Kulturhuset stadsteatern

Suzanne Osten sätter upp Temps mort, en av Lars Noréns sista pjäser

29 november, 2022 by Redaktionen

Suzanne Osten sätter upp en av Lars Noréns sista pjäser, där dramatikerns alltid lika knivskarpa blick låter människorna dissekera varandra och hungra efter gemenskap. Med Ann Petrén, Anna Takanen, Andreas Kundler, Cilla Thorell, Simon Norrthon, Per Sandberg, Thora Möller Jensen och Rasmus Ölme. Med en prolog av Erik Uddenberg baserad på Unga Klaras uppsättning Besvärliga människor. Urpremiär 16 december på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Ett pressmeddelande:
Temps mort är en av de pjäser Lars Norén lämnade efter sig som nu får sitt uruppförande. Sex personer vandrar in i ett rum fullt av ljus, stillsamt, undrande. Sedan kommer en sjunde, en ung flicka. De betraktar varandra, berättar, tystnar och fläker ut sig. Till sist kommer elden. Helvetets gap eller begärets lustar? Allting är högst oklart, och ytterst sannolikt.

– Temps mort är som en livskabaret. Pjäsen talar om livet även människorna har kommit till en sista anhalt så lever de och hoppas. Den innehåller teman jag känner igen från Lars Noréns 1980-tals pjäser. Jag lärde känna honom när jag satte upp En fruktansvärd lycka (1981) och Underjordens leende (1982) och det var innan han blev ikonen Norén. Jag tror att jag lärde honom dansa med skådespelare, hitta leken och rytmen. Och jag tror han skulle gillat mitt sätt att närma mig Temps mort med lek, säger regissören Suzanne Osten.

– I Temps mort heter rollerna A,B,C, D och så vidare, jag ville ge dem en bakgrund och ur texten kom de besvärliga människorna till mig. Men det där är ju ”hon” och det där är ”han” så där dök idén upp att använda karaktärerna från Besvärliga människor (1999). Det finns inte så mycket plats för besvärliga människor i vårt samhälle, men på teatern behöver och älskar vi de icke-lyckade, oälskade människorna som har åsikter och gör motstånd! Vad skulle vi vara utan dem, säger Suzanne Osten.

Suzanne Osten är en pionjär inom svensk teater som gjort ett stort antal teateruppsättningar och flera filmer bl.a. Besvärliga människor (2001). Hon var konstnärlig ledare för Unga Klara fram till 2014 och professor i regi vid Dramatiska Institutet 1995-2009. 2021 belönades hon med en Hedersguldbagge för sina insatser inom svensk film.

I ensemblen ingår fyra skådespelare som medverkade i Besvärliga människor 1999 på Unga Klara, nämligen Ann Petrén, Anna Takanen, Andreas Kundler och Cilla Thorell.

– Prologen är tänkt som en introduktion och ingång till Lars Noréns värld. Att utgå från Besvärliga människor var Suzanne Ostens idé och när jag först hörde henne säga det skrattade jag högt, säger dramatikern Erik Uddenberg.
I sin dramatik visar Lars Norén hur besvärliga vi människor är med vår oro, självupptagenhet, sårbarhet, tankar och behov som krockar, både med andra och i oss själva. Lars Noréns karaktärer ÄR besvärliga. Att använda sig av de besvärliga människorna från uppsättningen 1999 ger en humoristisk ingång till hans universum, vilket känns helt rätt eftersom det är mycket humor i hans dramatik.

– De besvärliga människorna i prologen har oförlösta drömmar och hangups som gör att de hamnat på kant med livet. De känner sig oförstådda, osedda och har trots det enormt stora förhoppningar, och det får de väl lov att ha, säger Erik Uddenberg.

Erik Uddenberg arbetade som dramatiker med Suzanne Osten första gången på Unga Klara i Flickan, mamman och soporna (1998), baserad på hennes bok. Sedan dess har de fortsatt att samarbeta i många uppsättningar där Erik varit antingen dramaturg eller dramatiker. Han har nyligen gett ut en bok om Unga Klaras arbetssätt.

