Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Bokrecension

Bokrecension: Kudos av Rachel Cusk

by


Kudos
Författare: Rachel Cusk
Utgiven: 2019-04
Översättare: Rebecca Alsberg
ISBN: 9789100172237
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Människor berättar om sitt liv, om sina existentiella tankar, om sina drömmar, om sina äktenskap och om sina förhållanden till sina barn. I den ena berättelsen poppar en ny berättelse upp, som de berömda ryska dockorna, där det alltid finns en ny under den som precis öppnats. Rachel Cusk berättar om konst, kärlek, politik, om rättvisor och orättvisor men utan att egentligen dramatisera en handling utan allt framförs genom att människor berättar.

Rachel Cusk har ett fascinerande språk där hennes miljöbeskrivningar är knivskarpa och när människorna berättar blir det draman som jag ser framför mig. Jag känner dofterna, jag hör ljuden, jag ser bilderna och detaljer, jag känner smaken av maten.

En kvinna, hon är författare, sitter på ett flygplan. Där hamnar hon bredvid en främling, en man, som öppnar sig och berättar om sitt liv, om sitt arbete och sanningar om sitt äktenskap och en natt nyligen då han dödat och begravt familjens hund. Mannen berättar sådant som han troligen aldrig skulle berätta för någon han kände.

Kvinnan far vidare och deltar i en litteraturmässa där hon deltar under några programpunkter och möter PR-folk och journalister. Där hamnar vi i diskussioner och tankar om den nutida litteraturen och dess förhållande, eller äktenskap, med kommersiella krafter. Vi hamnar i diskussioner om vad litteratur är och har för syfte, hur författare skriver och vad de tänker om varandra och sig själva.

Trots att boken är rätt tunn har den oändligt mycket att säga. Den öppnar världar och ger min insyn i människors liv. På många sätt berättar den mer än många betydligare tjockare handlingsbaserade romaner. Men … Ja det finns några saker jag är lite tveksam till. Människorna talar på ett sätt som jag aldrig mött någon som gör. Antingen är det för att det är stiliserat och inte det minsta naturalistiskt eller realistiskt eller så är det att människorna i Kudos alla tillhör en övre medelklass som kanske får lära sig att tala på det sättet och kan utbreda sig och få berätta så utförligt och ha lyssnare. En tillvaro som jag inte delar eftersom jag kommer från klassisk arbetarklass plus lite småföretag-inslag bland mina rötter.

Det andra som lite stör mig är att boken är skriven i ett, där finns ingen kapitelindelning. Jag förstår att det på ett sätt kanske skulle störa flytet i berättelsen, samtalen, med kapitel. Kanske. Men oftast ger kapitelindelning en naturlig andningspaus i läsandet. Jag ser några ställen i denna samtalsskildring där kapitelindelning hade fungerat. I alla fall enligt min uppfattning.

Kudos är tredje delen i Rachel Cusks hyllade trilogi, som inleddes med Konturer och följdes av Transit. Många anser att den hör till vår tids stora litterära bedrifter. Utan tvekan är Rachel Cusk en skicklig författare och Kudos är fascinerande att läsa.

Bokrecension: Vem dödade min far av Edouard Louis – en sorgesång om politikers makt över liv och död

by

Vem dödade min far
Författare: Édouard Louis
Utgiven: 2019-04
Översättare: Marianne Tufvesson
Formgivare: Elina Grandin
ISBN: 9789146235354
Förlag: Wahlström Widstrand
Antal sidor: 88

Politiker har makt. Stor makt. Med sina beslut påverkar de människors liv, ja de påverkar till och med liv och död. När politiker, företrädesvis och oftast från högersidan, beslutar att skära ned på sjukpenning och att tvinga ut sjuka på arbetsmarknaden, då får det till följd att en del människor blir ännu sjukare och en del till och med dör. Politiker är på så sätt skyldiga till andra människors död. De är mördare. Det menar i alla fall den unge franske författaren Édouard Louis i sin 88 sidor tunna med så starka berättelse ”Vem dödade min far”.

