Foto: Yoshi Omori
Förvandlingen
Fri tolkning efter Franz Kafkas bok med samma namn
Regi Carl Knifs
Dramatisering Christoffer Mellgren
Riksteatern i samarbete med Svenska teatern i Helsingfors i Hallunda den 26 januari 2019
Föreställning som recenseras: 26 januari 2019
Riksteaterns uppsättning av Förvandlingen gestaltar en skrämmande tillflykt till insikt stadiet, med utomordentlig gestaltning av hur familjelivets krav gör att du gärna vill bli liten
Det är något väldigt speciellt med att se en föreställning på ett annat språk än sitt modersmål. Man tvingas att fokusera på ett speciellt vis och s.k. slötittning är inte aktuellt. Ännu mer utmanande är det när du inte förstår ett enda ord av det språk som talas. Ikväll syftar jag på finskan. Precis som när man går på operan, behöver man vara snabb i ögonen för att hinna med att läsa översättningarna på skärmar och samtidigt se skådespelarnas agerande. Ibland måste man unna sig att bara se aktörernas agerande och strunta i det faktum att man inte förstår ett dyft av texten. Jag inbillar mig att sinnesövningar av det här slaget ger ett hum kring hur det är att sakna syn eller hörsel. Lite finska piggar upp i hjärnan, precis som sudoku!
Det är en obehaglig känsla som snabbt infinner sig de första minuterna. Aktörerna på scen uppför sig som stela tvådimensionella plattityder. Det ler och skrattas vid fel tillfällen och upprepar självklarheter som i trans. Aktörerna rör sig i förutbestämda robotliknande rörelser och hackar på varandra när någon vågar röra sig en liten bit utanför vardagens s.k. normaliteter. Danserna är fyrkantigt kubistiska, hackiga och skådespelarna är likbleka i ansiktet som franska clowner. Dessutom ser man den japanska klassiska Noh konsten genom kodifierande rörelseträning. Det är fantastisk surrealistiskt skådespel på högnivå vi får bevittna således.
Om man vet något litet om Franz Kafka (1883-1924) så känner man omedelbart igen den ångest och panik som den tjeckiska författaren själv hade inför familjelivets krav på att jobba hårt och passa in. Precis som Gregor Samsa i föreställningen brottandes han med oron kring att han aldrig dög eller kunde leva upp till omgivningens förväntningar, ”här kan man inte sitta och vara onyttig”. Den enorma rädslan för fadern var också ett klockrent budskap både i boken och i kvällens föreställning.
Att leka med tanken att man en morgon skulle vakna upp och förvandlats till en insekt, kan vara både skrämmande och eventuellt befriande. Om man nu verkligen inte kan leva upp till sin omgivnings önskemål trots hårt arbete är det ju den totala befrielsen att göra sig mindre och mer obegriplig än vad man är. Förvandlingen från människa till insekt görs successivt, sakta men säkert. Man har en känsla av att man ser varje ben och knota utvecklas och insektens kroppsspråk utvecklas. Mest fascinerande är det när insekten klättrar upp på en säng på högkant och balanserar sig framåt och vickandes på ramen. Det känns som den perfekta balansen och att insekten ser med fasettögon framåt i rummet. Man kunde också bortse från skådespelarens storlek eftersom övriga aktörer var så briljanta på att enbart se honom som mindre. Det är svårt att inte se det självklara.
I föreställningen finns en obehaglig dansare helt maskerad i svart. Hen rycks mellan situationer, miljöer och strider. Genom hela föreställningen byter hen sin symbolik i mina ögon. Ibland känns det som att det är den berömda ”elefanten i rummet” d.v.s. de bekymmer som finns mellan oss som vi låtsar inte finns där men ändå påverkar oss. Något vi borde prata om, men väljer att tiga och blunda för. Samtidigt känns det som om det finns medveten ondska i gestalten som ständigt väljer den klassiskt lätta vägen, någon form av enbart en ja-sägare. Den maskerade gestalten erbjuds dock att flytta in, när ekonomin i familjen är skral men passar ändå inte riktigt in. Med tiden står inte den mörka gestalten ut helt enkelt och den flyr och klättrar på väggarna bokstavligen.
Den mest obehaglig karaktären i uppsättningen är fru Samsa, insektens mor. Hennes hysteriska skratt med munnen och hatiska ögon, skulle kunna få vilket barn som helst att inte veta vilken fot hen skulle stå på. Den passiva aggressiviteten är outhärdlig och bedövande bra gestaltad. I mig landar hur skönt det är med människor som är raka, tydliga och respektfulla.
