Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokblogg

”Sagan om den goda häxan” – det finns en del att prata om när vi läser den med barnen

by

Titel: Sagan om den goda häxan
Författare: Bianca Chiapponi
Medarbetare: Stange, Kristofer (form)
Illustratör/Fotograf: Lotta Jarlsdotter
ISBN: 9789197976008
Förlag: Empatia Bok och Bild

”Sagan om den goda häxan” är en barnbok som handlar om två häxor. Den goda häxan Rosa-Li som bor i ett jättefint gulligt hus och som botade sjuka i den lilla staden Empatia. Strax bakom hennes fina hus finns ett riktigt ruckel där den onda häxan Suramin bor.

Boken är elegant skriven på dikt som flyter på naturligt. Författaren är lärare och är uppväxt med dikter. Hon har fallenhet för att dikta på och hennes avspända sätt att dikta med rim tror jag kan få igång barn att också vilja rimma. Det är en av bokens stora behållningar. Bilderna är den andra stora behållningen. Lotta Jarlsdotters bilder är skönt färglagda med många små detaljer för barn att upptäcka mer och mer saker, när de bläddrar i boken om och om igen, som barn ofta gör.

Den onda häxan tål inte att det går bra för Rosa-Li och att den goda häxan är omtyckt. Den onda häxan som både bor jätteuselt och har trasiga kläder dricker dessutom alldeles för mycket vin. Hon börjar baktala Rosa-Li och som människor ofta gör lyssnar de på förtalet.

Vad jag vänder mig mot är att den goda häxan både bor hur fint som helst, hjälper alla, är omtyckt medan den kvinnan som befinner sig utanför samhället är så ond. Om den goda häxan hade varit så god kunde hon ju hjälpt den onda Suramin.

Så när jag läser den här för mitt gudbarn ska jag absolut ta upp detta och prata mer om det. Jag menar inte att barn ska behöva bli indoktrinerade, men samtidigt vill jag ändå vara uppmärksam på vad det är för schabloner vi sprider vidare till kommande generationer.

En kvinna som bor fattigt, är så fattig att hon knappt har mat, är ensam och har alkoholproblem – det är inte direkt min favoritbov. Livet är mer komplicerat än så.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

August Strindberg: En dåres försvarstal, menar han allvar?

by

Titel: En dåres försvarstal
Författare: August Strindberg
Översättare: Hans Levander
Förlag: Norstedts
Bandtyp: Pocket
Språk: Svenska
Utgiven: 201201
ISBN10: 9113040235
ISBN13: 9789113040233

”En dåres försvarstal”, August Strindbergs självbiografiska skildring av vägen till skilsmässa med Siri von Essen har getts ut i behändigt pocketformat lagom till firandet av Strindbergsåret, som firas 2012, till minne av att det var hundra år sedan Strindberg dog.

Det är svårt att ta det Strindberg skriver på allvar. Han tycks övertygad om att kvinnor har lägre intelligens än män. Han upprepar det många gånger i berättelsen. Han delar också in kvinnor i två grupper, de som är fina kvinnor: mödrar, vackra och ganska sexuellt ointresserade. Kvinnor som däremot är kraftigt byggda och som är maskulina har han bara förakt för. Kvinnor som flirtar med män och kvinnor som har intresse för sex ser han som slinkor.

Det är inte konstigt att många ser honom som kvinnohatare, efter att ha läst ”En dåres försvarstal”. Det är lätt att stämpla honom som värsta mansgrisen.

Visst, det går att tänka att han är ett barn av sin tid. Den kvinnosyn har visar upp kanske var allmän då. Fast å andra sidan fanns det män som inte stod för den inställningen, exempelvis Henrik Ibsen (som också får sina slängar av Strindberg i ”En dåres försvarstal”).

Jag läser trots det med stor behållning. Dels är det fascinerande med hur modig han är som visar upp sitt innersta, att han berättar så öppet hur han tänker och hur han upplevde tiden då han blev förälskad och tiden då de var gifta och tiden då de gled isär, med alla bråk och alla försoningar.

