Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Thalasso – eller hur Houellebecq och Depardieu hittade meningen med livet igen

by

Thalasso – eller hur Houellebecq och Depardieu hittade meningen med livet igen
Betyg 3
Svensk biopremiär 31 januari 2020
Regi Guillaume Nicloux

Michel Houellebecq är en författare som vågar bryta mönster och vågar ifrågasätta saker. I många ögon är han kontroversiell. Jag tycker han är både rolig och modig – och framför allt tror jag den gör ett misstag som tar honom på orden. Han porträtterar långt ifrån perfekta människor, det är vad jag konst kan göra, ge oss insyn i andras existens.

Filmen ”Thalasso – eller hur Houellebecq och Depardieu hittade meningen med livet igen” är en helt underbar skildring av vår tid. På ett sätt fortsätter på filmen ”Kidnappningen av Michel Houellebecq” som kom för fem år sedan. Kidnapparna från den filmen dyker upp en bit in denna nya film.

Houellebecq har frivilligt lagt in sig på Thalasso, ett slags spa, en form av hälsohem där han utsätts för alla möjliga behandlingar med stor influens av new-age med lerinpackningar, kryterapi, massage av olika slag. Det mesta är jobbiga terapier men det värsta av allt är väl dels att han inte får röka, inte ens utomhus, och inte heller dricka en droppe alkohol. Ingen vin serveras till maten.

Då möter han i korridoren sin räddare, skådespelaren Gérard Depardieu som har varit på Thalasso många gånger och vet hur man gör för att både ta sig en rök och dricka vin. De har kul tillsammans och de samtalar om livets både stora och små frågor. Vad är döden? Vad är uppståndelsen?

Mitt i detta blir Houellebecq kontaktad av en de som kidnappade honom fem år tidigare. Kidnapparen vill ha hjälp för att hans 80-årige mamma har lämnat hemmet. Kidnapparen misstänker att Houellebecq vet var hon är eftersom han fick sådan bra kontakt med mamman då han var kidnappad.

Filmen är rolig och av och till riktigt absurd och den ger en hel del att reflektera över. Både Houellebecq och Depardieu bjuder på sig själva och har inga problem att driva med sig själva.

Det är dock ingen film för den som är utan humor. Och inte en film för den som inte är öppen för olika sätt att se på livet. Där finns bland annat en rolig scen då Houellebecq blir spådd av en ung kvinna med tarotkort. Jag tycker om filmens öppna förhållningssätt och den var mycket bättre än jag hade förväntat mig.

Filmtankar om den hyllade filmen Unga kvinnor

by

Unga kvinnor har svensk biopremiär 24 januari 2020
Regi och manus Greta Gerwig.
I rollerna Saoirse Ronan, Emma Watson, Florence Pugh, Laura Dern, Timothée Chalamet, James Norton, Meryl Streep med flera

Filmen är en av de mest hyllade filmerna som gått upp på bio under senaste tid. Jag tycker inte filmen är dålig men jag kan inte se den som något mästerverk.

Jag har lite svårt för filmer där en lång rad av karaktärerna är fina människor, charmiga och ganska rättrådiga och goda. Så jag borde vara allergisk mot den här storslagna berättelsen om fyra systrar som växer upp under senare hälften av 1800-talet i en tid då kvinnor inte har många rättigheter. De fyra unga kvinnorna växer upp under relativt enkla förhållanden och deras pappa är iväg och krigar i det amerikanska inbördeskriget för att befria slavar. Ja alla är på rätt sida och goda människor även om det hettar till ibland med missförstånd. Min bild av verkligheten är inte att det sällan är så gulligt. Trots det är filmen väl värd att ses. Det kan ha sina poänger att familjer skildras där föräldrarna vill väl.

Ett skäl till att filmen blir så bra är en lång rad av de duktigaste unga skådespelarna som finns på den internationella filmscenen nu, inte minst den charmiga Timothée Chalamet som spelar de fyra systrarnas granne.

Filmen bygger på en roman och andra texter av Louisa May Alcott som handlar om de fyra systrarna som försöker bryta mot tidens mall för kvinnor. Mest framåt är Jo, som vill bli författare och kämpar hårt med att skriva och lyckas också få en del publicerat. Amy vill bli konstnär och Meg vill bli skådespelare och Beth är familjens musikaliska geni.

