• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Sylfiden – en drömsk balett

28 maj, 2012 by Redaktionen

Sylfiden
Koreografi: August Bournonville
Kungliga Operan
Premiär: 26 maj

Efter en dramatisk början där den kvinnliga huvudrollsinnehavaren måste bytas ut på grund av en skada precis innan ridån ska gå upp kan föreställningen komma igång. Nadja Sellrup får rycka in denna premiärkväll och hon gör ett fantastiskt jobb.

Baletten handlar om James som inför sitt stundande bröllop blir besökt av Sylfiden, en luftande, som förklara sin kärlek till honom. James börjar nu ifrågasätta sitt val av fästmö. Heder och moral förhindrar honom till en början men den vackra Sylfiden är svår att motstå.
I år är det 150 år sedan Sylfiden för första gången sattes upp på Kungliga Operan i Stockholm. Baletten har en av världens äldsta koreografier och den håller än idag. Det är en klassisk och lättillgänglig balett som jag tror passar många.

Upplägget och historien är simpel och underhållande. För någon som aldrig tidigare varit på balett är detta en bra uppsättning att börja med. Denna balett är även barnvänlig. Det är en lättförstålig historia, tilltalade karaktärer med vackra kostymer och en sagolik scenografi. Vår kungliga balett gör även ett bra jobb i att förmedla känslor och berätta denna historia.

Det aktiva mimspråket gör baletten både rolig och intressant. Att få se dansarna uttrycka sig både i dans och i mim är underhållande. Historien blir således lite mer levande och tilltalande för de minsta.
Att Operan väljer att ha nypremiär av Sylfiden i slutet av säsongen är ett smart drag. Det är en bra sommarföreställning som man kan njuta av och sedan dansa ut i sommarkvällen.

Text: Lisa Pousette Blomé

Läs även andra bloggares åsikter om Sylfiden, Kungliga Operan, balett, dans, recension

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Balett, Dans, Kungliga Operan, Recension, Sylfiden

Skivrecension: Regina Spektor – “What We Saw from the Cheap Seats”

28 maj, 2012 by Redaktionen

Artist: Regina Spektor
Titel: “What We Saw from the Cheap Seats”
Betyg: 4
Release 29 maj 2012

Första gången jag stötte på Regina Spektor var 2005, när jag fick en hemmakopierat cd-skiva med ett handskrivet “Soviet Kitsch” och blomtapet som omslag av en klasskamrat, någon “amerikansk sångerska” som hennes bror hade hittat på nätet. Utan att då förstå vilket fenomen jag fick ta del av, blev skivan snabbt en av klenoderna i min skivhylla. Och jag förvänades vid varje skivsläpp om och om hur allt denna kvinna gör, oftast med bara röst och piano, är ap-bra – och ändå aldrig likadant.

Nu är Regina Spektor tillbaka med sin sjätte studioalbum, en kompakt novellsamling på 37 minuter. “What We Saw from the Cheap Seats” är mer “mastered” och inte lika radiovänlig som de senaste två albumen; musiken har berikats med fler instrument och elektroniska effekter, det är inslag av musikal, jazz, barntrall och lite pompa och ståt och lite fler stämningsskiftningar än tidigare album.

Den första halvan har flera vackra, klassiskt jazziga inslag som “Small Town Moon” och “Patron Saint”; “Oh Marcello” är fräck och oförutsägbar, och “Ne me quitte pas”, en låt från 2001 i ny tappning, är nästintill retande barnsligt. Efter “How” (skivans lägstamärke, en förvånansvärd konventionell kärleksballad) vänder stämningen. Det blir allvarligt och nästan mörkt med berättelser om att känna sig maktlös, och mänsklig, och om ömhet och tröst, med “All the rowboats” i spetsen.

Precis som i alla skivor förr gäller det hur som helst att lyssna noga på texten. Titeln ger en fin hint, för även om Regina Spektors låtar alltid är personliga och många skrivna i första person, är de sällan självbiografiska, utan oftast annorlunda synvinkel på vardagliga upplevelser, udda saker som du aldrig tänkt på innan eller påhittade berättelser. Och för mig är dem egentligen också kärnan i hennes skapande.

Skivan är färgstark och Regina håller sig som vanligt inte till popmusikens regelverk, om än lite mer än förr. Hon leker med röst, takt, tonarter, brytning och ljud och läten, och fångar en med nästan varenda låt. För Regina är en storyteller ända ut i fingerspetserna. Förr var hon vännen som satt bredvid dig i soffan och drog upp en hisnande historia efter den andra, nu sitter hon på en scen i en liten teatersal inför en brokig publik och berättar med stora ögon, inlevelse och en dramatikers oemotståndliga känsla för varje sekund om världen utanför. Världen som du inte brukar se den, men ändå för fullt känner igen dig i.

