• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Hedwig And The Angry Inch – en omtumlande resa man aldrig vill ska ta slut

7 maj, 2016 by Redaktionen

hedvigpressbild1

Hedwig And The Angry Inch
Manus John Cameron Mitchell och Stephen Trask
Översättning text Pia Gradvall
Översättning sångtexter Magnus Skogsberg Tear
Regissör Hugo Hansén
Musikaliskt ansvarig Kristofer Nergårdh
Koreografi Denise Holland Bethke
Kostymdesign Annsofi Östbergh Nyberg
Mask & perukdesign Erika Nicklasson
Scenografi Marcus Englesson
Premiär på Göta Lejon i Stockholm 6 maj 2016

Hedwig föds i Östberlin men hamnar, efter en misslyckad kärleksaffär med en amerikansk soldat, i USA där hon träffar Tommy. Tommy ska inte bara visa sig vara en utmärkt låtskrivarpartner utan han är även Hedwigs stora kärlek. Efter en misslyckad könskorrigering där Hedwigs kön opererats om till ett slags mellanting kan Tommy inte acceptera att Hedwig inte är en biologisk kvinna och lämnar henne. Med sig tar han alla låtar de skrivit tillsammans och med dom blir han världens största rockstjärna. Hedwig skaffar sig då ett eget rockband som hon döper till Hedwig and The Angry Inch. Tillsammans med sitt band drar Hedwig upp på turné i Tommy Gnosis spår och spelar i alla städer där han spelar.

Hedwig_press_5_Mattias_Edwall2Hedwig and The Angry Inch är en färgsprakande musikal om kärlek, svek och om att vara sig själv. Som Hedwig ser vi en helt magisk Ola Salo som i klackar, glitter och gigantiska peruker berättar Hedwigs historia med sång och dans. Tillsammans med sitt band, bestående av kapellmästare Kristoffer Nergårdh(keyboard), Conny Bloom(gitarr), Rebecca Meiselbach(trumor), Henrik Nilsson(bas) och Victor Hvidfeldt(gitarr), levererar de glamrocksdoftande powerlåtar till färgsprakande scenografi. Hedwigs sidekick och man, Yitzak, som spelas av Lisa Stadell är en tung partner och hennes magnifika röst tillsammans med Ola, jag finner knappt ord.

Låtarna har översatts till svenska och en sidostory som Beck-the musikal är vansinnigt rolig. Det är aldrig en tråkig stund på scen och med sina 100 minuter är Hedwig and The Angry Inch en omtumlande resa man aldrig vill ska ta slut. Man skrattar med Hedwig men man vill bitvis även bara rusa upp på scen och ge henne en stor kram.
Jag älskade Hedwig and The Angry Inch och jag vill verkligen att alla ska se den! Visst finns den som amerikansk film, men den är, enligt mig, inte ens i närheten av denna uppsättning. Min dejt för kvällen som valt att titulera sigsjälv som ”musikalhatare” älskade föreställningen och satt som klistrad i sin stl under hela showen, så bara det är ett gott betyg. Musikalen spelas endast under maj månad så skynda att se den NU innan det är för sent.

Medverkande
Hedwig Ola Salo
Yitzak Lisa Stadell
Skszp /kapellmästare & keyboard Kristofer Nergårdh
Krzyzhtoff/gitarrConny Bloom
Zbigniew/gitarr Victor Hvidfeldt
Jacek/basHenrik ”Kisa” Nilsson
Schlatko/trummor Rebecca Meiselbach

Hedwig_press_6_Mattias_Edwall3

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: hedwig and the angry inch, Musikal, Ola Salo, Recension, Scenkonst

Madame Butterfly på Göteborgsoperan: Det handlar ju inte om några j-a körsbärsträd

14 februari, 2016 by Redaktionen

madamebutterfly450

Madame Butterfly
Opera av Giacomo Puccini
Dirigent (13/2–6/4) Manlio Benzi
Dirigent (16/4–18/5) Ariane Matiakh
Regi Yoshi Oïda
Scenografi Tom Schenk
Kostymdesign Thibault Vancraenenbroeck
Ljusdesign Fabrice Kebour
Premiär Göteborgsoperan 12 feb 20116

Var är vi? Är vi i Japan? På en teater? (här finns de klassiska sminkborden, fast ingen använder dem) I en filmstudio? I en militärhangar, fylld av korrugerad plåt och byggnadsställningar? Scenografen Tom Schenk och regissören Yoshi Oïda kastar gåtor över oss. Första akten liknar mest en sorts julkrubba, mer Turandot än Butterfly. Spelet spretar åt olika håll, varje sångare i sin spelstil. Vad vill dirigenten?
Pinkerton dominerar akt 1, så är det skrivet, Marcelo Puente låter snyggt och ser ut som den korkade Barbie-Ken Pinkerton sorgligt nog är. Men fascinerar gör han inte, han verkar inte vilja spräcka nån schablon. Synd! Jung Nan Yoon som Cio-Cio San är under denna inledande akt mest del i det inledande spektaklet, där japansk rekvisita staplas tätt, lyktor, bonsaiträd, parasoller, solfjädrar och körsbärsträd- på huvudet. Jag försöker förstå vad all denna exotica ska säga mig –  men ger upp.