Édouard Louis far blev svårt skadad på sitt arbete på en fransk fabrik. Redan att hans far blev så svårt skadad är en följd av politiska beslut som bland annat förde med sig att fadern aldrig hade någon chans att utbilda sig för att kunna få mindre farligt och bättre betalt arbete. Där

När Édouard Louis återupptar kontakten med sin far står denne knappt att känna igen. Han kan inte längre gå, inte andas utan hjälp från en maskin, knappt femtio år fyllda. Ett hälsotillstånd orsakat av fattigdom och socialt utanförskap. ”Vem dödade min far” är en anklagelseakt mot den franska staten och samhället, som konstateras skyldiga till att förstöra människors kroppar och liv.

När fadern väl var invalidiserad gjorde politiska beslut faderns liv ännu svåra. I augusti 2016 under Hollandes presidentperiod driver arbetsmarknadsminister Myriam El Khomri tillsammans med premiärminister Manuel Valls igenom arbetslagen, ”Loi Travail”, som innebar att arbetsgivare kunde tvinga arbetstagare att jobba många fler timmar per dag, vilket fick till följd att en gatsopare exempelvis måste gå böjd många fler timmar per dag och få i sig farliga kemikalier.

Den tidigare presidenten Sarkozy var med och genomförde den lag som gjorde att sjukskrivna måste söka arbete och inte längre skulle få sjukpeng, enligt principen om en arbetstagare förlorat både sina ben kan han i alla fall söka jobb där han/hon använder händerna istället. Det är regel som den moderatledda regeringen i Sverige genomförde tillsammans med kristdemokrater, liberaler och centerpartister.

Édouard Louis tar också upp det förakt som den av svenska högermedier som Dagens Nyheter så kallade franska presidenten Macron visat kroppsarbetare. Macron blev under ett besök i en fransk stad bryskt tilltalad av två fackföreningsmän, båda iklädda t-shirt. Macron svarade dem föraktfullt: ”Tro inte att ni skrämmer mig med er t-shirtar. Vll man få råd att köpa kostym är bästa sättet att jobba”.

Boken är inte tjock, men trots sina få sidor och den lätthet den har är den en rejäl tung attack mot politiker som ökar klassklyftor och gör livet ännu svårare och tyngre för de som inte tillhör samhällets elitskikt.

Édouard Louis beskriver hur han besöker sin far efter att inte ha träffat honom på många många år. Louis blandar det nutida mötet med minnen från uppväxten och det är tydligt att det finns mer under ytan är de uppenbara uppräkningarna av politikernas ansvar. Édouard Louis pappa hade svårigheter med att acceptera sin sons feminina läggning och hans far var bitter och hård, för han kunde aldrig förverkliga de drömmar han hade för livet. Han tryckte också ned sina drömmar efter ett tag och det ökade hans våldsamhet. Jag tänker att det Édouard Louis målar fram är en berättelse om hur de som tillhör samhällets nedersta skikt inte bara själva är chanslösa utan också oftast förmedlar vidare det så kallade utanförskapet.

Nu är nu Édouard Louis förmodligen ett exempel på att det trots allt går att bryta mönstret. Han är en hyllad författare trots sina unga år. Så hur starkt han än slår mot den elit som trycker ned och gör livet svårare för de som redan har det svårt så inger hans eget exempel ändå visst hopp.

Men jag misstänker att Édouard Louis inte vill skapa hopp utan ändå vill visa på det enorma ansvar som politiker har över liv och död. En sorgesång över politikers makt över liv och död.

Bokrecension: Mordet på kommendören: andra boken av Haruki Murakami

by

Mordet på kommendören : andra boken
Författare: Haruki Murakami
Utgiven: 2019-01
Översättare: Vibeke Emond
Formgivare: Sara R Acedo
ISBN: 9789113089416
Förlag: Norstedts
Serie: Mordet på kommendören (del 2)

Få författare kan blanda populärkultur med filosofiska funderingar och existentiella grubblerier som Murakami. I hans nya tvådelade serie Mordet på kommendören kan han i början på ett stycke beskriva maten karaktärerna äter eller vilka kläder de har på sig, eller vilken och årsmodell och färg de kör och några meningar senare berättar något magiskt, mystiskt och strax efter kommer funderingar på vad konst är, vad skapande är eller vad metaforer är – eller vad själva vår existens är. Det är av och till mästerligt men av och till lite gubbsjukt. Det kan bli rätt tjatigt med hans beskrivningar av vad huvudkaraktären har för sig i sängen med sin älskarinna.