Men: jag saknar min gamla vän (vad som än händer kommer inget någonsin leva upp till “Soviet Kitsch”…), jag saknar farten och den kaxiga attityden som förr omspände hela hennes skivor, men som nu bara dyker upp i omgångar. Och jag saknar djupet lite grann, det som gjorde att jag inte tröttnat på en skiva efter 7 år.

I vilket fall som helst så vill jag aldrig att Regina slutar göra musik – bara “All the rowboats” gör denna skiva värd att köpa, om man nu fortfarande köper skivor. Regina Spektor är en enastående talang som nog helt enkelt vågar ta med en konventionell tråkig ballad då och då, för den kom från hjärtat och ville ut. Så får det då lov att vara.

Bästa spår: All the rowboats, Oh Marcello

Text: Elisabeth Schriefer

Läs även andra bloggares åsikter om Regina Spektor, musik, skivrecension, recension

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Musik, Recension, Regina Spektor, skivrecension

Kent, live på Cirkus i Stockholm, recensionen

27 maj, 2012 by Redaktionen

Kent, live på Cirkus i Stockholm
Betyg: 2

När Kent utannonserade på sin presskonferens att de skulle göra en intim vårturné som bland annat skulle innefatta Cirkus på Djurgården i Stockholm blev jag eld och lågor. Kom att tänka på den explosiva konserten jag såg i samma lokal våren 2009 då Glasvegas spelade där med starkt låtmaterial på bra volym. Vad jag däremot möttes av den 26:e maj när Kent står på scenen är någonting helt annat. Inledande ”999” är inte bara ett tråkigt val som introduktion till en spelning, den hade ändå kunnat fungera tusenfalt bättre om bara volymen var något justerat uppåt (och att vissa instrument fått mer volym, som trummorna). Samma problem led även efterföljande låt ”Vinternoll2” utav. Visserligen var den berikad med ett annorlunda intro som gjorde att man undrade vad för låt som väntade, men när den väl drog igång saknade den ändå den kraft man är van vid att den avger. Energin var minst sagt låg de tre första låtarna.

Låtvalet var egentligen inte mycket bättre. Att framföra ”Kevlarsjäl” och ”Celsius” istället för till exempel ”Berg&dalvana” eller ”Bianca” från respektive skivor (Hagnesta Hill och Isola) kändes trött och gjort. Att bara återanvända stycken de redan spelat mycket de senaste åren istället för att plocka fram sådant som inte dammats av på ett tag känns inte jätteroligt. Plus att det adderar känslan av ett arenarockband som gått vilse och inte längre kan leverera små intima spelningar utan måste hävda sin storhet i mastiga låtar med hög radiovänlighet. ”Kärleken väntar”, ”Ingenting” och ”Musik non stop”är tre singlar till publikfriare som framaförs i tryggt format. Som pricken under i:et glömdes flera låttexter bort, speciellt under ”Kärleken väntar”, vilket ingav känslan av en högst slentrianmässig konsert man inte lagt ned någon möda på att göra till sin bästa någonsin. För när sångaren Jocke Berg inledningsvis berättar att de tidigare dagar gjort spelningar i Köpenhamn och Oslo, där publiken varit energirika och att vi hade mycket att leva upp till, borde han istället tänka på hur mycket han själv har att leva upp till istället för tvärtom. Vilket också gäller när han säger att vi ger bandet ”mer än de förtjänar”, vilket faktiskt stämde där och då. Publiken gav mer än vad de fick.

Men allting var givetvis inte downsides heller. Speciellt inte ljusshowen som visserligen är nedbantad från senaste årens lasershower, men ändå innehöll en mastighet som i sig själv gav energi till hela föreställningen. Ena stunden badar bandet i blått, nästa badar publiken i epeleptiska blinkningar. Snyggast blir det i motljuset när bandmedlemmarna knappt syns. Och även om man missar energin i låtar som ”Den döda vinkeln”, som tidigare övertygat något så enormt, är låtarna från det nya albumet extremt bra framfört (bortsett från ”999”, då). ”Petroleum” har en fin inledning som översätts otroligt väl i live-version. Andrasingeln ”Jag ser dig” och efterföljande ”Låt dom komma” och ”Isis & Bast” är även de välfungerande på scenen och tillhör höjdpunkten för kvällen.

Om inledande ”999” känns lite fantasilöst och tråkigt bjöds det däremot på en annan unik överraskning som ändå vittnar om att bandet fortfarande kan göra speciella konstellationer och fullkomligt briljera live. För när introt till sommarinledningen 2010 ”Utan dina andetag” drar igång känns det bara tråkigt att de återanvänder den sammansättningen, men istället golvas man av en otroligt unik live-version utav ”Halka” från bandets andra album Verkligen som inte framförts på många många år.