Andra akten – då börjar vi snacka. Den är skälet att spela operan, i min världsbild. Här väntar och väntar och väntar vår japanska ex-geisha på att hennes marinlöjtnant skall återvända, och den taffligt svettige amerikanske konsuln förmår inte säja henne att allt är slut. (Puccini sågar verkligen manssläktet med fotknölarna i denna sin sjätte opera).
Här växer Yoon/ Butterfly för varje minut, jag kommer innanför hennes pansar av stilisering och kontroll – det är bara att ge sig och låta tårkanalerna gå för fullt. Livet! Men- den som från första stund trollbinder oss är Katarina Giotas Suzuki. Hon orkar inga charader, hon ser avgrunden var minut, en desperat väninna mer än den amma Suzuki ofta blir En ung Susan Sarandon? Gå dit för henne, Giotas är allt opera kan och SKALL vara. Bättre kan det inte bli.

Så tredje akten (efter ett oändligt mellanspel som den här på GO använda Brescia-versionen ger oss) det oundvikliga, barnet lämnas, döden är oundviklig. Västerlänningarna får nu sällskap av Pinkertons amerikanska hustru Kate – varför ser hon ut som en akademiker på safari? Har Pinkerton växt upp? ännu en gåta, men tur att Brescia ger henne några fraser till att sjunga. Bakom den handskakande gruppen syns Butterfly som en stukad fjäril i rött och vitt, fången i sin japanska maskerad. Stark bild! Vi kan se hennes plågsamma insikt, hon är bortplockad, hon har gjort sitt i kolonisatörernas värld, och det för länge sen. Visst, vi har hört krämigare sopraner i detta part, men Yoon för sin rollfigur i mål. Endast ett stenhjärta kan låta bli att röras över BUTTERFLY och dess slut.

Har jag surat? Glöm det! De absolut flesta kommer att uppleva detta som en vacker och välgjord MADAME BUTTERFLY, och här visar Puccini, kanske mer än nånsin(om än stegrande) att han är kvinnornas tonsättare och försvarare. Och en opera som målar upp dem av oss män som är svin behövs i alla tider.
Dessa män som bara är ute efter en sak.

Dessa mödrar som ensamt, tåligt och med kärlek uppfostrar de barn som ingen pappa får. Det är trots allt det det handlar om. Inte några körsbärsträd.

Medverkande
Butterfly (13, 27/2, 17, 24, 28/3, 16, 26/4, 4, 13, 18/5) Jung Nan Yoon
Butterfly (17/2, 6, 13, 20, 26, 30/3, 1, 6, 19, 22/4) Karah Son
Suzuki Katarina Giotas
Kate Pinkerton Ann-Kristin Jones
Pinkerton Marcelo Puente
Sharpless (13/2–26/3) Mats Persson
Sharpless (28/3–18/5) Daniel Hällström
Goro Daniel Ralphsson

Foto: Mats Bäcker

madamebutterfly2

Arkiverad under: Recension Taggad som: GöteborgsOperan, Madame Butterfly, Opera, Recension

Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr – en av de starkaste och mest fängslande berättelserna jag läst

5 januari, 2016 by Rosemari Södergren

ljuset-vi-inte-ser

Ljuset vi inte ser
Författare: Anthony Doerr
Språk: Svenska
Utgiven: 2015-10
Översättare:Thomas Andersson
ISBN: 9789187441745
Förlag: Bookmark Förlag

En av de starkaste och mest fängslande berättelserna jag läst på länge och med ett språk som är så vackert, så genomarbetat, så fyllt av intryck för alla sinnen. Att författaren Anthony Doerr fick det förnämliga Pulitzerpriset 2015 för denna roman är välförtjänst, i allra högsta grad.

