• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Opera

Ingen operafestival på Dalhalla nästa år?

28 november, 2011 by Redaktionen

Det meddelas nu att det alltså inte blir någon operafestival åtminstone inte nästa år och som jag tolkar det hela inte någon mer operafestival överhuvudtaget på Dalhalla.

Verksamheten på Dalhalla är sedan några år uppdelade i två grupper eller bolag. För operauppsättningarna har Dalhallas vänner svarat och de dvs styrelsen har nu meddelat i ett öppet brev att de lämnar styrelsearbetet.

Frågan är säkert mycket mer komplicerad än vad som framgår av tidningsuppgifter, men det är ändå starkt förvånande att produktionsbolaget, som styr den övriga verksamheten, på Dalhalla inte förstår, att spela opera, även på Dalhalla kräver utöver ett ideellt engagemang också ekonomiska bidrag.

Det tror jag inte finns ett enda operahus i hela världen som redovisar vinst eller kan klara sin verksamhet på enbart biljettintäkter. utan alla är beroende av ekonomiska bidrag från privata bolag stat och kommun.

 

Du kan läsa mer om detta i ett inlägg här

Här kan du läsa om andra tongångar

Arkiverad under: Scen Taggad som: Dalhalla, Opera

Protestopera – Satyagraha – utan musik, men ändå en intressant föreställning tack vare Skills Ensemble och sånginsatserna.

21 november, 2011 by Redaktionen

 

Satyagraha opera av Philip Glass, libretto  Constance DeJong

Biograf Spegeln Malmö

Reprissändningen den 20 november

Varaktighet: c:a fyra timmar och fem minuter

Philip Glass är en amerikansk kompositör man kan nästan kalla honom för minimalismens fader. Som operakompositör har han komponerat ett tjugotal verk och av dessa är det nog de s.k porträttoperorna som är mest kända och där ”Satyagraha” ingår. För egen del  är jag bekant med Philip Glass som kompositör av filmmusik till exempel till ”Timmarna” från 2002, men också Woody Allens ”Cassandra” från 2007. Dessutom brukar jag blanda ihop honom med en annan amerikansk operakomponist nämligen John Adams, även det en företrädare för den minimalistiska stilen, som jag betecknar som suggestiv men ändå ganska enahanda och utdragen.

Satyagraha komponerades 1980 och är löst baserad på Mahatma Gandhis liv, eller rättare sagt från hans vistelse i Indien, under ett tjugotal år, och har fått sitt namn från Gandhis icke-våldsfilosofi satyagraha, som betyder ”att handla utifrån rena bevekelsegrunder”.

Det är en märklig musikalisk upplevelse, frågan är om detta kan betraktas som musik och det är definitivt alldeles för långt, men ändå intressant på ett märkligt sätt och scenografiskt är det en stor upplevelse, ja faktiskt en mycket stor upplevelse. Till detta bidrar ju i hög grad Skills ensemble som består av tolv medlemmar vilka styr skådespelet runtomkring sångarna och körens olika grupperingar.

Till svårigheten att ta till sig verket hör ju att sångare och kör sjunger på sanskrit och det är ju ett språk som inte tillhör allmängodset om man så får uttrycka det. Men även om det inte går att förstå språket så är det inte svårt att ta till sig den ordlösa sången till exempel i andra akten där en grupp män misshandlar Gandhi och där sopranen med all önskvärd tydlighet visar sitt förakt för gruppen.

Till höjdpunkterna räknar jag sånginsatserna och främst då Richard Croft särskilt med tanke på att han befinner sig på scen i mer än fyra timmar. Det är dock alldeles utmärkta solist-insatser rakt igenom, och här vill jag särskilt nämna den amerikanska basbarytonen Alfred Walker som sjöng Parsi Rustomjis parti, men också sopranen Rachelle Durkin och mezzosopranen Mary Phillips imponerade stort i sina respektive rolltolkningar.

Allra mest imponerad är jag nog av körens insatser om nu sanningen skall fram och i kombination med Skills Ensemble lyfter de hela föreställningen tillsammans med sina dockor i alla storlekar och formationer.

Det finns också ett intressant budskap i operan nämligen det med antivåld temat, som ju kännetecknade Mahatma Gandhis liv och verksamhet och som han grundlade under sin vistelse i Sydafrika. Speciellt intressant är ju tredje akten med rubriken King och som för oss rakt in i vår egen verklighet och modern tid, nämligen Martin Luthers kamp för allas likaberättigande i USA. Tredje akten blev för mig den mest gripande delen och den delen som gjorde operan aktuell och intressant. Protester skall vara fredliga och våld skall inte tillgripas i något läge hur provocerad du än blir. Det anser jag är operans huvudbudskap, men samtidigt är det ju intressant att få den historiska bakgrunden illustrerat på det sätt som skedde i föreställningen.