Regissören Greta Gerwig har också skrivit manus och hon har gjort ett mycket bra jobb med att skapa en film av boken och andra texter. Filmen utspelar sig på flera tidsplan men det blir inte rörigt utan det går lätt att hänga med i vilken tid det är.

Fotomässigt och ljudet och musiken är också oerhört välgjort. Det är en skicklig filmskapelse. Men då jag ändå känner att det är lite förljuget ändå. Det fanns många konflikter i samhället då under den tid då norr stred mot söder för att förbjuda slaveri. Alla filmer som utspelar sig i den miljön under den tidsepoken behöver givetvis inte handla om kriget och rasismen – men här finns det knappt med alls. Det blir för gulligt. Systrarna och föräldrarna håller ihop mycket tätt trots att det egentligen finns en hel del konkurrens mellan systrarna. Så även om det är en vacker film, en mysig film, en film jag blir glad över känns den ändå som något av blunda för verkligheten. En välgjord vacker film, underbara skådespelare och en söt historia. Det räcker långt men inte till att bli ett mästerverk.

Teaterkritik: Determinism på Dramaten – realism och symbolism möts i en stark skildring av vår tid

by

Determinism
Av och i regi av: Mattias Andersson
Musik: Anna Sóley Tryggvadóttir
Scenografi och kostym: Julia Przedmojska
Peruk och mask: Nathalie Pujol
Ljusdesign: Charlie Åström
Medverkande: Evin Ahmad, Thérèse Brunnander, Hannes Meidal och Alexanders Salzberger
Premiär på Lilla scenen, Dramaten 18 januari 2020

Är allt i livet förbestämt eller har vi en egen vilja? Hur mycket kan vi påverka, egentligen? Mattias Andersson tar upp dessa frågor i pjäsen Determinism. Det är en fascinerande uppsättning som också tar upp flera andra viktiga frågor kring dagens värld och samhälle. Ett återkommande tema är tankarna kring vem vi är och hur lika eller olika varandra vi är. Det är ett drama som både är realistiskt och samtidigt symboliskt och därför blir mycket starkt och berörande. Emellanåt känns det djupt in i magen och samtidigt skulle Brecht säkert applådera, för som publik håller jag ändå en distans till karaktärerna och går hem fylld av tankar om vad jag sett och hur det kan påverka mig och vad jag kan göra för att förändra samhället.

Två ganska unga personer är pjäsens huvudkaraktärer. De tar sig igenom en dimma och slår sönder glaset i ett fönster för att ta sig in i ett för att stjäla. Enligt den information de tagit reda på före inbrottet ska ägarna vara bortresta i flera veckor. De två tjuvarna, en ung man och en kvinna (välspelade roller av Evin Ahmad och Alexanders Salzberger) tar därför tid på sig och börjar njuta lite av att vistas i det välförsedda lyxiga huset och de börjar spela olika roller. Allt flyter då in i varandra. Vem är vem? Och ett möjligt liv spelas upp.

På ett sätt är det olika scener som kan ses som scener ur olika människors liv och då skådespelarna går in och ut ur olika kan samma skådespelare vara en överklassmänniska med resurser och makt för att i nästa scen ha fråntagits allt och blivit en maktlös underklass-människa.

Pjäsen är fylld av symbolik och jag vill se den minst en gång till, för det är säkert massor jag kommer att upptäcka då jag ser den fler gånger.

Vissa delar av pjäsen talade mycket till mig. Några scener däremot, framför allt en scen, tycker jag blev bortfuskad. Jag tänker på scenen då den unga kvinnan blivit ensam, hennes man har förts bort, troligen i fängelse och hon står där fråntagen sitt barn också och är helt utfattig. En äldre kvinna blir hennes rådgivare och börjar tala om att hon måste se sig själv som en resurs, fundera på hur hon kan få inkomster genom att sälja vad hon är bra på. Det är resonemang som ofta förs inom dagens samhälle där många ska starta egna företag för att sälja sina tjänster, förverkliga sig själv. Tyvärr mynnar den scenen ut i att hon föreslås att sälja sex. Jag upplevde det som ett billigt sätt att avsluta scenen. En intressant knorr fanns dock i att det var en kvinna som begick övergrepp för en kvinna. Men annars var de flesta scenerna både starka, talande och mångtydiga på ett enastående vis.

