Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Good Boys – klichéer och förutsägbar sensmoral

by

Good Boys
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 augusti 2019
Regi Gene Stupnitsky
I rollerna Jacob Tremblay, Keith L. Williams, Brady Noon, Molly Gordon, Lil Rel Howery, Will Forte m fl.
Censur: 7 år i vuxens sällskap (annars 11 år)

Amerikanska filmer, eller i varje fall en hel del Hollywood-produktioner, när de skildrar barns uppväxt är i miljöer som känns väldigt främmande för svenska förhållanden. Som nu i Good Boys. Huvudkaraktärerna, tre tolvåriga, bor i ett riktigt välbärgad område med fina hus. Och hur förhållandena i skolan skildras känns också väldigt långt från svenska skolors miljöer. Eller så har Sverige amerikaniserats så mycket att detta känns igen? Jag har väldigt svårt att engagera mig för handlingen.

Filmen får betyg 2, men det är en svag tvåa. Filmen är fylld av klichéer och karaktärerna är överdrivna på ett fjompigt sätt och det mesta är väldigt förutsägbart. Max pappa är bortrest och har en drönare hemma, en drönare Max är förbjuden att använda. Givetvis kan Max inte undvika att använda drönaren.

Huvudpersonen är tolvårige Max som har två bästa vänner, Thor och Lucas. De tre är lite skolans udda personer. Eller i vilket fall som helst tillhör de inte de coola. Fast det är deras stora dröm att få vara en i det coola gänget. Eller Lucas drömmer om det. Max drömmer mest om att få kyssa den flicka han är övertygad om är hans livs kärlek.

Så här det oväntade. Max blir inbjuden till en fest med de coola gänget och dessutom får han veta att på festen blir det kyssfest och hans stora kärlek ska vara där. Äntligen får han chansen att kyssa henne. Kanske. Det finns bara ett stort problem. Han är inte säker på hur man gör. Hur gör man en tungkyss? Drönaren har lösningen. Med den kan Max och hans två vänner komma åt att spionera på granntjejen när hon hånglar med sin pojkvän.

Att det blir problem med drönaren och kaos och en mängd förvecklingar behöver jag knappast säga. Det ena för med sig det andra och situationer blir bara mer och mer invecklad med dåliga beslut som involverar oavsiktligt stulna droger, paintball, poliser och skrämmande tonårsflickor.

Varför filmen får högre betyg än 1 beror på att den är lite småcharmig ibland, fast med överdrivan sensmoral.

Filmrecension: Tel Aviv on Fire – av och till absurt rolig

by

Tel Aviv on Fire
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 augusti 2019
Regi Sameh Zoabi

En varm komedi om Israel–Palestina-konflikten där vi får se människor agera mänskligt. Tel Aviv on Fire hade världspremiär på Venedigs filmfestival där den vann Interimpriset och Bästa skådespelare i sektionen Orizzonti. Filmen har varit en publiksuccé i Italien och Frankrike.

Huvudkaraktären är Salam, en 30-årig palestinier, som jobbar som praktikant på en populär palestinsk fiktiv såpopera: ”Tel Aviv on Fire”. Såpoperan sägs utspela sig strax före sexdagarskriget 1967 och spelas in i Ramallah. Serien är en typisk, ganska töntig, såpopera med klichéartade karaktärer. Ganska förutsägbar är serien också, en kvinnlig palestinsk spion ska nästla sin in i den israeliska armén genom att charma in sig hos ett högt uppsatt befäl.

Salam måste passera den israeliska gränskontrollen varje dag för att komma till TV-studion. En dag möter han Assi, chefen för gränskontrollen. Assis fru är ett stort fan av tv-programmet. Salam överdriver och säger sig vara manusförfattare. Assi blir fixerad vid att påverka Salam hur såpans handling ska utvecklas och i den vevan får Salam jobb som en av manusförfattarna då låtsas att han själv kommit på de idéer Assis gett honom.

Det blir en snurrig situation där den ena lögnen tvingar fram nästa. Rent av klastrofobiskt, då det hela tiden finns starka spänningar och hot.

Den är av och till absurt rolig.