Temps mort
Av Lars Norén
Prologen Sju besvärliga människor söker Lars Norén av Erik Uddenberg
Regi Suzanne Osten
Scenografi och kostym Annika Tosti
Ljus Torkel Blomkvist
Komposition Magdalena Eriksson och Anna Lund
Mask Linda Gonçalves
Koreograf Rasmus Ölme

Medverkande: Andreas Kundler, Thora Möller Jensen, Simon Norrthon, Ann Petrén, Per Sandberg, Anna Takanen, Cilla Thorell, Rasmus Ölme
Understudy Anders Johannisson

Musiker Anna Lund och Magdalena Eriksson
Vikarierande musiker Natasja Dluzewska

Urpremiär 16 december på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

Teaterkritik: Adressat okänd – stark, dramatisk, absorberar mig totalt

1 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

Adressat okänd
Av Kathrine Kressmann Taylor
Regi Natalie Ringler
Översättning Hanna Axén
Scenografi och ljus Jens Sethzman
Kostym Elin Hallberg
Komposition Mikael Nilzén
Ljud Evelina Kyrk
Mask Maria Lindstedt
I rollerna Sven Ahlström och Fredrik Gunnarson
Premiär på Klarascenen, Stockholms stadsteater 30 september 2022

En stark och dramatisk berättelse om vänskap, lojalitet och svek under svåra tider, då samhället och de mänskliga rättigheterna står under attack. Vad är vi beredd att göra när vi fruktar för våra liv? Hur mycket är våra löften till våra bästa vänner värda när det kan kosta en del att hålla fast vid vad vi lovat? Strax under ytan lurar hela tiden det mänskliga behovet (efter mat och sömn) att höra till, bli förstådd och älskad.

Handlingen utspelas 1932 och bygger på en brevväxling mellan två vänner, Martin och Max som driver ett konstgalleri tillsammans i USA. Martin har precis flyttat tillbaka till Tyskland tillsammans med sin familj och hans judiska vän Max bor kvar i Californien.

Martin får det bra i Tyskland. Han har gott om pengar och kan köpa en stor herrgård och ha en stor personalstyrka som passar upp familj och hus. Fattigdomen i Tyskland är stor i efterverkningarna av förlusten i andra världskriget. Martin blir då ett föredöme för bygden och inbjuden till borgmästaren och alla mäktiga i bygden. Hitler är på väg mot makten och erbjuder de fattiga människorna ett hopp om bättre välstånd för hela landet. För Max som bor är jude och bor i USA blir nyheterna från Tyskland alltmer skrämmande.

De två skådespelarna gestaltar de två vännerna och handlingen förs fram genom att de läser upp breven de skrivit. Att det kan bli dramatiskt och så spännande och engagerande att lyssna på brev som läses upp, det är imponerande. Det blir minst lika dramatisk som om det hade spelats upp i olika scener. Berättelsen griper tag i mig och handlingen känns lika aktuell idag, den ställer ständigt aktuella frågor om etik och moral, om vänskap och kärlek, om lojalitet och svek.

Scenlösningen är mycket enkel men oerhört effektiv scen med i stort sett endast de två skådespelarna och några fristående genomskinliga väggavskiljare där datum för brevet målades med vit målarfärg för varje brev som lästes. Denna enkla scenlösning blir verkningsfull, mycket tack vare att de två skådespelarna, Sven Ahlström och Fredrik Gunnarson, har sådan närvaro på scenen.

”Adressat okänd” är en dramatiserad brevroman från 1938 av amerikanska Katherine Kressman Taylor. Även om pjäsen har en historisk kontext är den tidlös och säger något till oss alla också i dagens värld. Den har, som alla riktigt bra föreställningar, flera nivåer i hur vi kan tolka och förstå vad som sägs och berättas. Sällan har en timme och tio minuter försvunnit så snabbt. Jag går och tänker på föreställningen hela tiden. Den träffar rakt i hjärtat och absorberar mig totalt. Kanske det bästa som visas på scen just nu.

Bakgrundsfakta:
Regissören Natalie Ringler tilldelades SvD:s Thaliapris 2021 för pjäserna Irakisk Kristus och Är det krig än? på Teater Galeasen. Hon har även regisserat NomNomNom på Dramaten och En enkel historia på Radioteatern.

Teaterkritik: Var är Olle? – mer än True Crime

24 september, 2022 by Rosemari Södergren

Var är Olle?
Av Amanda Glans
Av och regi Andreas Kundler
Scenografi och kostym Zofi Lagerman
Ljus Maria Ros
Mask Anna Jensen Arktoft
Komposition Johan Blixt
Koreografi Catharina Allvin
I rollerna Lennart Jähkel, Elisabet Carlsson, Shebly Niavarani, Tove Edfeldt, Melker Appel
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 23 september 2022

True Crime men mycket mer än så. Denna djupdykning i försvinnandet av tonåringen Olle Högbok får oss att känna hur djupt ett brott påverkar offer och de anhöriga. Det blir starkt när det är en människa på scen som gestaltar den sörjande, ångestfyllda föräldern. Jag var frågande före premiären varför True Crime sätts upp på scen. Nu vet jag. Det blir djupare och förmedlar många fler känslor än en tv-serie. Var är Olle? handlar minst lika mycket om hur människor påverkas när de drabbas av ett tragiskt brott som själva letandet efter vad som hänt. Tragiken fördjupas av att det finns en hel del som pekar på att poliser varit inblandade i brottet. Det är oerhört skrämmande.

