• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: The Tribe – svårt att sätta betyg på en film där allt som sägs görs med teckenspråk

23 februari, 2015 by Rosemari Södergren

thetribe

The Tribe
Betyg 3
Biopremiär på svenska biografer 27 februari

Sergey börjar på en internatskola specialiserad på dövstumma. Men skolan leds av det hierarkiska nätverket ’The Tribe’, som sysslar med allt från kriminalitet till prostitution. Sergey måste nu hitta sin plats i den nya och råbarkade tillvaron. Denna ukrainska film är intressant och experimenterande, kanske går det ut över dess konstnärlighet.

thetribe2The Tribe är något helt unikt inom filmvärlden. Filmen är helt utan tal, alla skådespelarna talar med händerna, de kommunicerar med teckenspråk. Regissör och producent har valt att inte hjälpa oss som inte kan teckenspråk. Där finns ingen text.

Filmen fascinerar mig men den gör mig samtidigt frustrerad. I utskick från filmdistributören står det att filmens handling går att begripa ändå. Nja, säger jag. I stora drag, ja, men inte detaljerna. Det är trots allt detaljerna som är det viktiga i den mesta kommunikationen.

Jag kan tänka mig att det jag känner är samma frustration som en hörselskadad ofta kan uppleva av de flesta andra filmer. Även om en film är textad är det ju väldigt mycket som sägs med ljud och musik i film – och som inte de hörselskadade blir delaktiga i. På samma sätt som de som inte hör stängs ute från att helt kunna förstå de flesta filmer stängs vi som inte kan teckenspråk ute från att förstå The Tribe.

Den ukrainske regissören Miroslav Slaboshpitsky säger:
– Det har alltid varit min stora dröm att hylla stumfilmen. Att skapa en film som som kan förstås utan någon form av talad dialog. Dessutom var skådespelarna egentligen aldrig helt tysta i stumfilmen, de kommunicerade väldigt aktivt genom samspel och kroppsspråk. De kunde kommunicera alla känslor och tankar utan att säga ett ord. Detta är precis orsaken till varför jag ville göra en film om och med dövstumma och deras liv. Utan tal och utan textning.

Jag håller inte med om att det går att förstå handlingen, som jag redan skrivit. Inte helt, inte alla detaljer. Dessutom är filmen till stor del filmad med en väldigt stillastående kamera. Där är sällan närbilder. Detta val att filma gör det svårt att etablera någon känsla för vare sig huvudkaraktären Sergey eller någon annan. Det är en barriär som hindrar mig som tittare att känna engagemang för honom.

Filmen är svår att sätta betyg på, eftersom den som inte kan teckenspråk inte kan ta till sig allt. Det är svårt att säga hur konstnärlig den är. Att filmen är ett inlägg i debatten om hörselskadades situation och ett experiment är uppenbart – men räcker det för att ge en film högt betyg? Jag tycker inte det.

Under festivalen i Cannes 2014 tog The Tribe hem tre stora priser under kritikerveckan: Grand Prix, Visionary Award och GAN Foundation Support. Utöver Cannes har filmen även vunnit pris för bästa film i Milano, pris för bästa film och regi vid Tarkovsky Festival i Ryssland, pris för bäst regi vid Fantastic Fest i USA och många fler. Dessutom tävlade The Tribe vid Stockholm International Film Festival 2014.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Litteratur och konst Taggad som: Filmrecension, Scen, The Tribe

Filmrecension: Calvary – en film om den goda människan

23 februari, 2015 by Rosemari Södergren

calvaryposter

Calvary
Betyg 4
Sverigepremiär den 27 februari 2015
Skriven och regisserad av John Michael McDonagh. T

Om du bor i rimligt bioavstånd till Stockholm, Östersund och Umeå har du chansen att se en av de vackraste filmerna om att vara människa när den irländska filmen Calvary går upp på svenska biografer. Trist nog visas filmen bara på biografer i dessa tre städer. Varför är en gåta. Filmen är bland de bästa jag sett på länge. Det är en film som överraskar, förvånar och en film som inte kan liknas vid någon annan. Det finns så många filmer som mer eller mindre ska avslöja korruptionen inom kyrkor. Det här är något helt annat. Det är en stark skildring av att vara människa. Kanske är fader James en sätt att för dagens människa berätta om vad Jesus var, är, står för och betyder?

