Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

Teaterkritik: Den långa flykten – en helt fantastisk föreställning som kommer att vara årets stora familjeföreställning

by

Foto: Sören Vilks

Den långa flykten
Av Richard Adams
Översättning Britt G Hallqvist
Dramatisering och regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi Christian Friedländer
Kostym Jenny Ljungberg
Ljus Ellen Ruge
Mask Johanna Ruben
Komposition Anna Lund
Premiär på Stora scenen, Kulturhuset stadsteatern 6 december 2024

Årets stora familjeföreställning för alla över nio år. Premiären fick stående ovationer och massor av bravo-rop. Äventyr, spännande, hjärtevärmande, tankeväckande – denna föreställning har allt. Som alla riktigt, riktigt bra föreställningar som vänder sig till alla åldrar (över nio år) har den massor som talar både till vuxna och barn.

Regissören Alexander Mørk-Eidem har tillsammans med sitt team fått till varenda detalj perfekt. Berättelsen flyter på hela tiden och där finns inte en död sekund. Även lugnare stunder är så mättade av scen-närvaro att tiden bara flyger iväg. För min del drogs jag in så totalt i berättelsen att jag helt glömde att jag satt i en salong. Det kändes som att jag var där, som en liten fluga som kunde följa med kaninerna på deras äventyr.

Den långa flykten bygger på Richard Adams roman från 1972, en episk saga om att överleva i värld fylld av hot. Den handlar om en grupp vilda kaniner som ger sig av på flykt då deras boende är hotat av människornas framfart. När boken kom blev den en succé världen över. Dess ämne om miljöförstörelse som tvingar varelser på flykt är om möjligt ännu mer brännande aktuellt idag. En annan av berättelsens undertoner handlar om diktaturer och om frihet. När boken kom läste många av oss in en symbolisk skildring av kalla kriget. Idag finns många flera lika tydliga tolkningar. Men alla dessa teman om samhället, politik, miljö och klimat hindrar inte att handlingen utan dessa tolkningar är ett stort spännande underhållande äventyr.


Föreställningen har en enastående balans mellan spänning och glädje, med sång och dansnummer och dramatiserad handling och berättade delar. De delar där handlingen berättas görs av den flygande måsen Kahar med fantastiska Jörgen Thorsson. Det är helt fenomenalt hur regissör, scenograf och hela temat utnyttjar höjden, bredden och djupet. Att låta en rolig mås flyga över publiken och föra fram de berättande delarna är en helt fenomenal lösning.

Scenografin används smart med två stora trätrappor på var sin vridscen som kan förvandlas till höga berg, till kaninhålor eller vad som behövs för handlingen. Regissören Alexander Mørk-Eidem har tidigare gjort de hyllade uppsättningarna Alltid vara vi, Röde Orm, Morbror Janne och Djungelboken. Allt jag sett Alexander Mørk-Eidem ligga bakom har varit genomtänkt och väl fungerande och starka scenupplevelser. Nu gör han tillsammans med sitt team en helt fantastisk föreställning som kommer att vara årets stora familjeföreställning, utan tvekan,

Ett stort plus för hela gruppen skådespelare som är så samspelta. Ensemblen är stor och består av cirka 25 medverkande däribland Lancelot Ncube, Nina Dahn, Shebly Niavarani, Manuela Gotskozik Bjelke, Emil Hedayat, Ann-Sofie Rase, Gerhard Hoberstorfer, Bahador Foladi, Angelika Prick, Jörgen Thorsson, Odile Nunes, Anders Johannisson, Magnus Bjøru samt kompositören och trumslagaren Anna Lund.

