Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Downton Abbey

by

Downton Abbey
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 september 2019
Regi Michael Engler
Manus Julian Fellowes

För alla som älskar tv-serien Downton Abbey är filmen efterlängtad. De blir inte besvikna, det är ett kärt återseende med alla våra älskade brittiska skådespelare som Maggie Smith, Michelle Dockery, Laura Carmichael, Hugh Bonneville, Jim Carter och alla andra i gänget som ikläder sig karaktärerna från herrskap och tjänstefolk i godset i Downton Abbey.

Handlingen kretsar kring herrskapet Crawleys besked att kungen och drottningen av England kommer för att avlägga ett besök på godset. Personalen såväl som herrskapet och invånarna i byn omkring blir upphetsade och entusiastiska. Romantik, intriger och frågan om Downton kan ha en framtid. Det blir dyrare och svårare att ha personal och utvecklingen i världen når ända till Downton Abbey.

Jag är en stor älskare av tv-serien. Att se filmen utan att känna till karaktärerna blir inte samma sak. En stor del av filmens värde ligger i igenkännandet, att möta karaktärerna igen. Filmen rör sig, ganska väntat, på en småputtrigt gullig nivå. Inget blir riktigt allvarligt, inget känns hotfullt på allvar. Och överklassens privilegier ifrågasätts aldrig på allvar, vilket jag skulle haft svårt att smälta i någon annan film. Klassklyftorna är gigantiska och livet är oerhört kringskuret för tjänstefolk.

Filmen liksom tv-serien utspelar sig på det fiktiva godset Downton Abbey i engelska North Riding of Yorkshire där tittarna får följa den aristokratiska familjen Crawley och dess tjänstefolk i början av 1900-talet. Det är en tid då mycket i världen förändrades och arbetarklassen börjar lyfta fram sina positioner. I tv-serien betonas konflikter och klassklyftor tydligare och är mer engagerande. I filmen blir det sött, gulligt  och ingen konflikt känns på allvar. Jag misstänker att om jag inte hade tyckt så mycket om tv-serien och alla dess karaktärer hade jag kanske satt ett steg lägre betyg. Att återse alla dessa personligheter är en del av vad filmen går ut på. Fast jag hade uppskattat om det var lite mer sting i de små konflikter som trots allt puttrar under ytan. Om filmen hade haft mer av Tjechov i sig hade den blivit ett mästerverk.

Anton Tjechovs dramer skildrar också en överklass under liknande tidsepok, en rysk överklass som känner att tiden går ifrån den – samhället håller på att förändras och dessa personer vet inte hur de ska agera för att klara sig. Egentligen är det var Downton Abbey handlar om men det blir lite för gulligt i filmen. Det känns aldrig på allvar att denna form av liv med denna överklass och alla regler som var pådyvlade medborgare var på väg mot sin undergång. Kvinnors rättigheter, homosexuellas lika rättigheter, arbetarklassens frammarsch – allt detta nuddar filmen vid men bara mycket ytligt och lättsamt.

Givetvis är filmen påkostad. Den är snygg in i minsta detalj: miljöer, byggnader, kläder och förstås alla dessa duktiga skådespelare.

Serien är det mest framgångsrika kostymdramat sedan En förlorad värld från 1981, med fler än 10 miljoner tittare. Både första och andra säsongen nominerades och vann ett flertal priser och utmärkelser, bland annat vann första säsongen en Golden Globe för Bästa miniserie 2011.

Trots att jag har en del kritik är filmen underbar. Ändå. Filmen är ett bra sätt att säga adjö till denna speciella miljö.

Grattis – Roy Andersson fick Silverbjörnen i Venedig för regi

by

När filmfestivalen i Venedig avslutades på lördagskvällen den 7 september 2019 stod det klart att Roy Andersson åter har prisbelönats på en av världens största och viktigaste filmfestivaler. Roy Andersson vann Silverlejonet för bästa regi för Om det oändliga.
Ett pressmeddelande:

I Om det oändliga skildrar Roy Andersson mänskligheten – i all dess skönhet och grymhet – genom ett antal sköna, vackra och poetiska tablåer.

