Var är Olle?
Av Amanda Glans
Av och regi Andreas Kundler
Scenografi och kostym Zofi Lagerman
Ljus Maria Ros
Mask Anna Jensen Arktoft
Komposition Johan Blixt
Koreografi Catharina Allvin
I rollerna Lennart Jähkel, Elisabet Carlsson, Shebly Niavarani, Tove Edfeldt, Melker Appel
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 23 september 2022
True Crime men mycket mer än så. Denna djupdykning i försvinnandet av tonåringen Olle Högbok får oss att känna hur djupt ett brott påverkar offer och de anhöriga. Det blir starkt när det är en människa på scen som gestaltar den sörjande, ångestfyllda föräldern. Jag var frågande före premiären varför True Crime sätts upp på scen. Nu vet jag. Det blir djupare och förmedlar många fler känslor än en tv-serie. Var är Olle? handlar minst lika mycket om hur människor påverkas när de drabbas av ett tragiskt brott som själva letandet efter vad som hänt. Tragiken fördjupas av att det finns en hel del som pekar på att poliser varit inblandade i brottet. Det är oerhört skrämmande.
Att förlora ett barn är en sorg en förälder tyngs av hela sitt liv. Det är inget som går över, inget som går att rycka upp sig från och återgå till livet. Livet är förändrat och fel för alltid. Förmodligen ännu svårare är det när barnet bara försvinner. När föräldern aldrig får svar på vad som hänt. Var är Olle? skildrar ångest, sorg och förtvivlan hos föräldrarna till Olle Högman som försvann 198?.
Föreställningen bygger på Martin Ezpeletas ljudboksdokumentär från Storytel 2020 om 18-årige Olle Högboms mystiska försvinnande i Sundsvall 1983. Efter en festkväll i september 1983 försvinner 18-årige Olle Högbom i Sundsvall. När polisutredningen lagts ned utan spår fortsätter Olles pappa Ruben själv sökandet efter svar och får långt senare hjälp av journalisten Martin som blir lika engagerad. Men Olles pappa har lovat att ägna varje vaken stund av sitt liv åt att ta reda på vad som hänt hans son. Närmare fyrtio år senare träffar han journalisten Martin som blir lika engagerad i fallet.
Föreställningen är en redogörelse för Olles försvinnande och polisens brist på engagemang och det finns en del som pekar på att det är något skumt med polisens agerande. Det tog fem dagar efter försvinnandet innan polisen överhuvudtaget började undersöka försvinnandet. Snacka om att spår hann försvinna. Dessutom var elva poliser i precis samma område som Olle den natt då han försvann och ändå såg ingen polis något. Det är anmärkningsvärt och skrämmande.
Journalisten Martin Ezpeleta har själv erfarenhet av nära anhöriga som försvunnit. Han bodde några år i Argentina och bodde tillsammans med en kvinna vars föräldrar försvann under militärdiktaturens tid. Det blir en fördjupning av föreställningen. I Sverige är det inte en diktatur som gör att människor försvinner men det är i grunden ändå alltid människor som begår övergrepp mot andra när människor försvinner på grund av brott.
Regissören Andreas Kundler berättar:
– Jag tror alla inblandade känner ett extra ansvar i det här projektet. Just för att det rör verkliga människor och livsavgörande händelser. Det skapar ett engagemang som liksom går bortom föreställningen. Vi kommer de här människorna så nära. Och visst, det är en true crime-berättelse, men under den gömmer sig en annan, existentiell berättelse som handlar om kärlek bortom tid och rum, om besatthetens väsen och om vad vi är villiga att göra för att hjälpa vår nästa.
Skådespelarna går in i olika karaktärer på ett smidigt sätt. Jag är imponerad av skådespelarna.
Jag var lite skeptisk eller åtminstone frågande före premiären. Jag ställde mig frågan varför en true crime-berättelse sätts upp på en teaterscen. Vad är vinsten eller vitsen med att sätta upp den på scen när det går lika bra att spela in på film eller tv-serie eller berätta i en podd, funderade jag. Svaret är att när det blir så välgjort och genomtänkt med flera nivåer som i Var är Olle? då blir berättelsen ännu starkare på scen. Det står en människa på scen och gestaltar all den sorg en förälder får leva med. Det går inte att skaka av sig. Jag tror varenda förälder som förlorat ett barn kan känns igen sig i Lennart Jähkels gestaltning av en började pappa.
Bakgrundsfakta:
Martin Ezpeleta
Martin Ezpeleta, född 1975 i Lima, Perú, är journalist och dokumentärmakare. Han har en gedigen journalistisk bakgrund som reporter och krönikör på tidningar som Dagens Nyheter, Aftonbladet och Norrbottens-Kuriren.
Han har också producerat ett tiotal radiodokumentärer för Sveriges Radio, och tilldelades Susanne Björkmans stipendium 2010 för P3-dokumentären Terrorbomberna i Köpenhamn.