Produktionsteam

Dirigent:Dante Anzolini
Regissör:Phelim McDermott
Biträdande regissör: Julian Crouch
Scenografi: Julian Crouch
Kostymdesigner: Kevin Pollard
Ljusdesigner: Paule Constable
Video Design:Leo Warner, Mark Grimmer of Fifty Nine Productions
TV Director: Barbara Willis Sweete

I rollerna:
M. K. Gandhi: Richard Croft
Prince Arjuna: Bradley Garvin
Lord Krishna: Richard Bernstein
Miss Schlesen: Rachelle Durkin
Mrs. Naidoo: Molly Fillmore
Kasturbai: Maria Zifchak
Mr. Kallenbach: Kim Josephson
Parsi Rustomji: Alfred Walker
Mrs. Alexander: Mary Phillips

Arkiverad under: Scen Taggad som: biograf Spegeln, Metropolitan Opera, Opera, Philip Glass, Satyagraha

Nypremiären på Livläkarens besök – en hör- och sevärd historia – Operaen, Store Scene i Köpenhamn

17 november, 2011 by Redaktionen

Livläkarens besök, opera av Bo Holten efter P O Enquist bok med samma namn och libretto av Eva Sommestad Holten

Nypremiär: Operaen, Store Scene, i Köpenhamn
När: 16/11 2011

Livläkarens besök behandlar en intressant period i Danmarks historia, som kanske inte är känt i Sverige dvs om man inte har läst P O Enquist´s bok med samma namn. Föreställningens styrka ligger i att den beskriver några verkliga och konkreta händelser, men däremot anser jag alldeles bestämt att slutscenen i första akten känns helt onödig. Scenen jag tänker på visar en naken ung man som sitter fastbunden och misshandlad på en trähäst. Den scenen känns helt onödigt och ärligt talat förstår jag inte vad man vill visa med scenen. Om syftet är att visa hur den danska befolkningen hade det under den aktuella tiden så anser jag att det faller helt utanför den nödvändiga skildringen.

Jag såg föreställningen redan i första omgången och då minns jag att jag skrev att se Livläkarens besök inte var ett helt nödvändigt, men det är en inställning som jag efter gårdagens nypremiär är beredd att revidera.
Det är alltid besvärligt att lyssna på ny musik och särskilt svårt blir det eftersom det oftast inte finns någon inspelad musik att tillgå, men egentligen är det nog så att jag inte minns mer än tio procent av musiken i alla fall så till syvende och sist har det kanske ingen större betydelse. I detta speciella fall finns ju ”Livläkarens besök” t o m inspelad på en dvd, men den har jag inte haft tillfälle att se.

Vad det gäller det musikaliska så var jag inte alltför imponerad av första akten, men det blev mycket bättre i andra akten och det kanske beror på att handlingen blir mer dramatisk då.
Precis som förra gången så är det scenkostymerna och det scenografiska som imponerar, men visst kändes det som man hade gjort vissa förändringar sedan senast, utan att jag exakt kan ange de olika scenerna, men om sanningen skall fram så har jag lite svårt att förstå finessen med dansarna.

Mest imponerad blev jag, som senast, av de sångliga insatserna. Här imponerar Johan Reuter som Struensee och här kan man verkligen tala om en insats av en världsbaryton.
Imponerar gör också Elisabeth Jansson. Det är en ypperlig insats, som den unga drottningen och detta gälle såväl sceniskt som sångligt.
Gert Henning-Jensen som den mentalsjuke Christian VII gör en rakt igenom helt fenomenal insats såväl sångligt som sceniskt, men det brukar han ju göra.

Det fanns också andra goda solistinsatser och här fäste jag mig särskilt vid Djina Mai-Mai Stövlet-Katrine och det gäller inte minst det sceniska framförandet, men det finns absolut ingen anledning att anmärka på de andra prestationerna.
En eloge även till operakörens insatser och framförallt Det Kongelige Kapel under ledning av kompositören tillika dirigent Bo Holten.

Produktionsteam

Dirigent: Bo Holten

Regissör: Peter Oskarson

Scenografi och kostymer: Peter Holm

Ljusdesign: Per Sundin

Dramaturg: Jan Mark
Rörelseinstruktion: Kajsa Giertz
Medverkande:
Johann Friedrich Struensee – Johan Reuter

Drottning Carolina Mathilde – Elisabeth Jansson

Kung Christian VII – Gert Henning-Jensen

Ove Hoegh-Guldberg – Sten Byriel

Änkedrottning Juliane Marie – Anne Margrethe Dahl

Greve Schack Carl Rantzau – Lars Waage

Stövlet- Katrine – Djina Mai-Mai

Kung Fredrik V – Mogens Gert Hansen

Enevold Brandt – Bengt Ola Morgny

Läs även andra bloggares åsikter om opera, recension, Operaen, Store Scene, Köpenhamn