Att förlora ett barn är en sorg en förälder tyngs av hela sitt liv. Det är inget som går över, inget som går att rycka upp sig från och återgå till livet. Livet är förändrat och fel för alltid. Förmodligen ännu svårare är det när barnet bara försvinner. När föräldern aldrig får svar på vad som hänt. Var är Olle? skildrar ångest, sorg och förtvivlan hos föräldrarna till Olle Högman som försvann 198?.

Föreställningen bygger på Martin Ezpeletas ljudboksdokumentär från Storytel 2020 om 18-årige Olle Högboms mystiska försvinnande i Sundsvall 1983. Efter en festkväll i september 1983 försvinner 18-årige Olle Högbom i Sundsvall. När polisutredningen lagts ned utan spår fortsätter Olles pappa Ruben själv sökandet efter svar och får långt senare hjälp av journalisten Martin som blir lika engagerad. Men Olles pappa har lovat att ägna varje vaken stund av sitt liv åt att ta reda på vad som hänt hans son. Närmare fyrtio år senare träffar han journalisten Martin som blir lika engagerad i fallet.

Föreställningen är en redogörelse för Olles försvinnande och polisens brist på engagemang och det finns en del som pekar på att det är något skumt med polisens agerande. Det tog fem dagar efter försvinnandet innan polisen överhuvudtaget började undersöka försvinnandet. Snacka om att spår hann försvinna. Dessutom var elva poliser i precis samma område som Olle den natt då han försvann och ändå såg ingen polis något. Det är anmärkningsvärt och skrämmande.

Journalisten Martin Ezpeleta har själv erfarenhet av nära anhöriga som försvunnit. Han bodde några år i Argentina och bodde tillsammans med en kvinna vars föräldrar försvann under militärdiktaturens tid. Det blir en fördjupning av föreställningen. I Sverige är det inte en diktatur som gör att människor försvinner men det är i grunden ändå alltid människor som begår övergrepp mot andra när människor försvinner på grund av brott.

Regissören Andreas Kundler berättar:
– Jag tror alla inblandade känner ett extra ansvar i det här projektet. Just för att det rör verkliga människor och livsavgörande händelser. Det skapar ett engagemang som liksom går bortom föreställningen. Vi kommer de här människorna så nära. Och visst, det är en true crime-berättelse, men under den gömmer sig en annan, existentiell berättelse som handlar om kärlek bortom tid och rum, om besatthetens väsen och om vad vi är villiga att göra för att hjälpa vår nästa.

Skådespelarna går in i olika karaktärer på ett smidigt sätt. Jag är imponerad av skådespelarna.

Jag var lite skeptisk eller åtminstone frågande före premiären. Jag ställde mig frågan varför en true crime-berättelse sätts upp på en teaterscen. Vad är vinsten eller vitsen med att sätta upp den på scen när det går lika bra att spela in på film eller tv-serie eller berätta i en podd, funderade jag. Svaret är att när det blir så välgjort och genomtänkt med flera nivåer som i Var är Olle? då blir berättelsen ännu starkare på scen. Det står en människa på scen och gestaltar all den sorg en förälder får leva med. Det går inte att skaka av sig. Jag tror varenda förälder som förlorat ett barn kan känns igen sig i Lennart Jähkels gestaltning av en började pappa.

Bakgrundsfakta:
Martin Ezpeleta
Martin Ezpeleta, född 1975 i Lima, Perú, är journalist och dokumentärmakare. Han har en gedigen journalistisk bakgrund som reporter och krönikör på tidningar som Dagens Nyheter, Aftonbladet och Norrbottens-Kuriren.
Han har också producerat ett tiotal radiodokumentärer för Sveriges Radio, och tilldelades Susanne Björkmans stipendium 2010 för P3-dokumentären Terrorbomberna i Köpenhamn.
Sedan 2020 leder han Storytels satsning på true crime och våren 2022 publicerades hans Saknad i Ljungby, en ljudboksdokumentär på Storytel Original om 17-årige Mattias Borgs försvinnande i småländska Ljungby.