Avslutande ”Mannen i den vita hatten” var, givetvis, bäst. Inte bara för att ljudet äntligen justerats till en bra nivå utan också för att det verkligen är deras bästa låt någonsin. Tyvärr bjöd man bara på gamla matrester till extraverser, och även om jag hade hamnat längst fram vid staketet till höger (vid Martin) blev jag aldrig så golvad jag hade önskat. Återigen är en jämförelse med att stå och krama staketet vid Glasvegas-sångaren James Allan 2009 en besvikelse, eftersom de bjöd på en helt annan kraft och pulserande energi Kent vanligtvis brukar inneha. Förhoppningsvis tar de igen detta till sommaren.

Text: Fredrik Gertz

Läs även andra bloggares åsikter om Kent, Cirkus, konsert, musik, recension

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Cirkus, Kent, konsert, Musik, Recension

Epilog – Fullt ös med Balettakademiens avgångselever

26 maj, 2012 by Redaktionen

Epilog
Balettakademins avgångselever
Koreografi av Jan Åström, Kajsa Sandström, Johan Inger, Charlotta Öfverholm och Zain Odelstål.
Dansens Hus i Stockholm
25 maj 2012

I nästan varje föreställning finns det en del som är lite tråkig. En del som är en slags återhämtning för publiken så att man ska orka se resten av föreställningen. Den delen finns inte och behövs inte i Epilog. Balettakademiens avgångselever bjuder på en föreställning som aldrig blir tråkig. Det är fullt ös rakt igenom. Koreografierna, kostymerna, musiken, känslorna och övergångarna är alla klockrena.

Föreställningen är tillgänglig och underhållande. För mig kan dans vara lite svårt. Att gå och se modern dans kan kännas lite som en chansning då man aldrig riktigt vet vad man kommer att få se. Epilog är uppdelad i sex olika delar. Varje del har ett tydligt koncept och skiljer sig från resten av föreställningen. Som publik hinner man aldrig bli uttråkad utan man matas ständigt med intressant dans, videoinstallationer, kostymbyten och ett högt tempo.

Epilog, det som händer sen, är precis det dansen handlar om. 21 avgångselever som nu ska slå sig ut i världen och förhoppningsvis uppnå alla sina mål. Efter att ha sett denna föreställning hoppas jag verkligen att det kommer att gå bra för dessa unga dansare. De har mycket att erbjuda. Dansen i Epilog var samspelt, uppiggande och intressant. Det erbjuds både lite lugnare partier samt delar med mycket energi. Genomgående för hela föreställningen är närvaron och tillgängligheten.

Som publik finns det utrymme både för egna tolkningar och känslor. Visuellt är föreställningen intressant. Eleverna använder vid olika tillfällen videoinspelningar för att antingen förhöja effekten av dansen eller som en extra medlem. Koreograferna Jan Åström, Kajsa Sandström, Johan Inger, Charlotta Öfverholm och Zain Odelstål har alla gjort ett bra jobb och eleverna ger verkligen koreografierna liv.
Klockan 19.00 imorgon går sista föreställningen av stapeln och jag tycker att ni ska hedra dessa avgångselever genom att gå och se denna föreställning. Jag tror att ni, precis som jag, kommer komma ut med ett leende på läpparna.

Text: Lisa Pousette Blomé

Läs även andra bloggares åsikter om dans, balett, balettakademin, recension, scenkonst

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Balett, balettakademin, Dans, Recension, Scenkonst

Stockholm på Playhouse Teater – som om Norén varit med och skrivit manus

10 maj, 2012 by Rosemari Södergren

Stockholm
Manus: Bryony Lavery
Översättning: Joachim Siegård
Regi: Anders Björne
Playhouse Teater, Stockholm
Premiär 10 maj 2012

Ett ungt par ska fira mannens födelsedag – med att gå på bio och en middag bara för se två. En härlig romantisk middag med kvalitetstid för dem. Det verkar gulligt – men något rör sig under ytan. Trots deras vackra fasad anar vi att det ändå är något under hipsterytan som inte är så tjusigt, det är något som döljer sig bakom den specialdesajnade eleganta lägenhetens fasad som inte är lika bländande. Han heter Todd och hon heter Kali.
När den ena tvingar den andra att ha sex börjar obehaget krypa närmare, tvingar inte med våld men genom att inte alls lyssna på den andres nej.

Föreställningen ”Stockholm” skildrar ett destruktivt förhållande och det känns som det kunde vara ett verk där den svenska dramatikern Norén varit med och snickrat på manus.