Filmrecension: Flykten från DDR – en riktig nagelbitare

by

Flykten från DDR
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 augusti 2019

En spännande nagelbitare, trots att den bygger på en sann historia. Ja trots att jag vet hur de slutade satt jag som på nålar.

Filmen är den sanna historien om två östtyska familjer, familjen Strelzyk och familjen Wetzel, som i september 1979 skapade stora rubriker över hela världen.

Filmens beskrivning från filmdistributören:
I hemlighet ägnade de lång tid åt att själva sy och snickra ihop en luftballong i källaren för att försöka fly från diktaturens DDR till friheten i väst. En våghalsig plan där både förberedelserna och själva färden satte allas liv på spel. Jagade av den största styrka Stasi kunnat mobilisera blir familjens plan en kamp mot klockan där varje sekund räknas.

Filmen är spännande och välgjord med duktiga skådespelare. Den skildrar på ett påtagligt och trovärdigt sätt det kontrollsamhälle och angivarsamhälle som den kommunistiska Östtyskland utvecklats till men också de människor som kunde stå emot att vara angivare. Det är skrämmande att se detta samhälle där medborgare som vara kritiska inte kunde visa sina tankar och prata öppet med sin granne eller sin arbetskamrat utan tvärtom behöva vara på vakt hela tiden. Hur maktlös en medborgare var om den blev misstänkt för att vara kritiskt mot något i det kommunistiska samhället.

Och hur förhindra att barnen berättar för dagispersonal vad föräldrarna sysslar med? Filmen drog in mig i handlingen, jag kände det som att jag var där, jag var med. Det är så riktigt bra filmen fungerar.

Flykten från DDR sätter igång många tankar, I höst är det 30 år sedan Berlinmuren föll. Det är inte så länge sedan. Det är viktigt att vi är medvetna om att människor är kapabla att skapa sådana förtryckande ofria strukturer. Det finns nationer idag också där medborgare är lika ofria och det finns utveckling i en del länder som för mot övervakarsamhället. Det är sorgligt att det inte finns mer rörelser i västvärlden som kämpar för att hjälpa motståndsrörelser i länder med diktatur.

Filmrecension: Smärta och ära – vacker, stark, berörande, enastående, unik, mästerlig, ömsint

by

Smärta och ära
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 september 2019
Regi och manus Pedro Almodóvar
I rollerna Penélope Cruz, Antonio Banderas, Julieta Serrano, Raúl Arévalo, Federico Etxeandia

Antonio Banderas fick välförtjänt pris för bästa manliga skådespelare för sin insats i Pedro Almodóvars Smärta och ära vid filmfestivalen i Cannes i år. Mycket välförtjänst. Denna underbara film, färgstark, sensuell, förförande vacker återupprättar den spanske filmregissören
Pedro Almodóvar i mina ögon. Inte för att jag tror att en så internationell erkänd och hyllad regissör direkt bryr sig om min uppfattning.

Filmen handlar om en åldrande filmskapare som dragit sig tillbaka och det är svårt att inte se att det delvis handlar om honom själv. Men som alla konstverk som skapas på personlig botten berättar den något som många kan känna igen sig i. Filmens huvudkaraktär, filmskaparen Salvador Mallo har en mängd fysiska krämpor och brottas med djup depression. Vilket som kom först: att han drog sig tillbaka eller blev psykiskt dålig är som hönan och ägget. Att en människa som är skapande, oavsett med vad, förmodligen drabbas av depression om hen inte längre har möjlighet att skapa borde vara något som omvärlden tog i beaktande, tog hänsyn till.

I filmen tackar Salvador Mallo nej till i stort sett alla erbjudanden om uppdrag men samtidigt gror en längtan inom honom. Jag tror en skapande person måste skapa, hen mår dåligt annars, det spelar ingen roll i vilken ålder hen kommit i. I filmen skyller Salvador Mallo hela tiden på att hans kropp rent fysiskt inte längre klarar filminspelningar. Det blir en ond cirkel, han blir både fysiskt och psykiskt sämre och äter mer och mer piller, både lagliga och han börjar också hitta droger på andra sätt.