Filmen skildrar den katolske prästen James som spelas helt perfekt av Brendan Gleeson. Fader James är präst i en mindre irländsk by på landsbygden nära havet. Där är flera fina miljöbilder förstås, både från det vredgade havet och från den irländska pubmiljön. Som präst i ett sådant litet samhälle kommer fader James mycket nära byborna. I bikten får han också veta de stora hemligheter och vad människorna lider av.

Kelly Reilly and Brendan Gleeson in CalvaryEn dag får han i en bikt ett dödshot och fader James måste nu bestämma sig för hur allvarligt hotet är och han måste också bestämma sig för om han ska polisanmäla hotet.

Fader James var gift innan han blev präst och därför har han en vuxen dotter. Dottern har ofta djupa depressioner och har flera självmordsförsök. När nu fader James blivit dödshotad måste han också se till att försöka reda upp de saker i livet som han helst vill ha rett upp innan han dör, ifall hotet förverkligas. Relationen till dottern är en av de viktigaste delarna då förstås.

Den dödshotade församlingsprästen gör en slags resa runt bland sina församlingsmedlemmar och det blir som en resa genom de existentiella frågorna, om liv och död, om kärlek och ensamhet, om passion, om förlåtelse – om livets mening. Calvary är det engelska namnet för Golgata, den kulle där Jesus blev avrättad på ett kors. Fader James vandrar på en slags egen Golgatavandring, en vandring som han måste göra för att han är en god man, en bra präst.

Vad är då en bra präst? En mänsklig människa – är väl filmens svar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Calvary, Filmrecension, Scen

Filmrecension: Cirkeln – nu ser jag fram emot de andra två filmerna i serien

19 februari, 2015 by Redaktionen

cirkeln

Cirkeln
Betyg 4
Biopremiär den 18 februari

Det känns på sätt och vis logiskt att Levan Akin valde att regissera denna första delen i Engelsforstrilogin; Cirkeln, baserad på boken med samma namn. Först debuterade han med långfilmen Katinkas kalas där en klick ur kultureliten umgås med en kvinna som varken klär eller för sig lika subtilt som de andra, och dessutom jobbar på ett tävlingsprogram på teve för personer som är hemma under dagtid. Hon passar verkligen inte in, och det uppstår krockar. Sedan gick han vidare till andra halvan av första säsongen av tv-serien Äkta människor där robotar (kallade hubbotar i serien) ersätter människan på många plan för att låta dem slappna av och njuta utav livet. En slags metafor för människans rädsla för bekvämlighet in absurdum där maskinen inte bara passar upp på människan utan vill upptäcka saker för sin egen skull. Även om det leder till konflikt mellan grupperna. Han må ha jobbat på andra projekt också, men det är i dessa verk en tydligt märker av de koncept Levan tycks jobba ypperligt utifrån.

I Cirkeln kombinerar Akin dessa två teman för att berätta om en period i livet som är tuff för många: tonåren, där isolation och utanförskap ofta skapar invärtes skavsår för de stillsamma lidande. Gruppen som handlingen kretsar kring påminner starkt om den i Breakfast Club, förutom att alla är tjejer här. Eller, så gott som. Med utanförskapet och metaforen (den här gången för mobbning) slår sig Levan in i Engelsforsgymnasiet där stora delar utav filmen utspelar sig. Där utspelar sig den mesta av dramaturgin, och det är även där vi lär känna karaktärerna på djupet. Ett självmord blir upptakten till några tjejers uppenbarelse av magi. De har varsina förmågor och färdigheter.