Huvudpersonen är en trettiosexårig porträttmålare som bor i Tokyo. En dag meddelar hans fru att hon vill skiljas då hon träffat en annan man. Mannen accepterar utan att visa sina känslor och avbokar allt, lämnar deras gemensamma lägenhet och beger sig ut på en månadslång resa till Hokkaido och Tohoku och vidare till ett avskilt hus högt uppe på ett berg. I stället för att måla porträtt ska han nu för första gången på länge måla landskap. Han får låna det avsides belägna huset på ett berg av en vän vars pappa är en berömd konstnär som nu blivit gammal och senil och ligger på ett långvårdshem. På vinden i konstnärens hus hittar huvudpersonen en målning med titeln Mordet på kommendören. Denna målning förändrar allt också själva verkligheten. Mystiska, magiska händelser inträffar och frågan är vad är verkligt? Vad är befintlighet och vad är obefintlighet?

Huvudkaraktären skildas som en högst ordinär vanlig och jordnära person, i alla fall i sina egna ögon och utan någon dragning åt religiösa eller andra existentiella tankar. Han hamnar mitt i en magisk värld med idéer som tar fysisk gestalt i form av människovarelser, fast mycket mindre än de flesta människor, typ 60 eller 70 centimeter höga. Nutid och historiska händelser i såväl Japan som Europa blandas.

Murakami tränger in i frågor kring konst och skapande och ställer existentiella frågor i samband med språkfrågor, han vrider på och ifrågasätter fenomenet tid – ja av och till är också bok två i denna serie enastående. Ibland sugs jag in i berättelsen och i språket men emellanåt får jag tvinga mig själv att fortsätta läsa, den är för seg. De två böckerna skulle mått bra av att kortats ned en 50 sidor vardera.

Bokrecension: Allt jag fått lära mig av Tara Westover är utan tvekan värd alla hyllande omdömen och recensioner

by

Allt jag fått lära mig
Författare Tara Westover
Utgiven 2019-03
Förlag Natur och Kultur
ISBN: 9789127150898

Tara Westovers självbiografi om sin uppväxt i en sträng mormonsekt i Idaho toppar många litteraturlistor i vår. Biografin låg etta på Barack Obamas sommarläslista 2018 och har översatts till 26 språk. Självbiografin är stark, berörande, välskriven och oerhört engagerande och känns ärlig.

Hon berättar om sin familj, sin mamma och pappa och de sex syskonen. Pappan är övertygad om att världen går mot sitt slut, Jesus ska snart komma tillbak och den sista tiden kommer att vara mycket svår. Därför förbereder familjen sig med att göra konserver, lagra bensin och vapen. Pappan är övertygad om att det pågår en världsvid komplott som styrs av Illuminati och kommunister. Dessutom ser han ned på de flesta andra människor, också på de flesta mormoner. Bara en liten del av mormonerna är lika rättrogna som han själv, menar han.

De räknar sig till en speciell grupp inom mormonrörelsen. Tara och hennes syskon får inte ens gå i vanlig skola för pappan. Han vill inte att de ska bli påverkade och lurade av kommunister och Illuminati. Deras mamma lär dem läsa och de har en gammal naturkunskapsbok de får lära förutom Bibeln och mormonrörelsens böcker.

När Tara i tonåren ändå lyckas få börja i skola blir hon chockad i början. Hon möter namn som Martin Luther King, som hon aldrig hört talas om. Hon stöter på ordet ”förintelsen” som hon inte heller visste vad det var. Men hon är stark inom sig, trots det enorma motståndet hon möter från sina föräldrar och några av sina syskon när hon börjar sig resa in i den akademiska världen.