– Det är fantastiskt! Att få komma tillbaka till Venedig och visa den här filmen är en stor ära, att det blev ett pris känns som ytterligare en bekräftelse på att vi lyckats åstadkomma något som berör. Det gör mig både glad och inspirerad att jobba vidare. kommenterar Roy Andersson priset.

– Priset är unikt, rättvist och mer fantastiskt än vad många förstår. Om man som Roy Andersson vinner stora priser på världens äldsta filmfestival två gånger i följd, då tillhör man en av världens främsta regissörer. Jag och TriArt är stolta över att få arbeta med honom och hans senaste film. säger Mattias Nohrborg, inköpschef på TriArt Film

Senast Roy Andersson belönades vid filmfestivalen i Venedig var då han tog emot Guldlejonet för En duva satt på en gren och funderade på tillvaron 2014. Han är den enda svenska regissören som två gånger prisbelönats i Venedig.

Om det oändliga har svensk biopremiär den 15 november och distribueras av TriArt Film.

Filmrecension: Wild Rose – En film som går rakt in i hjärtat och stannar där

by

Wild Rose
Betyg 4
Svensk premiär 6 september 2019
Regi Tom Harper

Rose-Lynn (Jessie Buckley) är ett rödhårigt kraftpaket som har levt sitt liv utan eftertanke. Efter ett ettårigt fängelsestraff kommer hon hem till sina två barn och sin mamma (Julie Walters). En mamma som har tagit hand om Rose-Lynns barn och har skött det mesta åt henne. Med drömmen om att få sjunga country och att få ta sig till Nashville, countryns hemstad, börjar hon om sitt liv. Men verkligheten är inte så lätt och att få kontakt med sina barn igen och att kunna försörja sig står i vägen och Nashville känns långt borta. När hon börjar städa hos den välbärgade Susannah (Sophie Okonedo) öppnar sig en möjlighet att förverkliga drömmen. Men vad kostar den?

Samspelet mellan Rose-Lynn och hennes mamma skildras med äkta känsla. Rose-Lynn, energisk och framåt som tar alla med storm, men samtidigt oansvarig i kontrast med mammans desillusionerade praktiska inställning. Fast vuxen och mor blir Rose-Lynn en liten flicka inför modern. En dotter som vill ha bekräftelse men har låtit mamman ta ansvaret för barnbarnen. En fint skildrad mor och dotter relation.
Liksom samspelet med Rose-Lynns egen dotter som tyst iakttager och inte längre litar på sin mamma.

Jessie Buckley är den strålande stjärnan både som skådespelare och musikartist. Hon sjunger själv och har varit med att skriva musiken.
Julie Walters tillbakahållna spel kompletterar och blir en intressant motvikt. Även Sophie Okonedo gör en fin prestation.
Musiken är som country skall vara: medryckande, rolig och ibland sorglig.

Med ett socialt perspektiv, mycket känslor och sentimentalitet , underbara skådespelare och en musik att älska finns bara ett omdöme: En film som går rakt in i hjärtat och stannar där.

Filmrecension: Judy vacker, sorglig, berörande, stark

by

Judy
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 oktober 2019
Regi Rupert Goold

Det surrar om Oscarsnominering kring den här filmen och i synnerhet om Renée Zellwegers rollprestation där hon spelar den legendariska sångerskan Judy Garland. En vacker film, en sorglig film, en berörande film, en stark film. I år är det femtio år sedan Judy Garland dog, endast 47 år gammal.

Filmen handlar om Judy Garlands sista tid, då hennes röst inte var lika klockren och hon låg i vårdnadskonflikt om de två yngsta barnen med sin före detta make Sidney Luft. De hade barnen Lorna och Joey tillsammans. Judy Garland har ytterligare en dotter, den världsberömda artisten Liza Minnelli, som däremot knappt nämns i den här filmen.

Judy Garland slog igenom och blev stjärna redan som barn. Det är i år åttio år sedan Garland spelade Dorothy i klassikern Trollkarlen från Oz. Men att vara stjärna redan som barn har en mörk skuggsida. Hon var påpassad och fick gå på svältdiet periodvis för att inte gå upp i vikt. Hon fick piller för att orka vara vaken och jobba och piller för att sova. Att hon blev missbrukare behöver knappast sägas. Hon dog också i en överdos.