Några av de delscener som gjorde starkast intryck på mig var när barnet blev sjukt och omhändertogs. Hur myndigheternas representanter skuldbelagde föräldrarna och inte gav några riktiga svar. Scener som tyvärr upprepar om och om igen i samhället, speciellt när det är barn till föräldrar som inte klättrat högt på samhällsstegen som drabbas av problem med sina barn.

Pjäsen är en timme och 45 minuter, ungefär som en film på bio i längd. Jag tycker det är en perfekt längd på den här föreställningen och en av dess styrkor är att den berör flera områden av livet i dagens värld men den ger inte svar utan det får vi söka själva. Och den kan tolkas på flera sätt, vilket jag ser som en styrka.







Filmrecension: Cats – mycket som inte fungerar i filmen

by

Cats
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 januari 2020
Regi Tom Hooper
Längd 1 tim 50 min
Censur Barntillåten i vuxens sällskap (annars 7 år)

Musikal är ett sätt att berätta något och film ett helt annat. Det är inte ofta det fungerar så bra att föra över något från den ena konstformen till den andra. Cats fungerar inte så bra. Inte i regi av Tom Hooper i alla. Tom Hooper som belönats med Oscars statyett tidigare och lyckats bra med filmer som The King’s Speech och Les Misérables lyckas inte något vidare när han tagit itu med Andrew Lloyd Webbers musikal ”Cats”. Ändå har han haft en påkostad produktion med en lång rad duktiga skådespelare som James Corden, Dame Judi Dench, Jason Derulo, Idris Elba, Jennifer Hudson, Ian McKellen, Taylor Swift, Rebel Wilson, Francesca Hayward med flera.

Jag erkänner att lite kul var det att se Judi Dench som gammal fin kattdam och Ian McKellen som en åldrad trött katthane. Musiken är bra men det räcker inte för en hel film. Dessa två saker är ett skäl till att betyget trots allt blev hela 2 av 5 och inte lägre. Ett annat skäl till att betyget inte blev lägre är att emellanåt fanns det scener som var berörande.

Nu till allt det som inte fungerar i filmen: Ramberättelsen finns knappt. En kattunge slängs ut i en säck på Londons gator men lyckas överleva genom att andra äldre gatukatter öppnar säcken. Där blir kattungen indragen i den stora katthändelsen: den stora tävlingen där en katt kan vinna en resa, eller upphöjelse, till katternas himmel och ett nytt liv. Endast en katt kan vinna detta varje år och för att kunna vinna måste katten göra ett sångframträdande som berör den gamla kattdamen (Judi Dench) som är enväldig domare. I stort sett består filmen av scener där den ena katten efter den andra sjunger sin historia om varför just hen borde vinna. Mitt bland alla dessa framträdanden dyker då och då den elaka katten Macavity upp och kidnappar varje katt som konkurrerar om en plats i katternas himmel. Handlingen berättas dock segare än segt.

Det är dock högst oklart vad den där katternas drömhimmel är. Som publik frågar jag mig om det ens är något att eftertrakta?

Ett stort minus får filmen för miljöerna, som är gråbrun-daskiga, mörka och inte alls spännande. Ett annat minus får filmen för kattkostymerna som inte engagerar, inte ger känslan av att det är katter utan det ser i allra högsta grad ut som människor i kattkostym, vilket fungerar på en musikalscen men inte i en film. Ett annat minus får filmen för katternas rörelser, när de ska smyga fram försiktigt ser det ofta mest ut som att de är kissnödiga. Danserna och hoppen är inte alls på den nivå jag tycker filmen borde ha med tanke på dess enorma resurser.

Att jag tyckte det var lite kul att se Judi Dench som katt håller nog inte alla med mig om. En del av de filmkritiker som såg pressvisningen mumlade något om att de hellre såg henne och övriga skådespelare i bättre roller, i bättre filmer.