Sedan 2020 leder han Storytels satsning på true crime och våren 2022 publicerades hans Saknad i Ljungby, en ljudboksdokumentär på Storytel Original om 17-årige Mattias Borgs försvinnande i småländska Ljungby.
Amanda Glans
Amanda Glans, född 1983 i Glasgow, är radiojournalist och prisbelönt dokumentärmakare. Hon har bland annat mottagit Stora Journalistpriset i kategorin Årets Berättare, tillsammans med Erik Hedtjärn, för radiodokumentären Partiledaren om Håkan Juholt 2011. Samma år uppmärksammades hon också med Åke Blomstroem Award och Susanne Björkmanstipendiet för Jag ringer dig ibland, om sin egen familjs historia.
Hon är producent för den dokumentära berättarscenen Storydox, som drivs av Fabula Storytelling och Produktionsbolaget Munck, som flera gånger samarbetat med Kulturhuset Stadsteatern i projektet Stockholm Berättar. Hon producerade Var är Olle? för Storytel, var dramaturg till Martin Ezpeletas senaste serie Saknad i Ljungby som släpptes i maj 2022, och är producent för han kommande publicering. Hon är även verksam som radiolärare på Journalisthögskolan i Stockholm.
Amanda Glans har tidigare skrivit Sparka neråt, för Västmanlands Teater, 2013. På Kulturhuset Stadsteater står hon tillsammans med Andreas bakom föreställningarna Stockholm Love 2016, Stockholm Lust 2017, Öppna era hjärtan 2018 och videoverket Revolution 2021.
Andreas Kundler
Andreas Kundler, född 1970 i Stockholm, är regissör och skådespelare. Han regidebuterade 2004 med uppsättningen China på Unga Klara. På Kulturhuset Stadsteatern har han tidigare iscensatt Jorden är min filt 2007, Stockholm Love 2016, Stockholm Lust 2017, Öppna era hjärtan 2018 och videoverket Revolution 2021 och på Riksteatern Effekten, 2015.
Andreas Kundler är utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö åren 1994-97. Han tillhör Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble och har gjort över 30 rolltolkningar här, senast sågs han i Älskling är jag hemma av Laura Wade. Han har även medverkat i filmer som Sameblod 2016 och i Gräns, som blev vinnare i den prestigefyllda kategorin ”Un certain regard” vid filmfestivalen i Cannes för några år sedan. Han har också spelat in en lång rad teveproduktioner som exempelvis Gentlemen & Gangsters, Gåsmamman, Partisan, Händelser vid vatten mfl.
Andreas Kundler är också författare och har på Rabén & Sjögren givit ut ungdomsromanerna Övergångarna, De svarta liljorna och Sprickan mellan världarna, alla tre skrivna tillsammans med författarkollegan Lisa Linder.
Kulla-Gulla handlar till stor del om en moralisk grundfråga som politiken försöker svara på: Vem har rätt till vad och hur ska världens resurser fördelas? Men jag tycker föreställningen också angriper den amerikanske framgångsillusionen om att livets mening är att individuellt hitta rikedom och framgång. I den amerikanska framgångssagan handlar allt alltid om att var och en ska skapa sin individuella välfärd. Denna filosofi bankas in i dagens unga från många håll: Att just du kan lyckas, antingen genom hårt arbete eller stor intelligens eller genom att vinna på lotteri. Kulla-Gulla står upp för en helt annan inställning. En filosofi som säger att vi kan fördela världens resurser mer jämlikt och vi blir inte lyckligare om vi som enskilda individer blir stormrika om andra samtidigt lider och svälter.
Att göra teater av böcker är en stor utmaning. Jag tycker regissör med sitt team har förvaltat berättelsen bra. Regissören Maria Sid har tidigare regisserat en annan bokserie, nämligen Elena Ferrantes Min fantastiska väninna på Kulturhuset Stadsteatern.
En styrka i både böckerna och föreställningen är att de flesta karaktärerna har både ljus och mörker i sig. Patronen tillhör de konservativa som tror att det är guds mening att de rika ska fostra de fattiga. Men han kan ändå lyssna på Kulla-Gulla och ta till sig andra tankar. Kulla-Gulla är en ljus människa men hon ställer inte alltid upp på de rätta, hon har också funderingar kring hur hon ska agera. Det går givetvis inte att fördjupa det realistiska på en scen på två och en halv timme där samtidigt ganska många händelser ska berättas. Jag tycker regissören med sitt team har förvaltat Kulla-Gulla mycket väl och jag tror många barnfamiljer kommer att ha stor glädje av att se den och att sedan prata om den. Duktiga skådespelare, fantastiska dansare, snygg scenlösning och spännande ljussättning. En helhetsupplevelse på många sätt.
