Premiärutsändningen från Metropolitan Opera på Spegeln i Malmö av Anna Bolena – blev ingen berörande upplevelse – möjligen en imponerande uppvisning i belcanto

Foto: Ken Howard

Titel på föreställning: Anna Bolena
Var den spelas: Spegeln i Malmö samt på ett sjuttiotal andra biografer runt om i Sverige
Premiärdatum: 15 oktober (26 september i New York)

Säsongens Metropolitan Opera överföringar till Folkets Hus/Parkers digitala biokedja har nu haft premiär och först ut var Gaetano Donizetti´s trettiofemte opera (av ett sjuttiotal), en av de s.k. drottningoperorna från Tudortiden, nämligen ”Anna Bolena”och med Anna Netrebko i huvudrollen en roll som hon tidigare har sjungit i Wien och som finns utgiven på dvd. De andra operor i denna serie är: ”Maria Stuarda”, ”Il castillo di Kenilworth” och jag trodde faktiskt att hans ”Roberto Devereux ingick i denna serie, men så är tydligen inte fallet.

Det påstås att Donizetti komponerade verket på ett par månader, ett påstående som i och för sig kanske inte är så helt otroligt, särskilt som han likt Rossini återanvände tidigare komponerad musik lite som det passade honom.

Jag har tidigare sett Maria Stuarda, med Karina Karnéus i en av de ledande rollerna på ”SemperOper” i Dresden och det var en mycket positiv upplevelse. Enligt tillgängliga uppgifter så var det just ”Anna Bolena” som gjorde succé och som sedan verkligen öppnade dörrarna för Donizetti.

Denna uppsättning är en uppdatering som David Mc Vicar svarar för, men det är ändå första gången verket ges på Metropolitan Opera. Dessutom är det första gången som man i Ryssland kan följa direktöverföringarna från New York och därför är det kanske inte så märkvärdigt att uppsättningen består av tre ryssfödda sångare.

Om själva uppsättningen tyckte jag inte särskilt om, även om det blev betydligt bättre i andra akten. Det som jag i första hand reagerade på var att föreställningen var mycket lång, även om jag inte dristar mig till att påstå att den var för lång.

Första akten upplevde jag som ganska mörk och egentligen färgmässigt bara bestående av tre nyanser av grått. De sångliga insatserna är det kanske inte så mycket att klaga på, men dirigenten Marco Amiliato´s hantverk uppskattade jag inte särskilt mycket. Orkestern spelade alldeles för starkt och de ljuvliga passager som ju trots allt finns även i detta verk gick helt förlorade.

I andra akten, blev det som tur är, väsentligen mycket bättre och här imponerades jag framförallt av duetten mellan Anna Boleyn och hennes efterträdare i det kungliga gemaket, Jane Seymour, men redan i inledningscenen kom verket till fullo fram genom Metropolitan Operakörs insats och dess damkör.

Sedan blev det bara bättre och bättre, men jag kan ju inte påstå att jag var särskilt imponerad av Henrik den VIII:s sångliga insatser, vilka sjöngs av den ryske basbarytonen, Ildar Abdrazakov.

Lord Percy, Anna Bolenas tidigare älskare sjöngs av den amerikanske tenoren Stephen Costello och det kan säkert bli något av denne när han får växa till dig. I går behärskade han bredden, men knappast höjden. Det är dock ingen tvekan om att han var bäst på plan bland herrarna.

När det gäller att bedöma damernas insats så är jag nog böjd att sätta Anna Netrebko som nummer ett, men egentligen tycker jag nog att det var oavgjort mellan Ekaterina Gubanova och Anna Netrebko. I en av sina sista arior, innan hon gick mot sin avrättning, vann hon ju klart på poäng, men jag lutar nog ändå på att det blev oavgjort mellan de ryskfödda damerna.
Seaton, drottningens page sjöngs av mezzon, Tamara Mumford, inte utan framgång, men egentligen skall detta parti sjungas av en countertenor, men det fanns kanske inte tillgång på en sådan till denna uppsättning.

Belcanto betyder som bekant vacker sång och det kan man ju påstå att det också var, men huvudproblemet med denna uppsättning är att den är lång mörk och dyster och första akten upplevde jag som bedrövlig, men visst fanns det ljuspunkter även i första akten och till dessa räknar jag Metropolitans Operakörs insatser. Huvudsyftet med ett operabesök för min personliga del är att jag önskar bli berörd och det lyckades ingen med möjligen kunde jag då och då bli imponerad, men det är som sagt inte huvudsyftet med mitt operabesök.

Avslutningsvis får jag konstatera att det var andra akten som räddade föreställningen och äntligen kom Robert Jones eleganta scenografi fram. Slutscenen var magnifik.

Så här tyckte en av mina operavänner,Björn Ekblom, om föreställningen:

Hon briljerade med klockrena höjdtoner, halsbrytande koloraturer och en hudnära frasering. Redan i sin allra första aria fick hon visa sin kapacitet. Med sitt stora tonomfång fick den sången visa, att Anna både äger höjden och djupet. Men det var inte bara en sångteknisk uppvisning. Anna Netrebko och de övriga sångarna kunde med benäget bistånd av regissören David McVicar även lyfta fram det smärtsamma mänskliga dramat. Det är annars mycket lätt, att en produktion av det här slaget stannar vid ett stillastående kostymspektakel, med konsertant skönsång. Men här var framför allt de båda kvinnliga rollerna Anne Boleyn (Anna Bolena) och Jane Seymour (Giovanna) både trovärdiga och gripande. Seymour sjöngs av en annan ryska Ekaterina Gubenova. Trots att Elina Garancas namn nämnts i programbladet.

Den låga mezzsopranen Tamara Mumford gjorde också ett gripande rollporträtt i byxrollen som den olycklige pagen Smeton. Med små medel gav hon trovärdighet åt den valpige pojken, som genom grym tortyr avtvingas den bekännelse, som leder till hans egen och tre andra människors avrättning.

Aldar Abdrazakov i basrollen som Henrik VIII (Enrico) var en ny, men mycket angenäm bekantskap. En oerhört stabil, tonsäker och uttrycksfull låg basbarytonröst lyfte fram en rollkaraktär, som i ondska bara kan mäta sig med Scarpia och Iago, för att nämna ett par av operalitteraturens superskurkar.

Ny för mig var också Stephen Costello i rollen som Annas forne älskade Richard Percy (Riccardo). En vacker lyrisk tenor, som trots något litet registerbrott tog sin roll i hamn med beröm godkänt.

Marco Armiliato på dirigentpulten har precis den impulsivitet och spelglädje som den här typen av musik kräver. Redan i den nästan symfoniskt klingande uvertyren visade han varför titeln maestro används för en skicklig dirigent. Detta stycke är oerhört varierat i sina uttrycksmedel och jag fick lite vibbar av Donizettis samtida kollega Rossini, då jag hörde den.

Scenografin var sinnrik. Med relativt enkla förflyttningar av kulisser förflyttades handlingen snabbt mellan olika miljöer utan att föreställningen tappade tempo.

Läsarkommentarer

Trackbacks

Footer

Om oss