Orfeus stiger ner
Av Tennessee Williams
Översättning Pamela Jaskoviak
Regi Runar Hodne
Scenografi Serge von Arx
Kostym Magdalena Åberg
Ljusdesign Ellen Ruge
Ljuddesign Björn Lönnroos
Peruk och mask Sofia Ranow
Premiär på Dramaten, Elverket den 25 januari 2019.
En berättelse om rädslan för det som är annorlunda och om mäns makt över kvinnor med en lång rad duktiga skådespelare i rollistan. Myten om Orfeus har inspirerat många författare och poeter. Orfeus var son till Apollon och sägs ha spelat och sjungit så vackert att han påverkade både människor och natur. När han älskade Eurydike dog steg Orfeus ned till dödsriket och fick till och med dödsguden att vekna. Orfeus fick tillåtelse att föra sin älskade tillbaka till de levande: på ett villkor, att han lät henne gå bakom honom hela vägen och han inte vände sig om för att titta på henne en enda gång. Vem som helst förstår väl hur det gick. Att han inte kunde låta bli att slänga en blick på sin älskade och så var det kört.
Den legendariske amerikanske dramatikern Tennessee Williams har i sitt drama låtit en ung man, Val, komma med en gitarr på ryggen till en liten amerikansk håla. Under ytan vibrerar det av rasism och kvinnoförtryck. Uppsättningen fungerar mycket bra, den är stark och snygg scenografi i Elverket som utnyttjar till att skapa djup i scenbilden.
Scenografin är enkel, nästan bara en jukebox på ena sidan och en flippermaskin långt ner till vänster och för övrigt en kassaapparat och några stolar. Platsen är en handelsbod som drivs av Lady Torrance och hennes svårt sjuka make Jabe (spelad av Örjan Ramberg). Scenen har dörrar på båda sidor och också längst ner och skådespelarna kommer ut och in på ett naturligt sätt.
Val, som spelas av Björn Bengtsson, lockar fram känslor hos omgivningen. Kvinnorna dras till honom medan män ser honom som ett hot. Lady Torrance spelas av Sofi Helleday som på premiärdagen hade råkat ut för en olycka och stukat foten svårt och haltade. Det var starkt av henne att genomföra premiären under dessa förutsättningar. Men för oss i publiken blev hennes roll ännu starkare genomförd genom att hon haltade och hennes lidande blev ännu mer tydligt.
Dramaten beskriver föreställningen så här:
Orfeus stiger ner är en berättelse om konstens och passionens förmåga att ge livet mening, och om de mörka krafterna som kämpar mot livet. Det är modern amerikansk dramatik med en mytisk dimension, i regi av Runar Hodne.
Jag tror ingen kan se föreställningen utan att bli starkt påverkad. Den går in i magen på mig, den är skrämmande och gör mig ledsen och jag går och tänker på den efteråt, länge. Funderar. När dramat skrevs och sattes upp i USA var det i ett samhälle där rasism grodde i ett samhälle med en mångfald av kulturer som levde tillsammans, ofta under gnissel. Idag har tiden hunnit ifatt Sverige och befolkningen är inte lika homogent vit och därför kan tragedin säga oss saker också om vår tid. Men egentligen tycker jag denna uppsättning säger mer om människans eviga ensamhet även om främlingsfientligheten bubblar under ytan. Alla karaktärerna brottas på något sätt med sitt förflutna och ingen verkar ha nått någon känsla av att livet är värt att leva. Alla är olyckliga innerst inne hur mycket de än håller upp en yta av annat. Det kan nog också säga mycket om nutidsmänniskan där så många strävar efter att visa upp sin vackra lyckliga tillvaro i sociala medier allt medan allt fler egentligen mår psykiskt dålig. Det är en svart, mörk och dyster berättelse som inte ger mycket hopp. Men det är snyggt genomfört med duktiga skådespelare i varenda roll.
Orfeus stiger ner (Orpheus descending på originalspråk) gavs på Broadway 1957 och har filmatiserats vid flera tillfällen, bland annat 1959 under namnet The Fugitive Kind med Marlon Brando i rollen som Val.
Runar Hodne är en norsk regissör som är flitigt anlitad vid Nationaltheatret i Oslo. I Sverige har han tidigare satt upp Gösta Berlings saga på Kulturhuset Stadsteater och Fäder och Söner på Dramaten. Han leder regilinjen vid Teaterhögskolan i Oslo.
Medverkande:
Björn Bengtsson – Val
Mia Benson – Dolly
Kicki Bramberg – Beulah
Sofia Helleday – Lady
Elin Klinga – Vee
Hannes Meidal – David
Örjan Ramberg – Jabe
Maria Salomaa – Miss Porter
Kirsti Stubö – Carol
Jan Waldekranz – Sheriff Tablot
Premiär-föreställningen fick stående ovationer. Föreställningen är färgstark med en fascinerande blandning av magi och realism. Snyggt regisserad av Lena Endre och med duktiga skådespelare. Föreställningen har flera styrkor: dess många nivåer av vad den berättar, dess drömlika koreografi, dräkterna som får mig att associera till både clowner och sjukvårdspersonal och de kommersiella klädföretagen försök att få oss att sluta med smala byxor. De sista en lustig reaktion från mig, förmodligen, men det visar på föreställningen stora styrka att tala på flera plan och ge oss en mängd associationer och tankar.
Handlingen startat 2015 i Berlin med en ung kvinna, Dana i fokus. Hon är självständig och har en mångårig universitetsexamen. Hon har raggat upp en snygg sexig man på krogen och de har haft en bra natt tillsammans. På morgon börjar de gräla och han kräver att få betala för deras natt tillsammans. Hon avböjer förnärmat och där börjar mardrömmen. Dana är övertygad om att varenda gång hon har chansen att få pengar är det den mannen som ligger bakom och hon flyr tillsammans med sin gravida syster.
En tanke med drömspelet är att visa att vem som helst kan hamna i den situationen att hon eller han måste fly från sitt land och vilket land som helst kan falla samman. Det känns ändå som en dålig jämförelse när den som flyr i det här fallet kanske flyr för att hon inte vill få 45 euro av en man som säger sig vara mäktig. De flesta som flyr gör det för att det är krig, inbördeskrig eller så fattigt att det näst intill omöjligt att försörja sig eller för att de måste fly från förföljelse på grund av sin religion, sin etnicitet eller sexuella läggning.
När vi minns vårt liv är det nog oftast så att vi minns det i olika episoder som inte alls behöver komma i tidsföljd? Regissören, Alexander Mørk-Eidem, säger i programbladet pjäsen inte handlar bara om Mara Page Marlowes liv utan att hennes minnen blir en öppning till våra egna minnen. Det som händer på scenen får oss att minnas någonting som har präglat oss, var och får sina aha-upplevelser som förstås förstärks av att varje årtal som har en scen med ett minne har musik från det året. Musik är något som väldigt kraftfullt kan öppna portalen till våra minnen.