Teaterkritik: Kung Lear – Shakespeare skulle ge denna föreställning stående ovationer

by

Foto: Sören Vilks

Kung Lear
Av William Shakespeare i en fri bearbetning av Falk Richter
Översättning Magnus Lindman
Regi Falk Richter
Scenografi Wolfgang Menardi
Video Stefano di Buduo
Kostym Zana Bosnjak
Musik Daniel Freitag
Peruk och mask Mimmi Lindell, Nathalie Pujol
Ljus Carsten Sander
Ljud Daniel Freitag
Textdramaturg Rita Thiele
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Medverkande Peter Andersson, Erik Ehn, Victoria Dyrstad, Electra Hallman, Karin Franz Körlof, Magnus Roosmann, Björn Elgerd, Alexander Salzberger, Ana Gil de Melo Nascimento och Rasmus Luthander.
Komikerna: Jonas Dillner, Bianca Kronlöf, Huld Lind Jóhannsdóttir, Sanna Sundqvist, Maia Hansson Bergqvist, Christoffer Nyqvist, Johan Rabaeus.

Wow, detta är en Kung Lear som Shakespeare skulle ge stående ovationer om han varit med i salongen. Regissör och ensemble låter det traditionella dramat om Kung Lear speglas i en berättelse från vår tid och resultatet blir omvälvande, imponerande starkt och djupt med många bottnar. I pressmeddelandet om föreställningen står:
Kung Lear är en mångbottnad berättelse om makt, arv, generationskrockar och ett rike i kaos. I Falk Richters tappning har pjäsen även ett metaperspektiv där ett arbete med en konfliktfylld teateruppsättning pågår.

Falk Richter har som regissör tillsammans med sin ensemble skapat en omtumlande upplevelse på flera nivåer som undersöker frågor kring makt och förändring men berör också existentiella frågor kring åldrande. Kommer de nya makthavare som tar över att skapa något bättre eller drivs de av samma gamla girighet och maktbegär som styrt världen genom historien? Men är alltid det gamla alltid fel? En urgammal fråga, ständigt lika aktuell. Samtidigt är denna föreställning mångbottnad. Den talar om mer än kampen om makt. Den går djupare och sätter igång tankar om åldrande, om relationer i familj, om vad ord betyder och vad som räknas i en relation, om arv och miljö och hur föräldrar påverkar sina barn och vad är kultur och teater, om vad kan scenkonsten säga om våra liv.

Shakespeares drama Kung Lear handlar om en kung som bestämmer sig för att gå i pension. Han vill dra sig tillbaka och fördela sitt arv och sin makt. Han har tre döttrar. Den yngsta, Cordelia, är hans favorit. Kungen ger sina döttrar i uppdrag att säga hur mycket de älskar honom och efter vad de säger ska han fördela sitt arv. De två första, Goneril och Regan, brer på och överdriver och pappa kungen går på deras smicker. Den yngsta vill inte ställa upp på falskspel och menar att han bör veta hur mycket hon älskar honom, hon ska inte behöva formulera det i ord. Kung Lear blir kränkt av Cordelias svar och skickar iväg henne att gifta sig med en fransk tronarvinge utan något arv medan de två äldsta smickrande döttrarna får dela på riket. Samtidigt får de kravet från pappan att ta hand om honom och hundra av hans soldater resten av hans liv.

I dramat finns en spegel-handling om Greven av Gloucester och hans två söner, Edmund och Edgar. Edgar är född inom äktenskapet och lever ett tryggt och lättsamt liv i vetskap om att han en dag ska ta över. Edmund är oäkting och får ständigt stå i skuggan av sin bror. Edmund lyckas genomföra ett falskspel som får pappan att kasta ut Edgar.

En parallell handling som lagts till denna uppsättning kretsar kring en ung kvinnlig regissör, Karin, som sätter upp en uppsättning av Kung Lear. Hennes pappa har under sitt liv varit en etablerad välrenommerad regissör som ligger för döden på sjukhus. Pappan, trots att han är dödssjuk, påverkar henne på flera sätt: dels lägger han sig i hennes regi och dels är det många i omgivningen som ofta ber henne att fråga pappan hur han tycker att hon ska göra. Resultatet blir metateater som fungerar perfekt och får oss att tänka och känna kring vad det som händer på scen och vad det säger oss om vad vi möter i våra liv och i samhället. Föreställningen tar också upp frågor kring klimathotet och dagens stora frågor och det görs på ett genomtänkt sätt som sätter de urgamla frågorna om makt i relation till dagens värld och den elit som idag styr världen.