Det märks tydligt att filmen baseras på en ungdomsbok, språket och i vissa fall handlingsutvecklingen kan te sig väldigt förenklad men för den som är öppen för det kommer mötas av en riktig spänningsfilm med kvalificerade skräckscener mot slutet. Innan dess möts vi av populära personer som är elaka mot de mindre populära, som dock vägrar stå tysta och acceptera sina lotter i livet. Istället säger de ifrån, försöker kravla sig mot ytan och hålla sig flytande. Det är starka tjejporträtt som regissören anammar överför till filmen med fingertoppskänsla.

Karaktärerna är enkla att sympatisera med, som när en av dem använder sin magi för att göra sig populär bland personer som egentligen inte ens tycker om henne (där behovet av mänsklig kontakt i olika grader skriker högt direkt ur själen) eller när en annan vägrar se på när en kamratstödjare ljuger om hur hon stöttat en av personerna som tar livet av sig, och istället berättar om hur hon verkligen agerade. Det blir lite som Anna Odells Återträffen möter Stephen Kings Carrie (som filmatiserats ett par gånger, senast 2013 av Kimberly Peirce där Chloë Grace Moretz axlar huvudrollen). En perfekt kombination för att prata om mobbning och psykiskt illamående bland unga. Vissa saker må tas upp på alltför låg nivå, som ätstörningar, men på det stora hela är det en bra film som under alla lager utav magi och fiender bortom det jordiska handlar om mobbning och därför påminner inte så lite om Låt den rätte komma in (såväl boken som filmen). Vilket inte är dåligt i sig. Tvärtom. Nu ser jag bara fram emot de två andra filmerna för att få veta hur det går.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Cirkeln, fantasy, Filmrecension, Levan Akin, Scen

Filmrecension: Seventh Son – till stor del förutsägbar

18 februari, 2015 by Rosemari Södergren

Seventh-Son-2014

Seventh Son
Betyg 2
Sverigepremiär den 25 februari

En ond häxa har varit inlåst i ett förseglat hål i marken – men när hon nu lyckats ta sig ut hotas mänskligheten och mest av alla hotas Gregory, den ende av människornas väktare som fortfarande finns vid liv. Övriga väktare har den onda häxan Malkin och hennes anhängare dödat. Häxan Malkin tänker bli världens mörka drottning igen.

Seventh Son är en rätt simpel historia som det finns många varianter av. Den onda kraften strider mot en försvagad god kraft. I det här fallet måste väktaren Gregory hitta en ny lärling som kan följa med honom i jakten på den onda häxan. Hans lärling måste förstås vara den sjunde sonen av den sjunde sonen.

Filmen är till stor del förutsägbar men till dess plus hör att den inte drar alla över en kam. Alla häxor är inte onda och det finns häxor som strider för människorna. Det finns häxor som genomskådar den onda häxan. Ja häxor är som människor: en del är onda, en del är goda, en del är inte medvetna om något alls.

En annan av filmens plus är att Jeff Bridges spelar väktaren Gregory. Han gör i och för sig en roll där han starkt påminner om flera av sina tidigare roller speciellt karaktären han gör i ”The Big Lebowski”. Han blir lite av en parodi på sig själv, fast det är rätt kul.

Att Julianne Moore spelar den onda häxan är helt rätt. Av någon skäl lyckas denna skådespelerska alltid att se ond ut. Om hon skulle spela sympatisk i en film skulle hon knappt vara trovärdig i mina ögon.

Ben Barnes som spelar den unge hjälte-rollen som lärlingen Tom Ward har tidigare varit med i två Narniafilmer, i Stardust och i Dorian Gray. Vi lär få se honom i fler roller i storfilmer.

Filmens stora Sverigeanknytning är dock den unga häxan Alice som spelas av Alicia Vikander. Hon är bra i sin roll och vi har väl redan vant oss att se henne i storfilmer.

Jag såg filmen i 3D-versionen. Jag vet inte om den kommer att gå upp på biografer enbart i 3D – men den är rätt meningslös som 3D-film. Visserligen fungerar väl drakarna och en andra karaktärer bättre i 3D men för övrigt är 3D-effekterna inte mycket att hurra för i Seventh Son.