”Cats” är en av de musikaler som visats längst i West End (21 år) och på Broadway (18 år). Den hade världspremiär på New London Theatre 1981 och är mångfaldigt prisbelönad med bland annat sju Tony Awards. Sedan premiären, har den spelats för 81 miljoner människor, i över 50 länder och på 19 språk. Den anses vara en av de mest framgångsrika musikalerna någonsin.

Förmodligen har filmen, trots den dåliga kvaliteten, sin publik. Många som älskar musikalen Cats kommer att vilja se den. Tja. Kanske blir de besvikna, kanske nöjer de sig med att det trots allt är en filmatisering, ett försök till att göra något av musikalen. I USA har filmen gått med enorm förlust och fått låga betyg både av kritiker och publik på sajter om IMDB.com.

Bokrecension: Institutet av Stephen King – en riktigt bra King-thriller

by

Institutet
Författare: Stephen King
Utgivningsdatum 2019-09-11
Förlag Albert Bonniers Förlag
Översättare John-Henri Holmberg
Originaltitel The Institute
ISBN 9789100180270

660 sidor som flyter iväg när jag läser, så spännande, så fascinerande. Stephen King när han är som bäst.

Stephen King är en av världens skickligaste, förmodligen den skickligaste, på att skriva spänningsromaner med paranormala, mystiska inslag. I Institutet visar han sin suveränitet. Den är lättläst, det är ett enormt flyt i berättelsen, den är gripande, går inte att lägga ifrån sig boken, den är SÅ spännande.

Att skriva en spänningsroman på 660 sidor där inte något känns som tjatigt är en utmaning som inte många klarar av. Själv gillar jag oftast principen ”less is more”. Jag uppskattar att jag som läsare får engagera mig, tänka och förstå saker själv. Allt ska inte skrivas mig på näsan och jag tycker det är tröttsamt när saker upprepas och skrivs för tydligt. Men trots att Institutet består av så många sidor känns det inte som att något kunde tas bort. Berättelsen ger också en hel del åt mig som läsare att fundera på.

Om det fanns personer som träffsäkert kunde se in i framtiden och kunde se vilka människor som skulle skapa så mycket ont att många människor skulle dö eller fara alla – skulle det vara etiskt rätt att avrätta dessa personen innan de hunnit genomföra sina onda planer? Är det rätt att offra hundra barn för att rädda miljontals människor? Det är några frågor som boken får oss som läsare att fundera på och ta ställning till.

Huvudpersonen i Institutet är tolvårige Luke Ellis som är en superbegåvad pojke. Han går på en skola för specialbegåvade barn och som tolvåring har han kommit in på två olika college-utbildningar. Men han har också en annan förmåga, som varken han själv eller hans föräldrar egentligen tänkt på. Han har telekinetisk förmåga, det vill säga att han med tankekraft kan flytta saker. Det är ingen han har någon särskild användning för eller ens tänkt på. Men då det finns en hemlig organisation, kanske är det till och med en myndighet, som tar blodprover på alla nyfödda, finns Luke med i ett register över barn med paranormala förmågor. Dessa barn bör tas om hand innan de blir tonåringar ifall deras förmågor ska kunna utvecklas och behållas. Så en natt blir Luke kidnappad och förd till det institut där dessa barn tas om hand och deras förmågor utvecklas och utnyttjas.

Ett av problemen är att dessa barn behandlas som försökskaniner, de utsätts för vidriga experiment och de hålls på institutet mot sin vilja. Världen utanför har inte ens en aning om att institutet finns.

I omgivningen till institutet finns en mindre ort som lever gott på att det finns något som institutet i deras närhet. Personalen handlar och besöker staden och en del av invånarna jobbar där och har bra betalt. Så ingen bryr sig om att egentligen ta reda på vad som händer. Det är ju bekvämt att institutet finns där.

Det är många saker som är träffsäkra symboliska beskrivningar av vår tid. På bokförlagets hemsida står:
Institutet har känslan av en klassisk King, och anspelar samtidigt på dagens nyhetsrubriker och våra ännu mörkare rädslor inför framtiden.

Det är en bra sammanfattning.

Recensionen i Dagens Nyheter skrev:
Institutet är King när han är som bäst … här gör han allt det han är så fruktansvärt bra på, i sträckläsningstempo med mycket action.

Jag håller med.