Liksom flera av Shakespeares draman har Kung Lear inspirerat till många filmer och tv-serier, bland annat Ran i regi av den japanske regissören Akira Kurosawa 1985. Versioner och tolkningar av Kung Lear finns i
Hollywoodfilmerna Broken Lance (1954) och The Big Show (1961) och nutida tv-serier som Succession och Game of Thrones.

Underbara skådespelarinsatser är ett av flera skäl till denna succé på Dramaten. Peter Andersson har återkommit till Dramaten efter tio år för att gå in i rollen som Kung Lear, vilket han gör som om han vore född till att en dag fylla denna roll. Ana Gil de Melo Nascimento utstrålar styrka som gror under ytans skörhet som regissören Karin. Alexander Salzberger gör en trovärdig Edmund, den oäkta sonen, en karaktär som det vimlar av idag i världen: män och kvinnor som anser sig så orättvist behandlade av ödet att de har all rätt att ljuga och intrigera för att få framgång. Björn Elgerd är fenomenal som den bortskämde brodern Edgar som först är odrägligt naiv och oansvarigt bortskämd men som utvecklas då han möter livets hårdare sidor. Jag skulle kunna räkna hela listan av skådespelare som alla ger allt i sina roller.

Stora videoprojektioner tillsammans med utnyttjande av vridscenen, överdådigt fantasifulla dräkter – allt samspelar till att göra denna föreställning storartad, överdådig och helt fenomenal

Innan jag åkte till premiären ångrade jag mig nästan att jag tackat ja. Anledningen är att jag var ansvarig för ett stort internationellt evenemang hela fredagen, lördagen och söndagen och hade förmodligen egentligen inte energi och ork nog för en tre timmars föreställning. Men redan från första scenbilden blev jag helt absorberad av scenen och all trötthet bara blåste bort. Denna föreställning sög in mig totalt och är en av mest omtumlande storartade Shakespearetolkningar jag sett på länge. Den har allt jag önskar: tragedi, realism, komedi och skratt, igenkännande och existentiella frågor.

Fakta om regissören från Dramatens hemsida:
Falk Richter är en av Europas mest uppmärksammade dramatiker och regissörer och arbetar för närvarande på Schaubühne i Berlin, Münchner Kammerspiele och Deutsches Schauspielhaus Hamburg. På Dramaten har han tidigare satt upp Safe under Bergmanfestivalen 2018 och I am Europe i ett europeiskt teatersamarbete som gästspelade 2019.

Teaterkritik: En midsommarnattsdröm på Kulturhuset stadsteatern – magiskt, vilt, sprakande fantasi och samhällsfrågor mellan raderna

by

En midsommarnattsdröm
Av William Shakespeare
Regi och bearbetning Melody Parker
Översättning Göran O Eriksson
Scenografi, kostym och mask Fredrik Floen
Koreografi Fredrik Benke Rydman
Premiär på Kulturhuset stadsteatern, Stockholm, 19 april 2024
Föreställning som recenseras 23 april 2024
Medverkande Carlos Romero Cruz, Sofia Papadimitriou Ledarp, Emil Hedayat, Paula Sundberg, Karin Li Körsbärsdal, Manuela Gotskozik Bjelke, Bahador Foladi, Leif Andrée, Angelika Prick, Pablo Leiva Wenger.

Magiskt, galet, vilt, fantasifullt och en sprakande kostymfest – en drömlik fantasi med spår från dagens värld under ytan. Med Melodi Parker som regissör och Fredrik Benke Rydman som koreograf blir uppsättningen av Shakespeares En midsommarnattsdröm något alldeles extra. Givetvis är scenograf och ljud och ljus också lika viktiga till denna enastående föreställning. Jag är säker på att Shakespeare själv skulle ställt sig upp och gett stående ovationer för denna hejdundrande roliga och färgsprakande upplevelse.

