Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Stockholms stadsteater

Barnteater på Stadsteatern i Skärholmen tar upp Meningen med döden

by

Meningen

Meningen med döden
Stockholms stadsteater Skärholmen
Premiär den 15 mars 2013

Jag sitter i Stadsteatern Skärholmens foajé tillsammans med ett fåtal andra vuxna och två förskoleklasser och väntar på att föreställningen ska börja. Teatern lyckas skapa en hemtrevlig stämning genom att låta gästerna hänga av sig jackorna och byta de slaskiga vinterskorna mot färggranna tofflor. Kvart över elva ringer det i en klocka och publikvärdarna presenterar föreställningen. De blir dock snart avbrutna av hunden Britta (Per Öhagen) och marsvinet Sebbe (Lisen Rosell) som kommer nedrusande och vill hälsa på barnen. De tar oss sedan med upp för trappan som leder till scenen och ber oss sätta oss på de utplacerade mattorna.

Sedan börjar en fyrtiofem minuter lång föreställning som innehåller dans, sång, skratt och gråt. Britta och Sebbe förklarar under pjäsens första minuter att de är döda. Deras sorgliga berättelser om hur de dog varvas med dansnummer och lek. Det görs med en sådan bra känsla att man både kan ta in föreställningens allvarsamhet och humorn. Skådespelarna är fantastiska och musiken medryckande. Manuset är så bra att de får femåringarna att reflektera och känna utan att för den sakens skull göra dem allt för sorgsna.

Barnteater från 5 år.

Regi: Nadja Hjorton
Scenografi & kostym: Daniel Åkerström-Steen
I rollerna: Lisen Rosell, Per Öhagen

Foto: Carl Thorborg

Text: Ida Stiller

Den unge Werthers lidanden – tidlöst och humoristisk på Stadsteatern i Skärholmen

by

Den unge Werther 2

Den unge Werthers lidande
Stockholms stadsteater, Skärholmen
Premiär den 9 mars 2013

Den unge Werthers lidanden har engagerat många ända sedan Goethe nedtecknade hans öde år 1774. För en månad sedan hade Unga Dramaten premiär på sin pjäs Werther och nu är det Stockholms stadsteater som sätter upp en föreställning på sin scen i Skärholmen.

Stadsteatern uppsättning börjar med att Werther flyttar in i en helt modern lägenhet. Han plockar noggrant in sina saker, slår sig ned i soffan med sin bärbara dator och börjar skriva: ”4 maj 1771. Vad jag är glad, att jag är borta!”

Föreställningen kombinerar modern miljö, klädsel och musik med originaltexten i brevromanen. Det är en humoristisk version av den egocentrerade Werthers lidande, med många underhållande inslag.

Till festen där Werther först blir förälskad i Lotte bjuds publiken på första raden in som statister och får smaka på bål och chips. En höjdpunkt är när fästmannen Albert gör entré, dansande Gangnam style så att svetten rinner.

Samtidigt har pjäsen en allvarlig botten med tidlösa frågor som det går att känna igen sig i även i dag: den unge Werthers längtan efter något större än det vardagliga och hans frosseri i de starka känslor han lyckas framkalla hos sig själv; Alberts och Lottes förhållande som snabbt övergår till slentrian samtidigt som Werthers plågsamma förälskelse växer sig ännu starkare på avstånd.

Skådespelarna utgörs av en dynamisk trio. Jonas Nilsson är med sitt uttrycksfulla minspel och kroppsspråk perfekt som den känslige Werther. Robert Fux, som förra året gjorde androgyna roller som Orlando och Sugerstar Sockerstjärna, är övertygande som den redige karlakarlen Albert. Caroline Söderström gör en utmärkt tolkning av en livfull Lotte, som på samma gång står med båda fötterna på jorden.

Den unge Werthers lidanden spelas såväl för allmänheten som för skolklasser och det kan nog vara en lämplig föreställning både för att ta till sig Goethe på ett lättsammare sätt och att ha som utgångspunkt för ett flertal litterära och etiska frågeställningar.

Den unge Werther 3

Den unge Werthers lidanden

Av: Johann Wolfgang von Goethe
Översättning: Ralf Parland
Dramatisering: Andrea Koschwitz och Jan Bosse

I rollerna
Werther: Jonas Nilsson
Lotte: Caroline Söderström
Albert: Robert Fux

Regi: Carolina Frände
Scenografi och kostym: Daniel Åkerström-Steen
Dramaturg: Marie Persson Hedenius
Ljus: Karl Svensson
Ljud: Markus Åberg
Mask: Carina Saxenberg
Röst/textpedagog: Eva Feuer

Foto: Carl Thorborg

Relaterat: Teatermagasinet

Mycket svart när Lars Noréns Demoner tar plats på Stockholms stadsteater

by

Demoner

Demoner
Stockholms stadsteater, Stora scenen
Premiär den 9 februari 2013

Lars Noréns Demoner börjar med att Frank kommer hem med sin mors aska i en urna. Hemma väntar hustrun Katarina i den tjusiga lägenhet, som på Stockholms stadsteater är uppbyggd som en karusell som vrider sig runt på scenen. Nästa dag ska det bli jordfästning av modern och stämningen är spänd. När Franks bror och hans fru inte dyker upp som planerat lyser desperationen igenom. Paret klarar inte av att vara ensamma med varandra och sina demoner.

