Svek
Stockholms stadsteater, Klarascenen
Premiär den 25 januari 2013
Som titeln indikerar handlar Harold Pinters pjäs om svek – svek mellan makar, mellan vänner och av sig själv och sina ideal. Pinter menar enligt programmet att om man medverkar till ett förräderi börjar det snart infektera allt annat som ett elakt virus.
Detta virus genomsyrar helt de tre personerna i triangeldramat i föreställningens första scener – som i själva verket är de sista i tid. Emma och Jerry har haft ett långt förhållande och träffas på en bar två år efter förhållandet upphört. Nu ska Emma skiljas från Robert, som är Jerrys bästa vän.
Historien rullas sedan upp i bakvänd kronologisk ordning. På ytan är pjäsen ganska lättsam med en dialog som aldrig visar vad de tre egentligen känner. Scenen inramas av färgglada glitterridåer och Åke Lundqvists kypare bidrar som ett extra humorelement. Men det mesta är lögner och under ytan lyser det av hopplöshet och desperation.
Harold Pinter fick Nobelpriset i litteratur 2005 med motiveringen ”i sina dramer frilägger avgrunden under vardagspratet och bryter sig in i förtryckets slutna rum”. Dessa ord beskriver Svek på pricken.
När Louise Peterhoffs Emma, Shanti Roneys Jerry och Andreas Kundlers Robert frågar varandra hur det är, ”hur mår barnen”, ”hur går det med jobbet” är det bara en falsk fasad. Vad som finns under ytan kan vi bara ana. Vi anar att Jerry och Robert längtar tillbaka till sin ungdom då de brann för poesi och försökte följa sina ideal. Vi anar att de män som de blivit och som Emma försökt älska egentligen bara är skuggor av sina jag.
Skådespelarna lyckas väl med att gestalta denna dubbelbottnade dialog. Harold Pinter, som själv hade en långvarig kärlekshistoria under sitt första äktenskap, har förmodligen plockat mycket material därifrån. Men pjäsens svektema omfattar inte bara individen utan sträcker sig ut i hela samhället. I föreställningen refereras till William Butler Yeats The Second Coming (översatt till svenska som Den andra födelsen eller Återkomsten ), en stark dikt om civilisationens förfall .
Roterar och roterar i den utvidgande virveln
Falken kan inte höra falkeneraren;
Saker faller samman; mittpunkten kan ej längre bära;
Ren anarki släpps lös uppå världen,
Den blodsskumma floden är lös, och överallt
Är ceremonierna av oskuld nu drunknade;
De bästa saknar all övertygelse, medan de värsta
Är fulla utav en passionerad intensitet.Säkerligen så är någon uppenbarelse nära förestående;
Säkerligen så är Återkomsten nära förestående.
Återkomsten! Knappt är dessa ord yttrade
Då en väldig skepnad ur Spiritus Mundi
Plågar min syn: en sandöken där ödslig;
En gestalt med lejonkropp och med människohuvud,
En blick tom och skoningslös som solen,
Rör nu sina slöa lår framåt, och runt omkring den
Vindskuggor från indignerade ökenfåglar.
Mörkret faller åter men nu så förstår jag
Att tjugo århundraden av stenfast sömn
Ansattes av en mardröm om en gungande vagga,
Och vilken rå best, dess ödestimma kom så till slut,
Hasar sig mot Betlehem för att där födas?
Svek
Av Harold Pinter
Översättning Carl Johan Lång
Regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi och kostym Christian Friedländer
Musik Goran Kajfes
Ljus Ellen Ruge
Ljud Michael Breschi och Håkan Åslund
Mask Daniela Mengarelli
I rollerna
Emma Louise Peterhoff
Jerry Shanti Roney
Robert Andreas Kundler
En kypare Åke Lundqvist
Foto: Christian Friedländer