Foto: Sören Vilks
Teseus, hertig av Aten har kommit hem från kriget och tagit med sig en Hippolyta (Hippolyte), amasonernas drottning som han tagit som krigsbyte. Nu ska Teseus gifta sig med sitt krigsbyte. Han ska fira bröllop ståtligt och storartat. Till bröllopsfesten har han bjudit till en tävling: den som gör ett teaterföreställning som han gillar uppskattar allra mest ska få ett fint pris. Samtidigt pågår ungdomarnas olyckliga och trassliga kärlekshistorier. Några ungdomar är på väg in i djupa skogen för att reda upp allt trassligt och hitta någon utväg. Men i skogen härskar älvor och magiska krafter som vill lägga sig i människornas liv och bekymmer. Framför allt är det den figuren Puck (underbart spelad Leif Andrée), liksom älvkungen och älvdrottningen Oberon och Titania som lägger kärleksdroger i ungdomarnas ögon och ställer till med spektakel på massor av olika sätt.

Handlingen bygger på flera olika myter, både från antiken och äldre engelska legender och skrifter. Det är en fantastisk berättelse som satts upp runt om i världen och i Sverige många gånger. Och som tål att sättas upp igen och igen. Det finns så mycket att hämta ur den.

Den är underhållande och rolig och har en lång rad duktiga skådespelare. Leif Andrée som Puck är helt underbar, han är naturlig och klurig, helt rätt i den rollen.

Den som vill se en helaftons-föreställning som både är oerhört underhållande, elegant, mystisk och samtidigt under ytan säger något om människors karaktär. Javisst är det överdrivet på scen men ändå finns det något högst mänskligt i hur alla kan gå vilse i sina känslor.

Teaterkritik: Blott ett annat namn för ljus – förförande vackert om förbjuden kärlek

by

Foto: Hannah Bergström

Blott ett annat namn för ljus
Manus och regi Felicia Ohly
Scenografi Emilia Bongilaj
Kostym Amanda Varhaugvik
Ljud Marius Varhaugvik
Koreografiöga Jonna Ljunggren
Ljus Gustave Lund
På scen Eddie Mio Larson
Premiär 19 april 2024 på Strindberg Intima Teater
Ett samarbete mellan Strindbergs Intima Teater och Donna Donna Teater.

En förförande, vacker föreställning om förbjuden kärlek. De vackraste kärleksberättelserna som berör allra mest har oftast en hel del svärta i sig. Handlingen utspelas 1911 då homosexuell kärlek var kriminell. Huvudpersonen Mikael är kvinna som klär sig som man och omgivningen tror att Mikael är man. En dag möter Mikael den unga kvinnan Ethel och blir stört-förälskad.

Feministbibiblioteket menar att novellen borde räknas till klassiker och skriver om novellen:
Ett sällsamt öde är en novell som ingår i boken Blott ett annat namn för ljus – tre texter av Frida Stéenhoff. Novellen har ett queer-tema och handlar om en kvinna som gör om sig till man och knycker åt sig några månader av lycka när han förlovar sig med sitt hjärtas kärlek.
En fantastisk novell från tidigt nittonhundratal och jag håller med det feministiska förlaget att det borde ha blivit en klassiker.

Berättelsen framförs av en skådespelare på scen, Eddie Mio Larson. Ibland har Eddie Mio Larson är Mikael och berättar om mötet och relationen med Ethel som en monolog, ibland har Mikael dialog med en röst som kommer ur högtalaren. Det är så bedövande vackert och känslofullt gestaltat på scen med en drömlik scenbild med stora skynken på golvet.

I inledningen kommer Eddie Mio Larson krypande och kravlande fram. Scenbilden talar till mer än vår logik. Det är suggestivt, drömlikt, gränserna mellan handlingen i en novell och dåtid och nutid suddas ut. Det är magiskt och djupt engagerande. Eddie Mio Larson har en sådan fenomenal scennärvaro. Eddie Mio Larson är helt enkelt lysande på scen.