Hon borde blivit rik, men den tid som filmen utspelas var hon 46 år och hade bara några månader kvar att leva. Hon var tvungen att lämna USA för att ge konserter i London för att tjäna pengar. Hennes två yngsta barns pappa ville inte att hon skulle ta hand om barnen då hon inte ens hade en fast bostad.

Handlingen känns mycket ärlig och äkta, det är mänskliga karaktärer på gott och ont. Det går att begripa den före detta makens agerande och barnens och människorna omkring Judy Garland. Mycket sorgligt samtidigt förstås att se hur en så beundrad sångerska kunde hamna så under isen och det gör ont i mig att se hur den amerikansk showbiz förstör barns framtid. Judy Garland är inte det enda exemplet som farit illa av att slå igenom som barn.

Det är en stark och berörande skildring av kvinnors situation inom underhållningsbranschen och hur hon slets mellan sin längtan efter sina barn och kraven på att uppträda på scen.

Ett extra plus för att få se Jessie Buckley i rollen som Rosalyn Wilder, Judy Garlands assisten i London. Jessie Buckley gör en strålande roll i filmen Wild Rose som har biopremiär i Sverige en dryg månad innan Judy går upp på svenska biografer

Renée Zellweger är helt enastående i sin roll som Judy Garland. Jag har svårt att tänka mig att hon inte åtminstone blir Oscarsnominerad för rollen. Hon har tidigare vunnit en Oscar för Bästa kvinnliga biroll i Åter till Cold Mountain.

Filmrecension: Det Kapitel 2

by

Det Kapitel 2
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 september 2019
Filmen är 2 tim och 49 min lång

Filmen är lång. Och den är lång. Och jag satt och skruvade mig och undrade hur segt det skulle bli. Förmodligen är det julafton för Stephen King-älskare att del två i filmatiseringen av Det nu kommer på bioduken. Är man ett fan av något så är man. Men som film för den som inte grottar ner sig i detaljer spelar den på alldeles för hög volym med skräckfigurer och musik förmodligen ska vara läskigt men bara blir segt.

Händelserna i filmen utspelar sig 27 år efter händelserna i första filmen. Förstås. Den som sett filmen och kan historien vet att den hemska, förfärlig, onda clownen Pennywise (spelad av Bill Skarsgård) dyker upp vart 27:e år och då kalasar han på den lila staden Derrys barn.

De sju ungdomarna som kallade sig själva för Losers Club och som tillsammans satte stopp för Pennywise slöt en ed tillsammans att om monsterclownen dök upp igen skulle de återförenas för att besegra ondskan än en gång. Givetvis vaknar Pennywise till liv efter 27 år och de sju skolbarnen har nu blivit vuxna – och de har levt sina liv i glömska av vad som hänt. Men Mike, den ende av de sju som inte flyttat från Derry, lyckas samla dem i Derry för att de tillsammans ska döda Pennywise. Mike har nämligen lyckats få reda på en metod av en indianstam, en metod som ska kunna ta död på den onda clownen.

Det som gör filmen så trist är den överdrivna skräckscenerna, som bara är för mycket. En annan sak som gör filmen trist är dessa brott mot sin egen logik. Flera gånger konstaterar medlemmarna i Losers Club att de hemskheter de möter egentligen inte finns utan Pennywise kan sätta skräck i dem genom att utnyttja de hemligheter de har och som de vill dölja eller skäms för. Det skulle kunna vara intressant, det blir som en form av ett psykoterapiskt budskap att våga möta sina rädslor för att bemästra dem. Det är bara det att den teorin är inte konsekvent. Losers Club har var och en mött sina rädslor och då borde inte monstren kunna dyka upp och inte kunna skada dem.

Den amerikanska sensmoralen är nog många filmälskare, liksom jag, trött på. Dessa puttinuttiga scener där de snusförnuftigt producerar new age-gulliga budskap.

Nej suck, det är sorgligt att ett filmteam kan ha sådana enorma resurser till sitt förfogande och ändå blir det aldrig skräck som hugger tag i mig eller engagerar mig.

Anledningen till att betyget inte blir lägre ändå beror på att miljöerna är välgjorda. Men det räcker för att göra en bra film.