Recension

”Drottning Kristina” – en dansföreställning
Regi Hans Marklund
Konstnärliga ledare Anneli Alhanko och Eva Johnson
60 dansare från Base23
Slottskyrkan den 24 januari 2015

Att säga att ”Drottning Kristina” är en dansföreställning, är inte riktigt hela sanningen. Det är 16 mindre dansföreställningar med prologer emellan, som försöker binda ihop historien om en drottning. Utgångspunkten för dessa danser är en fantastisk miljö som bjuder ögat på allt man kan önska, det vill säga Slottskyrkans fantastiska arkitektur.

I föreställningen kastas vi mellan de klassiska kläderna från Kristinas 1600-tal, till moderna trikåer, och det var väldigt spännande och fascinerande. Jag skulle nog ha kunnat ”köpa” dessa olikheter genom berättelsen, även om det inte är helt självklara kast. Men det som bekymrade mig för mycket, var den allt för tydliga linjen av enskildhet som kändes i varje nummer. Dansnumren var helt separerade från varandra och hörde inte ihop genom sina uttryck. Kanske har de olika grupperna repeterat enbart separat och inte alls tillsammans? Hela föreställningen saknade därmed en känsla av gemensam början, mitt och slut. Tyvärr blev det inte heller bättre av prologerna mellan nummren, utan snarare tvärtom.

Min önskan hade varit att dessa fantastiska dansnummer, med olika kvalitet, trots allt hade fått lov att berätta sin egen historia om Kristina utan försök till skådespel emellan. Jag vet inte om man trodde att dansen i sig själv, ensam inte kunde vara bärare av budskapen om Sveriges första kvinnliga monark eller hur man hade tänkt. Det verkar som man gjort en av de vanligaste, men oförlåtliga misstagen, att inte separera dansbegåvning med skådespelarkonst. Precis som inte alla skådespelare med automatik kan sjunga och dansa, kan inte alla dansare agera. Jag hade hellre haft en okänd röst som genom högtalare bundit ihop föreställningen, snarare än att man haft denna s.k. prolog på scen.

Det svåraste med föreställningen var dock att manusets innehåll inte riktigt höll ihop historiskt eller teologiskt. Historiskt finns det en hel del myter och ovissheter kring Kristinas liv, leverne, konventering och abdikering. Men det finns trots allt en hel del saker vi med största sannolikhet vet. Föreställningen tog exempelvis inte alls upp det faktum att väldigt många historiker tror att Kristina var homosexuell och därmed inte vill gifta sig med någon man. Att gå i kloster och bli katolik var något många kvinnor gjorde på den tiden av skilda anledningar. Att Kristina skulle ha abdikerat enbart för att det var jobbigt att vara kvinna på tronen, ger inte riktigt hela bilden. En del menar till och med att hon abdikerade för att hon avskydde svensk vinter, ville ha ett eget liv, inte klarade av att vara påpassad och ville vara där hennes mentor filosofen Descartes (”Jag tänker alltså är jag”) var, det vill säga i Frankrike och Italien.

Man kan dock inte heller, bara rakt av, påstå i en föreställning att det är samma sak att ”överge sin tro” och att konventera till katolicism. Det är ett ganska stort teologiskt övergrepp som man kanske får vara lite försiktig med, för det är inte exakt samma sak. Det är inte heller så att en protestant tar av sig sitt kors och hänger det på ett annat kors, när hon ”byter sida” inom kristendomen (vilket visades i föreställningen). Både katoliker och protestanter bar på kors som symboler för sin kristna tro, även om vissa grundprinciperna då, som nu, skiljer dem åt. Självklart var det för ett protestantiskt Sverige då, förfärligt att hon blev en så kallad förrädare och konverterade. Drottning Kristina var tvungen att fly för att bli beskyddad av påven i Rom. Om hon helt ”övergav” sin tro senare eller inte, efter att hon hade konventerat från proteastantism till katolicism, vet vi inte. Men det känns inte troligt att påstå det eftersom Kristina ligger begraven i katolska kyrkans huvudborg, det vill säga i Sankt Peters kyrka i Vatikanen. Det känns tyvärr som att manuset inte genomgått historiska- eller teologiska analyser. Istället har man försökt skapa dramatik kring symbolik och berättelser som inte tillhör historien, protestantismen eller katolicismen. Man skapar därmed en ytligare bild av Kristinas liv än vad jag upplever att man hade behövt göra.

Det är dock en mycket vacker dansföreställning med genomtänkta kläder och ljussättning som bidrar med skuggor, linjer, musikbyten och rytmik, som är utöver det vanliga. Det är dessutom föreställningens yngsta dansare som står för de största överraskningarna, med tanke på ålder och koreografins svårigheter i numren. Dessa ungas hållning och inlevelse, är utan tvekan kvällens största behållning.