Berättelsens styrka är dess fantastiska språk och hur naket hela förhållandet skildras, det är helt enkelt en kärleksroman skildrat utifrån en mans synvinkel. Kanske, som sagt, ett vittnersbörd av hur många män tänkte då.

Till August Strindbergs försvar ska sägas att han troligen skrev en mest för sin egen skull. Han skrev en imponerande nog på franska, 1887–1888. Den översattes och gavs ut på tyska som ”Die Beichte eines Thoren”, ”en dåres bikt”, 1893, för vilket Strindberg blev åtalad i Tyskland.

1895 gavs den ut på franska med titeln ”Le plaidoyer d’un fou”. På svenska gavs den ut först 1914, efter Strinbergs död och i en starkt förmildrad översättning.

Jag hade i alla fall väldigt roligt när jag läste boken. Av och till undrar jag om Strindberg inte tog i och överdrev en del.

Framför allt njöt jag av språket, av Strindbergs (och översättarens) ordrikedom. Men jag kan tänka mig att om Siri von Essen skulle skriva en bok om samma tid och om allt som hände skulle det bli en helt annorlunda version.

Bokhora skrev om den nya pocketupplagan:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Grand Final i skojarbranschen av Kerstin Ekman, absolut en av årets bästa romaner

by

Titel: Grand Final i skojarbranschen
Författare: Kerstin Ekman
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201110
ISBN10: 9100126853
ISBN13: 9789100126858

Kerstin Ekmans senaste roman, Grand Final i skojarbranschen, är nog den bästa boken jag läst i år.
Berättelsen är fantastiskt, språket vidunderligt och medan jag läste ville jag att boken aldrig skulle ta slut.
Fast på sätt och vis tar den inte slut – för det den skildrar finns kvar, som förlagsbranschen, Svenska Akademien, frågor kring vad det är att skriva och framför allt Kerstin Ekman.

Berättelsen handlar om Lillemor Troj som är en äldre kvinna, firad författare. En dag möts hon av sin förlagsredaktör med ett bokmanus inskickat i hennes namn, men som hon inte skrivit själv. Det är skrivet av Babba, som är den kvinna som egentligen skrivit alla Lillemor Trojs böcker.

Babba kan skriva, men är klumpig och ful och inte trevlig att ha i finare sammanhang. Lillemor och Babba har helt enkelt samarbetat. Babba har skrivit böckerna som getts ut i Lillemors namn. Lillemor Troj har fått stå i rampljuset, åka på bokmässor och motta fina priser och till och med valts in i Svenska Akademien.

Sedan några år tillbaka har Lillemor vägrat att ha något med Babba att göra. Nu får hon ett manus i sin hand där Babba avslöjar hela historien om hennes falska författarskap. Fast vad är sant? Boken skildrar Babbas berättelse omväxlande med Lillemors tankar. Babba behöver uppenbarligen Lillemor Troj lika mycket som Lillemor behöver Babba.

Visst är det en underbar skröna om förlagsbranschen och dess villkor. Det är samtidigt en betraktelse över vad det är att skriva, vad gör en person till författare, vad krävs för att författa? Det är också en betraktelse kring vad sanning är. Babba har skrivit sin version av det som hänt, det är hennes sätt att se på det. Lillemor har sin sanning.

Några ställen i boken som jag noterade i kanten för att ta upp i min recension:
När jag läste Josef i Egypten tyckte jag att Thomas Mann lyckades skildra vårt välmående förrum till utplåningen i hela dess överdåd. Eller dödsrum helt enkelt, Som alla riktigt bra författare var han ute i förtid.

Jag antar att de flesta tänker när de skriver, men det är dumt. Tänka ska man göra efteråt. Och inte heller då ska man ändra för mycket på det man sett. Man ska ta vara på de syner man hade när blodet rusade som sjudande glöd genom ådrorna. Att se är det viktigaste och det är inte som de unga genierna i korta svara överrockar numera anser en eftergift åt filmmediet. de vill arbeta med exklusivt litterära uttrycksmedel säger de, det vill säga språket och de formed det kan bära. Därför blir det också dötråkigt. Ingen människa som läser deras fulländade prosa ser något framför sig.