Berättelsen sorteras in under queerhistoriens litteratur men jag tycker den har en kärna som kan tala till alla. Den skildrar den omöjliga kärleken mellan två kvinnor under 1900-talats början i Sverige men visst går det att se paralleller med andra kärleksrelationer som kan möta stort motstånd i samhället, förr och kanske ibland idag också, beroende på var i världen det utspelas.

I föreställningen handlar det om kön men det finns många hinder för kärlek. Hinder som klass och kultur, nationalitet, religion, ålder, sjukdomar med mera. Det som gör en relation omöjlig kan bero på de murar omgivningen bygger upp men lika mycket vad vi människor har en förmåga att bygga upp inom själva.

Jag fantiserar lite själv kring berättelsen om Mikael och Ethel när jag strövar hem efter föreställningen och tänker att se skulle kunna ha en chans, om de hade både vågar och ville. Om de flyttade någonstans till ett annat land där ingen kände dem. Men det hade krävt att de hade det modet och klarade frigöra sig från alla de kände. Ett svårt steg förstås. Det är hoppfullt att världen i många länder ändrats så kärlek mellan två kvinnor inte längre är brottslig. Fast det finns många länder där det fortfarande är olagligt och straffbart. Tänk bara Iran, Saudiarabien och de regioner där Hamas och andra islamistiska grupper bestämmer. Kärleken är fortfarande inte fri i världen.

Jag ger stående ovationer till hela produktioner och skådespelaren, allt samverkar så väl och talar till mig på flera nivåer. Det är vackert, det är sorgligt, det är starkt, det är tankeväckande, det skickligt in i minsta detalj.

​

Teaterkritik: Son och Far – en föreställning som många kan känna igen sig i

by

Son och far av Alexander Salzberger
Dramaten 2024

Son och far
Av Alexander Salzberger
Regi Alexander Salzberger
Scenografi och kostym Helga Bumsch
Ljus Susanna Hedin
Peruk och mask Peter Westerberg
Dramaturg Anna Kölén och Stefan Åkesson
Video Torbjörn Fernström
Loud Robin Auoja
Dramaturgassistent Ellen Knutas
Rörelsekonsult Giovanni Bucchieri
Medverkande Isa Aouifia, David Fukamachi Regnfors, Marie Richardson, Nemanja Stojanovic´, Peter Viitanen, Disa Östrand och Leonard Terfelt.
Premiär på Lilla scenen, Dramaten, 2 mars 2024

En regi-debut som fick stående ovationer. Alexander Salzberger står för både manus och regi i en föreställning som till vissa delar bygga på självupplevda händelser och som är kryddad med drömmar och influerad av Strindbergs Ett drömspel. Huvudtemat handlar om att inte låta det förflutna hindra framtiden. Att kunna släppa taget om bitterhet och förlåta eller åtminstone släppa det som inte varit bra. Ett tema som många, många kan känna igen sig i.

Son och far handlar om författaren och skådespelaren Alexander som arbetar med Strindbergs Ett drömspel. Han har precis träffat sin biologiska pappa för första gången och ska nu följa med till hans hem i Marocko. Det är synd om människorna säger Indras dotter i Strindbergs Ett drömspel och samma sorger och motgångar som människorna mötte för mer än hundra år sedan i Strindbergs drömspel möter dragens människor, om och om igen.
utifrån till liv. Tolv år efter genombrottet med ”Kicktorsken” tar han än en gång upp sin uppväxt och dina dysfunktionella familjer: mamman och nya styvpappan i Sverige och biologiska pappan i Marocko.

Inför premiären säger Alexander Salzberger:
– Det känns omtumlande och nästan genant att göra något så fruktansvärt självutlämnande, men framförallt jag känner glädje över att få ge publiken en sinnesutmanande upplevelse med tvära kast mellan skratt och avgrundsmörker.