Jag förstår stackars Gregor som flyr till insektstadiet med en sådan morsa.
På ett och annats vis kan man mycket väl påstå att flykten till att bli ett litet kryp är den möjlighet man kanske tar sig an när människor har ”bollat” och lekt med ens känslor för mycket. När man inte längre vet var man har sig själv eller andra…kan man ju lika väl bli en insekt och försvinna i sin litenhet och inte behöva ge sig in i storhetsvansinnena och försöka bevisa att man är något. Bättre fly än illa fäkta, heter det vist.
Den legendariske amerikanske dramatikern Tennessee Williams har i sitt drama låtit en ung man, Val, komma med en gitarr på ryggen till en liten amerikansk håla. Under ytan vibrerar det av rasism och kvinnoförtryck. Uppsättningen fungerar mycket bra, den är stark och snygg scenografi i Elverket som utnyttjar till att skapa djup i scenbilden.
Jag tror ingen kan se föreställningen utan att bli starkt påverkad. Den går in i magen på mig, den är skrämmande och gör mig ledsen och jag går och tänker på den efteråt, länge. Funderar. När dramat skrevs och sattes upp i USA var det i ett samhälle där rasism grodde i ett samhälle med en mångfald av kulturer som levde tillsammans, ofta under gnissel. Idag har tiden hunnit ifatt Sverige och befolkningen är inte lika homogent vit och därför kan tragedin säga oss saker också om vår tid. Men egentligen tycker jag denna uppsättning säger mer om människans eviga ensamhet även om främlingsfientligheten bubblar under ytan. Alla karaktärerna brottas på något sätt med sitt förflutna och ingen verkar ha nått någon känsla av att livet är värt att leva. Alla är olyckliga innerst inne hur mycket de än håller upp en yta av annat. Det kan nog också säga mycket om nutidsmänniskan där så många strävar efter att visa upp sin vackra lyckliga tillvaro i sociala medier allt medan allt fler egentligen mår psykiskt dålig. Det är en svart, mörk och dyster berättelse som inte ger mycket hopp. Men det är snyggt genomfört med duktiga skådespelare i varenda roll.
Medverkande:
Premiär-föreställningen fick stående ovationer. Föreställningen är färgstark med en fascinerande blandning av magi och realism. Snyggt regisserad av Lena Endre och med duktiga skådespelare. Föreställningen har flera styrkor: dess många nivåer av vad den berättar, dess drömlika koreografi, dräkterna som får mig att associera till både clowner och sjukvårdspersonal och de kommersiella klädföretagen försök att få oss att sluta med smala byxor. De sista en lustig reaktion från mig, förmodligen, men det visar på föreställningen stora styrka att tala på flera plan och ge oss en mängd associationer och tankar.
Handlingen startat 2015 i Berlin med en ung kvinna, Dana i fokus. Hon är självständig och har en mångårig universitetsexamen. Hon har raggat upp en snygg sexig man på krogen och de har haft en bra natt tillsammans. På morgon börjar de gräla och han kräver att få betala för deras natt tillsammans. Hon avböjer förnärmat och där börjar mardrömmen. Dana är övertygad om att varenda gång hon har chansen att få pengar är det den mannen som ligger bakom och hon flyr tillsammans med sin gravida syster.
En tanke med drömspelet är att visa att vem som helst kan hamna i den situationen att hon eller han måste fly från sitt land och vilket land som helst kan falla samman. Det känns ändå som en dålig jämförelse när den som flyr i det här fallet kanske flyr för att hon inte vill få 45 euro av en man som säger sig vara mäktig. De flesta som flyr gör det för att det är krig, inbördeskrig eller så fattigt att det näst intill omöjligt att försörja sig eller för att de måste fly från förföljelse på grund av sin religion, sin etnicitet eller sexuella läggning.
När vi minns vårt liv är det nog oftast så att vi minns det i olika episoder som inte alls behöver komma i tidsföljd? Regissören, Alexander Mørk-Eidem, säger i programbladet pjäsen inte handlar bara om Mara Page Marlowes liv utan att hennes minnen blir en öppning till våra egna minnen. Det som händer på scenen får oss att minnas någonting som har präglat oss, var och får sina aha-upplevelser som förstås förstärks av att varje årtal som har en scen med ett minne har musik från det året. Musik är något som väldigt kraftfullt kan öppna portalen till våra minnen.