Amanda Glans
Amanda Glans, född 1983 i Glasgow, är radiojournalist och prisbelönt dokumentärmakare. Hon har bland annat mottagit Stora Journalistpriset i kategorin Årets Berättare, tillsammans med Erik Hedtjärn, för radiodokumentären Partiledaren om Håkan Juholt 2011. Samma år uppmärksammades hon också med Åke Blomstroem Award och Susanne Björkmanstipendiet för Jag ringer dig ibland, om sin egen familjs historia.
Hon är producent för den dokumentära berättarscenen Storydox, som drivs av Fabula Storytelling och Produktionsbolaget Munck, som flera gånger samarbetat med Kulturhuset Stadsteatern i projektet Stockholm Berättar. Hon producerade Var är Olle? för Storytel, var dramaturg till Martin Ezpeletas senaste serie Saknad i Ljungby som släpptes i maj 2022, och är producent för han kommande publicering. Hon är även verksam som radiolärare på Journalisthögskolan i Stockholm.
Amanda Glans har tidigare skrivit Sparka neråt, för Västmanlands Teater, 2013. På Kulturhuset Stadsteater står hon tillsammans med Andreas bakom föreställningarna Stockholm Love 2016, Stockholm Lust 2017, Öppna era hjärtan 2018 och videoverket Revolution 2021.

Andreas Kundler
Andreas Kundler, född 1970 i Stockholm, är regissör och skådespelare. Han regidebuterade 2004 med uppsättningen China på Unga Klara. På Kulturhuset Stadsteatern har han tidigare iscensatt Jorden är min filt 2007, Stockholm Love 2016, Stockholm Lust 2017, Öppna era hjärtan 2018 och videoverket Revolution 2021 och på Riksteatern Effekten, 2015.
Andreas Kundler är utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö åren 1994-97. Han tillhör Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble och har gjort över 30 rolltolkningar här, senast sågs han i Älskling är jag hemma av Laura Wade. Han har även medverkat i filmer som Sameblod 2016 och i Gräns, som blev vinnare i den prestigefyllda kategorin ”Un certain regard” vid filmfestivalen i Cannes för några år sedan. Han har också spelat in en lång rad teveproduktioner som exempelvis Gentlemen & Gangsters, Gåsmamman, Partisan, Händelser vid vatten mfl.
Andreas Kundler är också författare och har på Rabén & Sjögren givit ut ungdomsromanerna Övergångarna, De svarta liljorna och Sprickan mellan världarna, alla tre skrivna tillsammans med författarkollegan Lisa Linder.

Teaterkritik: Mandomsprovet – laddad men smakfull attraktion

17 september, 2022 by Lotta Altner

Mandomsprovet
Dramatisering Pamela Jaskoviak
Regi och scenografi Suni Munshi
Manus efter Charles Webbs roman och Calder Willinghams uruppförande (originaltitel The Graduate)
Ljud och scenografi Linus Fellbom
Kostym Ann Bolander Loof
Ljud Johan Ehn
Mask Susanne von Platen
Regiassistent Julia Hackman
Rollista Rasmus Luthander (Benjamin Braddock), Marie Richardson (Mrs Robinson), Nina Rashid (Elaine Robinson), Göran Ragnerstam (Mr Robinson), Leif Andre (Mr Braddock), Lena Nilsson (Mrs Braddock) och Carlos Romero Cruz (Miranda la Magia, Hotellportier, Psykolog, Präst)
Premiär Stockholms stadsteater den 16 september 2022

När en uppsättning baserar sin tolkning på en Oscars nominerad film och en klassisk bok, blir det naturligt att det finns utrymme för jämförelser från båda håll. Fast den allra största frågan kvarstår, d.v.s finns det utrymme för kraftig attraktion, förförelsen och är den trovärdig/möjlig mellan Mrs Robinson och Benjamin. Det har nog inte undgått någon som sett filmen från 1967 att ålderskillnaden dem emellan till och med kan få en liberal att höja något på ögonbrynen. Både karaktärerna i föreställningen och skådespelarna på scen har en ålderskillnad på ca 30 år. Mystiken måste därmed grunda sig på att vi blir övertygade om handlingens drivkraft, den förbjudna sexuella relationen och följderna av detta.

Tolkningen av manuset uttrycker att Ben måste vara tillräckligt vuxet förvirrad, uttråkad, pressad kring sina framtidsplaner och familjens förväntningar, för att kunna förföras av en kvinna som är mycket målmedveten, vacker, olycklig och är desperat i behov att bli bekräftad som kvinna. Båda skådespelarna lever upp till dessa förväntningar och det blir inte svårt att förstå att de på någon nivå behöver varandra, om än tillfälligt. Attraktionen mellan karaktärerna ska vara chockerande men trovärdig – det är den också. Kärleksscenerna dem emellan är passionerade, smart genomtänkta och gör ingen av oss åhörare obekväma. Luthander och Richardson är dessutom mycket vackra tillsammans och lever upp till alla förväntningar kring karaktärernas möjlighet till samvaro.