Huvudpersonen Alexander är en ung man som vuxit upp med sin svenska mamma och styvpappa som är judisk. Hans biologiska pappa bor i Marocko och är muslim. Båda familjerna är vad många kategoriserar som dysfunktionella med halvsyskon som missbrukar droger och pappor som är våldsamma.

I föreställningen gör Alexander upp med det trasiga och det som gjorde ont. Genom föreställningens gång kommer han fram till en form av acceptans av sitt liv och sig själv. Jag tänker att denna föreställning förstås kan tala till många som vuxit upp med föräldrar från olika kulturer eller i trasiga familjer men det behöver inte vara något som syns utåt. Trasiga familjer finns på många håll och i många hem. Frågan är om det finns någon som växt upp i något som var helt utan utmaningar, utan sorg eller motgångar. Barn med föräldrar som ställer upp på dem kan istället möta avundsjuka och mobbning i skolor och till och med redan i förskolan. Också utåt sett lyckliga och lyckade familjer kan drabbas av sjukdomar eller familjetragedier som förändrar allt. Det var därför väldigt befriande när en halvbror säger att han ska inte använda sitt ”halvblatte-alibi”.

Föreställningen är den totalupplevelse med en lång rad duktiga skådespelare och där ljus, video, scenografi, ja allt samverkar till en helhet. Jag tycker att den talar till många fler än de som växt eller växer upp i dysfunktionella familjer.

David Fukamachi Regnfors är ett bra val i rollen som Alexander. Han är skör och öppen och som publik kan jag känna med honom. Marie Richardson är som alltid bra, här i rollen som mamman som pendlar mellan sin kärlek till sonen och sorg över att få ansvar över ett barn innan hon känner sig mogen. Hon bär också det tunga oket att ha blivit misshandlad. Peter Viitanen är ett perfekt val för rollen som en trasig bror som flytt in i drogernas dimma för att slippa se verkligheten. Få unga skådespelare kan på samma sätt utstråla denna smärta. Nemanja Stojanovic och Disa Östrand är också bra val för övriga roller,

Berättelsen är självbiografiskt, men samtidigt skruvad. Rollfigurerna gör till och med uppror emellanåt och ifrågasätter författaren och menar att han inte kan se saker ur fler perspektiv än sitt eget. Ja, det blir en metateater och det kan bli lite övertydligt. Det är ett grepp som används lite för ofta nu för tiden. Fast i denna föreställning tillför det trots allt nya synvinklar, vilket är viktigt för helheten. Det är bristen på att se helheten och andras perspektiv som ofta hindrar människor från att kunna gå vidare i livet trots en trasig barndom.

Jag har dock några saker som skulle kunna förbättras eller ändras: Det är många svordomar i dialogerna. Att människor svär är en del av verkligheten. Men om en karaktär får svära några gånger brukar det räcka, alla kommer att uppfatta den personen som en som sprider svordomar. Det blir på något sätt väldigt överdrivet och låta skådespelarna upprepa det för många gånger, det blir för tydligt och signalerar att regissören inte litar på att publiken ska förstå.

”Kill your darlings”-principen säger att ibland håller en regissör eller konstnär för fast vid något och klarar inte att skala ned något. Det finns några sådana scener som blir för övertydliga – ofta blir något starkare om det bara antyds.

Alla delar av ensemblen och produktionsteam är viktiga för helheten men jag vill ändå lyfta fram ljuset. Ljussättningen är helt fenomenal och stryker under och fördjupar och förstärker handlingen på många sätt.

Om Alexander Salzberger: Son och Far är skriven och regisserad av Alexander Salzberger, skådespelare, dramatiker och nu alltså även regissör. Han fick sitt genombrott med den självbiografiska monologen Kicktorsken, som gavs på olika scener i sex år och senare även blev en roman. Han har också skrivit pjäsen Äkta känner äkta för Kulturhuset Stadsteatern Vällingby, som även översatts och spelats i London och Istanbul.