Foto: Metropolitan Opera
På lördag kan du uppleva en av Gaetano Donizeti´s s.k. ”drottningoperor” direkt från Metropolitan Opera i New York på en biograf tillhörande Folkets Hus/Parkers digitala biografkedja.
Här kan du läsa mer om medverkande och handlingen i verket som en förberedelse inför lördagens föreställning. För du kommer väl?
Du kan läsa mer om föreställningen i ett tidigare inlägg här.
Maria Stuarda
Kompositör och librettist
Musik: Gaeteno Donizetti Text: Giuseppe Bardari efter Schillers drama
Premiär
Uruppförande: Neapel, Teatro San Carlo 18 oktober 1834 under namnet Buondelmonte.Världspremiär: Milano, Teatro alla Scala, 30 december 1835. Svensk premiär: Stockholm. Operan 27 januari 1990.
Produktionsteam
Dirigent:Maurizio Benini
Regissör:David McVicar
Scenografi:John Macfarlane
Koreografi:Leah Hausman
Roll rösttyp och sångare
Maria Stuarda (Maria Stuart) sopran Joyce DiDonato
Elisabetta (drottning Elisabeth) mezzosopran Elza van den Heever
Robert, greve av Leicester tenor Matthew Polenzani
Giorgio Talbot bas Matthew Rose
Lord Guglielmo Cecil baryton Joshua Hopkins
Anna Kennedy sopran Maria Zifchak
Bakgrund
Maria Stuart, drottning av Skottland, har tvingats abdikera och fly efter att den skotska adeln gjort uppror. Maria var katolik från födseln, kröntes till drottning vid nio månaders ålder, blev som barn förlovad med kronprinsen av Frankrike och växte upp vid det franska hovet. Blott 18 år gammal återvände hon till Skottland efter att hennes make, kung Frans II, hastigt avlidit. Hon var drottning av Frankrike i drygt ett år. Det blev i längden omöjligt för henne att kontrollera den protestantiska skotska adeln och värja sig från uppror, konspirationer och mordförsök, och Maria tog därför sin tillflykt till England och kusinen Elisabet. Men Marias närvaro i det protestantiska England är inte helt oproblematisk för Elisabet och hennes rådsmän. Maria är Tudor-ättling och de engelska katolikerna ser henne därför som rättmätig arvinge till Henrik VIII (Elisabet förklarades vara oäkting efter att kungen avrättade hennes mor Anna Boleyn). En engelsk utredning av det skandalösa mordet på Marias andre make Henry, lord Darnley, antyder att hon kan ha varit inblandad och används som förevändning för att hålla den forna drottningen av Skottland inspärrad i flera år.
Akt I
Whitehall Palace, London. Hela det engelska hovet firar. Hertigen av Anjou, bror till kungen av Frankrike, har friat till drottning Elisabet och folket väntar spänt på att ländernas allians ska tillkännages. Elisabet anländer, men inombords är hon fortfarande villrådig när det gäller frieriet. Hennes hjärta har länge klappat för favoriten Robert Dudley, earlen av Leicester, men på sistone tycks hans intresse ha svalnat. Talbot, earlen av Shrewsbury och Maria Stuarts fångvaktare, tar tillfället i akt att be drottningen släppa Maria fri. Drottningens sekreterare Cecil menar att så länge Maria lever utgör hon ett hot mot Englands stabilitet. Elisabet vill inte tala om kusinen men fruktar innerst inne att det är hon som är det nya föremålet för Leicesters ömma känslor. Under åren i Frankrike var Leicester nämligen förtjust i den unga Maria och uppvaktade henne flitigt. När Leicester kommer ger Elisabet honom i uppdrag att överlämna en ring till den franske ambassadören som bevis för att hon accepterar Anjous frieri. Leicester verkar tämligen oberörd och Elisabet stormar iväg – hennes värsta farhågor verkar ha besannats. När Talbor och Leicester blir ensamma överräcker Talbot ett brev och ett miniatyrporträtt från Maria. Marias liv hänger på en skör tråd, nu när hon blivit så intimt förknippad med de engelska katolikernas kuppförsök. Leicester blir hänförd vid åsynen av porträttet och svär att hjälpa Talbot befria Maria. Talbot ger sig av och Elisabet återvänder utan sitt hov. Hon tvivlar på Talbots lojalitet och kräver att få läsa brevet som Leicester håller i handen. Brevet innehåller en vädjan från Maria till Elisabet om att bevilja henne en audiens. Tårar väller upp i drottningens ögon. Kvick att utnyttja situationen får Leicester drottningen att följa med på jakt nära Marias fängelse, så att han kan anordna ett hemligt möte mellan de bägge drottningarna. Elisabet är misstänksam men går med på favoritens förslag.