Arkiverad under: Recension Taggad som: Köpenhamn, Opera, Recension, Store Scene

Premiärutsändningen från Metropolitan Opera på Spegeln i Malmö av Anna Bolena – blev ingen berörande upplevelse – möjligen en imponerande uppvisning i belcanto

17 oktober, 2011 by Redaktionen

Foto: Ken Howard

Titel på föreställning: Anna Bolena
Var den spelas: Spegeln i Malmö samt på ett sjuttiotal andra biografer runt om i Sverige
Premiärdatum: 15 oktober (26 september i New York)

Säsongens Metropolitan Opera överföringar till Folkets Hus/Parkers digitala biokedja har nu haft premiär och först ut var Gaetano Donizetti´s trettiofemte opera (av ett sjuttiotal), en av de s.k. drottningoperorna från Tudortiden, nämligen ”Anna Bolena”och med Anna Netrebko i huvudrollen en roll som hon tidigare har sjungit i Wien och som finns utgiven på dvd. De andra operor i denna serie är: ”Maria Stuarda”, ”Il castillo di Kenilworth” och jag trodde faktiskt att hans ”Roberto Devereux ingick i denna serie, men så är tydligen inte fallet.

Det påstås att Donizetti komponerade verket på ett par månader, ett påstående som i och för sig kanske inte är så helt otroligt, särskilt som han likt Rossini återanvände tidigare komponerad musik lite som det passade honom.

Jag har tidigare sett Maria Stuarda, med Karina Karnéus i en av de ledande rollerna på ”SemperOper” i Dresden och det var en mycket positiv upplevelse. Enligt tillgängliga uppgifter så var det just ”Anna Bolena” som gjorde succé och som sedan verkligen öppnade dörrarna för Donizetti.

Denna uppsättning är en uppdatering som David Mc Vicar svarar för, men det är ändå första gången verket ges på Metropolitan Opera. Dessutom är det första gången som man i Ryssland kan följa direktöverföringarna från New York och därför är det kanske inte så märkvärdigt att uppsättningen består av tre ryssfödda sångare.

Om själva uppsättningen tyckte jag inte särskilt om, även om det blev betydligt bättre i andra akten. Det som jag i första hand reagerade på var att föreställningen var mycket lång, även om jag inte dristar mig till att påstå att den var för lång.

Första akten upplevde jag som ganska mörk och egentligen färgmässigt bara bestående av tre nyanser av grått. De sångliga insatserna är det kanske inte så mycket att klaga på, men dirigenten Marco Amiliato´s hantverk uppskattade jag inte särskilt mycket. Orkestern spelade alldeles för starkt och de ljuvliga passager som ju trots allt finns även i detta verk gick helt förlorade.

I andra akten, blev det som tur är, väsentligen mycket bättre och här imponerades jag framförallt av duetten mellan Anna Boleyn och hennes efterträdare i det kungliga gemaket, Jane Seymour, men redan i inledningscenen kom verket till fullo fram genom Metropolitan Operakörs insats och dess damkör.

Sedan blev det bara bättre och bättre, men jag kan ju inte påstå att jag var särskilt imponerad av Henrik den VIII:s sångliga insatser, vilka sjöngs av den ryske basbarytonen, Ildar Abdrazakov.

Lord Percy, Anna Bolenas tidigare älskare sjöngs av den amerikanske tenoren Stephen Costello och det kan säkert bli något av denne när han får växa till dig. I går behärskade han bredden, men knappast höjden. Det är dock ingen tvekan om att han var bäst på plan bland herrarna.

När det gäller att bedöma damernas insats så är jag nog böjd att sätta Anna Netrebko som nummer ett, men egentligen tycker jag nog att det var oavgjort mellan Ekaterina Gubanova och Anna Netrebko. I en av sina sista arior, innan hon gick mot sin avrättning, vann hon ju klart på poäng, men jag lutar nog ändå på att det blev oavgjort mellan de ryskfödda damerna.
Seaton, drottningens page sjöngs av mezzon, Tamara Mumford, inte utan framgång, men egentligen skall detta parti sjungas av en countertenor, men det fanns kanske inte tillgång på en sådan till denna uppsättning.

Belcanto betyder som bekant vacker sång och det kan man ju påstå att det också var, men huvudproblemet med denna uppsättning är att den är lång mörk och dyster och första akten upplevde jag som bedrövlig, men visst fanns det ljuspunkter även i första akten och till dessa räknar jag Metropolitans Operakörs insatser. Huvudsyftet med ett operabesök för min personliga del är att jag önskar bli berörd och det lyckades ingen med möjligen kunde jag då och då bli imponerad, men det är som sagt inte huvudsyftet med mitt operabesök.