Men tanke på hur djärvt temat ändå är, kändes det något förvirrat över att både Mrs Braddock- och Elaine Robinsons rolltolkningar upplevdes väldigt platta, ointressanta och ibland lätt fördomsfulla. Bens mamma är allt för hysterisk, gnällig och för tantig för sin ålder. Vid varje konflikt är hon enbart högljudd och kategorisk – varför måste hon enbart vara det och varför är det så roligt med neurotiska kvinnor? Många i publiken skrattade och jag blev enbart beklämd. Dessutom är Elaine Robinson mestadels bara liten och söt. Även om Bens relation med Mrs Robinson kanske inte kan anses som ”normal”, är det svårt att förstå varför Ben blir så enormt förälskad i Elaine, när hennes personlighet knappt gör något avtryck alls. Även om Mrs Robinsons karaktär är den som står ut i mängden, så hade jämförelsen med henne ändå klarat av, att övriga kvinnliga karaktärer fått mer kött på benen. Det skulle ha varit bra om uppsättningen som ville förtydliga transsexualitet/transvestism genom rollkaraktären Miranda la Magia, också hade kunna kosta på sig mer nyanserade kvinnliga rollkaraktärer i just Bens mamma och hans förälskelse. Jag blir personligen ointresserad av kvinnliga karikatyrer på scen. Manuset gör dessa två rollkaraktärer en björntjänst.

Scenografin i föreställningen var mycket enkel och barskrapad men tillsammans med ljuset, genomtänkt rekvisita, så fyllde den full funktion för scenbytena. Att scenerna blev trovärdiga berodde också på att skådespelarna var mycket duktiga på att återge mer rymd och detaljer i sig själva.
Ett intressant perspektiv i föreställningen är att Ben mestadels får skulden för den s.k. ”otrohetsaffären” med Mrs Robinson från samtliga andra karaktärer. Det är han som får bära hundhuvud trots att det är han som är ung, oerfaren och ogift. Min uppfattning är ju dessutom att det är han som blir förförd. Det skulle kanske i en föreställning 2022 ha kunnat få smyga in en mer nyanserad och bredare tolkning av det hela, där män inte alltid automatiskt är drivkraften till skamligheter enbart för att de är just män. Det känns väldigt förlegat. Det är inte enbart män som förför kvinnor. Sexuell utsatthet berör alla människor.

Teaterkritik: Mizeria

10 april, 2022 by Birgitta Komaki

Mizeria
Av Melody Farshin
Regi Astrid Kakuli
Scenografi Fridjon Rafnsson
Kostym Jasminda Asplund Blanco
Ljus Karl Svensson
Mask Patricia Svajger
Musik Mack Beats
Manuskonstruktion Åsa Lindholm
Dramaturg Mia Winge
Koreograf Mateja Kovacevic
På scen Aicha m.fl Yasmine Seifi
Ali m.fl Ahmed Berhan
Nypremiär på Stadsteatern i Husby 8 april 2022

En pjäs skriven av Melody Farshin och i regi av Astrid Kakuli som nu har nypremiär efter ett långt uppehåll.

Tvillingarna Aicha och Ali växer upp i ett av alla miljonprogram. De är bästa vänner som små men med tiden blir de mer skilda åt. Pjäsen börjar med syskonkäbbel och lekfull retsamhet, fortsätter med att visa killar och tjejers olika villkor i hemmet och i samhället. I hushållet har killar ständigt semester fast de inte förstår det , enligt Aisha.
Sedan avhandlas arbete, kärleksrelationer, vänskap och våld. När begravningarna blir
många och folk blir mördade för en bagatell eller i nåt gängbråk kommer sorgen fram.

Aisha (Yasmine Seifi) är intensiv, charmig och retsam. Genom sin intensitet trollbinder hon publiken. Ali (Ahmed Berhan) är lugnare och redan på väg in i mansrollen.

Genom pjäsens uppbyggnad från individ till hemmet och sedan samhället ringas olika aspekter av syskonens liv in. Med ett enkelt scenrum med modeller av höghus och till musik av Mack Beats blir pjäsen suggestiv. Den skiftar mellan humor och allvar.
En angelägen pjäs som tar upp olika aspekter på att växa upp i förorten i utanförskap utanför majoritetssamhället.

Kulturhuset stadsteatern

Footer

Om oss