Maria Stuart gläds över att ha fått tillstånd av Talbot att vandra fritt i parken utanför Fotheringhay Castle. Hon springer ifrån sin sällskapsdam Hannah Kennedy och tänker på de lyckliga dagarna i frihet när hon bodde i Frankrike. Plötsligt hörs hornstötar från den kungliga jakten. Hon hör Elisabets namn ropas och blir som paralyserad. Snart ska hon äntligen få träffa sin kusin. Leicester har ridit i förväg för att förbereda Maria på mötet och ber henne uppträda underdånigt för att få Elisabet att tycka synd om henne. Han betygar henne sin kärlek och trofasthet och försäkrar att detta är nyckeln till hennes frihet. Jaktsällskapet är framme och Leicester skyndar sig att hälsa på Elisabet. Drottningen är uppvarvad och misstänksam. När hon ser Leicesters engagemang för Maria blir hon svartsjuk. Talbot leder fram Maria till Elisabet och de båda kvinnorna ser varandra i ögonen för första gången. Maria övervinner sin stolthet och visar sig underdånig, men Elisabet uppträder överlägset och anklagar henne för omoral, mord och förräderi. Leicester försöker släta över det hela och lugna Maria, men detta provocerar bara Elisabet ytterligare. Maria har nått gränsen för vad hon tål och attackerar Elisabet verbalt. Hon kallar Elisabet för horunge och säger att hon vanärar och befläckar Englands tron. Vakterna griper Maria och släpar tillbaka henne till fängelset.
Akt II
Ytterligare en tid har passerat. Maria har varit inspärrad på Fotheringhay under allt strängare förhållanden. Elisabets giftermål med Anjou har runnit ut i sanden. Cecil har funnit bevis för att Maria varit inblandad i en katolsk konspiration för att mörda drottningen. Han lägger Marias dödsdom på skrivbordet i Whitehall Palace, men Elisabet tvekar att skriva under den. Om hon gör det skickar hon inte bara en monark av guds nåde till graven, hon gör sig dessutom till fiende för hela det katolska Europa. Cecil uppmanar henne att vara ståndaktig; att låta Maria leva kan kosta henne själv livet. Han säger att hela England står bakom Elisabet. När Leicester kommer in i rummet finns inte längre någon tvekan – Elisabet skriver nonchalant under ordern och räcker den till Cecil. En förfärad Leicester vädjar till henne att visa nåd och återkalla ordern. Elisabet beordrar honom då att bevittna avrättningen. Leicester säger att hon sänt en syster i döden och går.
På Fotheringhay förbannar Maria sitt öde. Plötsligt träder Cecil och Talbot in för att berätta att hon ska dö nästföljande morgon. Cecil erbjuder henne en protestantisk präst under de sista timmarna, men hon vägrar ilsket och ber honom gå. Talbot får stanna kvar. Han berättar att Leicester kommer att vara på plats och försöker trösta henne. Maria är plågad av spöken från det förgångna och vill bikta sig, men eftersom Cecil vägrar låta henne träffa en katolsk präst så är det omöjligt. Hjärtat hennes är tungt av blodiga minnen från Skottland, som morden på hennes favorit David Rizzio och maken lord Darnley. Talbot erbjuder sig att bli hennes biktfader och hon lättar sitt hjärta för honom. Maria erkänner att hon oavsiktligen dragits in i den engelske katoliken Anthony Babingtons planer på att mörda Elisabet. Tillsammans med Talbot ber Maria om Guds förlåtelse och hon bereder sig på att dö.
Tidigt nästa morgon samlas Marias bedrövade tjänare utanför den stora salen i Fotheringhay, där Maria ska halshuggas. Drottningen gör entré. Hon ber dem sluta gråta eftersom döden är hennes befriare. Hannah får en silkesnäsduk att binda för hennes ögon med innan slutet. Maria leder hushållet i bön. En kanonsalva tillkännager att avrättningen strax ska äga rum och Cecil kommer med vakterna för att eskortera Maria in i salen. Elisabet har gett order om att Marias sista önskningar ska uppfyllas, och Maria ber då att få ta med sig Hannah som stöd. Till Cecil säger hon att hon förlåter sin kusin och ber att hennes blod ska skölja bort hatet mellan dem. Leicester störtar in. Han är upprörd och ännu mer så när kanonsalvor tillkännager att stunden är kommen. Maria lugnar honom. Hon är lättad över att få dö så nära honom. Maria ber att England ska skonas från Guds vrede, och iklädd martyrskapets röda färg bestiger hon plattformen.