Låt dig inte luras av de ombytta könsrollerna. I ”Stockholm” är det, åtminstone på ytan, Kali, kvinnan, som är våldsam, som tvingar sig till sex, som är sjukligt svartsjuk och som vill kontrollera pojkvännen Todd. Mycket sägs mellan raderna, under ytan. Paret säger att de inte använder alkohol, för de behöver det inte eftersom de är så berusade av sin kärlek till varandra. Men, men, men … Ja när Kali köpt hem två flaskor vin till Todds födelsedag tycks det inte finnas något stopp i henne, hon häller i sig vinet. Vad är hon annat är en person som har missbruksproblem?

För mig är skildringen av deras förhållande en klassisk och klockren beskrivning av missbruk och medberoende. Missbruk för nästan alltid med sig våld. Skildringen av varför den som blir misshandlad har så svårt att lämna förhållandet är plågsamt äkta.

Dramat går att se på flera sätt. Den har fått sitt namn efter begreppet ”Stockholmssyndromet” som myntades efter bankrånet med gisslan vid Norrmalmstorg i Stockholm 1973 då gisslan utvecklade känslomässiga band till rånare. En sådan traumatisk och paradoxal bindning kan också användas för att beskriva en relation mellan två människor där den ena utövar psykiskt eller fysiskt våld mot den andre.

Regissören, Anders Björne, tar i programbladet upp att människor kan fastna i ett destruktivt förhållande för att de där kan spela ut sina destruktiva mönster om och om igen. Anders Björne skriver:
Jag vill undersöka hur vi människor i olika mening kan ta varandra som gisslan i en relation. Vad går gränsen för när en relation upphör att huvudsakligen vara ett slutmål och istället övergår till att vara ett medel? I vilka situationer riskerar vi att bli förövare och när blir vi offer för våra inre privata omständigheter? När låter jag tidigare negativa händelser styra mitt liv? och i vilken utsträckning är jag fången i mitt eget gisslantagande av mig själv och hur ser jag på min egen hjälplöshet? Är det människans livsvillkor att vara – i någon form och grad – ett offer och en förövare?

En scen som är så stark att det knyter sig i magen är när Kali och Todd har bråkat, slagits och skrikit och Kali ångrar sig djupt, djupt. Hon ber om förlåtelse och de försonas – och det är just då, i den stunden de båda verkligen tror att nu, den här gången, ska allt bli bra, allt ska ändras – det stunden är värd allt bråk och allt destruktivt i förhållandet.

Det är mycket som berättas med små medel, så där vid sidan av, men som är viktiga små detaljer. Som hur paret låser in sig och inte orkar hålla kvar kontakterna utåt, hur anhöriga får ringa utan att få svar. Ett så vanligt beteende när människor far illa, då orkar de inte hålla kvar sociala kontakter, de vill inte behöva visa sitt misslyckande.

Skådespelarna är så bra – regissören har valt att i några scener, speciellt i de våldsamma scenerna, berätta i rörelser, skådespelarna rör sig danslikt och med ljus som spottas fram blir effekten som att se snabba klipp i en film. Snyggt, starkt och effektivt.
Föreställningen är till viss del mycket fysisk, med dans och volter. Anton Häggblom som spelar Todd, är också utbildad musikalartist och Malin Sternbrink som spelar Kali är förutom skådespelerska cokså sångerska och turnerar världen runt emd den dramatiska vokalensemblen Romeo & Julia. Att skådespelarna är så allsidiga och har sådan bred bas i sitt scenkunnande gör det möjligt att genomgöra en så fysisk föreställning.

Bryony Lavery är en intressant nutida brittisk dramatiker. Hon är mest känd för pjäsen ”Frozen” som fick flera teaterpris och nominerades till fyra Tony Awards efter att ha spelats på Broadway. Dramat ”Stockholm” skrevs för Frantic Assembly och turnerade runt i Storbritannien innan den fick premiär på Hampstead Theater i London i maj 2008. Uppsättningen av ”Stockholm” på Playhouse Teater gav verkligen mersmak på att se mer draman av Bryony Lavery. Dramat är stark och kan tolkas i flera lager och jag skulle helt klart kunna se den en gång till. Riktigt bra föreställningar är just sådana som jag kan tänka mig se fler gånger. Men det är inte ett drama jag som besökare går ut och skrattar av efteråt, den skildrar mörka delar i människors relationer.

Elsa Lindström har också recenserat ”Stockholm” på Playhouse Teater

Läs även andra bloggares åsikter om Playhouse Teater, drama, Bryony Lavery, recension, scenkonst

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Bryony Lavery, drama, Playhouse Teater, Recension, Scenkonst

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 117
  • Sida 118
  • Sida 119
  • Sida 120
  • Sida 121
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in