Vi får följa Salvador Mallo både som åldrad men också som pojk. Den fantastiska Penélope Cruz strålar i rollen som hans mamma Jacinta. Vi får följa med på en resa genom hans uppväxt, han förhållande till sin mamma, till studier, till besvikelser mellan honom och hans mamma men också deras täta band av kärlek som är djupare än någon av dem förstår.

En av filmens stora styrkor är att den inte spelar på högsta volym, utan den flyter fram i en eftertänksam takt med små talande detaljer. Den är vacker, stark, berörande, enastående, unik, mästerlig, ömsint. Och som alltid i Almódovars filmer med foton som är färgsprakande konstverk i sig.

Varför betyg 4 och inte betyg 5? Ärligt talat pendlar betyder där emellan. Att det inte blev 5 beror på en del av filmen skildrar personer som använder heroin utan att visa hur förstörda de blir. Jag tänker inte gå in på ämnet mer än så, men den som någonsin levt nära någon heroinmissbrukare blir nog lika upprörd som jag var en stund, en bit in i filmen. Det är filmens enda skönhetsfläck.

Filmrecension: Diamantino – något av det sämsta jag sett på en filmduk på flera år

by

Diamantino
Betyg 1
Svensk biopremiär 26 juli 2019
Av Daniel Schmidt och Gabriel Abrantes

Humor och ironi är inte alltid lätt att göra bra. Vad en person skrattar åt kan någon annan tycka är jättelöjligt, ja till och med förnedrande. Diamantino är en film som jobbar med stora åthävor, men att göra saker extremt löjliga. Sådana metoder är inte lätta att behärska. Jag blev enormt besviken på den här filmen, som var rejält upphaussad före visningen. Den lät väldigt rolig och speciell. Den beskrivs så här av filmdistributören:
När världens bästa fotbollsspelare Diamantino missar den avgörande straffen i VM-finalen, får det konsekvenser långt bortom fotbollsplanen. Sökandet efter nya mål i livet leder honom på en kaotisk odyssé där han konfronteras med neofascism, flyktingkrisen, genmanipulering och Portugals eventuella uttåg ur EU. Daniel Schmidt och Gabriel Abrantes har gjort en skruvad, kärleksfull komedi som inte liknar någonting du sett förut!
Njae. Som ni förstår har jag inte fallit för den här skruvade komedin. Jag pratade med flera av mina filmkritiker-kollegor efter filmen som var lika besvikna som jag.
Karaktärerna är överdrivna, det hör till själva genren. Diamantino tolkar jag som en drift med den portugisiske fotbollsspelaren Ronaldo. Eller i alla fall har filmens Diamantino hämtat en del drag av Ronaldo.

Denna Diamantino är rätt korkad och fäst vid sin pappa som en baby. Han tycks aldrig gått igenom någon normal europeisk tonårs-rebellisk period. Sex vet han inte vad det är och hans systrar, som är tvillingar, är rakt igenom elaka. Och allt detta beskrivs med kliché-artade bilder.

Diamantino får för sig att han ska adoptera en flykting samtidigt som spioner från säkerhetstjänsten vill komma åt att spionera på hon för att avslöja ekonomiska olagligheter som de misstänker honom för. Nu är ju Diamantino alldeles för korkad för att kunna planera några ekonomiska svindlerier.

När han nu ska adoptera en flykting klär en av kvinnorna från säkerhetstjänsten ut sig till flyktingpojke. Om inte filmen redan tappat mitt engagemang för den det nu. Det är helt osannolikt att någon skulle kunna adoptera en person som är polis och som klär ut sig till flyktingpojke. Nej en absurd film behöver givetvis inte följa realismen men när det finns delar i handlingen som är för osannolika tappar jag i alla fall intresset.

Tanken från filmskaparna är väl att driva med västvärldens misslyckande med att hjälpa flyktingar, att visa att det mesta göra för vår egen vinning. Men den kritiken går inte hem, som jag ser det.

För mig var det en plåga att sitta kvar i salongen filmen ut. Den är i min smak något av det sämsta jag sett på en filmduk på flera år. Tyvärr.