Avslutningsvis får jag konstatera att det var andra akten som räddade föreställningen och äntligen kom Robert Jones eleganta scenografi fram. Slutscenen var magnifik.

|Musik: Gaetano Donizetti|Libretto: Felice Romani|Dirigent: Marco Amiliato|Producent:David McVicar|Scenografi: Robert Jones|Kostym:Jenny Tiramani|Ljussättning: Paule Constable|Koreografi:Andrew George|
I rollerna:
Anna Boleyn: Anna Netrebko
Jane Seymour: Ekaterina Gubanova
Smeton: Tamara Mumford
Lord Percy: Stephen Costello
Henrik VIII: Ildar Abdrazakov

Så här tyckte en av mina operavänner,Björn Ekblom, om föreställningen:

Hon briljerade med klockrena höjdtoner, halsbrytande koloraturer och en hudnära frasering. Redan i sin allra första aria fick hon visa sin kapacitet. Med sitt stora tonomfång fick den sången visa, att Anna både äger höjden och djupet. Men det var inte bara en sångteknisk uppvisning. Anna Netrebko och de övriga sångarna kunde med benäget bistånd av regissören David McVicar även lyfta fram det smärtsamma mänskliga dramat. Det är annars mycket lätt, att en produktion av det här slaget stannar vid ett stillastående kostymspektakel, med konsertant skönsång. Men här var framför allt de båda kvinnliga rollerna Anne Boleyn (Anna Bolena) och Jane Seymour (Giovanna) både trovärdiga och gripande. Seymour sjöngs av en annan ryska Ekaterina Gubenova. Trots att Elina Garancas namn nämnts i programbladet.

Den låga mezzsopranen Tamara Mumford gjorde också ett gripande rollporträtt i byxrollen som den olycklige pagen Smeton. Med små medel gav hon trovärdighet åt den valpige pojken, som genom grym tortyr avtvingas den bekännelse, som leder till hans egen och tre andra människors avrättning.

Aldar Abdrazakov i basrollen som Henrik VIII (Enrico) var en ny, men mycket angenäm bekantskap. En oerhört stabil, tonsäker och uttrycksfull låg basbarytonröst lyfte fram en rollkaraktär, som i ondska bara kan mäta sig med Scarpia och Iago, för att nämna ett par av operalitteraturens superskurkar.

Ny för mig var också Stephen Costello i rollen som Annas forne älskade Richard Percy (Riccardo). En vacker lyrisk tenor, som trots något litet registerbrott tog sin roll i hamn med beröm godkänt.

Marco Armiliato på dirigentpulten har precis den impulsivitet och spelglädje som den här typen av musik kräver. Redan i den nästan symfoniskt klingande uvertyren visade han varför titeln maestro används för en skicklig dirigent. Detta stycke är oerhört varierat i sina uttrycksmedel och jag fick lite vibbar av Donizettis samtida kollega Rossini, då jag hörde den.

Scenografin var sinnrik. Med relativt enkla förflyttningar av kulisser förflyttades handlingen snabbt mellan olika miljöer utan att föreställningen tappade tempo.

Arkiverad under: Scen Taggad som: Anna Bolena, Donizetti, Folkets Hus/Parkers digitala biografkedja, Opera

Release för Matilda Paulssons Joseph Marx-sånger

24 augusti, 2011 by Redaktionen

Den 23 augusti var det release-mingel för en ny skiva av mezzosopranen Matilda Paulsson och pianisten Bengt-Åke Lundin på Stockholms konserthus. Skivan Der Ton innehåller sånger av österrikiske Joseph Marx, en sentida romantisk impressionist. På tisdagskvällen fick vi ett välklingande smakprov från scenen i Grünewaldsalen. Matilda Paulsson och Bengt-Åke Lundin framförde där tre av de, enligt Matilda, mest kända sångerna från skivan, bland annat Nocturne. Förutom skönsången bjöd skivbolaget också på vin, snittar och Matildas chokladpraliner.

Matilda Paulsson är utbildad vid Operahögskolan och på Academy Opera School of Music i London och slog igenom i Rosenkavaljeren på Kungliga Operan 2008. Senast sågs hon i somras som Carmen i Opera på Skäret, utomhusoperan i Kopparberg. I höst kommer hon att sjunga samma roll på Finlands Nationalopera och på Kungliga Operan. Hennes och Bengt-Åke Lundins andra gemensamma skiva, Der Ton, spelades in i Giresta kyrka i somras.

Läs även andra bloggares åsikter om Matilda Paulsson, Bengt-Åke Lundin, Joseph Marx

Arkiverad under: Musik Taggad som: klassiskt, Opera, releaseparty

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 12
  • Sida 13
  • Sida 14
  • Sida 15
  • Sida 16
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 24
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in