Den blinda franska flickan Marie-Laure måste fly från Paris tillsammans med sin pappa när tyskarna invaderar Frankrike samtidigt som vi för följa den föräldralöse tyske pojken Werners uppväxt i ett barnhem i en by där alla föräldralösa pojkar förväntas jobba i kolgruvan, som tog hans fars liv. Werner är speciell, han är mycket tekniskt duktig – han är liten till växten och späd. Han fasar för att som femtonåring behöva slita i kolgruvan. Men något annat kan han inte vänta sig, han är föräldralös och bor på barnhem och ska inte inbilla sig att han är någon, det får han höra med bestämdhet från de som styr i byn.

Allt i världen vänds dock på ända och inget blir sig likt. Nazisterna får makten och kriget kommer. Werners tekniska förmåga tar honom till en elitutbildning för unga nazister inom Hitlerjugend och det för honom ut i kriget.

Det är en roman om människoöden, om vänskap och om att vara ärlig, om kriget och hur det påverkar den enskilda lilla människan.

Boken är indelad i en mängd korta kapitel, oftast bara på två-tre sidor. Fast att det är så korta kapitel är det oerhört komprimerade, så mycket händer, fast det inte är action utan ofta är det människorna inre som saker sker.

Anthony Doerr har ett fantastiskt målande språk, ja det är nästan för mycket ibland, det tar tid att läsa eftersom han öser över läsaren det är så så många bilder, så många känslor, så mycket ljud, så många dofter – författaren Anthony Doerr målar för alla sinnen när han skriver.

Pulitzerpriset är den mest prestigefyllda nationella utmärkelsen i USA inom tryckt journalistik, litteratur, drama och musikkomposition. Det instiftades 1917 till minne av journalisten och tidningsmannen Joseph Pulitzer och delas ut årligen i 21 olika kategorier, bland andra undersökande journalistik, kritik, historia, fotografi och skönlitteratur. Boken är Anthony Doerr femte roman, räkna med att det är en författare du kommer att höra mer av. Som vinnare av Pulitzerpriset är han i gott sällskap. 1953 gick priset till Den gamle och havet (The Old Man and the Sea) av Ernest Hemingway, 1955 till A Fable av William Faulkner och 1961 till Dödssynden (To Kill a Mockingbird) av Harper Lee. Andra som fått priset är Saul Bellow, Norman Mailer, John Updike, Toni Morrison och Richard Ford.

Romanen har utöver Pulitzerpriset också fått Carnegie-medalj och är en ABIA-vinnare. Bokförlaget skriver om romanen:
Ljuset vi inte ser är en gripande historia om människor som, mot alla odds, kämpar för att överleva. En fängslande berättelse om den grymhet som en gång slog klorna i Europa och om den godhet som göms i djupet av våra hjärtan.

Och ja, det skriver jag under på.

Den har fått många positiva omdömen av amerikanska litteraturkritiker, exempelvis:
”Bedövande vacker och oemotståndligt upplyftande.” Entertainment Weekly
”Ett mästerverk.” Library Journal
”Magnifik!” The Guardian (UK
”Underbar … En förvånansvärt kärleksfull roman.” Seattle Times
”Fängslande berättelse, vackert språk.” Washington Post
”En bok att leva i … att aldrig vilja släppa.” Booklist
”Anthony Doerr tar språket bortom dödlighetens gräns.” Vanity Fair
”Överraskande vågad.” The Boston Globe
”Bedövande vacker och oemotståndligt upplyftande.” Entertainment Weekly
”En stor vacker saga … Ambitiös och majestätisk.” Los Angeles Times

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst Taggad som: Anthony Doerr, Bok, Bokblogg, Pulitzerpriset, Recension

Recension och bildgalleri: Madonna i Stockholm

15 november, 2015 by Thomas Johansson

madonna5

Madonna på Tele2 Arena i Stockholm
14 november 2015
Showen får betyg 4, musiken får betyg 2

Det är en lördagskväll i Stockholm, men inte vilken lördagskväll som helst. Madonna är i stan för att göra sin show för första gången i Stockholm, och det är dagen efter de fruktansvärde terrordåden i Paris, en attack som drabbade besökare på en rockkonsert allra hårdast. Min lust att gå på en konsert var helt bortblåst, och jag tror att många kände samma sak. Ändå bestämde jag mig för att gå och det gjorde över 40 000 andra också. Att terroristerna valda att bland annat attackera en konsert, gjorde att känslan att det var viktigt att gå, stark. Det kändes faktiskt som att det aldrig varit viktigare att gå på en Madonna-konsert.