I stället bjuder de över grannparet Jenna och Tomas, som är tacksamma att få komma bort från sina sjuka småbarn. Men det blir långt ifrån en trevlig kväll tillsammans. Snarare lyckas Frank överföra sin egen ångest på alla omkring sig.

Det är en mörk pjäs med en lika mörk scenografi. Allt är svart – de tjusiga möblerna, allas kläder (utom Tomas skjorta som är blå och Katarinas bröllopsklänning som hon byter om till mot slutet). I centrum finns en förfärlig designstol med taggarna utåt som tycks omöjlig att sitta i.

Johan Rabeus gör en allt mer galen Frank, mest nöjd när han får de andra att hetsa upp sig. Marie Richardsons Katarina sväljer den ena förolämpningen efter den andra, besatt som hon är av att komma igenom Franks skal och få honom att söka sig till henne. Jenna och Tomas, spelade av Sofia Ledarp och Gustaf Hammarsten, framstår till en början som ett par vanliga utarbetade småföräldrar, men släpper snart fram sina egna demoner. Samtidigt får Jenna stå för det naturliga med sina rinnande amningsbröst och besvärande svettningar.

Pjäsen innehåller många symboler som är mer eller mindre svårtolkade. Skor – som bland annat Katarina tar av och på hela tiden – har en framträdande roll. Glas krossas i flera omgångar. Franks mammas aska finns hela tiden med i bakgrunden och till sist tömmer Frank hela urnan över sin hustru.

Symbolik finns även i scenen när Frank och Jenna lämnar den svarta lägenheten och försvinner in i mitten av lägenhetskarusellen där en grön oas öppnar sig. Och den symboliska slutscenen som följer skulle kunna tolkas som att Frank befrias från sina demoner av att inte räcka till och att hans mamma äntligen släpper taget om honom. Det tycker i alla fall jag känns skönt att tänka, för att få se en ljus öppning i allt det mörka.

Medverkande:
Frank Johan Rabaeus
Katarina Marie Richardson
Thomas Gustaf Hammarsten
Jenna Sofia Ledarp

Av Lars Norén
Regi Hugo Hansén
Scenografi och kostym Christian Friedländer
Ljus Antonio Rodrigues Andersen
LjudTomas Björkdal, Simon Mårtensson
Mask Ulrika Ritter

Foto: Petra Hellberg

Relaterat: recension i SvD.

Dubbelbottnat om Svek på Stockholms stadsteater

by

Svek

Svek
Stockholms stadsteater, Klarascenen
Premiär den 25 januari 2013

Som titeln indikerar handlar Harold Pinters pjäs om svek – svek mellan makar, mellan vänner och av sig själv och sina ideal. Pinter menar enligt programmet att om man medverkar till ett förräderi börjar det snart infektera allt annat som ett elakt virus.

Detta virus genomsyrar helt de tre personerna i triangeldramat i föreställningens första scener – som i själva verket är de sista i tid. Emma och Jerry har haft ett långt förhållande och träffas på en bar två år efter förhållandet upphört. Nu ska Emma skiljas från Robert, som är Jerrys bästa vän.

Historien rullas sedan upp i bakvänd kronologisk ordning. På ytan är pjäsen ganska lättsam med en dialog som aldrig visar vad de tre egentligen känner. Scenen inramas av färgglada glitterridåer och Åke Lundqvists kypare bidrar som ett extra humorelement. Men det mesta är lögner och under ytan lyser det av hopplöshet och desperation.

Harold Pinter fick Nobelpriset i litteratur 2005 med motiveringen ”i sina dramer frilägger avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum”. Dessa ord beskriver Svek på pricken.

När Louise Peterhoffs Emma, Shanti Roneys Jerry och Andreas Kundlers Robert frågar varandra hur det är, ”hur mår barnen”, ”hur går det med jobbet” är det bara en falsk fasad. Vad som finns under ytan kan vi bara ana. Vi anar att Jerry och Robert längtar tillbaka till sin ungdom då de brann för poesi och försökte följa sina ideal. Vi anar att de män som de blivit och som Emma försökt älska egentligen bara är skuggor av sina jag.

Skådespelarna lyckas väl med att gestalta denna dubbelbottnade dialog. Harold Pinter, som själv hade en långvarig kärlekshistoria under sitt första äktenskap, har förmodligen plockat mycket material därifrån. Men pjäsens svektema omfattar inte bara individen utan sträcker sig ut i hela samhället. I föreställningen refereras till William Butler Yeats The Second Coming (översatt till svenska som Den andra födelsen eller Återkomsten ), en stark dikt om civilisationens förfall .

Roterar och roterar i den utvidgande virveln
Falken kan inte höra falkeneraren;
Saker faller samman; mittpunkten kan ej längre bära;
Ren anarki släpps lös uppå världen,
Den blodsskumma floden är lös, och överallt
Är ceremonierna av oskuld nu drunknade;
De bästa saknar all övertygelse, medan de värsta
Är fulla utav en passionerad intensitet.