Det är inte lätt att tvingas bryta med sin familj. Tara beskriver detta så ärligt och starkt. En av biografins stora styrkor är att allt med familjen och den religiösa rörelsen inte målas fram nattsvart. Det finns känslomässiga bindningar inom familjen och pappan är inte enbart ond. Inte alls, han menar väl utifrån sin syn på världen. Jag känner att detta är viktigt att ta till sig. Det är så lätt att läsa berättelsen som att mormonrörelsen i sig ger barn en hemsk uppväxt. Så är det inte. Först och främst tillhör Tara Westovers familj en särskild och mer extrem del inom mormonrörelsen. Dessutom beror mycket av familjens problem på att pappan och en av bröderna helt klart har stora psykiska besvär eller rättare sagt obehandlade svåra psykiska sjukdomar.

Ingalill Mosander i Go’kväll har sagt om biografin:
”Det här är en fullständigt makalös, självbiografisk berättelse om en ung kvinna som visar en ofattbar styrka i möte med extrem fattigdom och fanatisk religiositet.”

Jag tycker att Mosander, liksom en del andra litteraturkritiker, inte helt tagit till sig berättelsen. Det är inte religionen i sig som gör problemen, det är pappans och ena broderns psykiska sjukdomar som verkar vara roten som sedan gödslas av det stränga patriarkala systemet.

Biografin är fascinerande, den går inte att lägga ifrån sig. Den är skrämmande men också positiv med skildringar av hur Tara Westover hittar sin inre styrka. Hon beskriver så rakt och ärligt hur svårt det är att ta sig ur familjens negativa grepp eftersom familjen inte bara är dålig, där finns omsorg också. För att förstå och ge stod måste vi förstå hur svårt det är för människor att ta sig ur familjer och omständigheter som är nedbrytande.

Allt jag fått lära mig av Tara Westover är utan tvekan värd alla de hyllande omdömen och recensioner den gått.

Bokrecension: De vänsterhäntas förening av Håkan Nesser

by

De vänsterhäntas förening
Författare: Håkan Nesser
Språk: Svenska
Utgiven: 2018-07
ISBN: 9789100174729
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Serie: Barbarotti

Förmodligen en bok som alla älskare av kommissarie Van Veeteren och fans till Nessers andra hjälte inspektör Gunnar Barbarotti inte vill missa. Dessa två filosofiska polisherrar möts i denna lite knepiga deckare, som utspelas i Nessers speciella land.

Vem som egentligen är mördare listade jag faktiskt ut rätt tidigt i boken. Jag ska inte förstöra läsupplevelsen och spänningen genom att säga något mer om det.

Deckarhistorien börjar med två småpojkar som blir grymt behandlade i småskolan för att de är vänsterhänta. Marten Winckelstroop och Rejmus Fiste går i Oosterby småskola då de bildar de De vänsterhäntas förening. Flera årtionden senare brinner ett gammalt pensionat ner till grunden när De vänsterhäntas förening har en återträff och ett antal människor omkommer. Det ena hänger ihop med det andra, men det finns ingen kvar i livet som kan förklara hur. Nästan ingen.

Mordbranden var ett fall som utreddes av kommissarie Van Veeteren. När han nu gått i pension kommer hans gamla kollega med beskedet att den person de hade enats om var skyldig till mordbranden hittats död på ett sådant sätt att de är uppenbart att han inte var skyldig. Det är olidligt för Van Veeteren att stå ut med tanken att de slarvade så vid utredningen. kommissarie Van Veeteren ska fylla 70 år. Han och hans kvinna har bestämt att lura att genom att låtsas att de åker till Nya Zeeland för att slippa fira födelsedagen. Istället åker de till Oosterby för att försöka utreda fallet på nytt.

Det har gått femton år sedan den sista boken om kommissarie Van Veeteren kom ut. Det har gått sex år sedan man senast kunde läsa om inspektör Gunnar Barbarotti. I De vänsterhäntas förening möts de för första (och enda?) gången.

En del saker växer man ifrån under åren. Jag brukade gilla Nessers deckare med Van Veeteren. Men nu upptäcker att jag är rätt trött på honom och hans kvinnas jargong och Barbarotti med sin poliskvinna har en jargong som är snarlik. Men för den som fortfarande är fast för dessa poliser är väl denna deckare godkänd. Jag läste i alla fall klart den även om jag inte blev så engagerad.