Madonna show är just det en show, värdig vilken Las Vegas-scen som helst. Med 14 dansare på scenen, är det ett väloljat maskineri som rullar igång. Öppningsnumret är snyggt, så snyggt att musiken blir ett bihang, och just detta är ett problem med stora delar av showen. Det blir en häftig show, medan publiken inte kan den nya skivan. Ändå är jag tacksam för den snygga förpackninge, besk medicin är lättare att svälja med socker. När Madonna viskar fram ”Jesus loves my pussy best” liggandes på ett långbord av guld, känns det som effektsökeri.

Terrordåden i Paris fanns hela tiden som en elefant i rummet. Den finns där som ett störelsemoment, och Madonna skäller lite under motorverkstadsdelen, att publiken inte uppskattar det hårda arbetet som sker på scenen. Konserten lyfter lite under en latinodel med La isla bonita och dress you up. När Madonna håller ett personligt tal om dåden i Paris och att hennes första känsla var att ställa in kvällens konsert, så exploderar konserten i kärlek och känslor efter den tysta minuten som hålls. I en arena med 40 000 åskådare blir det så tyst att en du skulle hört en nål falla,. Efterföljande Like a prayer, blir just en bön och önskan om kärlek och medmänsklighet, kvällens absoluta höjdpunkt.

Spellista
Iconic
Bitch I’m Madonna
Burning Up
Holy Water
Devil Pray
Messiah (video)
Body Shop
True Blue
Deeper and Deeper
HeartBreakCity
Like a Virgin
S.E.X. (video)
Living for Love
La Isla Bonita
Dress You Up
Like a Prayer (kvällen höjdpunkt, ingår inte i den ordinarie spellistan)
Rebel Heart
Illuminati
Music
Candy Shop
Material Girl
La vie en rose (en Edit Piaff-cover)
Unapologetic Bitch
Holiday

madonna

madonna2

madonna3

madonna4

 

madonna6

madonnamadonna

Arkiverad under: Musik Taggad som: konsert, Madonna, Musik, Recension

U2 på Globen – bandet visar att de fortfarande har spelglädje

17 september, 2015 by Thomas Johansson

u2postersoldout

U2 på Globen, Stockholm, 16 september 2015
Betyg 4

Där satt den, verkar hela bandet ha tänkt, efter nästan två och en halv timmes konsert i Globen. Det är en snygg show, med stora bildskärmar, som bandet i olika omgångar kliver in i. Globens vanliga bildkub är förpassad in i ett hörn för här finns stora skärmen på plats.

Den senaste skivan har inte mötts av så stora ovationer, men när Bono kliver in på scenen från sidan och börjar med fotbollsintrot till The Miracle (Of Joey Ramone) så fungerar det. Det låter om U2 som att de vill vara tillbaka på någon rock-klubb på Irland, och det låter väldigt bra.

Efter fyra låtar blir Bono personlig, och U2 lämnar rockklubben. Nu tänds skärmarna och showen blir en av de snyggaste jag sett. Det sitter folk runt hela globen, så ingen del är avstängd. Scenen är stor, det tar både Bono och Edge 48 steg att gå från den stora scenen till plattformen längst bort efter den långa passagen.

”Cedarwood Road” är en personlig favorit från den senaste skivan, och tillsammans med grafiken växer den flera steg, och blir riktigt mäktig. Kvällens stora gäspning som får mig att ställa frågan, varför, är en förinspelad remix av ”The Fly”. Delvis kanske den pausen behövs för att få tid att lasta in alla instrument i skärmen, men det finns hundra andra sätt att få den tiden som varit bättre. Dock höjs konserten några grader för sen spelar de en glödande version av ”Even Better Then the Real Thing” som också är en av de snyggaste grafiska lösningarna jag sett på en scen. Sen flyter showen på, och U2 gillar att spela.

En tjeckisk tjej fick chansen att dansa med Bono till ”Mysterious Ways”. Där visar U2 att dom fortfarande har spelglädjen och det smittar av sig till publiken.

Den gamla klassikern ”where the streets have no name” skapar lycka och dans, och det är en bra sammanfattning av kvällen. Lyckan och dansen bland publiken fortsätter och avslutas med One, efter nästan två och en halv timme njutning.

Detta var den första av fyra kvällar på Globen. U2 har sålt in dessa konserter i par, och kvällarna ska vara ganska olika. Jag och många med mig kommer att gå tillbaka till Globen ikväll, för att se show nummer två. Då är det upp till bevis för U2, att bevisa att den kvällen är så pass mycket annorlunda mot denna kväll, så att de är värda biljettpriset.

Text och foto: Thomas Johansson

u2_10

u2_12

u2_33

u2_bono

u2-red

u2bono2

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Bono, Globen, konsert, Musik, Recension, U2

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 106
  • Sida 107
  • Sida 108
  • Sida 109
  • Sida 110
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in