Säkerligen så är någon uppenbarelse nära förestående;
Säkerligen så är Återkomsten nära förestående.
Återkomsten! Knappt är dessa ord yttrade
Då en väldig skepnad ur Spiritus Mundi
Plågar min syn: en sandöken där ödslig;
En gestalt med lejonkropp och med människohuvud,
En blick tom och skoningslös som solen,
Rör nu sina slöa lår framåt, och runt omkring den
Vindskuggor från indignerade ökenfåglar.
Mörkret faller åter men nu så förstår jag
Att tjugo århundraden av stenfast sömn
Ansattes av en mardröm om en gungande vagga,
Och vilken rå best, dess ödestimma kom så till slut,
Hasar sig mot Betlehem för att där födas?

Svek
Av Harold Pinter
Översättning Carl Johan Lång
Regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi och kostym Christian Friedländer
Musik Goran Kajfes
Ljus Ellen Ruge
Ljud Michael Breschi och Håkan Åslund
Mask Daniela Mengarelli
I rollerna
Emma Louise Peterhoff
Jerry Shanti Roney
Robert Andreas Kundler
En kypare Åke Lundqvist

Foto: Christian Friedländer

Martyrer på Stockholms stadsteater ställer frågor om tolerans och extremism

by

Martyrer

Martyrer
Stockholms stadsteater, Lilla scenen
Premiär den 11 januari 2013

Martyrer är skriven av den tyska dramatikern Marius von Mayenburg och det är första gången som pjäsen sätts upp utanför Tyskland. Pjäsen tar upp frågan hur vi hanterar vi när någon i vår närhet blir extremist.

Benjamin, som går i nionde klass, får plötsligt allas ögon på sig när han vägrar delta i simundervisningen – på grund av sedlighetsskäl. Från vilsen 15-åring utvecklas han snabbt till kristen fundamentalist. Hans religion bygger inte på att han söker Gud utan på att han läser bibeln och lär sig bibelord utantill. Och de bibelorden handlar inte om Guds kärlek utan om Hans vrede och straff.

Benjamins plötsliga extremism möts av villrådighet från hemmet och skolan. Antingen bagatelliserar de situationen eller så försöker tysta honom. Men han får också en lärjunge: den låghalte klasskamraten Georg som är utstött på grund av sitt handikapp tar tacksamt emot den närhet han kan få av Benjamin när han följer honom.

Egentligen är det ingen som ser eller lyssnar på Benjamin och försöker förstå vad som ligger bakom hans vrede. Hans mamma vill inte ta till sig att sonen blivit bibelfanatiker. Hon skulle hellre sett att det handlade om droger. Skolprästen ler och uppmanar honom att komma till kyrkan. Rektor vill inte alls se det som ett problem, medan förtroendeläraren Erika inleder en kamp mot Benjamin.

Kanske är det deras relation som är den mest intressanta i pjäsen. Erika, som skulle kunna definieras som vetenskapsfundamentalist, är snart lika fanatisk som sin elev. På kvällarna läser hon bibeln för att hitta citat som motsäger Benjamin, allt medan hennes eget liv kommer i skymundan och hennes sambo lämnar hemmet.

I programmet citeras den israeliske författaren Amos Oz:

Se noga upp, fanatism är extremt smittsamt, mer smittsamt än något virus. Man kan lätt ådra sig fanatism samtidigt som man försöker besegra den eller slåss mot den. Läs tidningarna eller se på nyheterna på teve hur lätt det är att människor utvecklas till antifanatiska fanatiker, anti-fundamentalistiska fundamentaliser, anti-Jihad-korsfarare.

Michael Jonsson gör en stark rollprestation som den fanatiske unge Benjamin och även de andra skådespelarna är skickliga i sina roller. Det är en välgjord föreställning som ställer intressanta frågor. Regissören Dritëro Kasapi säger i ett pressmeddelande från Stockholms stadsteater:

− Det som är tydligt är hur oförmöget vårt samhälle är att hantera och bemöta extrema åsikter. Var går gränsen för vår tolerans? När säger vi stopp? Och vad händer då med vår tolerans? Pjäsen sätter fingret på en paradox i vårt samhälle, en brännhet fråga för oss idag. Har vi redskap för att hantera extrema åsikter? Har vi något annat val än att sätta hårt mot hårt?

MARTYRER
Av: Marius von Mayenburg
Översättning: Monica Ohlsson
Regi: Dritëro Kasapi
Scenografi och kostym: Sven Haraldsson
Ljus: Patrik Bogårdh
Ljud: Ola Stenström
Mask: Sara Englund

I rollerna
Benjamin: Michael Jonsson
Georg: Shebly Niavarani
Mamman: Kajsa Reingardt
Lydia: Bianca Kronlöf
Erika Roth: Sofi Helleday
Dorfinger: Jonas Kruse
Prästen: Christer Fant
Rektorn: Jacob Nordenson

Bild: Kajsa Reingardt, Michael Jonsson och Christer Fant Foto: Petra Hellberg

Relaterat: recension i Expressen.