Texten är fylld av tankeväckande stycken som var för sig fungerar som något att fundera vidare kring och diskutera.

Boken påverkade mig så starkt, den kändes så verklig att jag börjar undra om den är sann, finns det en hemlig kvinna, en väninna som alltid följer med Kerstin Ekman och är hennes Babba?

Givetvis inser jag att vad hon skildrar är kluvenheten inom henne själv och inom, förmodar jag, många författare. Att skriva kräver att få vara åtskild, att ha mycket tid i ensamhet. Samtidigt ställs det krav på författare att vara tillgängliga, att de ska delta i bokmässor och i seminarier. Många författare trvis nog också att få vara med i hetluften.

Elisabeth Hjort skriver i Svenska Dagbladet om ”Grand Final i skojarbranscken”:

Fenomenet autofiktion med dess vilda förgreningar i debattartiklar och forskningsrön har länge tarvat en uppdaterad metakommentar skriven av en skicklig författare. Nu är den här. Men Kerstin Ekmans ”Grand final i skojarbranschen” är samtidigt en klassisk roman om urgamla spörsmål.

Boktokig skriver:

När jag läser Grand final i skojarbranschen slås jag av hur enormt duktig Kerstin Ekman är med språket. Det är bara böljar fram fast det är komplext. Det är underfundigt, roligt och underhållande.

Fler recensioner:
Göteborgsposten och Expressen och Dagens Nyheter.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Förkunnaren av Unni Drougge: rolig men rejält överdriven

by

Titel: Förkunnaren
Författare: Unni Drougge
Förlag: Massolit Förlag
Serie: Berit Hård 2
Utgiven: 201111
ISBN10: 9186649191
ISBN13: 9789186649197

”Förkunnaren” är den andra boken i en planerad serie med tre delar om Berit Hård, en överviktig journalist som är förtjust i att dra hem unga män för en natt med sex. Berit Hård är en riktig antihjälte: hon gillar mat och skäms inte för att det gör henne rätt överviktig, hon kan inte hymla och vara diplomatisk och har därför svårt att få bra journalistjobb. Dessutom är hon helt fri från skamkänslor kring sex, hon raggar upp män enbart för att ha sex med dem, hon vill inte ha någon längre djupare relation. Hon är nog Unni Drougges sätt att ironisera med Liza Marklunds hjältinna Annika Bengtzon.

”Förkunnaren” handlar hur Berit Hård blivit arbetslös och först råkar ut på en riktig parodi till jobbcoach men sedan räddas från arbetsförmedlingens kurs om att lära sig tänka positivt genom att hon får jobb på en reklambyrå som drivs av hennes gamla vän Stina Strid. Där får Berit Hård ansvaret för att skapa PR för artisten Lotuz Love, som är en ordentligt överdriven drift av Thomas DiLeva.

En massa konstigheter inträffar. Stina Strid säljer PR-byrån till Miranda Ottosdotter, Berit Hård gör succé på byrån mot sin vilja och byrån får dessutom Socialdemokraterna som kund. Byrån ska hjälpa Socialdemokraterna att skapa en image som gör dem pupulärare. Ovanpå allt visar det sig att Magnus jobbar på byrån. Magnus som är ett av de bästa ligg Berit Hård haft, eftersom han har så stor kuk. Men han råkar vara tillsammans med byråns nya ägare, Miranda.

Onda saker sker och så småningom också några mord. Det blir dock aldrig spännande, vi får redan tidigt i handlingen klart för oss vem som är ond.

Unni Drougge har ett rappt språk, det är rakt på rödbetan och inga underliggande djupare betydelser, inga språkliga experiment med rytm och formuleringar. Det gör inget när det det en sådan här typ av berättelse. Berättelsens främsta syfte verkar vara att driva med en mängd samhällsfenomen och framför allt att visa upp en negativ bild av Thomas DiLeva. Även om det inte är han har Lotuz Love alldeles för många likheter med honom för att en läsare ska kunna blunda för det.