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: 3D, fantasy, Filmrecension, Jeff Bridges, Scen, Seventh Son

Filmrecension: Leviatan – stark, mörk, episk

18 februari, 2015 by Rosemari Södergren

leviatan

Leviatan
Betyg 4
Svensk biopremiär för Leviatan är den 13 mars

Leviatan är nämnd några gånger i Bibeln. Ingen vet riktigt vad Leviatan är, det enda som klart framgår är att det är något slags monster eller odjur som lever i havet.

Den Oscarsnominerade ryska filmen Leviatan börjar med ödesmättad musik och lugna, stilla bilder på stora skelett vid havskanten vid Barents hav i norra Ryssland. Skelett som legat där sedan urminnes tider och filmen slutar också där – och däremellan utspelar sig de små människornas livsdraman där den mäktige får den ryska kyrkans välsignelse för sin korruption, maktmissbruk och begär – så länge han går i kyrkan regelbundet.

leviatan2Leviatan är en grym film med fantastiska bilder över det mäktiga havet och vindpiskade människors ansikten. Det är en film så långt från feelgood-movie det går att komma. Den är episk och ger inget hopp åt den som råkar komma i vägen för en girig makthavare. Den är nominerad till en Oscar för bösta utländska film. Det som talar emot att den får priset är att den bryter totalt med traditionellt kommersiellt amerkanskt dramaberättande. I början har den visserligen många likheter med de underdog-draman som är vanliga bland Hollywoodproduktionerna.

Kolia bor i en liten stad nära Barents hav i norra Ryssland där han har sin egen bilverkstad precis bredvid huset där han bor med sin unga fru Lilja och en son från ett tidigare äktenskap. Vadim Shelevyat, stadens borgmästare, vill ta över marken från Kolia.

Kolia riskerar att bli av med sitt hus och sin bilverkstad och endast få småpengar som ersättning. Men han har en god vän, Dima, som är advokat och en skicklig sådan. Dima har hittat uppgifter i arkiv som kan välta borgmästaren från sin tron och tvinga borgmästaren att betala ordentligt för att ta över marken. Kampen hårdnar, men det är också här filmen inte lömgre följer den amerkanska mallen.

Den olycksdrabbade Kolia, hans fina fru och hans renhårige gode vän spinner kanske själva sitt fall. Kanske. Filmen ger inte alla svar. Långt därifrån. Vem ligger bakom vad? Får vi någonsin reda på sanningen. Jesus är sanningen, säger den ryske prästen i en predikan i filmen. Men vem får uppleva sanningen? Vad är sanningen?

Det som talar för att Leviatan får pris i Oscarsgalan är att den målar upp en skrämmande och förmodligen oerhört träffsäker bild av dagens korrumperade ryska samhälle, vilket ju är en populär bild av Putins Ryssland i USA. Oscarspriserna utses ju av amerikanska jurymedlemmar.

Denna starka och mörka episka film har ironiskt nog fått ekonomiskt stöd av det ryska kulturdepartementet. Det är också lite hoppfullt, att den friheten ännu finns att skapa sådan kritik av det ryska samhället. Det är klart att filmen kan ses som en berättelse om maktmissbruk som går hand i hand med kyrklig makt i andra samhällen också.

Leviatan är regisserad av den prisbelönte regissören Andrej Zvjagintsev (The Return, Elena, Förvisningen) och medverkar gör Elena Lyadova (Elena, Förvisningen), Vladimir Vdovichenkov och Aleksey Serebryakov. Filmen visades i tävlan i Cannes 2015 och blev festivalens vinnare för bästa manus och belönades med en Golden Globe för Bästa utländska film. Leviatan är Oscarsniminerad för Bästa utländska film.

leviatanvodka

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Leviatan, Ryssland, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 106
  • Sida 107
  • Sida 108
  • Sida 109
  • Sida 110
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in