärna hade sex utanför äktenskapet. Jag tycker Scorsese borde tagit upp lite mer kring George privatliv, inte så att det dominerar filmen men något mer.
Hur som helst,”Living in the material world”, dokumentären om George Harrison, är ett måste för alla Beatlesfans, gamla som unga.
Läs även andra bloggares åsikter om George Harrison, film, filmrecension, Beatles, Scorsese, dokumentär, Living in the material world