Flera saker är rejält överdrivna. När PR-byrån får Socialdemokraterna som kund kommer ett gäng ur högsta politiska ledningen till PR-byrån. Det är inte så det går till. Den politiska ledningen är inte inblandad i processen kring att upphandla en PR-byrå och det är informationsenheter som sköter allt sådant.

När Berit Hård går till arbetsförmedlingen tillhör hon AF Kultur, som jobbar med kulturarbetare, dit journalister räknas. Där möter hon en jobbcoach. Nu jobbar inte AF Kultur med jobbcoacher. Det är absolut bra att lyfta upp det många gånger löjliga fenomenet med jobbcoacher, men när det görs på ett sätt som i hög grad strider mot hur det fungerar i verkligheten faller udden av ironin.
En annan detalj som inte heller är trovärdig: PR-byråns nya ägare ger de anställda ingen lön under sommaren, med andra ord har byrån inget kollektivavtal. När det kommer fram i medier hoppar förstås Socialdemokraterna av från byrån. Nu är jag rätt säker på att Socialdemokraterna överhuvudtaget aldrig skulle knyta avtal med en byrå utan att kräva att den har kollektivavtal för de anställda. Inom LO råder i alla fall den bestämmelsen och jag har svårt att tänka mig att Socialdemokraterna gör annorlunda.

Unni Drougge har helt klart hämtat inspiration till flera av bokens karaktärer från verkligheten. Förutom Lotuz Love har vi Socialdemokraternas ministerämne Henrik som har många likheter med Thomas Bodström. Vi har PR-kvinnan Stina Strid som måste vara Mia Törnblom. Vi har Lotuz Loves flickvän och vi har hans son och hans före detta fru.
Samtidigt blandar Unni Drougge in verkliga personer och låter dem vara sig själva, som Leif GW Persson och den nu avlidne guru Sai Baba.

Hon driver framför allt väldigt mycket med religiösa människor som dras till österländska religioner och hon framställer dem som riktiga nötter. Boken är lättläst men för överdriven och då tappar den också stinget. Jag känner många som är seriöst intresserade av österländska filosofier och religioner, att dra alla över en kam och beskriva dem som fån gör att jag har svårt att skratta med. Medierapporteringen kring när Thomas DiLeva var misstänkt för att ha misshandlat sin flickvän hade flera skumma delar. Själv har jag slutat att lyssna på hans musik sedan dess. Men i ”Förkunnaren” blir det för mycket: Lotuz Love drogar sin före detta fru med heroin, han kör in en kristallstav i rumpan på kvinnor, ligger med unga tjejer kors och tvärs och tillsammans med sin vakt har han gruppsex, han hypnotiserar en äldre kvinna till att försöka mörda, han planerar att offra människor på ett altare och han organiserar gemensamt massjälvmord och han mördar själv och han hjälper till att dölja guruns pedofila verksamhet och han skattefuskar. Det blir för mycket för att det ska bli trovärdigt och därmed faller det mesta.

En detalj gladde mig dock: Berit Hård lyssnar på hårdrock och bland annat lyssnar hon en del på brasiliansk hårdrock. Jag vet att en bloggbekant, Johnny Olosson på ”Enligt min Humla” kan en hel del om den musiken. Mycket riktigt. I eftertexten tackar Unni Drougge honom för hjälp att orientera sig i den brasilianska hårdrocken.

Om Unni Drougge hade dragit ner lite på farten och inte gjort Lotuz Love fullt så genomvidrig, då hade deckaren blivit flera steg bättre. Bara det att ha en hjältinna som kan bete sig som män gjort genom tiderna och att hon inte skäms för att hon gillar mat – det är störtskönt. Mer Berit Hård vill vi ha, men något mer trovärdiga berättelser.

Kritikern i Expressen skrev:

Efter ett tag är det som att titta på TV6. Mängden skräp man måste gå igenom under en veckas tittande dränker pärlorna i skit. Drougge är en skicklig debattör, men en sämre satiriker. Berit Hård har ett putslustigt Kalle Anka-språk som är svårt att uthärda ända fram till den förväntade upplösningen.
Den här boken är ett omständligt sätt att bestraffa Thomas di Leva samt hedra hans exfru, Zinat Pirzadeh. En större överraskning än så hade jag väntat mig av Drougge.

Be för mig i tusen år av Yiyun Li – svindlande

by

Titel: Be för mig i tusen år
Författare: Yiyun Li
Förlag: Norstedts
ISBN: 9789113020976

En ung kvinna och en medelålders man har varit förälskade i samma unge vackre man, en artist från Pekingoperan. Den unga kvinnan och den äldre mannen reser till USA tillsammans för att hon ska göra abort.

Det är två av de människor vi möter i novellsamlingen ”Be för mig i tusen är” är en novellsamling av amerikansk-kinesiskan Yijun Li.

Yiyun Li låter oss möta människor i Kina efter Mao, efter Himmelska fridens torg. Kina är en stor och mäktig nation, satt under kraftig förändring. Varje människa måste hitta sitt sätt att leva i denna mix av tusenåriga traditioner, en döende kommunism och en kapitalism som väller in över människorna.

Yiyun Li låter oss komma nära människorn. Det känns som om jag är inne i deras tankar och upplever deras känslor. Vad jag insett efter att ha läst dessa tio välskrivna noveller är att livet i Kina idag är präglat både av uråldriga traditioner, från taoism och konfucianism och av den stränga kommunismen och samtidigt översköljt av det kapitalistiska västerländska livet. Vi får möta pensionärer som ägnar dagarna åt att sitta på aktiebörsen och spela bort sina småpengar, vi får möta homosexuella som får smyga med vem de är, vi får möta en äldre generation som till varje pris vill få sina vuxna barn bortgifta. Vi träffar ett äldre par som fått en svårt handikappad dotter som hållit gömd i lägenheten, en skam och en hemlighet så stor att ingen av deras vänner känner till den.

Vi får möta människor som lever i ett system där det varit förbjudet att skaffa mer än ett barn och ett samhälle där människor blivit tvångsförflyttade till olika delar av landet och där en arbetare kunnat bli avstängd från sitt arbete på grund av bagateller.

Samtidigt som det är människor från Kina vi möter kan novellerna säga något till oss som inte är från den kulturella bakgrunden. Vi lever alla i denna globala mix av kulturkrockar från massor av olika håll.

Yiyun Li har en fantastiskt språk och hon kan säga så mycket med några få meningar. Ett av många stycken i novellsamlingen som fångade mig:

Inte ens vinden lyckades skära in mellan de varma kropparna som hade ställt sig längs båda sidorna av Michigan Avenue. Sasha trängde sig fram genom folkhopen. De såg så unga och bekymmerslösa ut, amerikanarna, uppsluppna som elever på skolutflykt. Hon avundades dessa människor som kunde stå i en lång kö framför ett popcornstånd och vänta på en påse nypoppade popcorn, kärlekspar som lutade sig mot varandra, barn som höll sig tätt intill sina föräldrar. De var födda till att vara sig själva, naiva och nöjda med sin naivitet.
”Jag skulle vilja byta med vem som helst av de”, sa Sasha …

Yiyun Li fångar där inte bara en känsla av en kines i exil utan säkert en känsla många av oss har känt: att vi tror att andra lever så mycket enklare och lyckligare än vi och att vi skulle ge vad som helst för att leva de andra okomplicerade lyckliga liv.

Yiyun Li, född 1972, växte upp i Beijing och kom till USA 1996 där hon bor med make och två barn. För boken belönades hon med Frank O’Connor International Short Story Award, PEN/Hemingway Award, Guardian First Book Award och California Book Award. Yiyun Li är bosatt i Kalifornien med sin familj och undervisar vid Mills College.

Novellformatet är stort, starkt och mycket blir sagt i det kortare formatet. Svindlande mycket.

Det slår mig att llera novellsamlingar har gett ut sista tiden.ag hoppas att det kan betyda att noveller är på väg att fånga läsarnas stora intresse. Att noveller kan bli de nya istället för deckare?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,